Slow but steady game progress

Min utmaning att träna mig runt UTMB banan innan tävlingen är fortfarande på men det står nu klart att det inte blir någon promenadseger.

Hälsenan har klagat en del men igår sprang jag några repor i Hobo och idag Näsbokrokrundan 13km och det är helt tyst från häl-regionen så det fintolkar jag som att det bara är att ösa på nu.

Appen säger nu 17 dagar kvar till race. Jag har tagit mig från Saint-Gervais och långsamt upp genom dalen mot Croix do Bonholme. På stationen i Les Contamines ser man redan löpare som är ganska svaga. Jag har ju själv haft en katastofal low-point på denna station där jag var ganska säker på att jag skulle behöva bryta. En bit efter denna station passerar man Notre-Dame de la Gore. Det är ett coolt ställe som erbjuder bra publiktryck och en stor eldstad. Stjäl en bild från Trappephoto här.

https://trappephoto.com/ultratrail-du-mont-blanc

Efter passagen av elden viker stigen brutalt upp i skogen och man lämnar allt vad väg och publik heter för ett bra tag. Nästa station är La Balme. Även här finns det eldar. Jag brukar göra processen kort med denna station och i stort sett passera utan att stanna upp. Här sitter löpare omslutna av nödfiltar och stirrar in i elden. Det är en bit kvar kan man säga…. Efter La Balme bär det igen brutalt uppför i switchback stil. Tidvis går stigen lite luftigt men då det är kolsvart är detta inget man märker.

Så här är jag alltså nu i mitt mini-projekt. Jag ser fram mot är detta är verklighet och jag brukar känna mig stark just här.

Nu är det 130km och 7500 hm kvar. Med 11 dagar kvar till avfärd så blir det 12km och 680 höjdmeter per dag. Kanske inte helt realistiskt. Dock har jag tänkt att traska en del dagarna innan start i Chamonix så vi får väl se….

23 dagar kvar

Ooops det bara rasslade till från 30 till 23 dagar. Jag har under dessa dagar tränat på så hårt som jag vågat. En svag signal från hälsenorna om att det är lite på gränsen volymmässigt hade jag nästan räknat med. Fokus ligger alltså på att få lite tåligare fötter och ben innan tävlingsdagen. Det innebär löpning och backträning på trötta ben kombinerat med tillräcklig vila. Jag kommer ju från en ganska låg nivå så volymen är trots allt ganska moderat.

Eftersom jag gillar utmaningar tänkte jag nu att jag med start i förrgår, 31 juli adderar mina kilometrar och höjdmetrar och ser om jag kan ”komma runt” UTMB banan ett varv innan start. Det blir nog lite tight men det kan gå.

Jag började alltså räkningen den 31 juli och nu har det gått 3 dagar. Detta har hänt:


Första sträckan ut från startfållan i Chamonix är en långsam promenad, till en början nästan med tomtesteg. Mycket trängsel och ett fantastiskt ståhej på publiken. Det är asfalt och går lätt utför. In i skogen på en bred grusstig. Omväxlande svagt upp och ned men generellt ned. Efter ett tag kommer vi ut ur skogen och passerar Arve’s flodbädd, väg N205 och traskar sedan in till första stationen i Les Houches. Här kommer jag på att jag igen sprungit med fulla vattenflaskor i onödan och inte druckit något alls.

Nästan direkt efter stationen vänder stigen upp i branten och tempot går ned. Rasslet från stavar överröstar nu de flesta konversationer. Det är stig och grusväg och det går stadigt uppåt. Skog och fält om vartannat och plötsligt vänder stigen ned igen. En lång och delvis brant utförslöpa ned till Saint-Gervais tar ett första bett av lårmuskulaturen. Pannlamporna har åkt på under färden ned och på stationen går det undan. Ingen står och vilar utan alla gör det nödvändiga och drar vidare. Redan här känns det i benen och löpningen längs den asfalterade vägen ut ur byn är olycksbådande tung. Nu väntar MÅNGA timmar med i stort sett bara uppförsbacke.


Ja – hit har jag alltså kommit i min fantasiräkning. 970 höjdmeter. Jag räknar även distansen men tror att höjdmetrarna kommer att vara den begränsande faktorn. Vi får se hur långt jag kommer innan avfärd.

30 dagar – tick tack tick tack

För 11 år sedan sprang jag mitt första UTMB. Det var en otroligt häftig upplevelse och 43 timmar som förändrade mitt liv. Jag kom i mål på ”prime time” med massa publik och en entusiastisk speaker. Det kändes som om jag fick ungefär samma mottagande som Kilian fick 22 timmar tidigare. Jag räknar inte med att få vara med om detta igen. Upplevelsen fick mig att förstå hur långt ifrån våra egentliga gränser vi lever våra liv och hur mycket jag gillar att testa min förmåga och röra mig långt in i det obekväma.

Året efter, 2012 sprang jag igen. Loppet var förkortat pga dåligt väder men känslan, utmaningen och stämningen fanns där och det var en bra upplevelse.

2013 och tredje året i rad lyckades jag riktigt bra. Vid ett par av stationerna hade jag en placering under 400 men klappade igenom rejält på slutet och tappade 100 placeringar till målgången. Målgång runt placering 500 är radikalt annorlunda än runt 800 som mitt första år. Det är någon timme innan soluppgång och centrala Chamonix är helt folktomt. Ingen musik, en lågmäld speaker och knappt några människor i målfållan. Minns speciellt att det var en enda person som höll ut sin hand för en high five precis innan ”målrakan” och personen hade en fodrad handske på handen och det lät inte ens något om klappen, bara mitt tysta hasande mot mål.

Allt sedan den målgången har det finnits en liten dröm om att kunna komma i mål ännu lite bättre placerad.

Jag startade även 2015 men när plötslig hybris ledde till ett föga förvånande magplask. Jag kastade till slut in handduken i Champex. Det var en DNF som var väldigt smärtsam för psyket.

2018 hade jag startplats igen och trots att jag just genomgått canceroperation och cellgiftsbehandling lyckades jag genomföra loppet över förväntan. Ett tag såg det ut som att jag skulle lyckas komma under placering 500 igen men jag slakande rejält på slutet och kom in på plats 567.

Förra året sprang jag Aran by UTMB i Pyreneerna och målgången där gjorde att jag slapp lottdragningen på UTMB i år.

Så nu är det alltså dags igen.

Formen är inte skuggan av det jag hade hoppats. Av olika anledningar har stora sjok av träning stannat vid planeringsstadiet. Formen har åkt jo-jo och kost/vikt lika så.

Nu skvallrar min countdown-app på telefonen om att det är 30 dagar kvar till UTMB. 30 dagar. Det är ingenting! Eller jo det är det visst. Självklart kan jag inte träna mig till någon speciellt mycket bättre kondition men ett visst mått av tålighet i ben och fötter skall jag väl kunna få till. Dessutom lite backstyrka – ja ett antal pass i Hobo kommer att öka mina odds att komma i mål. Och det är nog det som får bli min målbild denna gång, att komma i mål.

Lite extra kul är att jag får sällskap ned till Chamonix av Jerry och Erik, så vi blir ”original-trion” en gång till, 11 år senare. Erik skall också springa UTMB och Jerry skall springa den något kortare men minst lika skräckinjagande TDS.

Jag ser fram emot vistelsen i Chamonix och den galna, forcerade fotfärden runt berget.

Men först skall de 30 återstående dagarna förvaltas väl.

Tuggar på

Det har gått en månad sedan förra posten. Jag har följt Trainingpeaks och belastat med den rekommenderade mängden. Denna veckan var den första med lite förhöjd mängd. Det känns rätt. Jag är förvånad över hur pricksäkert systemet är och även om startveckorna känns lite bleka så har de helt säkert behövts.

Maten/vikten är ju den största pucken och där går det lite trögare. Efter nästan 3 veckor slirade jag av en bra streak och sedan dess har det varit lite si och så. Absolut inte katastrof men nu gäller det att komma tillbaka. Har kört 18 timmar fasta, 6 timmar ätfönster och det mår jag bra av. Inte minst mår min lite känsliga mage/tarm bra av denna regim. Varför det är så svårt att då bara följa det man vet är bra och funkar bra är fortfarande en gåta. Det är som att jag vill misslyckas.

9 veckor till Aktivitus Trail SM och det finns massor att jobba på fram tills dess. Jag är inte orolig för själva träningen faktiskt men jag behöver fokusera på kosten för att komma ned tillräckligt i vikt.

Testar nya skor. Altra Lone Peak. Noll drop så jag tänkte köra var tredje pass i dem och se hur det går. Initialt känns de bra och väldigt annorlunda än mina Salomon.

Kort denna gång. Over.

Restart

Sedan målgång på Aran i juni har både träning och kost åkt berg och dalbana, en tråkigt okontrollerad åktur. Jag har både hållit i ratten hela tiden och ändå starkt ogillat riktningen. Orsakerna till överkonsumtionen av kalorier och bortprioritering av träning är en komplicerad påse skrot som jag tänkte lämna därhän just nu.

Sedan i somras har jag sprungit Kullamannen 58km, Skatås mörkaste och Sandsjöbacka 60km. Inga prestationer att skriva hem om direkt och ”trevligt” på ett sätt som jag inte riktigt kan förlika mig med. Jag saknar kriget, kampen och ovissheten – tror jag.

Men jag behöver inte leva i det frågetecknet så länge till för jag har alltså en plats på UTMB i augusti. För att det loppet skall kunna bli det jag vill behöver MÅNGA saker falla på plats och jag har alla möjligheter och tillräckligt med tid på mig för att realisera dessa.

Så att komma tillbaka på banan både fysiskt och mentalt är nu en väldigt bra idé.

Delmål blir SM i Ultratrail med Aktivitus i slutet av april.

Garmin, TrainingPeaks och Strava hjälper mig att hålla rätt träningsmängd. Det blir en förnuftig upptrappning med den del riktigt chokade veckor mellan varven. Jag ser fram mot detta.

Bloggen har varit död sedan Aran. Jag blev ju riktigt sjuk men jag dog inte. Dock blev jag ganska tjock och slö under hösten. Jag känner mig nu lite frestad att skylla på omständigheter men sanningen är att min disciplin har varit obefintlig.

Googlar ”accountability” och det verkar bli ”ansvarighet” på svenska. Inte på långa vägar lika coolt ord.

Tänkte därför skriva här på bloggen om hur det går längs vägen. Det kommer att bli en hård och härlig resa. Häng gärna med.

Men sist då. Saker som måste på plats.

  • Vikten, ger inga siffror nu men det är inga hekton vi pratar om.
  • Mängd och konsekvens i löpträningen
  • Löpspecifik styrketräning
  • Uppvärmning innan träning
  • Funktionell stretching.

If not now then when?

Aran by UTMB -finisher!

100-miles traillöpning i bergsmiljö är en verklig utmaning. Med ett antal lyckade och ett par misslyckade försök bakom mig viste jag ganska väl vad jag gav mig in på. Träningen innan loppet bar spår av en krånglande vad, en envis förkylning och familjeliv med 2 småbarn. Jag åkte ned till Pyrenéerna med Jerry och Erik. Det var vi tre som för 10 år sedan sprang UTMB. Det var då jag fick längtan till dessa lopp. En av attraktionerna med just Aran-loppet var att om man kom i mål på VDA, den längsta distansen, så hägrade en gräddfil förbi lottningen i nästa års UTMB i Chamonix. Målgång gav alltså en golden ticket.

Väl på plats i Viehlla kunde jag tydligt känna den extra pressen på att lyckas med loppet. Bergen såg ganska snälla ut från byn men det fanns en smygande känsla av att det var något som skulle göra detta till en extra svår utmaning. Många av de 1142 startande hade säkert UTMB-biljetten som hägrande mål. Det är 2500 startande på UTMB och här fanns potentiellt halva startfältet. Det skulle ju inte fungera. Det måste finnas en hake.

Efter uppladdning, rundsmörjning och utrustningscheck gick vi till starten och till hög musik och publikens hurra var iväg på äventyret. Jag startade med Jerry i absolut sista startgrupp, baserat på seedning. Stora målet var nu att återvända till Viehlla inom 48 timmar som var tidsgränsen. I teorin är detta en generös tidsfrist.

Vi får snart vara med om en helt fantastisk solnedgång med utsikt över Pic Aneto som är Pyrenéernas högsta topp. 1994 vandrade jag från Atlanten till Medelhavet och passerade då i närheten av toppen. Så det var ett kul återseende.

Första natten flöt på. Mycket gräs, brant upp och ned. Stigen var så liten att vi ofta tappade den och snubblade fram bland tuvorna tills vi råkade stöta på stigen igen. Upp och ned, upp och ned. Som det brukar vara. Jerry började känna sig låg och hade ont i ryggen efter att ha halkat. Jag peppade så gott det gick.

På morgonen kom vi till en lite större station som vi hade bestämt markerade slutet på första tredjedelen. Jag märkte på mig själv och på Jerry att vi var lite tröttare och fumligare än vad jag hade hoppats. Allt tar lite för lång tid. Går och hämtar en kopp med buljong till. Svårt att vika ihop koppen.

Vi sliter oss ut denna coma och betar av en relativt platt och enkel mil. Jerry har mycket energi och jag lite mindre. Jag vet att det kommer ett berg med massiva höjdmetrar och jag fruktar för hetta och dehydrering. Innan vi lämnade förra stationen tog jag med en tom extra 1,5l flaska. Planen var att fylla den i stationen innan stora backen och ha den som reserv mellan oss, i tillägg till de 1,5 l vi båda hade som standard. Backen började och Holy Macaroni behövde vi det extra vattnet. Supertungt uppför och Jerry blev snabbt svagare och missmodig. Vi körde 100 höjdmeter åt gången, sedan paus. Jag hade koll på höjdmetrarna på klockan. Det går inte fort nu. Många många går förbi oss uppåt.

Jerry säger att han är orolig att hans låga tempo skall äventyra mina möjligheter att komma förbi nästa tidsbarriär. Jag har inte så bra koll. Då vi redan kör på rött finns det i min hjärna ingen möjlighet att vara taktiska utan bara köra så bra vi kan här och nu. Jerry frågar vad klockan är. Jag tittar och svarar 18:00.

OK. Bara om du kör själv och ökar tempo kan du klara nästa reptid säger Jerry. Det känns trist att lämna honom men han lovar att göra ett försök att också hinna. Jag drar iväg och lyckas hålla det högre tempot. Nästa station är ett slagfält med många löpare som ligger i skuggan och flämtar. Det pratas om att det inte går att hinna till nästa checkpoint och att man inte har några utsikter att komma hela vägen i mål.

Jag känner mig faktiskt stärkt av detta. Energi, vätska och iväg. Drar nästa stigning på 600m i ett svep. Andas som ett lokomotiv. Kommer ikapp folk. Kämpar. Frustar. Sista utför är 8 km innan stationen med tidsbarriär och jag känner mig som Roadrunner. Ser ingen annan som springer. Kommer fram till stationen med ca 30 min tillgodo. Fyller vatten och nämner för en medlöpare att jag inte är bekväm med marginalen till reptiden. Han tittar frågande på mig och går mot energistationen. Jag sätter mig ned och tar fram min lapp med tider. Fattar ingenting. Tittar och tittar och fattar ingenting. Klockan, lappen, lappen, klockan. SÅ fattar jag. När jag sa 18:00 till Jerry, det var så klart HÖJDEN och inte tiden. Klockan måste ha varit 15 ungefär, inte 18.

Messar Jerry som har brutit på förra stationen. Jag kör vidare. Nu är jag solo. Detta kan jag. Tuggar på. Justerar klädsel, dricker, äter. In i andra natten. Nu vaknar spökena men jag känner dem och är inte rädd. Ser många märkliga hallucinationer. Vissa så roliga att jag börjar skratta. Försöker alliera mig med löpare med lite högre kapacitet än mig. Verkliga eller påhittade bryr jag mig inte om. Natten rullar på. Vackert och utmanande.

Tänker på Jerry som bröt och hur trist det känns. Jag får nu vara med om en otroligt fin soluppgång. Terrängen är mycket svår och det är långt ifrån löpning. Stora fält med stenblock. Hoppar fram i pannlampans sken. Tid och rum blir en suddig blandning.

Springer ned mot den näst sista stationen. Det har hunnit bli förmiddag och är redan rejält varmt. Lägger mig på en brits för att få en kort reset men kan inte somna. Känner stress över att komma i mål i tid. Jag har en dryg timme till godo.

Nästa backen är BRUTAL. Det är Håkullsmal flashback och redan 30 grader i skuggan. Jag har igen klara problem att följa de andras takt. Trots mina 2,5 liter vatten behöver jag fylla på från en bäck två gånger. Jag doppar kepsen i allt vatten jag ser och om det är tillräckligt mycket för att kunna stoppa huvudet i så gör jag det. Stress. Det går knappt framåt. Efter en evighet kommer jag till backkrönet och nu är det 700 m utför till sista checkpoint. Utför är inte enkelt när man är så här trött. Kämpar på. Benen värker i hettan.

Sista stationen. Spiller ingen tid. Vatten, energi, blöta kepsen och iväg. Sista uppför är 400 höjdmeter. Går förbi en britt som kaskadkräks. Känner att jag är på väg att göra detsamma. Stannar och går ned på knä. Det känns lättare att komma upp därifrån än från sittandes på rumpan. Inte mycket kvar i benen nu. 100m till. 100m till och så äntligen krönet.

Nu är det 1000 höjdmeter ned och målgång. Jag HAR tillräckligt med tid. Det är först nu jag känner att jag kommer att klara det. Stärkt av tanken springer och går jag omväxlande. Benen pulserar. Jag dricker och äter. Ingen stress. Skönt. Kommer in på sista kilometern som jag varit och rekat innan men känner inte igen mig. Tänker att de kanske behövt dra om banan. Men så ser jag Jerry. Nu känns det riktigt bra. Jerry springer med mig i mål och filmar. Passerar mållinjen och ringer i klockan. Plötsligt är det över.

Den speciella tomheten som kommer över mig när jag är färdig med en sån här utmaning. Det är lättnad blandat med någon slags vemod. Just denna kamp har varit så nära mig och nästan hunnit bli en del av mig och plötsligt är den bara borta.

Loppet var betydligt tuffare än jag kunnat ana. Hela andra dygnet fungerade egentligen bra även om farten var låg. Men underlaget inbjöd inte heller till så mycket löpning för mig.

475 tävlande(41%) kom i mål. Min placering blev 354 så några hade jag bakom mig i alla fall.

På natten efter loppet blev jag magsjuk och tillbringade hela den natten på toaletten. Inte direkt vad man önskar sig när man redan varit vaken i 56 timmar. Hemresan nästa dag blev en stafett mellan toaletter men till slut låg jag i min egen säng. Nästa dag blev det besök på akuten med dropp och provtagning. Efter 3 dygn släppte plötsligt mag-monstret. Även mina två medresenärer fick problem med magen vid hemkomst. Jag hade gått ned 8 kg på den korta resan men när vätskebalansen kom i ordning igen var det betydligt mindre.

Nu ser jag fram emot att planera och träna inför ännu ett UTMB.

Ge aldrig upp!

Det blev lite mobilfilmat under veckan och jag klippte ihop lite av det här:

5 veckor till Aran by UTMB

Det varit tyst på bloggen ett tag men nu när de flesta checkmarks lyser grönt inför Aran-loppet 9-11 juli får jag plötsligt energi och inspiration att skriva.

Det är ynka 162 km och 10 700m stigning som skall betas av. Ganska hårda reptider första delen av loppet gör det hela extra spännande. Mitt förra 100 miles lopp gick ju inte speciellt bra. Jag kom i mål men inte med den känsla jag ville.

Inför detta lopp har träningen varit ganska skakig. Nya härliga men tidsslukande småbarn och två företag att hålla flytande har gjort det svårt att hitta energi och tid till relevant träning. Jag har delvis använt mig av Zwift för att ”pump up the volume” och det har funkat förvånansvärt bra. Det blir intressant och se vilken utdelning jag får för den träningen i bergen.

Jag och Jerry har gnuggat Hobo hill en del. Vi försöker då hålla intensiteten nere och volym och tid i rörelse uppe. Cykelpassen blir lätt over the top jobbiga så tanken är att backpassen blir volym, styrka och teknik.

En krånglande hälsena och en viktminskning som blev kvar på idéstadiet ligger obekvämt i den redan överfulla negativa vågskålen. Rutin, strategi och is i magen kommer utan tvekan få jobba hårt för att få vågen att tippa åt vårt håll denna gång.

Men det ligger ett litet guldägg i potten. Blir man en finisher på detta lopp har man möjlighet att vara immun mot UTMB lottningen 2022 alt 2023. Det betyder att så länge man har tillräckligt med points med sig har man en startplats utan inblandning av lottning. Men detta är så klart under förutsättning att man faktiskt kommer i mål på Aran innan repet sveper oss av banan…

På en helt vanlig torsdag

Stel höft, stramande hälsena. Stegen är klumpiga och kroppen känns tung.

Det är som att kroppen vill berätta för mig att detta inte är en bra idé. Jag fortsätter. Det är kallt och blåsigt och jag drar upp dragkedjan på vindjackan och tar på fingervantarna. Efter ett par kilometer viker jag ned från asfalten, mot en grusväg. Jag kryssar mellan vattenpölarna. Pannlampan behövs nu fast klockan knappt är 4.

Grusvägen tar slut och stigen tar vid. Blött och lerigt. Hala stenar och rötter. Värmen har börjar komma i kroppen nu men hälsenan känns fortfarande. Stigen slingrar sig fram vilket ger en illusion av att jag springer lite snabbare än jag gör. Utandningsluften förångas och pannlampans ljusautomatik får små spel. Trampar fel och blir helt lerig och blöt om höger fot. Tekniskt trixigt med sten och lera.

Jag hör havet och ser ljus från industrierna i fjärran. Halvvägs nu. Betar av sektion efter sektion. Jag kan rundan väl. Mer asfalt. Försöker få flyt. Det går inte jättefort men känns ok. Min rutt svänger höger-vänster-höger-vänster. Ut på en liten stig igen. Farten ökar.

Känner efter och det strama i hälsenan är borta. Ökar farten lite till. Korrigerar tekniken. Höften känns mycket bättre nu. Trycker på när jag åter kommer ut på asfalten. Det är ingen rekordrunda men känslan är grym. Flyter på i bra fart utan för mycket ansträngning. Slår av lite på takten innan jag kommer hem. Stänger av klockan. Helt ok tid trots allt. Efter dusch och torra kläder är kroppen som ny. Det var en bra idé. Som vanligt.

Jag känner mig lycklig och levande.

Trivselvikten

Det är verkligen väldigt lätt för mig att gå upp i vikt. Om jag inte ser till att sköta kost och träningsmängd så trippar vikten sakta men säkert förbi 90kg utan minsta tecken på att stanna där.

Det går inte så snabbt. Vikten skenar inte och det är just detta som är lömskt. Det är ett hekto nu och då, det går upp och det går ned. Men det går absolut mer upp än ned. Om jag inte jobbar hårt åt andra hållet.

Nu är jag långt från ensam i detta. Det ser jag tydligt på stan och i butiken. Det är inte alla som identifierat det som händer som ett problem men de flesta med en övervikt, stor eller liten, skulle nog ge ganska mycket för att på något enkelt sätt bli av med den. Då menar jag pengar. Egentligen kostar det ingenting att gå ned i vikt. Det är inget som skall köpas in – tvärt om, det är en massa som INTE skall köpas in.

För mig är det först och främst inte en fråga om prestation när jag löptränar/tävlar. Inte heller att ”se bra ut” eller att vara hälsosam.

Jag gillar där emot inte känslan av att jag inte bestämmer något som är så banalt som hur mycket och vad jag stoppar i mig. Alla är olika men det ”extra” jag har på kroppen är för mig ett tydligt tecken på att jag inte sköter min kost. För det är inte en kunskapslucka. Jag är för tusan fysiolog och kost/vikt är inget mysterium för mig.

Men det är intressant att det är så svårt både för mig och för så många andra. Jag undrar ofta om andra tänker på samma sätt som mig inför denna utmaning.

På en ultra-tävling omger jag mig med personer som i genomsnitt är tunnare än den övriga befolkningen. Visst ser någon ut att vara tunnare än vad jag skulle önska mig själv att vara men jag ser andra som har min storlek eller är större. Det är en tillåtande miljö med väldigt lite ”hets” att se ut på något speciellt sätt. Jag kommer inte sällan i mål före betydligt tunnare personer och ibland även efter tyngre löpare. Så det handlar inte så mycket om prestation.

Visst. Skulle jag väga 10kg mindre så skulle jag förmodligen springa snabbare och även minska risken för skador. Det tror jag. Det är en effekt jag tar emot med öppna armar.

En snabb googling leder mig till Viktväktarna och när jag tittar på ”Hälsosam vikt” för min längd 182cm så anger de ett spann på 66-83kg. Om jag skulle ligga mitt i det spannet, 74,5kg så skulle många jag känner knappt känna igen mig.

För idag väger jag ca 90 kg. Om det räknas som övervikt eller inte spelar mindre roll för mig. Det är mer än jag vill väga och det är ”övervikt” för mig. Jag vet av erfarenhet att jag trivs bra med en vikt runt 82 kg. Där var jag för två år sedan så det skall inte vara omöjligt att nå dit igen. Det är säkert också en mer hälsosam vikt för mig men framför allt vill jag visa att jag bestämmer över min vikt.

Så detta är min nya, ganska Corona-säkra utmaning. Fram med pannbenet nu Johan. Kör bara kör.

Man har alltid sitt eget största problem

Hur mycket man än fångar dagen, problemlöser eller tar tag i surdegar så slipper man inte sitt största problem. Det är ett rörligt mål och så fort det är eliminerat glider det näst största elegant upp på förstaplatsen.

Jag tror dessutom att utrymmet detta ”den största stötestenen” tar är tämligen konstant. Så om ditt näst största bekymmer är betydligt mindre än ditt största så växer det snabbt om du skulle göra dig av med det största. Det är bra att lösa de stora problemen men det tar inte bort bördan av ”det största problemet”.

Detta fungerar så klart åt andra hållet också och det är något som vi nu alla märker av.

Insikten om Coronaviruset ersätter det mesta som för bara någon vecka sedan var fokus för vår problemlösning. För mig är det nästan svårt att komma ihåg vad jag var mest bekymrad över innan Corona-pandemin var ett faktum. Kanske var det ett trivialt tapetval eller en hälsena som stramade lite.

Ovisshet är ett märkligt koncept. I höstas var ovissheten inte lika stor som nu trots att vi inte visste något om Corona då. Då kunde man vara tämligen säker på att världen i stort sett ser likadan ut om ett år. Nu är det naturligt att tvivla på detta. Ovissheten är paralyserande. Tänk om vi kände till utmaningens storlek redan nu, hur annorlunda hade det inte varit?

Men man kan så klart fortfarande kuta mitt i denna ovisshet.

Även om tävlingar kommer att ställas in i en omfattning vi ännu inte känner till så tränar jag på oförtrutet. Det finns fortfarande hopp om att BUM 88km skall kunna genomföras 25 maj. Min förhoppning är att stå på den startlinjen. Jag vill då vara väl förberedd. Förra gången jag sprang sträckan var jag inte tillräckligt tränad för att ha en bra resa.

Jag har just haft en lugnare vecka och nu går jag på med lite mer belastning igen. Igår sprang jag min ”skogs-runda” som är 20km. Det är en god blandning av alla underlag och kuperingar. Devis är det rejält tekniskt och det var mycket nya vindfällen över stigen. Känslan var god och det var första gången på flera år som jag lyckades klocka in på under 2 timmar vilket jag är supernöjd med. Det var inte min mening att trycka på så mycket men när känslan infann sig passade jag på. Det var riktigt tungt att hålla takten de sista kilometrarna men det är just den kampen jag älskar. Kampen om att kontrollera och behålla greppet om det övre skiktet av min kapacitet.

Så idag har det blivit ett par lugna promenader med Hannes i barnvagnen och podcast i lurarna. För varje steg kände jag sviterna av gårdagens overreach men det är en känsla och tanke som ger mig glädje. Det är en enkel, hemmasnickrad glädje som jag tror är bra i tider som denna. Det ger mig ett perspektiv som gör att mitt största bekymmer faktiskt blir lite mindre.