UTMB pre race anxiety

Nu har jag hängt i Chamonix sedan i måndags kväll, supit i mig stämningen, köpt den sista prylen och packat min löparryggsäck med den obligatoriska utrustningen. Allt eftersom veckan har gått med start och målgång för de övriga trailloppen har jag blivit allt mer orolig för hur det skall gå för mig. Skall min erfarenhet av tidigare lopp räcka för att kompensera för min ganska begränsade träningsmängd och inte minst för det faktum att min kropp inte är det den varit tidigare? Hur kommer magen att fungera? Magen har så klart krånglat mer än på länge just denna veckan. Jag hoppas naturligtvis på att få möjlighet att kämpa och mäta min uthållighet, taktik och envishet i denna fantastiska utmaning. Om magen krånglar kommer detta ta mycket tid och jag kommer att få svårt att klara av barriärtiderna det så kallade ”repet”. Det kommer i så fall att bli en kamp mot repet. En kamp som kan slå till tidigt och bli kort. Det önskar jag mig verkligen inte.

Under dagen idag kom några av mina vänner i mål på TDS. Stämningen i målfållan är magisk. Jag vet hur enormt djupt alla som kommer i mål behövt gräva för att komma hela vägen och kan inte låta bli att bli berörd. Målgången under den sista timmen är en märklig syn. Allt från löpare som springer in med lätta steg till rena zombie apokalypsen med släpande ben och hängande ansikten. Jag tycker mig höra Michael Jackssons “Thriller” i bakgrunden.

Det är många som tvingats sätta sig över sin smärta och enorma trötthet och ge mer än de någonsin gett förut – och detta under väldigt många timmar. Det sätter sina spår. Sanningen är också den att de flesta löpare går igenom flera stadier under ett långt lopp. Plötsligt kan en stark löpare förvandlas till zombie på nästan ingen tid alls för att ett par timmar senare vara tillbaka i god löpform.

Jerry kom glädjande nog i mål med en timmes marginal till reptiden. Trött och sliten men med full kontroll på situationen och vid god vigör. Jerry har tidigare varit otursförföljd på UTMB-loppen och aldrig tidigare fullföljt så detta var en riktig seger. Han visade idag också att det går att komma i mål på ett krävande långlopp (121km, 7300hm) i princip helt utan löpträning då han varit skadad. Dock har han kört crosstrainer, styrka och backträning.

Mitt nästa blogginlägg kommer att handla om vad jag upplevt under loppet. Jag har stor respekt för det som väntar och jag hoppas på en nästan två dygn lång kamp som jag kan gå segrande ur.

Perspektivet är även det klart för mig. UTMB är inte viktigt på samma sätt som många andra saker är viktiga för mig utan mer en slags högtid tillägnad äventyrslusten som jag ofta känner även i vardagen.

Jag är så klart extremt privilegierad som har möjlighet att vara med om detta. Jag har en fysik som tillåter mig att försöka, en familj som stöttar min krävande och udda hobby och goda vänner som delar mina vanföreställningar om vad som är roligt.

Det går att följa mig här: https://utmb.livetrail.net

Skriv in mitt startnummer 1104 i sökfältet.

I morgon kl 18:00 kör vi. In i äventyret.

Hårdträning för huvudet.

Med 11 dagar kvar till starten på UTMB är det nu en fråga om att ladda hjärnan snarare än kroppen. Jag kan knappast träna mig till någon mer fysisk uthållighet eller styrka på de få dagar som är kvar så nu är det istället dags för fokus på mindset. När det kommer till den psykiska delen av ett långt ultralopp är det lite mer komplicerat än att bara ha ett ”tjockt pannben”. Utmaningen är att hitta en hållbar motivation till att göra något som är väldigt obekvämt under så lång tid. Jag räknar med att vara ute i 40-45 timmar och det är först efter ungefär 10 timmar som det börjar bli riktigt jobbigt. Då är det 35 timmar kvar. I höstas genomförde jag Sätila Trail 80 km och då var jag ute i nästan 14 timmar. Även i detta lopp börjar det bli jobbigt efter ca 10 timmar. Det är jobbigt för kroppen men också för huvudet och om inte huvudet orkar mer så slutar resten av kroppen leverera. Då det är svårt att komma till den platsen i sig själv under vanlig träning är erfarenhet av långa lopp en stor fördel.

Igår tränade jag på Hobo hill tillsammans med Jerry och Erik. Vi var faktiskt totalt 6 personer i backen samtidigt och det har jag aldrig varit med om förut. Det är tydligt att det är fler än jag som tränar in i det sista. Vi var två som skall starta i UTMB, två som skall springa TDS, en CCC och en UTMR. Riktigt kul med fler löpare i backen!

Under passet snackade jag som vanligt en massa med Jerry. Vi startade ju i UTMB 2015 och gjorde då båda ett mycket dråpligt DNF. Igår pratade vi mycket om de hjärnspöken som fick oss att kasta in handduken på det loppet. Känslan av att man inte duger, att det inte är någon idé att fortsätta, att man är pinsamt långsam mm. Efter många timmars kämpande gör varje steg ont och att sluta ger en omedelbar lättnad från detta. Känslan efteråt av att man faktiskt klev av för att det var mer bekvämt är så mycket värre än smärtan att fortsätta. Utmaningen är att välja rätt smärta, den som varar längre men som ger så mycket belöning efteråt. Det handlar om att inte falla för frestelsen att göra ett val som ger en snabb lättnad från obehaget.

För att lyckas tror jag att det är viktigt att ha tänkt igenom noga varför man tar sig an en utmaning som denna. För vem gör jag detta? Insikten om att ingen annan bryr sig i närheten så mycket om detta som jag gör tror jag är både viktig och hjälpsam. Om jag kommer i mål på UTMB så kommer jag att få både ryggdunk från mina vänner IRL och massa hurra-rop på Facebook. Även om detta känns kul och motiverande att tänka på nu innan loppet är det en klen tröst när jag mitt i natten och efter 30 timmars löpning känner mig svag, kall, hungrig och värdelös. Då behöver jag något annat. Då behöver jag kunna påminna mig själv om min verkliga anledning till att jag gör detta.

Det är detta som upptar mig mest just nu. Jag fortsätter backträning, snabba långpromenader, styrketräning mm för att kunna vara i kontakt med den fysiska känslan och i mitt huvud bli helt klar över varför jag så gärna vill övervinna detta monster en gång till och bli UTMB finisher 2018.

Men monstret är inte Mt Blanc, höga bergspass, krampande muskler eller sömnbrist – dessa klarar jag med hjälp av mitt pannben.

Monstret är mina egna tankar och känslor.

Det kommer att bli en hård kamp och jag är redo.

Nedtrappning inför UTMB

Nu är det två veckor kvar till UTMB. Känslan är bra och jag har lyckats med min utmaning att hålla kontinuitet på träningen. Vi hade två veckors semester på Gotland och jag blev överväldigad över hur fantastisk miljö det var för traillöpning där. Kuperat, tekniskt och under tiden vi var där – jättevarmt.

Att balansera träningsmängden är verkligen inte lätt. När jag är inne i ett gott flow känner jag att det går fint att springa två gånger per dag och kilometrarna bara flyger fram. Då blir jag lite blind och ser inte att jag ökar min träningsmängd för snabbt. Hoppar jag över mer än en dag hamnar jag i diket på andra sidan och tappar sugen helt. Detta är för mig typiskt i perioden innan tävling.

Jag har roat mig med att göra en tabell för loppet med reptider och tidigare tider som jag sprungit. 2013 gjorde jag en riktigt bra insats och kom i mål på precis under 37 timmar. 2015 bröt jag av oförklarlig anledning i Champex-Lac. Efter att då ha gjort en långsam första halva av loppet och som minst haft 63 min till repet ökade jag farten och fick ganska snabbt mer än 2,5 tim till repet. I mitt huvud kände jag mig dock helt värdelös och det kändes menlöst att fortsätta.

Jag kommer att ha tabellen nedan med mig under loppet för att påminna mig själv om loppets och inte minst min egen karaktär.

 Reptid20132015
Chamonix start 18:0018:0018:00
Le Delevret19:5719:54
Saint Gervais22:0020:4820:51
Les Contamines00:0022:3522:45
La Balme02:0000:0400:40
Ref. Croix Bonhomme01:3302:19
Les Chapieux05:1502:1803:11
Col de la Seigne04:2906:11
Lac Combal10:0005:0908:09
Arête du Mont-Favre06:1509:30
Col Chécrouit06:5810:20
Courmayeur - Dolonne13:1507:3912:13
Refuge Bertone9:2114:11
Refuge Bonatti10:4015:47
Arnuva18:1511:3717:02
Grand Col Ferret13:1318:46
La Fouly22:3014:4620:23
Champex-Lac02:3017:5223:44
Bovine20:33
Trient08:0022:06
Catogne0:06
Vallorcine11:1501:24
La Tête aux vents4:32
La Flégère14:4505:24
Chamonix16:3006:59

2013 och 2015 hade olika starttid men båda är här justerade till ordinarie starttid som är 18:00

7 veckor till race

Veckorna tickar verkligen på och nu återstår det bara ynka 7 veckor tills jag står på startlinjen till UTMB. Det blir min femte start i detta monsterlopp och jag vet på många sätt vad som väntar.

Jag reser ned till UTMB-veckan tillsammans med Jerry och Erik. Det var vi tre som jagade poäng och till slut fick våra startplatser till UTMB 2011. Nu åker vi alltså ned tillsammans igen. Jerry skall springa TDS, 121 km och 7300 höjdmeter. Kortare än UTMB men ingen lek direkt. Erik och jag tar oss an originaldistansen 170km och +10 000 höjdmeter. Både jag och Erik har både fullföljt och brutit detta lopp så ingen av oss tar uppgiften med en klackspark.

Starten går på fredagen kl 18. Tillsammans med 2300 andra löpare skall jag trängas framför startlinjen, lyssna på speakerns entusiastiska vrål blandat med Vangelis -Conquest of paradise. Stämningen är nästan overklig. Efter en klassisk countdown och mer skrik från speakern går starten, spänningen släpper och verkligheten dyker upp som från ingenstans. Nu väntar en nästan två dygn lång taktisk balansakt mellan fysiskt välmående, fart, smärta, energiintag och en stark längtan efter målgång.

När starten väl har gått finns det inte mycket man kan ”göra”. De förberedelser man har gjort är antingen tillräckliga för att göra det man nu önskar – eller inte. Om de mentala eller fysiska förberedelserna är otillräckliga kommer man utan tvekan och efter ett okänt antal timmar anlända Chamonix med buss och inte på triumferande, värkande fötter. Ett enormt smärtsamt nederlag som jag helst inte vill uppleva igen.

Innan loppet får jag några dagar med acklimatisering på höjd och häng i byn. UTMB är egentligen 9 olika tävlingar där den längsta distansen, PTL startar redan på måndagen. PLT-löparna skall ta sig 300 km och 25 000 höjdmeter på maxtiden 152 timmar. Jag skall tänka på dem när jag går in på dygn två och det börjar kännas tungt på riktigt.

Förberedelserna för mitt UTMB-äventyr går riktigt bra. Jag har lyckats jobba upp veckodistansen långsamt och bestämt. Det har blivit några backpass i den ökända Hobo-backen och vikten är på väg mot tänkt startvikt på ett övertygande sätt. Nu behöver jag skärpa fokus, få in ett starkt, långt nyckelpass i veckan och fortsätta hålla veckodistans, kost, sömn och vikt på spåret. Historiskt sett har jag vid denna tid ofta en dipp i motivation och kontinuitet så just nu fullt fokus på att inte hamna där.

Kämpar på

Snart bara två månader kvar till UTMB och träningen rullar på. Det känns bra även om det går smärtsamt långsamt med förbättring av formen. Jag försöker påminna mig själv om att det viktigaste är att jag är tillbaka i ett positivt flow och bra känsla i löpningen. Kroppen känns faktiskt lättare och träningspassen är fler, hårdare och jag återhämtar mig snabbare. Det var inte många veckor sedan jag inte kunde komma upp i puls högre än ca 150 och nu kommer jag en bit över 170 så något händer helt klart med fysiken.

Igår körde Erik, Jerry och jag ett pass på Hobo hill. Det var vårt första gemensamma pass på mer än ett år. Vi körde ett tiotal vändor i backen och det var intressant att se hur oberörd Erik var, Jerry något mer ansträngd och jag helt urvriden. Jag var verkligen nära att kräkas efter sista intervallen. Detta var ett bra exempel på ”Fun type two”, dvs inte så kul just då men känns fantastiskt efteråt. Det var också en härlig start på midsommarafton!

För att komma i form för att kunna ta mig runt UTMB-banan behöver jag nu vrida precis alla reglage åt rätt håll. Allt från sömn, vikt, kost, styrketräning till lite mer riktad träning med backar, långpass och så klart, kungen av träningseffekt: kontinuitet. Min vikt hade verkligen skenat iväg under våren men jag har tagit tag i detta och siffrorna är nu på väg åt rätt håll. Onödiga kilo är inget jag önskar släpa på när jag skall 10 000m upp och 10 000m ned på UTMB.

Så känslan är mestadels positiv. Mina träningskamrater IRL och på distans via sociala medier ger mig stöd på olika sätt. Min familj hejar på och stöttar trots ”knasig mathållning” och träningspass på udda tider.

Jag försöker hålla mig till ett enkelt träningsupplägg med 90-95% av träningstiden i ”snacktempo”(även om jag sällan har någon att snacka med…) och resterande 5-10% så hårt som jag bara kan. Håller jag fast vid träningen som den är nu så tror jag faktiskt att jag kommer att ha chans att bli finisher på UTMB i augusti.

Kontrollen blinkar blå…

…och då är allt…som det ska!

Idag fick jag beskedet från 1-årskontrollen efter min cancerbehandling och jag har INGET ÅTERFALL. En riktigt tung sten föll i och med detta från mitt bröst. Ungefär 70% av återfallen upptäcks efter första året. Efter 5 år utan återfall räknar men med att ha ungefär samma risk som en person utan cancer. Nu har jag alltså ett år till nästa kontroll.

Jag märker fortfarande en förbättring från vecka till vecka och även om jag är långt från den urstarka fysik jag hade innan jag blev sjuk så går det långsamt åt rätt håll. Biverkningarna efter operation, strålbehandling och cytostatika biter sig kvar även om jag kämpar emot. Mina fötter domnar, jag är tröttare än innan och har fortfarande problem med magen. Mitt motdrag har varit att träna ändå och utmana kroppen mer och mer allt eftersom jag blir bättre. Jag föreställer mig att kroppen läker snabbare om jag belastar den med det jag vill att den skall klara av. Bro science så klart men det verkar funka för mitt huvud.

Jag konstaterade just igår innan jag viste att provsvaret inte kommer att påverka hur jag agerar framöver. Jag lever absolut mitt liv till 100% och det oavsett hur lång tid det är kvar till game over.  Detta har blivit mer tydligt efter min period med sjukdom.

Så nu tänkte jag låta tankarna på sjukdom få vila ett tag och istället fokusera helt på livet, kärleken, familjen och så klart träningen.

UTMB är fortfarande med i sommarens planer och nu är boende, flyg och startplats klart. Återstår då ”bara” att komma i form för att kunna genomföra de 171 kilometrarna med drygt 10 000m upp och inte minst 10 000m ned. Jag har genomfört loppet några gånger innan och förstår att jag behöver vara i riktigt god fysisk och mental form för att ha en chans att komma i mål. Det är jag inte nu. Men jag har 3 månader på mig och har ”redan” påbörjat en volymökning i träningen. Det har till en början blivit många kortare pass för att försiktigt få upp volymen utan att belasta kroppen för mycket. Om någon vecka kommer jag att trappa upp distanserna och kombinera med ”back to back” för att bygga tålighet mot trötthet i benen.

Så…nu kör vi!

 

 

 

Långsamt allt bättre

Om några veckor är det dags för första årskontrollen efter min cancerbehandling. Det är vid denna kontroll som drygt 70% av alla återfall upptäcks. Visst känns det nervöst. Dock är det naturligtvis inte vid undersökningen som återfallet sker utan detta har i så fall redan inträffat. Om cancern har spridit sig och metastaser hittas på nya platser i kroppen blir behandlingen svårare än förra gången. Ingen större idé att grubbla på detta nu. Jag försöker fokusera på att må så bra som möjligt, belasta och provocera kroppen så mycket jag orkar för att den skall fortsätta återhämta sig efter operationer och cytostatikabehandling. Jag har fortfarande domningar i fötterna och flera av mina tår känner jag inte alls. Fingrarna har blivit bättre och bara när jag gör något ”komplicerat” så som att skruva på en kork på en flaska märker jag att jag är fumligare än innan. Jag har en del allmänt obehag/smärta i hela kroppen och är ofattbart stel efter att ha suttit still en stund. Då känns det som att jag blivit 20 år äldre på ett år.

Träningen däremot går ganska bra. Jag har varit envis och försökt löpträna trots att jag har problem med mage/tarm. Det har blivit många ”besök i buskarna” på mina rundor. Jag känner att jag vill fortsätta utsätta kroppen för den belastning som jag vill att den skall återanpassa sig till. Oavsett hur det har fungerat kan jag konstatera att det fungerar och jag kan nu springa 60-80 minuter utan att behöva avbryta. Detta att jämföra med 3-5 minuter som det var för ett par månader sedan. Konditionen är inte så imponerande men jag njuter av att kunna springa och allt eftersom mina rundor blir fler och längre känner jag att även konditionen återvänder.

Tanken är att jag skall springa UTMB i augusti. Om utvecklingen fortsätter som den gör nu känner jag att jag har en god chans att än en gång bli UTMB finisher.

Jag har under sjukdomstiden gått upp lite drygt 10 kg och detta har jag nu tagit tag i. Tillsammans med Jerry (som verkar ha sympati-ätit med mig) har jag en plan om att komma tillbaka till matchvikt lagom till UTMB. Med invägning/rapport varje måndag och 300.- in i en gemensamma reskassa för varje missad invägning blir viktresan ännu roligare. Så här 6 veckor in i projektet går det enligt plan men jag förstår att det kommer större utmaningar närmare målet. Precis som i vilket långlopp som helst går det nästan oroväckande lätt i början…

Ensam är inte stark

De två senaste veckorna har jag märkt att kroppen orkar med träningen lite bättre. Magen fungerar nu hjälpligt och psykiskt har jag också lite mer ork och driv. Den sista veckan har jag kunnat springa flera gånger och det känns underbart. Visst är konditionen obefintlig och farten låg men glädjen känner jag igen och den betyder allt.

Jag hoppas kunna bibehålla motivation till träning och diet tillräckligt länge för att det skall börja gå lite mer av sig själv. Nu behöver jag fortfarande motivation och pepp utifrån för att det skall bli av. Diet ja. Jag har gått upp drygt 10 kilo på knappt ett år och nu tänker jag mig att dessa kilo skall bort igen, helst innan UTMB. När man springer upp och ned för berg spelar vikten ganska stor roll. Framför allt tror jag att risken att jag skall skada mig minskar om jag väger lite mindre. Jag är ganska kraftigt byggd så även med min nya målvikt är jag långt från trådsmal.

Igår eftermiddag drog jag och Jerry på oss dubbskorna och masade oss runt skjutfältet vid Sisjön. Jag var inte riktigt säker på vägen men vi hittade runt till slut. Det var lite längre än vad jag mindes. När jag laddade upp passet till Garmin Connect visade det sig att vi av misstag sprungit en del av slingan två gånger. Jag skrattade rätt ut när jag såg detta för ingen av oss hade reagerat. Det känns fint att kunna dela mål, glädje och utmaningar med en träningskamrat som Jerry. Jag har även starkt stöd från resten av familjen. Ensam är inte stark.