UTMB 2024 charity bib

Förra gången jag startade i UTMB blev det en väldigt jobbig DNF. Jag slarvade med energin och gick helt tom efter ca 100km. Att det var mer energi som behövdes var kanske inte så svårt att räkna ut men utan tillräcklig energi i hjärnan så…gick det som det gick.

Så nästa år har jag tänkt att ge det ett nytt försök. Jag har genom åren kommit i mål 4 gånger och DNF 2 gånger. Jag kan banan bra och jag gillar verkligen tävlingen. Mycket ståhej, bells and whistles, publik, utsikt osv.. och ett komplicerat och resurskrävande system för startplatser.

I korthet behöver man skaffa ”Stenar” som är lotter för lotteriet om startplatser. Jag har gjort detta ett antal gånger och både lyckats och misslyckats i lotteriet. Men denna gång vill jag vara säker på att få en startplats och då finns det ett alternativ som heter Chairity bib. Man betalar en summa till en välgörenhetsorganisation (man kan välja bland ett antal) och slipper på så sätt själva lotteriet.

Jag har just registrerat mig och det fanns ett alternativ där man kan skapa en egen insamling till välgörenhets-pengen. Detta lät kul så jag valde den. Nu har jag fram till nyår på mig att samla in pengarna. Jag blir så klart tvungen att ”sponsra mig själv” också men om någon vill pytsa in så är det så klart välkommet.

Länk till insamlingen: https://www.givengain.com/project/johan-raising-funds-for-utmb-cares-69923

Nu skall det så klart tränas också. Jag får hjälp av Aktivitus med träningsprogram och feedback. Vikten behöver justeras och detta är varken nytt eller enkelt men skall jag nå mitt mål är detta en nödvändighet. Några tävlingar blir det så klart längs vägen också, näst är Sandsjöbacka Trail 60km i januari. Hey ho lets go!

BUM 88km – en riktig kamp

Jag var ganska övertygad om att jag skulle vara den av oss som skulle få den lättare resan. Så skulle inte bli fallet. Både jag och Jerry har sprungit denna sträcka flera gånger och vi vet alltså hur långt det är och även hur man hittar. Inte heller dessa två påståenden skulle visa sig stämma. Det kändes otroligt långt, speciellt de sista 15 kilometrarna efter Nordtorp. Banan går in i en slags blandning av filmen The Blair Witch Project och Bermudatriangeln. Skulle jag springa utan klocka så skulle jag nog gissa på 35km i alla fall.

Som vanligt helt fantastiska funktionärer och medtävlande. Inte för att vi träffade på speciellt många medtävlande då vi i princip låg sist hela loppet. Under loppet diskuterade vi varför banorna tycks blir långsammare för varje år som går. Vi hittade ingen förklaring. Både corioliskraften och Putin är misstänkta, förvisso på ganska lösa grunder.

Väl framme på Kypegården blev det soppa, bröd och dusch. Den sistnämnda nästan lika dramatisk som själva loppet då jag dragit på mig ett magiskt skavsår i skrevet och det skulle sätta tydlig prägel på dagens sista vers.

Lite filmat blev det under dagen.

Tävlingsplaner 2023

I år blir det bara tävlingar på hemmaplan. Som tur är finns det bra tävlingar som inte kräver resa för mig. Målet för 2023 är att komma i bra löpform vilket innebär både träningsvolym och viktkontroll. Mer om detta senare. Nu tävlingsplanerna.

23 januari: Sandsjöbacka Trail 90km – Anmäld!

Lopp på kända stigar. Starten går på Tjolöholm slott. Jag är förmodligen den som bor närmast starten. Formen kommer inte att vara jättebra men ungefär i paritet med den jag hade på Sätila Trail i höstas. Jag kommer att springa med Jerry och vi kommer att ha samma ”lågpuls-taktik” som jag använde på Sätila.

27 maj: BUM 88km – Anmäld!

Borås Ultramaraton från Skatås till Borås. Ganska snabb bana. Här har jag både goda och dåliga erfarenheter, allt från DNF på grund av megakramp till bra känsla och målgång med ett leende. När detta lopp gick i en 100 miles version sprang jag den och det var det jobbigaste lopp jag varit med i.
16 veckor mellan Sandsjöbacka och BUM så det borde verkligen gå att komma både upp i form och ned en del i vikt.

3-6 Augusti: HUB 200 miles – Anmäld!

Episkt långt och längs min hemmakust. Banan passerar faktiskt bara 100m från mitt hem. Jag har nog bara sprungit 20% av banan innan så det skall bli spännande att se mycket nytt. 200 miles är mycket, mycket längre än 100 miles så mycket förstår jag.
10 veckor mellan BUM och HUB.

3-5 november: Kullamannen 100 miles – Anmäld!

Nytt lopp för mig. Kul att det i och med detta ändå blir ett UTMB-lopp för mig i år.
13 veckor mellan HUB och Kullamannen.

2023 Hey Ho – Let’s go!

Sätila Trail 85km – ett experiment!

Klockan är 0600 och starten går för årets upplaga av Sätila Trail. Jag har sprungit loppet ett par gånger tidigare men denna gång har jag för avsikt att göra ett experiment. Planen är att följa ett par ”regler” för pulsen. Reglerna var som följer.

  1. Ingen löpning över 140bpm
  2. Ingen gång under 130bpm
  3. Inte tillåta pulsen att stiga över 150bpm

Med andra ord ganska likt så som jag tränat det sista. Dock har min träning bestått av uteslutande min vanliga 11km runda. Avslutade dessutom med att vara förkyld i nästan 3 veckor…

Taktiken resulterade föga förvånande i att jag snabbt blev en av de sista löparna längs spåret. Det blir väldigt mycket gång redan från start. Det kändes ovant att komma i det närmaste oberörd till stationerna. Äskhults by brukar vara lite av ett fältsjukhus. De tre löpare jag haft följe med under en timme innan Äskhult stannar längre än mig där och kommer ca en timme efter mig i mål.

Efter 11 timmar kommer det jag på något sätt väntat på. Jag orkar inte längre springa så att pulsen kommer upp i 140bpm. Nu behöver jag inte kolla så ofta på klockan. Det känns på något sätt som att jag nästan kan hålla högre fart nu än innan.

Så händer något oväntat. Min pannlampa blinkar till och varnar för lågt batteri. Damn. Jag har minst 3 timmar kvar till mål och det är ofattbart mörkt när man stänger av pannlampan. Man ser inte ens vad som är upp och ned. Kanske kan jag lysa mig fram med mobilen? Jag riktar lampan nedåt för att spara lite ström. Sneglar framåt och märker att jag ändå ser nästa reflex.

Nu släpper jag helt på tempot och försöker komma fram så fort det bara går. Hoppas att det skall finnas möjlighet till USB-laddning på Stationen i Ramhulta. Det finns det inte….men däremot erbjuder mannen på stationen att jag kan få låna hans ficklampa. Det gör jag gärna. Försöker nu forcera resten av banan med någon slags stolthet. Jag har ork på ett sätt som jag inte brukar ha. Kan springa där det är löpbart och hålla bra marchfart övriga bitar.

Inget superresultat men jag var absolut inte sist i mål. Väldigt bra var däremot hur jag mådde efter loppet.

Inför nästa lopp som är Sandsjöbacka Trail så kommer jag att blanda in lite mer högintensivt i träningen. Funderar även på att flytta mina regler en smula till 135/145 för att se om även det håller.

Jag känner mig tacksam över att kroppen fungerar så bra att jag kan fortsätta med dessa äventyr. Även tacksam för att det finns så många bra lopp nära där jag bor och att tävlingarna är begåvade med fantastiska medlöpare och funktionärer.

Tack.

Slow but steady game progress

Min utmaning att träna mig runt UTMB banan innan tävlingen är fortfarande på men det står nu klart att det inte blir någon promenadseger.

Hälsenan har klagat en del men igår sprang jag några repor i Hobo och idag Näsbokrokrundan 13km och det är helt tyst från häl-regionen så det fintolkar jag som att det bara är att ösa på nu.

Appen säger nu 17 dagar kvar till race. Jag har tagit mig från Saint-Gervais och långsamt upp genom dalen mot Croix do Bonholme. På stationen i Les Contamines ser man redan löpare som är ganska svaga. Jag har ju själv haft en katastofal low-point på denna station där jag var ganska säker på att jag skulle behöva bryta. En bit efter denna station passerar man Notre-Dame de la Gore. Det är ett coolt ställe som erbjuder bra publiktryck och en stor eldstad. Stjäl en bild från Trappephoto här.

https://trappephoto.com/ultratrail-du-mont-blanc

Efter passagen av elden viker stigen brutalt upp i skogen och man lämnar allt vad väg och publik heter för ett bra tag. Nästa station är La Balme. Även här finns det eldar. Jag brukar göra processen kort med denna station och i stort sett passera utan att stanna upp. Här sitter löpare omslutna av nödfiltar och stirrar in i elden. Det är en bit kvar kan man säga…. Efter La Balme bär det igen brutalt uppför i switchback stil. Tidvis går stigen lite luftigt men då det är kolsvart är detta inget man märker.

Så här är jag alltså nu i mitt mini-projekt. Jag ser fram mot är detta är verklighet och jag brukar känna mig stark just här.

Nu är det 130km och 7500 hm kvar. Med 11 dagar kvar till avfärd så blir det 12km och 680 höjdmeter per dag. Kanske inte helt realistiskt. Dock har jag tänkt att traska en del dagarna innan start i Chamonix så vi får väl se….

23 dagar kvar

Ooops det bara rasslade till från 30 till 23 dagar. Jag har under dessa dagar tränat på så hårt som jag vågat. En svag signal från hälsenorna om att det är lite på gränsen volymmässigt hade jag nästan räknat med. Fokus ligger alltså på att få lite tåligare fötter och ben innan tävlingsdagen. Det innebär löpning och backträning på trötta ben kombinerat med tillräcklig vila. Jag kommer ju från en ganska låg nivå så volymen är trots allt ganska moderat.

Eftersom jag gillar utmaningar tänkte jag nu att jag med start i förrgår, 31 juli adderar mina kilometrar och höjdmetrar och ser om jag kan ”komma runt” UTMB banan ett varv innan start. Det blir nog lite tight men det kan gå.

Jag började alltså räkningen den 31 juli och nu har det gått 3 dagar. Detta har hänt:

Första sträckan ut från startfållan i Chamonix är en långsam promenad, till en början nästan med tomtesteg. Mycket trängsel och ett fantastiskt ståhej på publiken. Det är asfalt och går lätt utför. In i skogen på en bred grusstig. Omväxlande svagt upp och ned men generellt ned. Efter ett tag kommer vi ut ur skogen och passerar Arve’s flodbädd, väg N205 och traskar sedan in till första stationen i Les Houches. Här kommer jag på att jag igen sprungit med fulla vattenflaskor i onödan och inte druckit något alls.

Nästan direkt efter stationen vänder stigen upp i branten och tempot går ned. Rasslet från stavar överröstar nu de flesta konversationer. Det är stig och grusväg och det går stadigt uppåt. Skog och fält om vartannat och plötsligt vänder stigen ned igen. En lång och delvis brant utförslöpa ned till Saint-Gervais tar ett första bett av lårmuskulaturen. Pannlamporna har åkt på under färden ned och på stationen går det undan. Ingen står och vilar utan alla gör det nödvändiga och drar vidare. Redan här känns det i benen och löpningen längs den asfalterade vägen ut ur byn är olycksbådande tung. Nu väntar MÅNGA timmar med i stort sett bara uppförsbacke.

Ja – hit har jag alltså kommit i min fantasiräkning. 970 höjdmeter. Jag räknar även distansen men tror att höjdmetrarna kommer att vara den begränsande faktorn. Vi får se hur långt jag kommer innan avfärd.

30 dagar – tick tack tick tack

För 11 år sedan sprang jag mitt första UTMB. Det var en otroligt häftig upplevelse och 43 timmar som förändrade mitt liv. Jag kom i mål på ”prime time” med massa publik och en entusiastisk speaker. Det kändes som om jag fick ungefär samma mottagande som Kilian fick 22 timmar tidigare. Jag räknar inte med att få vara med om detta igen. Upplevelsen fick mig att förstå hur långt ifrån våra egentliga gränser vi lever våra liv och hur mycket jag gillar att testa min förmåga och röra mig långt in i det obekväma.

Året efter, 2012 sprang jag igen. Loppet var förkortat pga dåligt väder men känslan, utmaningen och stämningen fanns där och det var en bra upplevelse.

2013 och tredje året i rad lyckades jag riktigt bra. Vid ett par av stationerna hade jag en placering under 400 men klappade igenom rejält på slutet och tappade 100 placeringar till målgången. Målgång runt placering 500 är radikalt annorlunda än runt 800 som mitt första år. Det är någon timme innan soluppgång och centrala Chamonix är helt folktomt. Ingen musik, en lågmäld speaker och knappt några människor i målfållan. Minns speciellt att det var en enda person som höll ut sin hand för en high five precis innan ”målrakan” och personen hade en fodrad handske på handen och det lät inte ens något om klappen, bara mitt tysta hasande mot mål.

Allt sedan den målgången har det finnits en liten dröm om att kunna komma i mål ännu lite bättre placerad.

Jag startade även 2015 men när plötslig hybris ledde till ett föga förvånande magplask. Jag kastade till slut in handduken i Champex. Det var en DNF som var väldigt smärtsam för psyket.

2018 hade jag startplats igen och trots att jag just genomgått canceroperation och cellgiftsbehandling lyckades jag genomföra loppet över förväntan. Ett tag såg det ut som att jag skulle lyckas komma under placering 500 igen men jag slakande rejält på slutet och kom in på plats 567.

Förra året sprang jag Aran by UTMB i Pyreneerna och målgången där gjorde att jag slapp lottdragningen på UTMB i år.

Så nu är det alltså dags igen.

Formen är inte skuggan av det jag hade hoppats. Av olika anledningar har stora sjok av träning stannat vid planeringsstadiet. Formen har åkt jo-jo och kost/vikt lika så.

Nu skvallrar min countdown-app på telefonen om att det är 30 dagar kvar till UTMB. 30 dagar. Det är ingenting! Eller jo det är det visst. Självklart kan jag inte träna mig till någon speciellt mycket bättre kondition men ett visst mått av tålighet i ben och fötter skall jag väl kunna få till. Dessutom lite backstyrka – ja ett antal pass i Hobo kommer att öka mina odds att komma i mål. Och det är nog det som får bli min målbild denna gång, att komma i mål.

Lite extra kul är att jag får sällskap ned till Chamonix av Jerry och Erik, så vi blir ”original-trion” en gång till, 11 år senare. Erik skall också springa UTMB och Jerry skall springa den något kortare men minst lika skräckinjagande TDS.

Jag ser fram emot vistelsen i Chamonix och den galna, forcerade fotfärden runt berget.

Men först skall de 30 återstående dagarna förvaltas väl.

Tuggar på

Det har gått en månad sedan förra posten. Jag har följt Trainingpeaks och belastat med den rekommenderade mängden. Denna veckan var den första med lite förhöjd mängd. Det känns rätt. Jag är förvånad över hur pricksäkert systemet är och även om startveckorna känns lite bleka så har de helt säkert behövts.

Maten/vikten är ju den största pucken och där går det lite trögare. Efter nästan 3 veckor slirade jag av en bra streak och sedan dess har det varit lite si och så. Absolut inte katastrof men nu gäller det att komma tillbaka. Har kört 18 timmar fasta, 6 timmar ätfönster och det mår jag bra av. Inte minst mår min lite känsliga mage/tarm bra av denna regim. Varför det är så svårt att då bara följa det man vet är bra och funkar bra är fortfarande en gåta. Det är som att jag vill misslyckas.

9 veckor till Aktivitus Trail SM och det finns massor att jobba på fram tills dess. Jag är inte orolig för själva träningen faktiskt men jag behöver fokusera på kosten för att komma ned tillräckligt i vikt.

Testar nya skor. Altra Lone Peak. Noll drop så jag tänkte köra var tredje pass i dem och se hur det går. Initialt känns de bra och väldigt annorlunda än mina Salomon.

Kort denna gång. Over.

Restart

Sedan målgång på Aran i juni har både träning och kost åkt berg och dalbana, en tråkigt okontrollerad åktur. Jag har både hållit i ratten hela tiden och ändå starkt ogillat riktningen. Orsakerna till överkonsumtionen av kalorier och bortprioritering av träning är en komplicerad påse skrot som jag tänkte lämna därhän just nu.

Sedan i somras har jag sprungit Kullamannen 58km, Skatås mörkaste och Sandsjöbacka 60km. Inga prestationer att skriva hem om direkt och ”trevligt” på ett sätt som jag inte riktigt kan förlika mig med. Jag saknar kriget, kampen och ovissheten – tror jag.

Men jag behöver inte leva i det frågetecknet så länge till för jag har alltså en plats på UTMB i augusti. För att det loppet skall kunna bli det jag vill behöver MÅNGA saker falla på plats och jag har alla möjligheter och tillräckligt med tid på mig för att realisera dessa.

Så att komma tillbaka på banan både fysiskt och mentalt är nu en väldigt bra idé.

Delmål blir SM i Ultratrail med Aktivitus i slutet av april.

Garmin, TrainingPeaks och Strava hjälper mig att hålla rätt träningsmängd. Det blir en förnuftig upptrappning med den del riktigt chokade veckor mellan varven. Jag ser fram mot detta.

Bloggen har varit död sedan Aran. Jag blev ju riktigt sjuk men jag dog inte. Dock blev jag ganska tjock och slö under hösten. Jag känner mig nu lite frestad att skylla på omständigheter men sanningen är att min disciplin har varit obefintlig.

Googlar ”accountability” och det verkar bli ”ansvarighet” på svenska. Inte på långa vägar lika coolt ord.

Tänkte därför skriva här på bloggen om hur det går längs vägen. Det kommer att bli en hård och härlig resa. Häng gärna med.

Men sist då. Saker som måste på plats.

  • Vikten, ger inga siffror nu men det är inga hekton vi pratar om.
  • Mängd och konsekvens i löpträningen
  • Löpspecifik styrketräning
  • Uppvärmning innan träning
  • Funktionell stretching.

If not now then when?