Långsamt allt bättre

Om några veckor är det dags för första årskontrollen efter min cancerbehandling. Det är vid denna kontroll som drygt 70% av alla återfall upptäcks. Visst känns det nervöst. Dock är det naturligtvis inte vid undersökningen som återfallet sker utan detta har i så fall redan inträffat. Om cancern har spridit sig och metastaser hittas på nya platser i kroppen blir behandlingen svårare än förra gången. Ingen större idé att grubbla på detta nu. Jag försöker fokusera på att må så bra som möjligt, belasta och provocera kroppen så mycket jag orkar för att den skall fortsätta återhämta sig efter operationer och cytostatikabehandling. Jag har fortfarande domningar i fötterna och flera av mina tår känner jag inte alls. Fingrarna har blivit bättre och bara när jag gör något ”komplicerat” så som att skruva på en kork på en flaska märker jag att jag är fumligare än innan. Jag har en del allmänt obehag/smärta i hela kroppen och är ofattbart stel efter att ha suttit still en stund. Då känns det som att jag blivit 20 år äldre på ett år.

Träningen däremot går ganska bra. Jag har varit envis och försökt löpträna trots att jag har problem med mage/tarm. Det har blivit många ”besök i buskarna” på mina rundor. Jag känner att jag vill fortsätta utsätta kroppen för den belastning som jag vill att den skall återanpassa sig till. Oavsett hur det har fungerat kan jag konstatera att det fungerar och jag kan nu springa 60-80 minuter utan att behöva avbryta. Detta att jämföra med 3-5 minuter som det var för ett par månader sedan. Konditionen är inte så imponerande men jag njuter av att kunna springa och allt eftersom mina rundor blir fler och längre känner jag att även konditionen återvänder.

Tanken är att jag skall springa UTMB i augusti. Om utvecklingen fortsätter som den gör nu känner jag att jag har en god chans att än en gång bli UTMB finisher.

Jag har under sjukdomstiden gått upp lite drygt 10 kg och detta har jag nu tagit tag i. Tillsammans med Jerry (som verkar ha sympati-ätit med mig) har jag en plan om att komma tillbaka till matchvikt lagom till UTMB. Med invägning/rapport varje måndag och 300.- in i en gemensamma reskassa för varje missad invägning blir viktresan ännu roligare. Så här 6 veckor in i projektet går det enligt plan men jag förstår att det kommer större utmaningar närmare målet. Precis som i vilket långlopp som helst går det nästan oroväckande lätt i början…

Ensam är inte stark

De två senaste veckorna har jag märkt att kroppen orkar med träningen lite bättre. Magen fungerar nu hjälpligt och psykiskt har jag också lite mer ork och driv. Den sista veckan har jag kunnat springa flera gånger och det känns underbart. Visst är konditionen obefintlig och farten låg men glädjen känner jag igen och den betyder allt.

Jag hoppas kunna bibehålla motivation till träning och diet tillräckligt länge för att det skall börja gå lite mer av sig själv. Nu behöver jag fortfarande motivation och pepp utifrån för att det skall bli av. Diet ja. Jag har gått upp drygt 10 kilo på knappt ett år och nu tänker jag mig att dessa kilo skall bort igen, helst innan UTMB. När man springer upp och ned för berg spelar vikten ganska stor roll. Framför allt tror jag att risken att jag skall skada mig minskar om jag väger lite mindre. Jag är ganska kraftigt byggd så även med min nya målvikt är jag långt från trådsmal.

Igår eftermiddag drog jag och Jerry på oss dubbskorna och masade oss runt skjutfältet vid Sisjön. Jag var inte riktigt säker på vägen men vi hittade runt till slut. Det var lite längre än vad jag mindes. När jag laddade upp passet till Garmin Connect visade det sig att vi av misstag sprungit en del av slingan två gånger. Jag skrattade rätt ut när jag såg detta för ingen av oss hade reagerat. Det känns fint att kunna dela mål, glädje och utmaningar med en träningskamrat som Jerry. Jag har även starkt stöd från resten av familjen. Ensam är inte stark.

Mot UTMB

Kort rapport: Allt ok. Tarmsystemet fungerar långsamt bättre men löpträning är fortfarande problematisk. Neuropatin i fötterna är mäkta irriterande men går så klart att leva med. Resan mot årets UTMB går nu via promenader och styrketräning. Lite mer riktig löpträning får ansluta när det blir möjligt.

Trög omstart

Under en utlandsresa nyligen hyrde vi en helt ny och väldigt liten Fiat 500. Då vi till vardags kör en betydligt motorstarkare bil blev kontrasten närmast komisk. Vid ett tillfälle skulle vi i uppförsbacke köra om en långsamgående lastbil,  bara för att kostatera att vi redan hade gasen i botten.

Just nu är jag den där Fiaten. Det är knappt att jag behöver springa för att pulsen skall sticka iväg. Jag blir alltså andfådd av rask promenad. Försök till tempoväxling syns i träningsloggen som en ökning i puls men utan dito i fart. Konditionen ligger för närvarande som en blöt och trasig servett på marken stirrande upp mot mig suckar ”mehhh”.
Detta är föga förvånande och inget att hänga läpp över.

Foten i kläm? Jajjamen!

 

För varje gång som jag tvingar de motvilliga fötterna ned i löparskorna blir jag omgående belönad med glädjen över att jag kan springa och dessutom med en grymt bra träningseffekt. Väl tillbaka hemma känns det så klart fantastiskt. Just att knuffa mig själv över tröskeln är fortfarande väldigt trögt. För mig verkar det hänga ihop med konditionen. När jag är i bra form är det absolut inte svårt att komma ut och träna. Nu gäller det för mig att vara konsekvent och långsamt jobba upp konditionen så att löpningen blir ännu roligare.

Nästa tävling då? Inget planerat än så länge. Det kan hända att jag springer Sandsjöbacka 30km som social run i januari. Jag brukar också ställa upp och hjälpa Robert med att markera/avmarkera de första 6-7km på 82km banan och det kommer jag nog att göra i år igen. Det blir som ett intervallpass med ca 1000 korta intervaller och tar faktiskt ganska lång tid. Med andra ord ett långpass i tid men inte i sträcka. Att göra detta ger mig också glädjen att vara delaktig i ”min sport” på ytterligare ett sätt. Rekommenderas!

Det går upp och det går ned…

Låt återhämtningen börja. Nu är min stomi och venport borttagen sedan ett par veckor. Agrafferna som har hållit ihop operationssåret togs bort idag. För första gången sedan i maj har jag nu ingen bokad tid hos vården. Det känns positivt. Nästa station på cancerresan blir vid första scanningen som förmodligen sker i juni.

Hur mår jag nu då?

När stomin togs bort åkte jag hem redan dagen efter operationen vilket tydligen var nytt rekord på Varbergs sjukhus. Jag mådde bra och vill hellre vara hemma så då fick jag åka hem. Veckan som följde blev dock rena mardrömmen. Ont i magen och smärtsamma toabesök minst varje kvart dygnet runt. Jag har legat ihoprullad som en ynklig boll, svettats ymnigt och känt mig allmänt döende. Tankar som ”om jag slutar äta behöver jag ju inte gå på toa…” och ”skall det vara så här resten av livet?” har snurrat i min skalle. Jag tänkte också att om det inte blir bättre snart så vill jag ha tillbaka min stomi för det fungerade i alla fall bra.

På fredag morgon när jag skulle på återbesök på sjukhuset och försöka få hjälp med mina besvär kände jag mig plötsligt betydligt bättre. Jag fick i alla fall ett nytt bulkmedel som bättre skall hjälpa till med tarmfunktionen. Varje dag efter detta har jag känt en förbättring. Det är en lättnad som är svår att beskriva. Jag känner tacksamhet för att kroppen verkar läka väl och att jag nu börjar få mer av ”livet” tillbaka. Jag är fortfarande betydligt mer trött än innan canceroperationen och neuropatin är delvis kvar i fötter och händer. Kajakpaddling fungerar till nöds men inte i min yrkesroll med ansvar för andra.

Jag har inte orkat förmå mig själv att träna något på många veckor nu. Saknar glädjen som löpningen, ansträngningen och kampen ger mig.

I går gick jag in och kollade och javisst jag har alla de 15 poängen som behövs för UTMB och jag har min ”pirority ticket”. Detta betyder att det räcker att jag anmäler mig den 14 december så får jag en startplats i loppet.

En helt annan femma är hur jag skall komma i form så att jag kan genomföra loppet på ett bra sätt. Det är nästan 9 månader kvar så jag har en del tid men just nu tränar jag inte alls och skall jag hinna måste jag sätta igång – ”typ nu”.

Noterade under min korta sjukhusvistelse att jag nu också väger 10kg mer än i våras. Min förhoppning är dock att dessa kilon kommer att flyga av illa kvickt så fort jag kommer igång med träningen.

Mina odds är alltså igen ganska dåliga men jag har nu blivit ganska bra på att slå från underläge och det tvingas jag alltså göra även denna gång.

Så vad väntar jag på? Tja igår vaknade jag med en första klassens förkylning och det västa av den får nog ta att blåsa över innan jag sätter igång med någon mer seriös träning. Men efter det. Avanti!

11 dagar kvar – upp ur gropen nu Johan!

Nu är det reda två veckor sedan jag tog min sista cytostatikatablett. De 4 kurerna är nu över och det känns jätteskönt. Jag har fortfarande en del biverkningar kvar i händer, fötter och tunga. Min stomi är kvar och jag väntar på operationstid för att få bort den. Också den betydligt mindre operationen att ta bort venporten återstår.

Hur mår jag nu då? Jovars, ganska bra. Jag känner mig otålig och trött på samma gång. Nu när jag inte äter den hemska medicinen längre hade jag hoppfullt tänkt att jag plötsligt skulle vara tillbaka i mitt gamla jag men så är det inte. Jag är på botten av en djup grop och det kommer att krävas en hel del pannben för att ta sig upp ur den.

Jag löptränar lite och när jag gör det känns det bra! Det som skall till nu är lite mer motivation till att komma ut och springa lite oftare. Jag känner mig tung och slö i kroppen när jag inte tränar och motivationen sviktar. När jag väl är ute och kutar känns det relativt lätt och jag mår bättre efter ett träningspass än innan. Med det sagt känns det svårt att förklara varför jag har svårt att motivera mig. Jag behöver på något sätt bygga om mitt pannben så att det fungerar även för denna nya utmaning. Men pannbenet är dock hårt och tjockt och låter sig inte böjas i första taget.

Om knappt 2 veckor står det ”Sätila Trail 80 km” i min kalender. Det blir en rejäl utmaning. För ett år sedan sprang jag Sätila trail 120km på 15 timmar och då var jag i god form. Nu skall jag försöka mig på 80km på 18 timmar och med tanke på min nuvarande form kommer detta, om jag lyckas, bli en större prestation än förra året. I mål hägrar även de 4 ITRA/UTMB-poäng som jag behöver för att lösa ut min garanterade startplats i UTMB 2018.

Med på turen runt Lygnern har jag min vapendragare Jerry Bärnsten som själv kämpar med diverse blessyrer. Tillsammans hoppas jag att vi skall kunna hålla repet borta från våra nackar och passera mållinjen innan midnatt den 11 november, efter 18 timmars kamp. Tills dess försöker jag spendera tillräckligt med tid löpandes för att möjliggöra uppdraget. Jag vet av erfarenhet att jag svarar ganska bra på löpträning också i ett sent skede innan ett lopp.

Så kör på nu Johan!

 

Som en påse skridskor

Ja så mår jag just nu. Helkass. Igår fick jag min sista intravenösa behandling med cellgifter och nu skall jag äta tabletter i 14 dagar. Biverkningarna kommer först och främst från den intravenösa behandlingen och effekten är tydlig idag. Händerna och käkarna krampar, fingrarna värker och sticker och jag har magknip.

Just idag känner jag igen känslan från upplevelser jag någon gång haft under långa lopp. Känslan av att jag försöker uppbåda extra krafter, positiva tankar, hitta ljusglimtar men att tröttheten, smärtan och känslan av otillräcklighet har ett övertag. I det ögonblicket förstår jag att känslan jag har kommer att gå över. Also this will pass. Jag förstår det men kan inte känna det – ännu.

Sedan starten av cellgiftsbehandlingen har jag mått sämre för varje omgång. Att det skulle bli så visste jag men jag är ändå överväldigad över hur tungt det är nu.

Fungerar behandlingen då? Det vet man inte. Men om cancerceller mår sämre än mina vanliga/friska celler av behandlingen så känns det som att de borde dö för det känns nästan som att jag håller på att dö själv.

Förhoppningsvis kan jag skriva här om 5 dagar att jag mår bättre och att biverkningarna har släppt. Jag ser fram mot detta och att inte ha ytterligare omgångar framför mig.

Tränar jag något då? Nja. Mycket sparsamt. Det har varit svårt med motivationen. När man vet att det kommer ännu en ”slägga” och trycker ned mig i skoskaften snart känns det svårt att försöka bygga upp något. Jag är glad att jag hade en relativt bra form när jag påbörjade behandlingen. Förhoppningsvis är jag inom några dagar nere på en all time low och kan påbörja resan tillbaka.

Det ser jag fram emot.

Delad rädsla och glädje.

För att fira att jag nu är halvvägs genom cellgiftsbehandlingen åkte jag ner till Grächen i Schweiz för att få andas ultrastämning och alpluft och dela tid och upplevelser med mina vänner Erik och Jerry. Vi skulle egentligen ha startat i tävlingen Ultra Tour Monte Rosa alla tre men då Jerry var skadad blev det till slut bara Erik som startade.

När starten för loppet gick kände jag både ett starkt sug efter att få vara med och kämpa och samtidigt en enorm glädje och tacksamhet över att jag kunde vara där och dela stämningen med alla.

Under de två dygn som Erik tävlade gjorde jag och Jerry två dagsutflykter. Det blev rejäla turer med många höjdmetrar och teknisk terräng. Vi upplevde mycket av det man gör under ett ultralopp men med avsaknaden av tidspress.

Vi fick flera långa tuffa uppförsbackar, exponerade passager med rejält sug i magen och magisk träningsverk dagen efter. Jag var absolut inte på jakt efter någon speciell prestation, träningseffekt eller uppskattning från någon. Det är 100% självvald smärta och rädsla och det ger mig en bra motvikt till mina känslor för min sjukdom och alla elaka mediciner. Att få dela alla dessa känslor och upplevelser är inte bonus utan en ren förutsättning. Det skulle bli meningslöst att göra någon av dessa utmaningar själv.

Reflekterar också under resan över att alla kämpar, precis som jag gör men på sin egen front. Att vilja, våga och kunna dela detta är svårt och belönande. Rädslan är som så ofta vår svåraste motståndare.

Min fysiska kropp har fungerat bra. Jag är på inget sätt i ”bra form” och skulle aldrig klarat av att genomföra loppet. Det känns att kroppen är påverkad av behandlingen och min puls skjuter lätt i höjden och återhämtningen är långsam. Men jag kan träna och jag blir glad när jag gör det.

Nu i veckan påbörjar jag behandlingsomgång nr 3. Jag väntar mig att det blir ännu lite jobbigare än förra omgången vilket jag verkligen inte ser fram emot. Det är en blind kamp mot en okänd fiende. Jag känner mig liten och rädd inför utmaningen men jag har fantastisk support från mina vänner och inte minst från min familj. Jag får enormt gehör för mina speciella behov, min bristande ork och svajiga humör. Delad blir smärtan så mycket lättare att bära.

På onsdag börjar nr 3. Lets do this.

Sånt som händer i huvudet

I onsdags var jag på sjukhuset för att få omgång två med intravenösa cellgifter. Hela veckan innan hade jag passat på att njuta av att inte ta några mediciner och när jag anlände till Varbergs sjukhus var jag mentalt laddad för att den giftiga vätskan nu skulle pumpas in i blodbanan.

Det blev ett snabbt antiklimax när det visade sig att mina blodvärden var så dåliga att de inte vågade behandla mig den dagen. Benmärgen som producerar de via blodkropparna hade blivit rejält hämmad av gifterna och mitt immunförsvar försvagat. Jag känner inte av detta alls. Behandlingen blir alltså skjuten en vecka framåt då man hoppas att blodvärdet har hämtat sig igen. Jag kommer att få benmärgsstimulerande läkemedel under nästa omgång för att detta inte skall hända igen. Snopen fick jag alltså åka hem igen med oförättat ärende.

Jag måste säga att jag generellt mår över förväntan. Det är nästan så att jag blir lite misstänksam. Hade mitt liv varit en Hollywoodfilm skulle det vara ett riktigt dåligt tecken. Utmaningen just nu är att inse motsatsen, att ingenting är något tecken på någonting. Det visar sig vara mycket lättare sagt än tänkt.

Igår skulle jag nämligen ut och springa en sväng. ”Två timmar plus” stod på önskelistan när jag drog iväg. Gott om vätska, energi, musik, solbrillor och keps. Efter bara en knapp kilometer av lugn löpning tittade jag på pulsmätaren och den visade 160 slag per minut. Förvånat slog jag av lite på takten. Efter ytterligare ett par hundra meter visade pulsen 170 slag.

Jag stannade för att dubbelkolla med pulsen på halspulsådern. Räknade till 25 slag på 15 sekunder och då hux flux visade pulsmätaren 100 vilket stämde bra. Snabb återhämtning? Javisst! Började springa igen och pulsen flög upp till 165 på nolltid.

Något är verkligen fel på min kropp nu. Kanske är de det där med de vita blodkropparna, det dåliga blodvärdet, en infektion, något med hjärtmuskeln som har reagerat på cellgifterna. Jag har känt på mig att något som detta skulle hända snart.

Jag började gå hemåt. Pulsen var direkt tillbaka på 80-90. Allt kändes åter normalt. Så fick jag en plötslig idé. Sladden från telefonen till mina hörlurar var lindad runt bröstremmen till  löparsäcken. Kanske den störde pulsmätaren som sitter i ungefär den höjden. Jag snurrade snabbt upp sladden runt telefonen stället, tryckte ned härvan i framfickan på västen och började springa.

Efter en kilometer, när jag var nästan hemma visade pulsen 120 slag. Det måste alltså ha varit någon slags störning från hörlurssladden som slog mot pulsbandet när jag sprang och blev registrerade som ”extraslag”. Jag sprang vidare i flera kilometer utan att pulsmätningen skenade eller att det kändes ansträngt eller konstigt. Jag måste erkänna att jag hann bli ganska rädd.

Det är ingen tvekan för mig om att jag är extra uppmärksam på sådant som kan tyda på att det håller på att gå dåligt för mig. Jag försöker vara så neutral som jag kan men det är en enorm utmaning. Kanske har jag fortfarande cancer eller kanske inte men hypokondriker håller jag nog på att bli i vilket fall.

Idag ville jag få lite revansch på gårdagens spektakel och då blev det favoritrundan. Blött och slirigt längs stigen på ett sätt jag inte varit med om alls i sommar. Det är en känsla jag gillar. Jag stannade till några gånger för att bryta kvistar och bända bort grenar som sticker ut i ”spåret”. Jag kände lugn, lust och glädje. Försökte generellt hålla pulsen under 150 och lyckades hyfsat med det. Ingen gång kände jag mig sjuk, svag eller rädd.

Så nu känns det betydligt bättre än igår.

Detta betyder inte något annat än just det.

Delmål behövs

För att flytta fokus bort från sjukdom och mediciner känner jag att det behövs något att se fram emot som är mer positivt och intressant än ”dagen då jag slutar äta cellgifter” eller ”bli frisk från min cancer”. Självklart är ”att bli frisk” målet över alla andra just nu men det känns svårt och diffust att sträva direkt dit.

Efter att ha misslyckats med att få en plats på UTMB två år i rad har jag nu en garanterad plats 2018. Min förhoppning är att jag skall tillfriskna och att kroppen skall börja fungera så bra att jag klarar att träna tillräckligt för att kunna genomföra UTMB igen. Detta är ett skyhögt mål för vem som helst och jag vill helst inte spekulera i vilka chanser jag har. För att närma mig detta monstermål på ett trovärdigt sätt behövs det ett antal väl valda delmål.

Det ”enda” som krävs för att jag skall få utnyttja platsen är att jag har mina obligatoriska 15 ITRA-poäng. Jag har i dagsläget 11. Som av en händelse går Sätila trail den 11 november. Om jag fullföljer 80km -klassen på den tävlingen så får jag dessa 4 poäng. 11 november är precis 4 veckor efter min planerade sista dag med cellgifter.

Jag har så klart ingen aning om hur jag kommer att känna mig efter 4:e omgången medicinering när jag nu bara är drygt halvvägs genom omgång 1. Om jag skall ha en chans att komma i mål på Sätila behöver jag kunna fortsätta löpträna under hela behandlingen och öka på distanserna under den medicinfria vecka som finns i varje omgång.

Jag har frågat både min egen läkare och Dr Google och det verkar inte finnas några begränsningar för fysisk aktivitet under behandling av cancer. Snarare finns det indikationer på att regelbunden fysisk träning efter canceroperation ger lika stor fördel som cellgifter mot återfall. Jag gör gärna både och.

Anmälan till Sätila 80km är gjord. Om 4 dagar får jag en vecka utan cellgifter och då skall vi se hur kroppen svarar på lite mer träningsvolym. Min kropp är inte som innan. Efter min korta löprunda igår föreslog min Garmin att jag skall vila 62 timmar innan jag tränar igen. Det kommer jag nog knappast att lyda…

Jag är övertygad om att bra mål, aktiva val och positiv inställning är bra medicin oavsett om man är sjuk eller inte.