Aran by UTMB -finisher!

100-miles traillöpning i bergsmiljö är en verklig utmaning. Med ett antal lyckade och ett par misslyckade försök bakom mig viste jag ganska väl vad jag gav mig in på. Träningen innan loppet bar spår av en krånglande vad, en envis förkylning och familjeliv med 2 småbarn. Jag åkte ned till Pyrenéerna med Jerry och Erik. Det var vi tre som för 10 år sedan sprang UTMB. Det var då jag fick längtan till dessa lopp. En av attraktionerna med just Aran-loppet var att om man kom i mål på VDA, den längsta distansen, så hägrade en gräddfil förbi lottningen i nästa års UTMB i Chamonix. Målgång gav alltså en golden ticket.

Väl på plats i Viehlla kunde jag tydligt känna den extra pressen på att lyckas med loppet. Bergen såg ganska snälla ut från byn men det fanns en smygande känsla av att det var något som skulle göra detta till en extra svår utmaning. Många av de 1142 startande hade säkert UTMB-biljetten som hägrande mål. Det är 2500 startande på UTMB och här fanns potentiellt halva startfältet. Det skulle ju inte fungera. Det måste finnas en hake.

Efter uppladdning, rundsmörjning och utrustningscheck gick vi till starten och till hög musik och publikens hurra var iväg på äventyret. Jag startade med Jerry i absolut sista startgrupp, baserat på seedning. Stora målet var nu att återvända till Viehlla inom 48 timmar som var tidsgränsen. I teorin är detta en generös tidsfrist.

Vi får snart vara med om en helt fantastisk solnedgång med utsikt över Pic Aneto som är Pyrenéernas högsta topp. 1994 vandrade jag från Atlanten till Medelhavet och passerade då i närheten av toppen. Så det var ett kul återseende.

Första natten flöt på. Mycket gräs, brant upp och ned. Stigen var så liten att vi ofta tappade den och snubblade fram bland tuvorna tills vi råkade stöta på stigen igen. Upp och ned, upp och ned. Som det brukar vara. Jerry började känna sig låg och hade ont i ryggen efter att ha halkat. Jag peppade så gott det gick.

På morgonen kom vi till en lite större station som vi hade bestämt markerade slutet på första tredjedelen. Jag märkte på mig själv och på Jerry att vi var lite tröttare och fumligare än vad jag hade hoppats. Allt tar lite för lång tid. Går och hämtar en kopp med buljong till. Svårt att vika ihop koppen.

Vi sliter oss ut denna coma och betar av en relativt platt och enkel mil. Jerry har mycket energi och jag lite mindre. Jag vet att det kommer ett berg med massiva höjdmetrar och jag fruktar för hetta och dehydrering. Innan vi lämnade förra stationen tog jag med en tom extra 1,5l flaska. Planen var att fylla den i stationen innan stora backen och ha den som reserv mellan oss, i tillägg till de 1,5 l vi båda hade som standard. Backen började och Holy Macaroni behövde vi det extra vattnet. Supertungt uppför och Jerry blev snabbt svagare och missmodig. Vi körde 100 höjdmeter åt gången, sedan paus. Jag hade koll på höjdmetrarna på klockan. Det går inte fort nu. Många många går förbi oss uppåt.

Jerry säger att han är orolig att hans låga tempo skall äventyra mina möjligheter att komma förbi nästa tidsbarriär. Jag har inte så bra koll. Då vi redan kör på rött finns det i min hjärna ingen möjlighet att vara taktiska utan bara köra så bra vi kan här och nu. Jerry frågar vad klockan är. Jag tittar och svarar 18:00.

OK. Bara om du kör själv och ökar tempo kan du klara nästa reptid säger Jerry. Det känns trist att lämna honom men han lovar att göra ett försök att också hinna. Jag drar iväg och lyckas hålla det högre tempot. Nästa station är ett slagfält med många löpare som ligger i skuggan och flämtar. Det pratas om att det inte går att hinna till nästa checkpoint och att man inte har några utsikter att komma hela vägen i mål.

Jag känner mig faktiskt stärkt av detta. Energi, vätska och iväg. Drar nästa stigning på 600m i ett svep. Andas som ett lokomotiv. Kommer ikapp folk. Kämpar. Frustar. Sista utför är 8 km innan stationen med tidsbarriär och jag känner mig som Roadrunner. Ser ingen annan som springer. Kommer fram till stationen med ca 30 min tillgodo. Fyller vatten och nämner för en medlöpare att jag inte är bekväm med marginalen till reptiden. Han tittar frågande på mig och går mot energistationen. Jag sätter mig ned och tar fram min lapp med tider. Fattar ingenting. Tittar och tittar och fattar ingenting. Klockan, lappen, lappen, klockan. SÅ fattar jag. När jag sa 18:00 till Jerry, det var så klart HÖJDEN och inte tiden. Klockan måste ha varit 15 ungefär, inte 18.

Messar Jerry som har brutit på förra stationen. Jag kör vidare. Nu är jag solo. Detta kan jag. Tuggar på. Justerar klädsel, dricker, äter. In i andra natten. Nu vaknar spökena men jag känner dem och är inte rädd. Ser många märkliga hallucinationer. Vissa så roliga att jag börjar skratta. Försöker alliera mig med löpare med lite högre kapacitet än mig. Verkliga eller påhittade bryr jag mig inte om. Natten rullar på. Vackert och utmanande.

Tänker på Jerry som bröt och hur trist det känns. Jag får nu vara med om en otroligt fin soluppgång. Terrängen är mycket svår och det är långt ifrån löpning. Stora fält med stenblock. Hoppar fram i pannlampans sken. Tid och rum blir en suddig blandning.

Springer ned mot den näst sista stationen. Det har hunnit bli förmiddag och är redan rejält varmt. Lägger mig på en brits för att få en kort reset men kan inte somna. Känner stress över att komma i mål i tid. Jag har en dryg timme till godo.

Nästa backen är BRUTAL. Det är Håkullsmal flashback och redan 30 grader i skuggan. Jag har igen klara problem att följa de andras takt. Trots mina 2,5 liter vatten behöver jag fylla på från en bäck två gånger. Jag doppar kepsen i allt vatten jag ser och om det är tillräckligt mycket för att kunna stoppa huvudet i så gör jag det. Stress. Det går knappt framåt. Efter en evighet kommer jag till backkrönet och nu är det 700 m utför till sista checkpoint. Utför är inte enkelt när man är så här trött. Kämpar på. Benen värker i hettan.

Sista stationen. Spiller ingen tid. Vatten, energi, blöta kepsen och iväg. Sista uppför är 400 höjdmeter. Går förbi en britt som kaskadkräks. Känner att jag är på väg att göra detsamma. Stannar och går ned på knä. Det känns lättare att komma upp därifrån än från sittandes på rumpan. Inte mycket kvar i benen nu. 100m till. 100m till och så äntligen krönet.

Nu är det 1000 höjdmeter ned och målgång. Jag HAR tillräckligt med tid. Det är först nu jag känner att jag kommer att klara det. Stärkt av tanken springer och går jag omväxlande. Benen pulserar. Jag dricker och äter. Ingen stress. Skönt. Kommer in på sista kilometern som jag varit och rekat innan men känner inte igen mig. Tänker att de kanske behövt dra om banan. Men så ser jag Jerry. Nu känns det riktigt bra. Jerry springer med mig i mål och filmar. Passerar mållinjen och ringer i klockan. Plötsligt är det över.

Den speciella tomheten som kommer över mig när jag är färdig med en sån här utmaning. Det är lättnad blandat med någon slags vemod. Just denna kamp har varit så nära mig och nästan hunnit bli en del av mig och plötsligt är den bara borta.

Loppet var betydligt tuffare än jag kunnat ana. Hela andra dygnet fungerade egentligen bra även om farten var låg. Men underlaget inbjöd inte heller till så mycket löpning för mig.

475 tävlande(41%) kom i mål. Min placering blev 354 så några hade jag bakom mig i alla fall.

På natten efter loppet blev jag magsjuk och tillbringade hela den natten på toaletten. Inte direkt vad man önskar sig när man redan varit vaken i 56 timmar. Hemresan nästa dag blev en stafett mellan toaletter men till slut låg jag i min egen säng. Nästa dag blev det besök på akuten med dropp och provtagning. Efter 3 dygn släppte plötsligt mag-monstret. Även mina två medresenärer fick problem med magen vid hemkomst. Jag hade gått ned 8 kg på den korta resan men när vätskebalansen kom i ordning igen var det betydligt mindre.

Nu ser jag fram emot att planera och träna inför ännu ett UTMB.

Ge aldrig upp!

Det blev lite mobilfilmat under veckan och jag klippte ihop lite av det här:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.