Hur mycket man än fångar dagen, problemlöser eller tar tag i surdegar så slipper man inte sitt största problem. Det är ett rörligt mål och så fort det är eliminerat glider det näst största elegant upp på förstaplatsen.
Jag tror dessutom att utrymmet detta ”den största stötestenen” tar är tämligen konstant. Så om ditt näst största bekymmer är betydligt mindre än ditt största så växer det snabbt om du skulle göra dig av med det största. Det är bra att lösa de stora problemen men det tar inte bort bördan av ”det största problemet”.
Detta fungerar så klart åt andra hållet också och det är något som vi nu alla märker av.
Insikten om Coronaviruset ersätter det mesta som för bara någon vecka sedan var fokus för vår problemlösning. För mig är det nästan svårt att komma ihåg vad jag var mest bekymrad över innan Corona-pandemin var ett faktum. Kanske var det ett trivialt tapetval eller en hälsena som stramade lite.
Ovisshet är ett märkligt koncept. I höstas var ovissheten inte lika stor som nu trots att vi inte visste något om Corona då. Då kunde man vara tämligen säker på att världen i stort sett ser likadan ut om ett år. Nu är det naturligt att tvivla på detta. Ovissheten är paralyserande. Tänk om vi kände till utmaningens storlek redan nu, hur annorlunda hade det inte varit?
Men man kan så klart fortfarande kuta mitt i denna ovisshet.
Även om tävlingar kommer att ställas in i en omfattning vi ännu inte känner till så tränar jag på oförtrutet. Det finns fortfarande hopp om att BUM 88km skall kunna genomföras 25 maj. Min förhoppning är att stå på den startlinjen. Jag vill då vara väl förberedd. Förra gången jag sprang sträckan var jag inte tillräckligt tränad för att ha en bra resa.
Jag har just haft en lugnare vecka och nu går jag på med lite mer belastning igen. Igår sprang jag min ”skogs-runda” som är 20km. Det är en god blandning av alla underlag och kuperingar. Devis är det rejält tekniskt och det var mycket nya vindfällen över stigen. Känslan var god och det var första gången på flera år som jag lyckades klocka in på under 2 timmar vilket jag är supernöjd med. Det var inte min mening att trycka på så mycket men när känslan infann sig passade jag på. Det var riktigt tungt att hålla takten de sista kilometrarna men det är just den kampen jag älskar. Kampen om att kontrollera och behålla greppet om det övre skiktet av min kapacitet.
Så idag har det blivit ett par lugna promenader med Hannes i barnvagnen och podcast i lurarna. För varje steg kände jag sviterna av gårdagens overreach men det är en känsla och tanke som ger mig glädje. Det är en enkel, hemmasnickrad glädje som jag tror är bra i tider som denna. Det ger mig ett perspektiv som gör att mitt största bekymmer faktiskt blir lite mindre.