Jag var ganska övertygad om att jag skulle vara den av oss som skulle få den lättare resan. Så skulle inte bli fallet. Både jag och Jerry har sprungit denna sträcka flera gånger och vi vet alltså hur långt det är och även hur man hittar. Inte heller dessa två påståenden skulle visa sig stämma. Det kändes otroligt långt, speciellt de sista 15 kilometrarna efter Nordtorp. Banan går in i en slags blandning av filmen The Blair Witch Project och Bermudatriangeln. Skulle jag springa utan klocka så skulle jag nog gissa på 35km i alla fall.
Som vanligt helt fantastiska funktionärer och medtävlande. Inte för att vi träffade på speciellt många medtävlande då vi i princip låg sist hela loppet. Under loppet diskuterade vi varför banorna tycks blir långsammare för varje år som går. Vi hittade ingen förklaring. Både corioliskraften och Putin är misstänkta, förvisso på ganska lösa grunder.
Väl framme på Kypegården blev det soppa, bröd och dusch. Den sistnämnda nästan lika dramatisk som själva loppet då jag dragit på mig ett magiskt skavsår i skrevet och det skulle sätta tydlig prägel på dagens sista vers.
I år blir det bara tävlingar på hemmaplan. Som tur är finns det bra tävlingar som inte kräver resa för mig. Målet för 2023 är att komma i bra löpform vilket innebär både träningsvolym och viktkontroll. Mer om detta senare. Nu tävlingsplanerna.
23 januari: Sandsjöbacka Trail 90km – Anmäld!
Lopp på kända stigar. Starten går på Tjolöholm slott. Jag är förmodligen den som bor närmast starten. Formen kommer inte att vara jättebra men ungefär i paritet med den jag hade på Sätila Trail i höstas. Jag kommer att springa med Jerry och vi kommer att ha samma ”lågpuls-taktik” som jag använde på Sätila.
27 maj: BUM 88km – Anmäld!
Borås Ultramaraton från Skatås till Borås. Ganska snabb bana. Här har jag både goda och dåliga erfarenheter, allt från DNF på grund av megakramp till bra känsla och målgång med ett leende. När detta lopp gick i en 100 miles version sprang jag den och det var det jobbigaste lopp jag varit med i. 16 veckor mellan Sandsjöbacka och BUM så det borde verkligen gå att komma både upp i form och ned en del i vikt.
3-6 Augusti: HUB 200 miles – Anmäld!
Episkt långt och längs min hemmakust. Banan passerar faktiskt bara 100m från mitt hem. Jag har nog bara sprungit 20% av banan innan så det skall bli spännande att se mycket nytt. 200 miles är mycket, mycket längre än 100 miles så mycket förstår jag. 10 veckor mellan BUM och HUB.
3-5 november: Kullamannen 100 miles – Anmäld!
Nytt lopp för mig. Kul att det i och med detta ändå blir ett UTMB-lopp för mig i år. 13 veckor mellan HUB och Kullamannen.
Klockan är 0600 och starten går för årets upplaga av Sätila Trail. Jag har sprungit loppet ett par gånger tidigare men denna gång har jag för avsikt att göra ett experiment. Planen är att följa ett par ”regler” för pulsen. Reglerna var som följer.
Ingen löpning över 140bpm
Ingen gång under 130bpm
Inte tillåta pulsen att stiga över 150bpm
Med andra ord ganska likt så som jag tränat det sista. Dock har min träning bestått av uteslutande min vanliga 11km runda. Avslutade dessutom med att vara förkyld i nästan 3 veckor…
Taktiken resulterade föga förvånande i att jag snabbt blev en av de sista löparna längs spåret. Det blir väldigt mycket gång redan från start. Det kändes ovant att komma i det närmaste oberörd till stationerna. Äskhults by brukar vara lite av ett fältsjukhus. De tre löpare jag haft följe med under en timme innan Äskhult stannar längre än mig där och kommer ca en timme efter mig i mål.
Efter 11 timmar kommer det jag på något sätt väntat på. Jag orkar inte längre springa så att pulsen kommer upp i 140bpm. Nu behöver jag inte kolla så ofta på klockan. Det känns på något sätt som att jag nästan kan hålla högre fart nu än innan.
Så händer något oväntat. Min pannlampa blinkar till och varnar för lågt batteri. Damn. Jag har minst 3 timmar kvar till mål och det är ofattbart mörkt när man stänger av pannlampan. Man ser inte ens vad som är upp och ned. Kanske kan jag lysa mig fram med mobilen? Jag riktar lampan nedåt för att spara lite ström. Sneglar framåt och märker att jag ändå ser nästa reflex.
Nu släpper jag helt på tempot och försöker komma fram så fort det bara går. Hoppas att det skall finnas möjlighet till USB-laddning på Stationen i Ramhulta. Det finns det inte….men däremot erbjuder mannen på stationen att jag kan få låna hans ficklampa. Det gör jag gärna. Försöker nu forcera resten av banan med någon slags stolthet. Jag har ork på ett sätt som jag inte brukar ha. Kan springa där det är löpbart och hålla bra marchfart övriga bitar.
Inget superresultat men jag var absolut inte sist i mål. Väldigt bra var däremot hur jag mådde efter loppet.
Inför nästa lopp som är Sandsjöbacka Trail så kommer jag att blanda in lite mer högintensivt i träningen. Funderar även på att flytta mina regler en smula till 135/145 för att se om även det håller.
Jag känner mig tacksam över att kroppen fungerar så bra att jag kan fortsätta med dessa äventyr. Även tacksam för att det finns så många bra lopp nära där jag bor och att tävlingarna är begåvade med fantastiska medlöpare och funktionärer.
Min utmaning att träna mig runt UTMB banan innan tävlingen är fortfarande på men det står nu klart att det inte blir någon promenadseger.
Hälsenan har klagat en del men igår sprang jag några repor i Hobo och idag Näsbokrokrundan 13km och det är helt tyst från häl-regionen så det fintolkar jag som att det bara är att ösa på nu.
Appen säger nu 17 dagar kvar till race. Jag har tagit mig från Saint-Gervais och långsamt upp genom dalen mot Croix do Bonholme. På stationen i Les Contamines ser man redan löpare som är ganska svaga. Jag har ju själv haft en katastofal low-point på denna station där jag var ganska säker på att jag skulle behöva bryta. En bit efter denna station passerar man Notre-Dame de la Gore. Det är ett coolt ställe som erbjuder bra publiktryck och en stor eldstad. Stjäl en bild från Trappephoto här.
https://trappephoto.com/ultratrail-du-mont-blanc
Efter passagen av elden viker stigen brutalt upp i skogen och man lämnar allt vad väg och publik heter för ett bra tag. Nästa station är La Balme. Även här finns det eldar. Jag brukar göra processen kort med denna station och i stort sett passera utan att stanna upp. Här sitter löpare omslutna av nödfiltar och stirrar in i elden. Det är en bit kvar kan man säga…. Efter La Balme bär det igen brutalt uppför i switchback stil. Tidvis går stigen lite luftigt men då det är kolsvart är detta inget man märker.
Så här är jag alltså nu i mitt mini-projekt. Jag ser fram mot är detta är verklighet och jag brukar känna mig stark just här.
Nu är det 130km och 7500 hm kvar. Med 11 dagar kvar till avfärd så blir det 12km och 680 höjdmeter per dag. Kanske inte helt realistiskt. Dock har jag tänkt att traska en del dagarna innan start i Chamonix så vi får väl se….
Ooops det bara rasslade till från 30 till 23 dagar. Jag har under dessa dagar tränat på så hårt som jag vågat. En svag signal från hälsenorna om att det är lite på gränsen volymmässigt hade jag nästan räknat med. Fokus ligger alltså på att få lite tåligare fötter och ben innan tävlingsdagen. Det innebär löpning och backträning på trötta ben kombinerat med tillräcklig vila. Jag kommer ju från en ganska låg nivå så volymen är trots allt ganska moderat.
Eftersom jag gillar utmaningar tänkte jag nu att jag med start i förrgår, 31 juli adderar mina kilometrar och höjdmetrar och ser om jag kan ”komma runt” UTMB banan ett varv innan start. Det blir nog lite tight men det kan gå.
Jag började alltså räkningen den 31 juli och nu har det gått 3 dagar. Detta har hänt:
Första sträckan ut från startfållan i Chamonix är en långsam promenad, till en början nästan med tomtesteg. Mycket trängsel och ett fantastiskt ståhej på publiken. Det är asfalt och går lätt utför. In i skogen på en bred grusstig. Omväxlande svagt upp och ned men generellt ned. Efter ett tag kommer vi ut ur skogen och passerar Arve’s flodbädd, väg N205 och traskar sedan in till första stationen i Les Houches. Här kommer jag på att jag igen sprungit med fulla vattenflaskor i onödan och inte druckit något alls.
Nästan direkt efter stationen vänder stigen upp i branten och tempot går ned. Rasslet från stavar överröstar nu de flesta konversationer. Det är stig och grusväg och det går stadigt uppåt. Skog och fält om vartannat och plötsligt vänder stigen ned igen. En lång och delvis brant utförslöpa ned till Saint-Gervais tar ett första bett av lårmuskulaturen. Pannlamporna har åkt på under färden ned och på stationen går det undan. Ingen står och vilar utan alla gör det nödvändiga och drar vidare. Redan här känns det i benen och löpningen längs den asfalterade vägen ut ur byn är olycksbådande tung. Nu väntar MÅNGA timmar med i stort sett bara uppförsbacke.
Ja – hit har jag alltså kommit i min fantasiräkning. 970 höjdmeter. Jag räknar även distansen men tror att höjdmetrarna kommer att vara den begränsande faktorn. Vi får se hur långt jag kommer innan avfärd.
För 11 år sedan sprang jag mitt första UTMB. Det var en otroligt häftig upplevelse och 43 timmar som förändrade mitt liv. Jag kom i mål på ”prime time” med massa publik och en entusiastisk speaker. Det kändes som om jag fick ungefär samma mottagande som Kilian fick 22 timmar tidigare. Jag räknar inte med att få vara med om detta igen. Upplevelsen fick mig att förstå hur långt ifrån våra egentliga gränser vi lever våra liv och hur mycket jag gillar att testa min förmåga och röra mig långt in i det obekväma.
Året efter, 2012 sprang jag igen. Loppet var förkortat pga dåligt väder men känslan, utmaningen och stämningen fanns där och det var en bra upplevelse.
2013 och tredje året i rad lyckades jag riktigt bra. Vid ett par av stationerna hade jag en placering under 400 men klappade igenom rejält på slutet och tappade 100 placeringar till målgången. Målgång runt placering 500 är radikalt annorlunda än runt 800 som mitt första år. Det är någon timme innan soluppgång och centrala Chamonix är helt folktomt. Ingen musik, en lågmäld speaker och knappt några människor i målfållan. Minns speciellt att det var en enda person som höll ut sin hand för en high five precis innan ”målrakan” och personen hade en fodrad handske på handen och det lät inte ens något om klappen, bara mitt tysta hasande mot mål.
Allt sedan den målgången har det finnits en liten dröm om att kunna komma i mål ännu lite bättre placerad.
Jag startade även 2015 men när plötslig hybris ledde till ett föga förvånande magplask. Jag kastade till slut in handduken i Champex. Det var en DNF som var väldigt smärtsam för psyket.
2018 hade jag startplats igen och trots att jag just genomgått canceroperation och cellgiftsbehandling lyckades jag genomföra loppet över förväntan. Ett tag såg det ut som att jag skulle lyckas komma under placering 500 igen men jag slakande rejält på slutet och kom in på plats 567.
Förra året sprang jag Aran by UTMB i Pyreneerna och målgången där gjorde att jag slapp lottdragningen på UTMB i år.
Så nu är det alltså dags igen.
Formen är inte skuggan av det jag hade hoppats. Av olika anledningar har stora sjok av träning stannat vid planeringsstadiet. Formen har åkt jo-jo och kost/vikt lika så.
Nu skvallrar min countdown-app på telefonen om att det är 30 dagar kvar till UTMB. 30 dagar. Det är ingenting! Eller jo det är det visst. Självklart kan jag inte träna mig till någon speciellt mycket bättre kondition men ett visst mått av tålighet i ben och fötter skall jag väl kunna få till. Dessutom lite backstyrka – ja ett antal pass i Hobo kommer att öka mina odds att komma i mål. Och det är nog det som får bli min målbild denna gång, att komma i mål.
Lite extra kul är att jag får sällskap ned till Chamonix av Jerry och Erik, så vi blir ”original-trion” en gång till, 11 år senare. Erik skall också springa UTMB och Jerry skall springa den något kortare men minst lika skräckinjagande TDS.
Jag ser fram emot vistelsen i Chamonix och den galna, forcerade fotfärden runt berget.
Men först skall de 30 återstående dagarna förvaltas väl.
Det har gått en månad sedan förra posten. Jag har följt Trainingpeaks och belastat med den rekommenderade mängden. Denna veckan var den första med lite förhöjd mängd. Det känns rätt. Jag är förvånad över hur pricksäkert systemet är och även om startveckorna känns lite bleka så har de helt säkert behövts.
Maten/vikten är ju den största pucken och där går det lite trögare. Efter nästan 3 veckor slirade jag av en bra streak och sedan dess har det varit lite si och så. Absolut inte katastrof men nu gäller det att komma tillbaka. Har kört 18 timmar fasta, 6 timmar ätfönster och det mår jag bra av. Inte minst mår min lite känsliga mage/tarm bra av denna regim. Varför det är så svårt att då bara följa det man vet är bra och funkar bra är fortfarande en gåta. Det är som att jag vill misslyckas.
9 veckor till Aktivitus Trail SM och det finns massor att jobba på fram tills dess. Jag är inte orolig för själva träningen faktiskt men jag behöver fokusera på kosten för att komma ned tillräckligt i vikt.
Testar nya skor. Altra Lone Peak. Noll drop så jag tänkte köra var tredje pass i dem och se hur det går. Initialt känns de bra och väldigt annorlunda än mina Salomon.
Sedan målgång på Aran i juni har både träning och kost åkt berg och dalbana, en tråkigt okontrollerad åktur. Jag har både hållit i ratten hela tiden och ändå starkt ogillat riktningen. Orsakerna till överkonsumtionen av kalorier och bortprioritering av träning är en komplicerad påse skrot som jag tänkte lämna därhän just nu.
Sedan i somras har jag sprungit Kullamannen 58km, Skatås mörkaste och Sandsjöbacka 60km. Inga prestationer att skriva hem om direkt och ”trevligt” på ett sätt som jag inte riktigt kan förlika mig med. Jag saknar kriget, kampen och ovissheten – tror jag.
Men jag behöver inte leva i det frågetecknet så länge till för jag har alltså en plats på UTMB i augusti. För att det loppet skall kunna bli det jag vill behöver MÅNGA saker falla på plats och jag har alla möjligheter och tillräckligt med tid på mig för att realisera dessa.
Så att komma tillbaka på banan både fysiskt och mentalt är nu en väldigt bra idé.
Delmål blir SM i Ultratrail med Aktivitus i slutet av april.
Garmin, TrainingPeaks och Strava hjälper mig att hålla rätt träningsmängd. Det blir en förnuftig upptrappning med den del riktigt chokade veckor mellan varven. Jag ser fram mot detta.
Bloggen har varit död sedan Aran. Jag blev ju riktigt sjuk men jag dog inte. Dock blev jag ganska tjock och slö under hösten. Jag känner mig nu lite frestad att skylla på omständigheter men sanningen är att min disciplin har varit obefintlig.
Googlar ”accountability” och det verkar bli ”ansvarighet” på svenska. Inte på långa vägar lika coolt ord.
Tänkte därför skriva här på bloggen om hur det går längs vägen. Det kommer att bli en hård och härlig resa. Häng gärna med.
Men sist då. Saker som måste på plats.
Vikten, ger inga siffror nu men det är inga hekton vi pratar om.
100-miles traillöpning i bergsmiljö är en verklig utmaning. Med ett antal lyckade och ett par misslyckade försök bakom mig viste jag ganska väl vad jag gav mig in på. Träningen innan loppet bar spår av en krånglande vad, en envis förkylning och familjeliv med 2 småbarn. Jag åkte ned till Pyrenéerna med Jerry och Erik. Det var vi tre som för 10 år sedan sprang UTMB. Det var då jag fick längtan till dessa lopp. En av attraktionerna med just Aran-loppet var att om man kom i mål på VDA, den längsta distansen, så hägrade en gräddfil förbi lottningen i nästa års UTMB i Chamonix. Målgång gav alltså en golden ticket.
Väl på plats i Viehlla kunde jag tydligt känna den extra pressen på att lyckas med loppet. Bergen såg ganska snälla ut från byn men det fanns en smygande känsla av att det var något som skulle göra detta till en extra svår utmaning. Många av de 1142 startande hade säkert UTMB-biljetten som hägrande mål. Det är 2500 startande på UTMB och här fanns potentiellt halva startfältet. Det skulle ju inte fungera. Det måste finnas en hake.
Efter uppladdning, rundsmörjning och utrustningscheck gick vi till starten och till hög musik och publikens hurra var iväg på äventyret. Jag startade med Jerry i absolut sista startgrupp, baserat på seedning. Stora målet var nu att återvända till Viehlla inom 48 timmar som var tidsgränsen. I teorin är detta en generös tidsfrist.
Vi får snart vara med om en helt fantastisk solnedgång med utsikt över Pic Aneto som är Pyrenéernas högsta topp. 1994 vandrade jag från Atlanten till Medelhavet och passerade då i närheten av toppen. Så det var ett kul återseende.
Första natten flöt på. Mycket gräs, brant upp och ned. Stigen var så liten att vi ofta tappade den och snubblade fram bland tuvorna tills vi råkade stöta på stigen igen. Upp och ned, upp och ned. Som det brukar vara. Jerry började känna sig låg och hade ont i ryggen efter att ha halkat. Jag peppade så gott det gick.
På morgonen kom vi till en lite större station som vi hade bestämt markerade slutet på första tredjedelen. Jag märkte på mig själv och på Jerry att vi var lite tröttare och fumligare än vad jag hade hoppats. Allt tar lite för lång tid. Går och hämtar en kopp med buljong till. Svårt att vika ihop koppen.
Vi sliter oss ut denna coma och betar av en relativt platt och enkel mil. Jerry har mycket energi och jag lite mindre. Jag vet att det kommer ett berg med massiva höjdmetrar och jag fruktar för hetta och dehydrering. Innan vi lämnade förra stationen tog jag med en tom extra 1,5l flaska. Planen var att fylla den i stationen innan stora backen och ha den som reserv mellan oss, i tillägg till de 1,5 l vi båda hade som standard. Backen började och Holy Macaroni behövde vi det extra vattnet. Supertungt uppför och Jerry blev snabbt svagare och missmodig. Vi körde 100 höjdmeter åt gången, sedan paus. Jag hade koll på höjdmetrarna på klockan. Det går inte fort nu. Många många går förbi oss uppåt.
Jerry säger att han är orolig att hans låga tempo skall äventyra mina möjligheter att komma förbi nästa tidsbarriär. Jag har inte så bra koll. Då vi redan kör på rött finns det i min hjärna ingen möjlighet att vara taktiska utan bara köra så bra vi kan här och nu. Jerry frågar vad klockan är. Jag tittar och svarar 18:00.
OK. Bara om du kör själv och ökar tempo kan du klara nästa reptid säger Jerry. Det känns trist att lämna honom men han lovar att göra ett försök att också hinna. Jag drar iväg och lyckas hålla det högre tempot. Nästa station är ett slagfält med många löpare som ligger i skuggan och flämtar. Det pratas om att det inte går att hinna till nästa checkpoint och att man inte har några utsikter att komma hela vägen i mål.
Jag känner mig faktiskt stärkt av detta. Energi, vätska och iväg. Drar nästa stigning på 600m i ett svep. Andas som ett lokomotiv. Kommer ikapp folk. Kämpar. Frustar. Sista utför är 8 km innan stationen med tidsbarriär och jag känner mig som Roadrunner. Ser ingen annan som springer. Kommer fram till stationen med ca 30 min tillgodo. Fyller vatten och nämner för en medlöpare att jag inte är bekväm med marginalen till reptiden. Han tittar frågande på mig och går mot energistationen. Jag sätter mig ned och tar fram min lapp med tider. Fattar ingenting. Tittar och tittar och fattar ingenting. Klockan, lappen, lappen, klockan. SÅ fattar jag. När jag sa 18:00 till Jerry, det var så klart HÖJDEN och inte tiden. Klockan måste ha varit 15 ungefär, inte 18.
Messar Jerry som har brutit på förra stationen. Jag kör vidare. Nu är jag solo. Detta kan jag. Tuggar på. Justerar klädsel, dricker, äter. In i andra natten. Nu vaknar spökena men jag känner dem och är inte rädd. Ser många märkliga hallucinationer. Vissa så roliga att jag börjar skratta. Försöker alliera mig med löpare med lite högre kapacitet än mig. Verkliga eller påhittade bryr jag mig inte om. Natten rullar på. Vackert och utmanande.
Tänker på Jerry som bröt och hur trist det känns. Jag får nu vara med om en otroligt fin soluppgång. Terrängen är mycket svår och det är långt ifrån löpning. Stora fält med stenblock. Hoppar fram i pannlampans sken. Tid och rum blir en suddig blandning.
Springer ned mot den näst sista stationen. Det har hunnit bli förmiddag och är redan rejält varmt. Lägger mig på en brits för att få en kort reset men kan inte somna. Känner stress över att komma i mål i tid. Jag har en dryg timme till godo.
Nästa backen är BRUTAL. Det är Håkullsmal flashback och redan 30 grader i skuggan. Jag har igen klara problem att följa de andras takt. Trots mina 2,5 liter vatten behöver jag fylla på från en bäck två gånger. Jag doppar kepsen i allt vatten jag ser och om det är tillräckligt mycket för att kunna stoppa huvudet i så gör jag det. Stress. Det går knappt framåt. Efter en evighet kommer jag till backkrönet och nu är det 700 m utför till sista checkpoint. Utför är inte enkelt när man är så här trött. Kämpar på. Benen värker i hettan.
Sista stationen. Spiller ingen tid. Vatten, energi, blöta kepsen och iväg. Sista uppför är 400 höjdmeter. Går förbi en britt som kaskadkräks. Känner att jag är på väg att göra detsamma. Stannar och går ned på knä. Det känns lättare att komma upp därifrån än från sittandes på rumpan. Inte mycket kvar i benen nu. 100m till. 100m till och så äntligen krönet.
Nu är det 1000 höjdmeter ned och målgång. Jag HAR tillräckligt med tid. Det är först nu jag känner att jag kommer att klara det. Stärkt av tanken springer och går jag omväxlande. Benen pulserar. Jag dricker och äter. Ingen stress. Skönt. Kommer in på sista kilometern som jag varit och rekat innan men känner inte igen mig. Tänker att de kanske behövt dra om banan. Men så ser jag Jerry. Nu känns det riktigt bra. Jerry springer med mig i mål och filmar. Passerar mållinjen och ringer i klockan. Plötsligt är det över.
Den speciella tomheten som kommer över mig när jag är färdig med en sån här utmaning. Det är lättnad blandat med någon slags vemod. Just denna kamp har varit så nära mig och nästan hunnit bli en del av mig och plötsligt är den bara borta.
Loppet var betydligt tuffare än jag kunnat ana. Hela andra dygnet fungerade egentligen bra även om farten var låg. Men underlaget inbjöd inte heller till så mycket löpning för mig.
475 tävlande(41%) kom i mål. Min placering blev 354 så några hade jag bakom mig i alla fall.
På natten efter loppet blev jag magsjuk och tillbringade hela den natten på toaletten. Inte direkt vad man önskar sig när man redan varit vaken i 56 timmar. Hemresan nästa dag blev en stafett mellan toaletter men till slut låg jag i min egen säng. Nästa dag blev det besök på akuten med dropp och provtagning. Efter 3 dygn släppte plötsligt mag-monstret. Även mina två medresenärer fick problem med magen vid hemkomst. Jag hade gått ned 8 kg på den korta resan men när vätskebalansen kom i ordning igen var det betydligt mindre.
Nu ser jag fram emot att planera och träna inför ännu ett UTMB.
Ge aldrig upp!
Det blev lite mobilfilmat under veckan och jag klippte ihop lite av det här:
