5 veckor till Aran by UTMB

Det varit tyst på bloggen ett tag men nu när de flesta checkmarks lyser grönt inför Aran-loppet 9-11 juli får jag plötsligt energi och inspiration att skriva.

Det är ynka 162 km och 10 700m stigning som skall betas av. Ganska hårda reptider första delen av loppet gör det hela extra spännande. Mitt förra 100 miles lopp gick ju inte speciellt bra. Jag kom i mål men inte med den känsla jag ville.

Inför detta lopp har träningen varit ganska skakig. Nya härliga men tidsslukande småbarn och två företag att hålla flytande har gjort det svårt att hitta energi och tid till relevant träning. Jag har delvis använt mig av Zwift för att ”pump up the volume” och det har funkat förvånansvärt bra. Det blir intressant och se vilken utdelning jag får för den träningen i bergen.

Jag och Jerry har gnuggat Hobo hill en del. Vi försöker då hålla intensiteten nere och volym och tid i rörelse uppe. Cykelpassen blir lätt over the top jobbiga så tanken är att backpassen blir volym, styrka och teknik.

En krånglande hälsena och en viktminskning som blev kvar på idéstadiet ligger obekvämt i den redan överfulla negativa vågskålen. Rutin, strategi och is i magen kommer utan tvekan få jobba hårt för att få vågen att tippa åt vårt håll denna gång.

Men det ligger ett litet guldägg i potten. Blir man en finisher på detta lopp har man möjlighet att vara immun mot UTMB lottningen 2022 alt 2023. Det betyder att så länge man har tillräckligt med points med sig har man en startplats utan inblandning av lottning. Men detta är så klart under förutsättning att man faktiskt kommer i mål på Aran innan repet sveper oss av banan…

På en helt vanlig torsdag

Stel höft, stramande hälsena. Stegen är klumpiga och kroppen känns tung.

Det är som att kroppen vill berätta för mig att detta inte är en bra idé. Jag fortsätter. Det är kallt och blåsigt och jag drar upp dragkedjan på vindjackan och tar på fingervantarna. Efter ett par kilometer viker jag ned från asfalten, mot en grusväg. Jag kryssar mellan vattenpölarna. Pannlampan behövs nu fast klockan knappt är 4.

Grusvägen tar slut och stigen tar vid. Blött och lerigt. Hala stenar och rötter. Värmen har börjar komma i kroppen nu men hälsenan känns fortfarande. Stigen slingrar sig fram vilket ger en illusion av att jag springer lite snabbare än jag gör. Utandningsluften förångas och pannlampans ljusautomatik får små spel. Trampar fel och blir helt lerig och blöt om höger fot. Tekniskt trixigt med sten och lera.

Jag hör havet och ser ljus från industrierna i fjärran. Halvvägs nu. Betar av sektion efter sektion. Jag kan rundan väl. Mer asfalt. Försöker få flyt. Det går inte jättefort men känns ok. Min rutt svänger höger-vänster-höger-vänster. Ut på en liten stig igen. Farten ökar.

Känner efter och det strama i hälsenan är borta. Ökar farten lite till. Korrigerar tekniken. Höften känns mycket bättre nu. Trycker på när jag åter kommer ut på asfalten. Det är ingen rekordrunda men känslan är grym. Flyter på i bra fart utan för mycket ansträngning. Slår av lite på takten innan jag kommer hem. Stänger av klockan. Helt ok tid trots allt. Efter dusch och torra kläder är kroppen som ny. Det var en bra idé. Som vanligt.

Jag känner mig lycklig och levande.

Trivselvikten

Det är verkligen väldigt lätt för mig att gå upp i vikt. Om jag inte ser till att sköta kost och träningsmängd så trippar vikten sakta men säkert förbi 90kg utan minsta tecken på att stanna där.

Det går inte så snabbt. Vikten skenar inte och det är just detta som är lömskt. Det är ett hekto nu och då, det går upp och det går ned. Men det går absolut mer upp än ned. Om jag inte jobbar hårt åt andra hållet.

Nu är jag långt från ensam i detta. Det ser jag tydligt på stan och i butiken. Det är inte alla som identifierat det som händer som ett problem men de flesta med en övervikt, stor eller liten, skulle nog ge ganska mycket för att på något enkelt sätt bli av med den. Då menar jag pengar. Egentligen kostar det ingenting att gå ned i vikt. Det är inget som skall köpas in – tvärt om, det är en massa som INTE skall köpas in.

För mig är det först och främst inte en fråga om prestation när jag löptränar/tävlar. Inte heller att ”se bra ut” eller att vara hälsosam.

Jag gillar där emot inte känslan av att jag inte bestämmer något som är så banalt som hur mycket och vad jag stoppar i mig. Alla är olika men det ”extra” jag har på kroppen är för mig ett tydligt tecken på att jag inte sköter min kost. För det är inte en kunskapslucka. Jag är för tusan fysiolog och kost/vikt är inget mysterium för mig.

Men det är intressant att det är så svårt både för mig och för så många andra. Jag undrar ofta om andra tänker på samma sätt som mig inför denna utmaning.

På en ultra-tävling omger jag mig med personer som i genomsnitt är tunnare än den övriga befolkningen. Visst ser någon ut att vara tunnare än vad jag skulle önska mig själv att vara men jag ser andra som har min storlek eller är större. Det är en tillåtande miljö med väldigt lite ”hets” att se ut på något speciellt sätt. Jag kommer inte sällan i mål före betydligt tunnare personer och ibland även efter tyngre löpare. Så det handlar inte så mycket om prestation.

Visst. Skulle jag väga 10kg mindre så skulle jag förmodligen springa snabbare och även minska risken för skador. Det tror jag. Det är en effekt jag tar emot med öppna armar.

En snabb googling leder mig till Viktväktarna och när jag tittar på ”Hälsosam vikt” för min längd 182cm så anger de ett spann på 66-83kg. Om jag skulle ligga mitt i det spannet, 74,5kg så skulle många jag känner knappt känna igen mig.

För idag väger jag ca 90 kg. Om det räknas som övervikt eller inte spelar mindre roll för mig. Det är mer än jag vill väga och det är ”övervikt” för mig. Jag vet av erfarenhet att jag trivs bra med en vikt runt 82 kg. Där var jag för två år sedan så det skall inte vara omöjligt att nå dit igen. Det är säkert också en mer hälsosam vikt för mig men framför allt vill jag visa att jag bestämmer över min vikt.

Så detta är min nya, ganska Corona-säkra utmaning. Fram med pannbenet nu Johan. Kör bara kör.

Man har alltid sitt eget största problem

Hur mycket man än fångar dagen, problemlöser eller tar tag i surdegar så slipper man inte sitt största problem. Det är ett rörligt mål och så fort det är eliminerat glider det näst största elegant upp på förstaplatsen.

Jag tror dessutom att utrymmet detta ”den största stötestenen” tar är tämligen konstant. Så om ditt näst största bekymmer är betydligt mindre än ditt största så växer det snabbt om du skulle göra dig av med det största. Det är bra att lösa de stora problemen men det tar inte bort bördan av ”det största problemet”.

Detta fungerar så klart åt andra hållet också och det är något som vi nu alla märker av.

Insikten om Coronaviruset ersätter det mesta som för bara någon vecka sedan var fokus för vår problemlösning. För mig är det nästan svårt att komma ihåg vad jag var mest bekymrad över innan Corona-pandemin var ett faktum. Kanske var det ett trivialt tapetval eller en hälsena som stramade lite.

Ovisshet är ett märkligt koncept. I höstas var ovissheten inte lika stor som nu trots att vi inte visste något om Corona då. Då kunde man vara tämligen säker på att världen i stort sett ser likadan ut om ett år. Nu är det naturligt att tvivla på detta. Ovissheten är paralyserande. Tänk om vi kände till utmaningens storlek redan nu, hur annorlunda hade det inte varit?

Men man kan så klart fortfarande kuta mitt i denna ovisshet.

Även om tävlingar kommer att ställas in i en omfattning vi ännu inte känner till så tränar jag på oförtrutet. Det finns fortfarande hopp om att BUM 88km skall kunna genomföras 25 maj. Min förhoppning är att stå på den startlinjen. Jag vill då vara väl förberedd. Förra gången jag sprang sträckan var jag inte tillräckligt tränad för att ha en bra resa.

Jag har just haft en lugnare vecka och nu går jag på med lite mer belastning igen. Igår sprang jag min ”skogs-runda” som är 20km. Det är en god blandning av alla underlag och kuperingar. Devis är det rejält tekniskt och det var mycket nya vindfällen över stigen. Känslan var god och det var första gången på flera år som jag lyckades klocka in på under 2 timmar vilket jag är supernöjd med. Det var inte min mening att trycka på så mycket men när känslan infann sig passade jag på. Det var riktigt tungt att hålla takten de sista kilometrarna men det är just den kampen jag älskar. Kampen om att kontrollera och behålla greppet om det övre skiktet av min kapacitet.

Så idag har det blivit ett par lugna promenader med Hannes i barnvagnen och podcast i lurarna. För varje steg kände jag sviterna av gårdagens overreach men det är en känsla och tanke som ger mig glädje. Det är en enkel, hemmasnickrad glädje som jag tror är bra i tider som denna. Det ger mig ett perspektiv som gör att mitt största bekymmer faktiskt blir lite mindre.

Delad lera är dubbel lera

Nu flyter träningen på ganska bra och det gör en värld av skillnad för mig. Jag mår enormt mycket bättre av kontinuerlig träning än av sporadisk. Det är något som helt klart förändrats, kanske är det åldern eller så är det efter att jag varit sjuk.

Jag har åter startat upp Trainingpeaks(TP) och planerar och registrerar träningen där. Mina pass flyger nästan magiskt från klockan till telefonen eller nätverket direkt in i Garmin Connect, Strava och TP.

Jag tycker att TP har ett sätt att visualisera träningsbelastning och form på som är väldigt motiverande för mig. Det hjälper mig träna tillräckligt hårt, mycket och ofta. Hjälp finns även för att inte träna för hårt men det problemet har inte jag.

Nästa inplanerade tävling är UTMB by Aran i norra Spanien i början av juli. Just nu kan man inte resa någonstans pga Corona-lockdown så vi får väl se hur det går med tävlingen. Det hade varit tråkigt om det inte blev av men det är samtidigt inte hela världen. Jag tävlar för träningens skull och inte tvärt om.

Igår blev det ett socialt pass med vapendragaren Jerry. 21km lerfest i sandsjöbackaterrängen. Underbart väder och enormt mycket folk ute i spåret. Vi stötte säkert på över 100 personer under turen och det är nog mer än jag sett totalt under alla år där. Kanske är det corona som lockar folk ut i naturen?

Det var omöjligt för mig att inte lägga märke till hur obekväma och olyckliga majoriteten av människorna ser ut. Det ser ut som de är på en straffkommendering. Jag hejar glatt och vinkar och får bara ett askgrått stoneface tillbaka. Tänker på björnen Baloo – ”kom igen katten det svänger ju!”

I vilket fall hade vi ett gött pass. Sista 5km resignerade vi inför leran och bara körde på och vi hade båda lera upp till knäna när vi kom tillbaka till bilarna. Nu sitter jag här och smånjuter av träningsvärken och längtar till nästa pass.

När pannbenet blir en krycka

Jag får ofta höra att jag har ett ”tjockt pannben” och jag vet att det är menat som en komplimang av mitt ganska hårda psyke. Det är också den mentala kampen när det börjar bli riktigt svårt som håller mig kvar i ultralöpningen.

Jag har länge noterat att jag kan hålla takten med betydligt mer vältränade löpare på långa lopp. Att de som kommer i mål just före och efter mig har minst dubbla träningsmängden, väger 20 kg mindre och är 10-15 år yngre än mig har verkligen roat mig. Med allt mindre träningsmängd, ökande vikt och ålder har jag ändå lyckats delta och komma i mål på många långa lopp.

Att bita sig fast i ett ultralopp och komma i mål trots avsaknad av fysiska förutsättningar har nästan kommit att bli mitt kännetecken. Det är faktiskt inget jag är speciellt stolt över. Det är kanske häpnadsväckande och spektakulärt från ett åskådarperspektiv men från platsen jag står ser det inte lika kul ut. Jag önskar mig en helt annan kamp.

Sandsjöbacka Trail 100 miles kom jag näst sist av de som kom i mål. Man kan alltid säga att jag ”vann” över de 50% som gjorde DNF och över alla som inte ens ville eller vågade ställa sig på startlinjen. Faktum kvarstår att jag endast var ett par timmar från repet och jag känner mig nästan besviken över att min insats gjorde mig till en ”finisher” med medalj, gratulationer på sociala medier och ITRA-poäng.

För jag körde de sista 6-7 milen på fälgen och det gjorde ont på riktigt.

Ganska tidigt i loppet stukade jag höger vrist. Efter ytterligare någon mil fick jag både skavsår på kroppen och stora blåsor under fötterna. Med 70 km kvar halkade jag på en rot och gled ut i ”nästan spagat” vilket irriterade min ledkapsel i vänster knä. Ledvätska samlades i knävecket och trycket gjorde rejält ont. Nu var min ”löpning” inte så vacker längre. Jag kunde varken springa eller gå utan att halta. Haltningen leder i sin tur till snedbelastning och smärtor på fler ställen.

I stationen vid Sisjön var jag tom på energi och disorienterad. Jag behövde ladda klockan för att kunna hitta de sista 15 kilometrarna och jag trodde i förvirringen att min ladd-klump var urladdad. Köpte en ny av en bekant som råkade vara där (Tack Niclas!) och skyndade iväg rejält nedkyld. Ramlade hårt på den lilla bron över bäcken, slog mig och höll på att ramla i. Försökte samla mig, tittade på klockans kartbild men förstod inte vart jag skulle. Inte ens när en annan löpare passerade mig förstod jag att det kanske var en ledtråd om vart jag skulle….

Det låter kanske som att det är på sin plats att gratulera mig till att jag ändå till slut kom i mål. Jag kämpade ju på så hårt. Mycket slit nära gränsen för det möjliga. Det där som jag är så bra på. Men jag vill verkligen något helt annat.

Det handlar faktiskt inte om en bättre placering eller en snabbare tid. Det handlar om att jag på ett bättre sätt vill matcha min mentala styrka med en starkare kropp som tål den hårda, effektiva slavdrivare som min hjärna är. Min nuvarande fysik gör inte det. Det som jag är bäst på kommer helt enkelt inte till sin rätt när kroppen inte håller ihop tillräckligt bra.

Mina ben har fått rejält med stryk och jag kan fortfarande, 4 dagar efter tävlingen inte gå normalt. Inte bra alls. Jag tar det som en skarp varning.

Nästa stora tävling är Aran by UTMB, 162km och 10 600 höjdmeter. Ja jag är redan anmäld. Starten går redan 3 juli och innan dess är det mycket som behöver komma på plats för att jag skall ha möjlighet till den rätta känslan vid målgång.

Jag kan lätt skriva ihop en lista på minst 50 åtgärder som skulle leda mig i rätt riktning och just nu försöker jag prioritera och organisera dessa och komma fram till en hållbar plan.

Avanti

100 Miles Varberg – Göteborg

Eftersom man får göra vad man vill på sin födelsedag väljer jag att springa/gå/hasa från Varbergs fästning, via Hallandsleden, Sandsjöbacka och änggårdsbergen till målet vid Röda Sten. Det tar så klart lite mer tid än bara min födelsedag och jag räknar med att vara i mål söndag kväll ganska sent.

Fram”farten” går att följa här.

Ca 30% av banan är för mig okänd och jag ser fram mot äventyret. Jag vet att det kommer att bli supertufft men om det inte hade varit tufft hade jag inte heller varit intresserad av att deltaga.

Koka soppa på en spik

Jag känner att jag har blivit mer känslig för perioder utan träning. Det behövs inte många dagar innan humöret störtdyker. Att i det läget dra sig upp i stövelskaften är sannerligen inte enkelt.

Då jag envisas med att inte träna ”hårt” utan försöker få till belastning genom kontinuitet och volym istället kommer jag sällan till läget när kroppen är så där riktigt slutkörd och jag får flera dagars skön återhämtningsresa. Detta kan jag verkligen sakna men å andra sidan har jag inte varit skadad på väldigt länge och träningen ger ändå bra utdelning med tanke på den tid jag lägger.

Jag förstår helt och fullt att jag kunde få en tydligt bättre utdelning om jag tillåtit mig köra i alla fall ett riktigt hårt pass i veckan men jag tror också att risken för att jag skall skada mig ökar. Det är ett pris jag inte är beredd att betala.

En viss periodisering blir det av sig själv. Jag tror inte att det är så knivigt exakt hur man lägger upp det. Att belasta kroppen med träningspass som är lite snabbare, lite längre, lite mindre utvilad, lite med tom tank, det känns bra och jag tror det ger effekt. När dessa pass kommer och i vilken ordning tror jag har mindre betydelse. Massa killgissning här ihop med att jag lyssnar på andra som kombinerar gissningar med lite mer kvalificerad research.

Nyligen lyssnade jag på ett riktigt bra podcastavsnitt som jag varmt rekommenderar för den som är intresserad av träning inför låga löpäventyr: https://www.scienceofultra.com/podcasts/106

Dagens runda var åter samma gamal hemma-trail. Blåsigt, blött, lerigt, halt, isigt och underbart skönt. Med ett väder som detta träffade jag naturligtvis inte på en enda människa och något säger mig att det är därför jag gillar just det vädret. Asocialantropoligi.

Mot Sandsjöbacka 100 miles

Som relativt nybliven pappa har jag fått en ny förebild när det gäller att träna. Hannes är ny drygt 8 månader och han har helt klart ett elitperspektiv på sin träning. Det är konstant övning till eller förbi komfortzonen, mycket mat och mycket vila. Stress och stillasittande minimeras effektivt.

Min egen träning går faktiskt också ganska bra om än inte med samma elitperspektiv. Jag springer ca 5 pass i veckan och även om de flesta pass är strandrundan hemmavid och bara 7km så ger det mig en bra känsla i kroppen. Strava avslöjade att jag nu sprungit den rundan drygt 180 gånger. Men jag tröttnar inte för det.

Ett eller två längre pass har det också blivit per vecka. Siktet är nu inställt på Sandsjöbacka 100 miles i januari. Det blir samma ”stil” som tävlingen i Nordmarka med minimalt med stationer och service. Att springa 100 miles i januari helt utan chans att sitta ned och göra en rejäl reset blir en utmaning.

Det tog minsann ett tag för mig att återhämta mig efter Nordmarka. Det var ett tufft race. 100 miles från Varbergs fästning till Röda Sten i Göteborg blir alltså en seg kola att få i sig det är jag övertygad om. Mina förberedelser inför denna prövning kommer att bestå mest i att försöka hålla uppe antal km per vecka, alternera mellan kvalité och kvantitet och så klart att hålla sig frisk och oskadad.

Jag har också en plan om att innan tävlingen springa de delar av banan jag ännu inte känner till, kanske i delar om 20-30km.

En sak är i alla fall klart efter det kalla racet i Nordmarka. Den energi jag förlitade mig på där, Cliff energi-kuber blir enormt svåra att få i sig när de blir kalla. Det får alltså bli en ny energikälla.

Idag var planen att köra ”plusrundan” på 29km men jag bestämde mig för att filma lite mer istället och då blev min 20km runda 23km med allt fram och tillbaka. En slags GoPro-intervaller 😃

Här kan du se resultatet av filmandet.

Nordmarka kallar

I övermorgon lördag startar jag i Oslo Trail Challenge 100km. Det blir närmare ett dygn i skogarna norr om Oslo och jag ser fram mot loppet. Förberedelserna har på inget sätt varit optimala men jag är ganska övertygad om att jag kommer att ta mig i mål.

Hur det går kan man följa här.

Jag sprang 90 km på BUM tidigare i år men banan på OTC är betydligt mer kuperad och dessutom saknad all form av support så all energi behöver finnas i säcken vid start. Vatten lär det finnas gott om längs vägen har jag hört så det blir förhoppningsvis inget problem.

Maxtiden är 28 timmar men jag har en förhoppning om att bara behöva 20 timmar för att ta mig i mål. Vi får väl se hur det går med detta.

Banan är dessutom inte markerad och man ansvarar själv för att ta rätt väg. Jag har GPS-spåret i klockan och en papperskarta med mig som backup och överblick.

Loppet startar kl 16 och redan efter ett par timmar blir det pannlampa på och sedan in i en ganska lång natt med blicken flackande mellan stig / terräng och gps-spåret i klockan.

Det var tänkt att Jerry och jag skulle springa loppet ihop men nu krånglar Jerrys nacke och han kommer tyvärr inte till start.

En sista löprunda blev det i eftermiddag och kroppen känns helt ok.