UTMB here we come!

Idag fick vi beskedet vi ville ha. Erik, Jerry och jag fick var sin plats i årets UTMB! 14 svenskar var anmälda till årets upplaga varav två hade en säkrad plats redan innan. 8 löpare, inklusive oss, fick nyss beskedet att de har en plats och 4 st får nu istället möjlighet att springa TDS som inte går av för hackor det heller.

Det kommer att krävas massor med träning för att klara denna formidabla utmaning. Jag har en fantastisk familj som ställer upp 100% för mig och utan dem hade detta inte varit möjligt. Nu när lottningen är avklarad är det bara att hugga tag i träningen…

Gruppträning med Herkules

Idag bjöds det på en orienteringsbana som Jonas hade satt ut igår. Han tyckte att han varit lite väl snäll men när vi vaknade till 15cm nysnö idag så var den fadäsen som bortblåst. Jag sprang med en liten grupp som började i makligt tempo men efterhand som vi närmade oss målet blev hetsen mer påtaglig. Sista kilometern hade jag håll och jag kände mig kraftlös. En dryg timme var vi ute och efter det körde några en vända i skidspåret. Jag som inte har några skidor roade mig med backintervaller istället. Efter detta kände jag mig lite utpumpad och bastu, dusch och mat gick inte av för hackor. Ett kort och informellt möte om ett eventuellt blivande IK Herkules fick vi in på programmet innan det var dags att dra hemåt. Jag hade naturligtvis parkerat så att jag inte kom loss och en vänlig själ med 4wd fick dra loss mig…

Intervaller

Man kan träna intervaller i intervaller och nu har jag just börjat en sådan. Efter en skön uppvärmning gav vi oss på Mölndals backar. Redan efter första backintervallen kände jag mig kraftlös. Kanske långpasset igår spelade in men jag tror att min långa frånvaro från tisdagsträningarna är den verkliga anledningen. Vi var ett litet gäng som tampades med is och höjdmetrar. Per serverade oss smällgod mat efter passet och en god dag var till ända. Nu måste jag ta mig själv i kragen och ta intervallträningen på alvar. Bara en vecka kvar nu till dragningen om platserna till UTMB. Tävlingen är för närvarande överbokad med drygt 30% och dessa skall gallras bort med lottning den 18:e januari. Det blir verkligt spännande.

Viktprojekt

Det säger sig själv att 90kg+ inte är helt lämpligt om man har tänkt att ha ultralöpning som hobby. Jag har gjort en del försök att gå ned i vikt och jag får erkänna att det inte är lätt. Våren 2010 var jag nere på 88,5 men sedan gick det uppåt igen. Jag vet precis vad jag behöver göra för att lyckas och det är inte lätt att förklara varför jag inte ”bara gör det då”. Mer träning och bättre matvanor och saken är biff. Mer träning är den enkla biten. Det går liksom av sig själv och är kul. Att få kontroll på matintaget är däremot en stor utmaning. Jag är svar för godis och kakor. Ibland blir det okontrollerat frossande och jag kan sätta i mig ett kakpaket snabbare än vad de flesta kan säga ”riktig mat”. Detta skall jag få bukt med.

Målet är 84kg och det skall inte vara omöjligt att nå dit till sommaren.

OMM i Dartmoor

Efter att ha sammanstrålat med de andra svenskarna i Southampton körde vi till TC(tävlingscentrum) för registrering. Efter en bra uppladdning näringsmässigt på kvällen somnade jag och Hedin i vår dubbelsäng med bävan för vad morgondagen skulle bjuda. Direkt efter starten kände jag av skav på ena foten och vi fick stanna och tejpa. Kilometrarna tickade på och jag blev fantastiskt trött. Jag kände mig väldigt besviken på min form men ärligt talat hade uppladdningen inte varit bra. Man skall ha mer lika ork för att vara ett bra team. Det kändes som att jag var i min sämsta form på ungefär ett år.

Efter 7 timmar och 44,5km kom vi till nattlägret som lag 27. Vi fick precis upp vårt lilla Rip-air tält innan regnet kom. Det regnarde och blåste kuling hela natten och vi var glada för uppgraderingen från Sup-air som är ett ännu mindre tält. Nästa morgon kändes kroppen seg och jag hade ont i hälsenan. Vi startade sist av alla i klass A och tog under dagens 31,8km 11 placeringar och slutade således på en 16:e plats. Jag var som vanligt betydligt starkare dag 2 och lite mer jämnbördig Hedin.

Så är detta roligt? Det är inte så att man går och småskrattar hela tiden men jag känner mycket glädje i utmaningen, utmattningen och gemenskapen med lagkamrater och alla andra som har samma ”böjelse”.

Höstsnyggt i skogen

Inför höstens tävling OMM i Dartmoor blev träningen inte så intensiv som jag hade hoppats. Det finns ju som tur är fler glädjeämnen i livet än träningen och ibland får löparskor och tights vila till förmån för annat. Ett par fina turer längs sandsjöbackaleden blev det dock och en dag vågade jag mig till på sträckan Sisjön-Kyrkbyn-Sisjön. På vägen tillbaka började det bli ont om tid då barnen skulle hämtas hos dagmamman. Detta sammanföll med tungsprungna spår och halvkasst flås. Jag får erkänna att jag inte kunde njuta riktigt av skogens skönhet den sista milen.

LAMM i Glen Fyne

Med väl planerade förberedelser kunde jag och Mange ta hem en efterlängtad seger i B-klassen i årets LAMM. Efter första dagen var jag redo att ge upp helt. Jag hade slitit ont hela dagen med en urstark Mange som fullkomligt drog mig upp för de skotska bergssidorna. När vi kommit i mål och det visade sig att vi låg på en andra plats bara 6 minuter efter ledarna så kändes det genast bättre. Morgonen därpå bjöd på jaktstart och gissa om det var spännande. Flera småmissar i orienteringen gjorde att vi inte kände oss säkra på vår position bland de andra lagen. Sista branten ned mot mål var täckt av ormbukeliknande växter och vi formligen forsade ner. När vi stämplade in oss i målfållan sa kontrollanten -”jaså B-klassen redan? Ni är först i mål!” Det kändes verkligen kul. Att jag blödde om handen och att kroppen var helt utpumpad kändes plötsligt oviktigt. Den lokala ölen som serverades i mässtältet smakade fantastiskt och det var härligt att känna lite segersötma.