30 dagar – tick tack tick tack

För 11 år sedan sprang jag mitt första UTMB. Det var en otroligt häftig upplevelse och 43 timmar som förändrade mitt liv. Jag kom i mål på ”prime time” med massa publik och en entusiastisk speaker. Det kändes som om jag fick ungefär samma mottagande som Kilian fick 22 timmar tidigare. Jag räknar inte med att få vara med om detta igen. Upplevelsen fick mig att förstå hur långt ifrån våra egentliga gränser vi lever våra liv och hur mycket jag gillar att testa min förmåga och röra mig långt in i det obekväma.

Året efter, 2012 sprang jag igen. Loppet var förkortat pga dåligt väder men känslan, utmaningen och stämningen fanns där och det var en bra upplevelse.

2013 och tredje året i rad lyckades jag riktigt bra. Vid ett par av stationerna hade jag en placering under 400 men klappade igenom rejält på slutet och tappade 100 placeringar till målgången. Målgång runt placering 500 är radikalt annorlunda än runt 800 som mitt första år. Det är någon timme innan soluppgång och centrala Chamonix är helt folktomt. Ingen musik, en lågmäld speaker och knappt några människor i målfållan. Minns speciellt att det var en enda person som höll ut sin hand för en high five precis innan ”målrakan” och personen hade en fodrad handske på handen och det lät inte ens något om klappen, bara mitt tysta hasande mot mål.

Allt sedan den målgången har det finnits en liten dröm om att kunna komma i mål ännu lite bättre placerad.

Jag startade även 2015 men när plötslig hybris ledde till ett föga förvånande magplask. Jag kastade till slut in handduken i Champex. Det var en DNF som var väldigt smärtsam för psyket.

2018 hade jag startplats igen och trots att jag just genomgått canceroperation och cellgiftsbehandling lyckades jag genomföra loppet över förväntan. Ett tag såg det ut som att jag skulle lyckas komma under placering 500 igen men jag slakande rejält på slutet och kom in på plats 567.

Förra året sprang jag Aran by UTMB i Pyreneerna och målgången där gjorde att jag slapp lottdragningen på UTMB i år.

Så nu är det alltså dags igen.

Formen är inte skuggan av det jag hade hoppats. Av olika anledningar har stora sjok av träning stannat vid planeringsstadiet. Formen har åkt jo-jo och kost/vikt lika så.

Nu skvallrar min countdown-app på telefonen om att det är 30 dagar kvar till UTMB. 30 dagar. Det är ingenting! Eller jo det är det visst. Självklart kan jag inte träna mig till någon speciellt mycket bättre kondition men ett visst mått av tålighet i ben och fötter skall jag väl kunna få till. Dessutom lite backstyrka – ja ett antal pass i Hobo kommer att öka mina odds att komma i mål. Och det är nog det som får bli min målbild denna gång, att komma i mål.

Lite extra kul är att jag får sällskap ned till Chamonix av Jerry och Erik, så vi blir ”original-trion” en gång till, 11 år senare. Erik skall också springa UTMB och Jerry skall springa den något kortare men minst lika skräckinjagande TDS.

Jag ser fram emot vistelsen i Chamonix och den galna, forcerade fotfärden runt berget.

Men först skall de 30 återstående dagarna förvaltas väl.

2 reaktioner till “30 dagar – tick tack tick tack”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.