Kategori: Träning

Hur mycket man än fångar dagen, problemlöser eller tar tag i surdegar så slipper man inte sitt största problem. Det är ett rörligt mål och så fort det är eliminerat glider det näst största elegant upp på förstaplatsen.

Jag tror dessutom att utrymmet detta ”den största stötestenen” tar är tämligen konstant. Så om ditt näst största bekymmer är betydligt mindre än ditt största så växer det snabbt om du skulle göra dig av med det största. Det är bra att lösa de stora problemen men det tar inte bort bördan av ”det största problemet”.

Detta fungerar så klart åt andra hållet också och det är något som vi nu alla märker av.

Insikten om Coronaviruset ersätter det mesta som för bara någon vecka sedan var fokus för vår problemlösning. För mig är det nästan svårt att komma ihåg vad jag var mest bekymrad över innan Corona-pandemin var ett faktum. Kanske var det ett trivialt tapetval eller en hälsena som stramade lite.

Ovisshet är ett märkligt koncept. I höstas var ovissheten inte lika stor som nu trots att vi inte visste något om Corona då. Då kunde man vara tämligen säker på att världen i stort sett ser likadan ut om ett år. Nu är det naturligt att tvivla på detta. Ovissheten är paralyserande. Tänk om vi kände till utmaningens storlek redan nu, hur annorlunda hade det inte varit?

Men man kan så klart fortfarande kuta mitt i denna ovisshet.

Även om tävlingar kommer att ställas in i en omfattning vi ännu inte känner till så tränar jag på oförtrutet. Det finns fortfarande hopp om att BUM 88km skall kunna genomföras 25 maj. Min förhoppning är att stå på den startlinjen. Jag vill då vara väl förberedd. Förra gången jag sprang sträckan var jag inte tillräckligt tränad för att ha en bra resa.

Jag har just haft en lugnare vecka och nu går jag på med lite mer belastning igen. Igår sprang jag min ”skogs-runda” som är 20km. Det är en god blandning av alla underlag och kuperingar. Devis är det rejält tekniskt och det var mycket nya vindfällen över stigen. Känslan var god och det var första gången på flera år som jag lyckades klocka in på under 2 timmar vilket jag är supernöjd med. Det var inte min mening att trycka på så mycket men när känslan infann sig passade jag på. Det var riktigt tungt att hålla takten de sista kilometrarna men det är just den kampen jag älskar. Kampen om att kontrollera och behålla greppet om det övre skiktet av min kapacitet.

Så idag har det blivit ett par lugna promenader med Hannes i barnvagnen och podcast i lurarna. För varje steg kände jag sviterna av gårdagens overreach men det är en känsla och tanke som ger mig glädje. Det är en enkel, hemmasnickrad glädje som jag tror är bra i tider som denna. Det ger mig ett perspektiv som gör att mitt största bekymmer faktiskt blir lite mindre.

Nu flyter träningen på ganska bra och det gör en värld av skillnad för mig. Jag mår enormt mycket bättre av kontinuerlig träning än av sporadisk. Det är något som helt klart förändrats, kanske är det åldern eller så är det efter att jag varit sjuk.

Jag har åter startat upp Trainingpeaks(TP) och planerar och registrerar träningen där. Mina pass flyger nästan magiskt från klockan till telefonen eller nätverket direkt in i Garmin Connect, Strava och TP.

Jag tycker att TP har ett sätt att visualisera träningsbelastning och form på som är väldigt motiverande för mig. Det hjälper mig träna tillräckligt hårt, mycket och ofta. Hjälp finns även för att inte träna för hårt men det problemet har inte jag.

Nästa inplanerade tävling är UTMB by Aran i norra Spanien i början av juli. Just nu kan man inte resa någonstans pga Corona-lockdown så vi får väl se hur det går med tävlingen. Det hade varit tråkigt om det inte blev av men det är samtidigt inte hela världen. Jag tävlar för träningens skull och inte tvärt om.

Igår blev det ett socialt pass med vapendragaren Jerry. 21km lerfest i sandsjöbackaterrängen. Underbart väder och enormt mycket folk ute i spåret. Vi stötte säkert på över 100 personer under turen och det är nog mer än jag sett totalt under alla år där. Kanske är det corona som lockar folk ut i naturen?

Det var omöjligt för mig att inte lägga märke till hur obekväma och olyckliga majoriteten av människorna ser ut. Det ser ut som de är på en straffkommendering. Jag hejar glatt och vinkar och får bara ett askgrått stoneface tillbaka. Tänker på björnen Baloo – ”kom igen katten det svänger ju!”

I vilket fall hade vi ett gött pass. Sista 5km resignerade vi inför leran och bara körde på och vi hade båda lera upp till knäna när vi kom tillbaka till bilarna. Nu sitter jag här och smånjuter av träningsvärken och längtar till nästa pass.

Jag får ofta höra att jag har ett ”tjockt pannben” och jag vet att det är menat som en komplimang av mitt ganska hårda psyke. Det är också den mentala kampen när det börjar bli riktigt svårt som håller mig kvar i ultralöpningen.

Jag har länge noterat att jag kan hålla takten med betydligt mer vältränade löpare på långa lopp. Att de som kommer i mål just före och efter mig har minst dubbla träningsmängden, väger 20 kg mindre och är 10-15 år yngre än mig har verkligen roat mig. Med allt mindre träningsmängd, ökande vikt och ålder har jag ändå lyckats delta och komma i mål på många långa lopp.

Att bita sig fast i ett ultralopp och komma i mål trots avsaknad av fysiska förutsättningar har nästan kommit att bli mitt kännetecken. Det är faktiskt inget jag är speciellt stolt över. Det är kanske häpnadsväckande och spektakulärt från ett åskådarperspektiv men från platsen jag står ser det inte lika kul ut. Jag önskar mig en helt annan kamp.

På Sandsjöbacka Trail 100 miles kom jag näst sist av de som kom i mål. Man kan alltid säga att jag ”vann” över de 50% som gjorde DNF och över alla som inte ens ville eller vågade ställa sig på startlinjen. Faktum kvarstår att jag endast var ett par timmar från repet och jag känner mig nästan besviken över att min insats gjorde mig till en ”finisher” med medalj, gratulationer på sociala medier och ITRA-poäng.

För jag körde de sista 6-7 milen på fälgen och det gjorde ont på riktigt.

Ganska tidigt i loppet stukade jag höger vrist. Efter ytterligare någon mil fick jag både skavsår på kroppen och stora blåsor under fötterna. Med 70 km kvar halkade jag på en rot och gled ut i ”nästan spagat” vilket irriterade min ledkapsel i vänster knä. Ledvätska samlades i knävecket och trycket gjorde rejält ont. Nu var min ”löpning” inte så vacker längre. Jag kunde varken springa eller gå utan att halta. Haltningen leder i sin tur till snedbelastning och smärtor på fler ställen.

I stationen vid Sisjön var jag tom på energi och disorienterad. Jag behövde ladda klockan för att kunna hitta de sista 15 kilometrarna och jag trodde i förvirringen att min ladd-klump var urladdad. Köpte en ny av en bekant som råkade vara där (Tack Niclas!) och skyndade iväg rejält nedkyld. Ramlade hårt på den lilla bron över bäcken, slog mig och höll på att ramla i. Försökte samla mig, tittade på klockans kartbild men förstod inte vart jag skulle. Inte ens när en annan löpare passerade mig förstod jag att det kanske var en ledtråd om vart jag skulle….

Det låter kanske som att det är på sin plats att gratulera mig till att jag ändå till slut kom i mål. Jag kämpade ju på så hårt. Mycket slit nära gränsen för det möjliga. Det där som jag är så bra på. Men jag vill verkligen något helt annat.

Det handlar faktiskt inte om en bättre placering eller en snabbare tid. Det handlar om att jag på ett bättre sätt vill matcha min mentala styrka med en starkare kropp som tål den hårda, effektiva slavdrivare som min hjärna är. Min nuvarande fysik gör inte det. Det som jag är bäst på kommer helt enkelt inte till sin rätt när kroppen inte håller ihop tillräckligt bra.

Mina ben har fått rejält med stryk och jag kan fortfarande, 4 dagar efter tävlingen inte gå normalt. Inte bra alls. Jag tar det som en skarp varning.

Nästa stora tävling är Aran by UTMB, 162km och 10 600 höjdmeter. Ja jag är redan anmäld. Starten går redan 3 juli och innan dess är det mycket som behöver komma på plats för att jag skall ha möjlighet till den rätta känslan vid målgång.

Jag kan lätt skriva ihop en lista på minst 50 åtgärder som skulle leda mig i rätt riktning och just nu försöker jag prioritera och organisera dessa och komma fram till en hållbar plan.

Avanti

Jag känner att jag har blivit mer känslig för perioder utan träning. Det behövs inte många dagar innan humöret störtdyker. Att i det läget dra sig upp i stövelskaften är sannerligen inte enkelt.

Då jag envisas med att inte träna ”hårt” utan försöker få till belastning genom kontinuitet och volym istället kommer jag sällan till läget när kroppen är så där riktigt slutkörd och jag får flera dagars skön återhämtningsresa. Detta kan jag verkligen sakna men å andra sidan har jag inte varit skadad på väldigt länge och träningen ger ändå bra utdelning med tanke på den tid jag lägger.

Jag förstår helt och fullt att jag kunde få en tydligt bättre utdelning om jag tillåtit mig köra i alla fall ett riktigt hårt pass i veckan men jag tror också att risken för att jag skall skada mig ökar. Det är ett pris jag inte är beredd att betala.

En viss periodisering blir det av sig själv. Jag tror inte att det är så knivigt exakt hur man lägger upp det. Att belasta kroppen med träningspass som är lite snabbare, lite längre, lite mindre utvilad, lite med tom tank, det känns bra och jag tror det ger effekt. När dessa pass kommer och i vilken ordning tror jag har mindre betydelse. Massa killgissning här ihop med att jag lyssnar på andra som kombinerar gissningar med lite mer kvalificerad research.

Nyligen lyssnade jag på ett riktigt bra podcastavsnitt som jag varmt rekommenderar för den som är intresserad av träning inför låga löpäventyr: https://www.scienceofultra.com/podcasts/106

Dagens runda var åter samma gamal hemma-trail. Blåsigt, blött, lerigt, halt, isigt och underbart skönt. Med ett väder som detta träffade jag naturligtvis inte på en enda människa och något säger mig att det är därför jag gillar just det vädret. Asocialantropoligi.

Det ligger nära till hands att tro att jag skulle hamna i en motivationssvacka efter äventyren längs Bohusleden men så har det inte blivit. Jag känner mig motiverad, nyfiken och ivrig.

Det som kommer härnäst är förhoppningsvis några veckors bra träning följt av Oslo Trail Challenge den 5-6:e oktober. Efter att ha tittat på bansträckningen via google earth ser det ut som att det är skog/stig ca 95% av sträckan och knappt 5% grusväg. Sträckan är 100km så det är lätt att jämföra med BUM och fundera på skillnader som påverkar hur lång tid det tar att komma i mål.

• 10 km längre
• 1400 m extra höjdmetrar
• Inga vätska/energistationer
• Helt okänd sträcka
• Start på kvällen

BUM avverkade jag på 11,5 tim och OTC har en maxtid på 28 timmar. Det finns säkert en god anledning till den till synes generösa maxtiden och förstår att jag inte förstår varför. Det jag har hört är att stora delar av sträckan är teknisk/stenig/rötter/knixig och det drar ned tempot rejält och slukar massor av energi.

Enkel matematik skulle lägga till 2 timmar extra för de extra 10 km och 2 timmar extra för de 1400m. Mer energi med i säcken gör den tyngre…låt säga att det saktar ned mig en timme till. Start på kvällen gör att ungefär hälften av sträckan skall avverkas i mörker. Vi lägger till ett par timmar för detta. Okänd sträcka bör inte bli något större problem rent navigationsmässigt men så klart att det kan kännas att man inte har kontakt med slutmålet när man tittar på den minimala kartbilden på klockan.

Vi kommer förmodligen att ha med papperskartor också just för att få en bättre överblick. Detta tror jag kan hjälpa mig med motivationen i mitten av loppet.

Loppet ja. Det är faktiskt mer ett äventyr/expedition än en tävling. Hade jag känt till sträckan kanske jag hade försökt springa snabbt men i detta läge handlar det mest om att bärga de 4 ITRA-poängen och så klart ha en bra dag i skogen.

Vad är konklusionen av mattematiken ovan då? Finns det något tidsmål? Ja – jag tycker att vi skall vara i mål efter 20 timmar.

Jag kommer att springa tillsammans med Jerry vilket glädjer mig mycket. Med rätt sällskap rinner kilometrarna förbi på ett enkelt och kul sätt.