Normala förhållanden

Så har det gått ännu ett år och jag har än en gång blivit genomlyst på längden och tvären med datortomografi och MR. Resultatet visar glädjande nog på ”normala förhållanden” och alltså inget återfall av cancer.

Det ser med andra ord ut som att jag får vara med i några avsnitt till av den här följetången. Jag känner mig glad, stärkt och beslutsam att fylla avsnitten med min ambition, glädje och kärlek.

Oavsett hur det går med cancer och annat så är livet kort. Jag känner att jag blivit bättre på att ta vara på min tid. Ärligare med vad jag vill och mer krävande och generös mot mina vänner. Jag lever där emot inte som om varje dag kunde vara den sista, för det tror jag inte på som strategi.

Jag har känt dödens unkna andedräkt och det har definitivt förändrat mig. Jag ser livet över allt nu. Dagarna har fått mångdubbelt värde, glädje och mening. Jag känner mig förundrad, imponerad och inspirerad många gånger varje dag. Trots detta önskar jag ingen att vara med om något liknande.

Idag sprang jag en långsam tur längs Bohusleden. Solen stekte och svetten sprutade ur kroppen. Det långsamma tempot är medvetet valt som träning inför kommande utmaningar. Intressant hur långsamt tempo är tröttsamt på ett annat sätt än ”riktigt löpning”.

Snart dags att ta bladet från munnen? Japp.

Kontinuitet

Det låter enkelt. Gör det du vet är bra för dig med jämna och lagom korta mellanrum. För mig är dessa hörnstenar: träna minst varannan dag, inte äta sånt som min kropp inte tål/behöver och sova tillräckligt.

Om jag lyckas med dessa så mår jag enormt mycket bättre än om jag misslyckas. Som en meta-örfil svider även vetskapen om detta rejält när jag misslyckas. Man kan säga att jag har ganska god kontinuitet på att misslyckas med att vara konsekvent med mina hörnstenar.

Vi har nu ett nytt barn och med en 3 månader gammal kille i familjen blir man inte sysslolös. Att spendera tid men honom ger så enormt mycket glädje och att fokusera på egen fysisk form hamnar naturligtvis en bit ned på prioriteringslistan. När något så viktigt och roligt som löpningen åker ned på min lista – då är det något riktigt kul i listans topp.

Just nu väntar jag besked från min årskontroll för återfall av cancer och det känns svårt att planera träning/tävling innan det beskedet kommer. Men under den blöt-tunga filten gror ändå tankar på utmaning och äventyr i löparskorna.

BUM 2019 – race report

Årets upplaga av Borås Ultra Maraton 89km blev en kamp så god som någon. Trots att min mage inte riktigt var med mig denna gång blev det till slut målgång efter 11 timmar och 30 minuter.

Loppet blev en klassisk berg och dalbana. ”Nu går det lätt” byttes inom loppet av knappt 10 minuter mot ”hur skall jag komma i mål?” för att sedan svänga tillbaka lika snabbt. Långa och korta sträckningar med gott humör och god fart varvades med dito där apatisk blick och tomtesteg dominerade. Eufori blandas med illamående. Vackra vyer blandas med ”ännu mer mörk granskog”.

I Hindås fanns energi/vätskestation och min dropbag. Jag öppnade min väska, tittade ned och stängde den igen. Som så många gånger förut. Jag hade redan allt jag behövde. Det jag skulle behövt var starkare ben och större lungor och det fanns tyvärr inte i dropbagen den här gången.

Gradvis under loppet visade sig effekten av att styrketräning helt saknas i mina förberedelser. Efter ca 40 km får jag betydligt svårare att ”hålla ihop kroppen” och jag sjunker ihop i varje steg. Steget blir dödare vilket stjäl energi, speciellt i terräng. Jag försöker medvetet ”rätta till” min löpstil men styrkan saknas och det blir allt svårare.

Till min fördel har jag ett ganska högt minimitempo. Flera gånger ligger jag bakom en annan löpare som springer/joggar kontinuerligt och jag kan alternera mellan att springa och gå och ändå hålla takten. Detta gör att jag får lite omväxling och avlastning för mina trötta ben. När jag sedan passerar och fortsätter springa försvinner den andra löparen snart bakom mig.

Eftersom jag tvings ut i skogen på toa-besök många gånger under loppet springer jag förbi samma personer många gånger under loppet. Någon enstaka löpare noterar detta men de flesta är för trötta för att ens reflektera över att jag passerar dem för 8:e gången.

Mot slutet av loppet och med 6 km kvar ökar killen som jag springer med tempot och vi pushar tillsammans hela vägen in i mål. Otroligt smärtsamt och vi turas om att dra. Jag älskar att avsluta starkt och gärna tillsammans med någon. Kudos till Magnus för detta.

I mål blir det medalj, vatten, cola och något ätbart. Lågmälda gratulationer mellan löpare. En stark känsla av att ha klarat av något svårt och respekt för den enorma insats som alla löpare gjort för att kunna ta sig i mål. 90 kilometer är långt hur man än vänder och vrider på det och banan har lång tid på sig att få löparen på fall.

Men för mig skall det visa sig att en utmaning kvarstår. Eftersom jag med all säkerhet vann klassen ”mest skavsår”, något som visar sig först när jag tar av mig kläderna för att duscha. Stora röda märken längs sidorna på kroppen, skav på insidan låren och under armarna. På sina ställen kommer det redan sårvätska så det är inga ytliga skav.

Första minuten i duschen är inte kul. Det gör så ont att jag gnyr högt och jag känner mig svimfärdig men till slut släpper det. Efter en stund i bastun och en dusch till får jag på mig rena kläder, dunjacka och foppatofflor. Jag har numera bra rutin på vilka grejer jag behöver även efter ett lopp. Stora sandaler eller skor utan hälkappa, varm jacka mm hjälper verkligen. Det enda jag missade denna gång var min powerbank för att kunna ladda telefonen som blivit lika urladdad som mig under loppet.

Resultat

Plats 25 av 59 startande så målet att komma på övre halvan blev ändå uppnått. Noterar också att alla som kom före mig i mål också var yngre än mig och att 29 av de som kom efter mig var yngre. Tur att jag bestämmer själv över vad jag skall föra statistik på 😃

Nu då? Inga tävlingar kvar i planeringen. En idé har börjat gro i mitt huvud men innan idén blir en plan skall skavsåren sluta fastna i kläderna.

3 dagar kvar till BUM 88km

Med så lite tid kvar till tävling är det slugt att trappa ned ordentligt och inte köra en stenhård tvåmilare i tropikvärme. Men när jag väl var uppvärmd och genomblöt av svett, blöta hängande grenar och regn så var det så förbannat kul att springa att jag bara körde. Vaderna flaggade för kramp hela de två sista kilometrarna.

Min uppladdning har varit långt från optimal. Min årliga vecka i Wales resulterade i 2 softare pass och ett med lite mer längd och kvalité. Och en hel del ogynnsam mat och dryck såklart. Kort sagt: absolut ingen nettovinst.

Formen är nu som den är och jag kommer kanske att köra ett eller två lunga pass hemmavid innan lördag morgon. Jag stöttar mig en hel del på Aktivitusracet som jag har tämligen färskt i kroppen. Tävling är också träning, inte minst för psyket.

På lördag då, vad är strategin? Jag har funderat på allt möjligt från att hänga på täten och se hur långt jag kommer(gissningsvis till getryggen…) eller att vänta 10 minuter efter starten gått innan jag sticker iväg. Det sistnämnda lockar. 10 minuter är ingenting på 88km och det skulle kunna vara ett sätt att slippa mäta sig med det andra. Skulle det funka? Ingen aning men det är en kul idé.

Målet då? Kan jag repetera det jag lyckades med på Aktivitus, dvs att med hur liten marginal som helst komma på övre halvan av resultatlistan. Svårt men inte orimligt.

Kroppen är svag men huvudet är starkt. En sak är säker, jag kommer att tävla. Jag springer inte för att det är ”mysigt” eller ”trevligt”. Att få gräva djupt, djupt i det innersta av sin skitiga pain cave, att länge länge få nagla sig fast i ett tempo som är infernaliskt obekvämt, att få komma i mål och känna: detta är jag, detta var min fulla potential idag, jag kunde inte sprungit fortare. Känslan av självövervinnelse driver, roar och förundrar mig.

Skatås lördag morgon 08:00 – Feel the force.

Bollen

Ibland när jag springer långt och det börjar gå riktigt tungt så tänker jag på bollen. Bollen är den del av världen som är närmast mig och som jag på något sätt kan påverka. Bollen har sitt centrum i min mage och sträcker sig ut så att hela min kropp är inne i bollen.

Allt som är inne i bollen kan jag vara med och påverka. Stoppar jag mat i munnen fyller jag på energiförådet, dricker jag vatten förhindrar jag dehydrering och upprätthåller jag min löpstil så påverkar detta resultatet av det jag gör.

Backar, lera, kilometrar, timmar, kyla, värme, hala rötter, dåligt markerade leder, snabba och långsamma medlöpare – allt det där är utanför bollen.

Resultatet själv är någonting som händer i bollen, inne i bollen, alltså i mitt huvud.

Min kilometertid, placering eller hur imponerade mina Strava-kompisar är av min träning eller tävling är inte mitt resultat.

Resultatet är känslan jag har under och efter löpningen och en bra känsla får jag när jag har använt min potential i tillräckligt stor grad. Jag vet att de flesta som kommer i mål ungefär samtidigt med mig fysiskt sett är betydligt snabbare löpare än mig. Jag kommer i mål tillsammans med dem enbart i kraft av att jag presterar närmare min fulla potential än vad de flesta är villiga att uthärda. När jag gör det känner jag mig uppfylld och omsluten av upplevelsen. Först då blir min ansträngning värt allt lidande. När jag inte gör det känner jag att jag slösat bort min tid. Jag känner ånger.

Jag tror ändå att jag är bra på att släppa negativa tankar och känslor som dyker upp och som handlar om variabler utanför bollen. Om jag känner mig missmodig för att det är långt kvar till mål så påverkar det mitt humör och förmåga att prestera negativt men inte den verkliga sträckan kvar till målet.

Eftersom variabler utanför bollen så flagrant ignorerar mina tankar och känslor så gör jag klokast i att inte lägga för stor vikt vid dem heller.

Ju mer jag klarar att ha fokus på min löpteknik, mitt intag av energi och vätska, min temperaturreglering, eventuella skav och min navigation desto mindre plats finns det för att tänka på oviktiga detaljer utanför bollen, utom räckhåll för min påverkan.

Inne i bollen bor också mitt ”varför”, min anledning till att springa långt men även mitt beröm och min uppmuntran till andra löpare och till mig själv.

Jag är också fri att möblera om, måla, pynta och spela bra musik inne i min boll. Jag är ansvarig för hur jag har det hos mig själv.

Dessa tankar har så klart idisslats väl genom tiderna och en av källorna jag kommer på är denna:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,
Courage to change the things I can,
And wisdom to know the difference

Reinhold Niebuhr

Aktivitus trail race 61km

Med en 29:e plats av de 59 som kom i mål var jag med minsta möjliga marginal på ”övre halvan” av resultatlistan.

För att vara helt ärlig så känner jag mig både nöjd med min insats och tycker samtidigt att den är lite patetisk. Jag stod alltså i den sista depån i Skatås och försökte vara effektiv, spara tid och bara fokusera på det som skulle göras. Allt för att få i mig tillräckligt med energi för att jag med tunga ben ändå snabbt skulle kunna komma iväg på den sista sträckan mot Jonsered. Detta blev en sträcka som skulle kräva drygt 2 timmar hårt arbete av mig. När jag lämnade Skatås hade Rolf Thallinger från Schweiz just gått i mål i Jonsered, som segrare.

Efter målgång har alla mer eller mindre problem med kroppen. Det är skavsår, ömma hälsenor, onda knän och allmänt slutskörda ben. Löpare kommer in i mål och möter de som kommit i mål för 30 minuter sedan, en timme sedan eller mer. När man väl är i mål känns tanken på att springa en stund till ganska avlägsen.

När man då tänker på de som fortfarande är ute på banan och krigar väcks stark respekt för dessa löpares insats. Man är alltså imponerad uppåt och nedåt i resultatlistan. Svårt att förstå att någon klarar att springa sådär fort som den som vann och lika svårt att fatta att någon orkar springa sådär länge som de som fortfarande är ute.

Det finns en stark gemenskap efter att ha kämpat sig igenom en lång dag i spåret och det finns absolut en känsla av att alla, oavsett tid i mål, har gjort samma fantastiska prestation.

Detta är en av aspekterna som gör att jag älskar ultralöpning.

Noll godis mot nästa delmål

Efter bara en dryg vecka tror jag att godistrollet som bor i mig håller på att försvagas. Men trollet har gjort utfall när jag minst anat det. Skickat signaler till min arm att sträcka sig ut mot en chokladkaka, en proteinbar eller ett bakverk. Med ett enormt stöd i min och Jerrys pakt om att varje kväll skicka ett sms med facit om hur vi klarat godis-stoppet har utmaningen ändå inte varit övermäktig.

Jag känner verkligen att jag gör något som är bra – fast jag egentligen bara låter jag bli något som är dåligt. Just i detta ligger själva utmaningen. Om min utmaning hade varit att göra 100 armhävningar varje dag kunde jag helt enkelt kört ett antal set innan frukost och resten efter frukost och sedan vara färdig. När det gäller att låta bli något blir man liksom inte klar innan min period övergår i nästa. Man får aldrig riktigt känna att man klarade det.

Time travel

Det finns en väl etablerad metod att ta stöd i när det gäller utmaningar som mitt godis-stopp. Metoden kallas ”Time Travel” och går ut på att man gör en mental tidsresa framåt eller bakåt i tiden, en eller flera dagar, veckor eller månader. Väl i den nya tiden ger man sig själv råd om hur man skall agera (äta chokladbollen eller inte). Det är så mycket lättare att fatta bra beslut som man kan stå för i längden om man gör det med utgångspunkt i en annan tid än just nu. Det är nästan lika enkelt att vara smart då som när man ger en annan person råd…

Prova själv.

Nästa gång du tvekar
-skall jag ut och springa eller inte?
-skall jag äta snabbmat eller vänta tills jag kommer hem?
-skall jag göra disken nu eller imorgon?

Förflytta dig då med tankens kraft till nästa dag och känn efter. Kanske hittar du ett lite mer sant svar där?

I vilket fall som helst är jag helnöjd med ”noll godis”. Detta inte för att jag känner att jag är så himla duktig som inte äter godis, utan för att jag många gånger varje dag gör svåra beslut som jag är stolt över nästa dag.

SMS:et ”noll godis” till Jerry är grädde på moset. Varför säger man så, det låter ju inte ens gott.

Jag har klämt in ett aldrig så litet delmål innan BUM. Aktivitus 61k den 27 april. Igår kväll körde jag ett super sent löppass i Buaredsskogen. Kom hem kvart i ett på natten. Sliten, lerig, kall och lyckig.

Tumskruvar på.