Det går upp och det går ned…

Låt återhämtningen börja. Nu är min stomi och venport borttagen sedan ett par veckor. Agrafferna som har hållit ihop operationssåret togs bort idag. För första gången sedan i maj har jag nu ingen bokad tid hos vården. Det känns positivt. Nästa station på cancerresan blir vid första scanningen som förmodligen sker i juni.

Hur mår jag nu då?

När stomin togs bort åkte jag hem redan dagen efter operationen vilket tydligen var nytt rekord på Varbergs sjukhus. Jag mådde bra och vill hellre vara hemma så då fick jag åka hem. Veckan som följde blev dock rena mardrömmen. Ont i magen och smärtsamma toabesök minst varje kvart dygnet runt. Jag har legat ihoprullad som en ynklig boll, svettats ymnigt och känt mig allmänt döende. Tankar som ”om jag slutar äta behöver jag ju inte gå på toa…” och ”skall det vara så här resten av livet?” har snurrat i min skalle. Jag tänkte också att om det inte blir bättre snart så vill jag ha tillbaka min stomi för det fungerade i alla fall bra.

På fredag morgon när jag skulle på återbesök på sjukhuset och försöka få hjälp med mina besvär kände jag mig plötsligt betydligt bättre. Jag fick i alla fall ett nytt bulkmedel som bättre skall hjälpa till med tarmfunktionen. Varje dag efter detta har jag känt en förbättring. Det är en lättnad som är svår att beskriva. Jag känner tacksamhet för att kroppen verkar läka väl och att jag nu börjar få mer av ”livet” tillbaka. Jag är fortfarande betydligt mer trött än innan canceroperationen och neuropatin är delvis kvar i fötter och händer. Kajakpaddling fungerar till nöds men inte i min yrkesroll med ansvar för andra.

Jag har inte orkat förmå mig själv att träna något på många veckor nu. Saknar glädjen som löpningen, ansträngningen och kampen ger mig.

I går gick jag in och kollade och javisst jag har alla de 15 poängen som behövs för UTMB och jag har min ”pirority ticket”. Detta betyder att det räcker att jag anmäler mig den 14 december så får jag en startplats i loppet.

En helt annan femma är hur jag skall komma i form så att jag kan genomföra loppet på ett bra sätt. Det är nästan 9 månader kvar så jag har en del tid men just nu tränar jag inte alls och skall jag hinna måste jag sätta igång – ”typ nu”.

Noterade under min korta sjukhusvistelse att jag nu också väger 10kg mer än i våras. Min förhoppning är dock att dessa kilon kommer att flyga av illa kvickt så fort jag kommer igång med träningen.

Mina odds är alltså igen ganska dåliga men jag har nu blivit ganska bra på att slå från underläge och det tvingas jag alltså göra även denna gång.

Så vad väntar jag på? Tja igår vaknade jag med en första klassens förkylning och det västa av den får nog ta att blåsa över innan jag sätter igång med någon mer seriös träning. Men efter det. Avanti!

11 dagar kvar – upp ur gropen nu Johan!

Nu är det reda två veckor sedan jag tog min sista cytostatikatablett. De 4 kurerna är nu över och det känns jätteskönt. Jag har fortfarande en del biverkningar kvar i händer, fötter och tunga. Min stomi är kvar och jag väntar på operationstid för att få bort den. Också den betydligt mindre operationen att ta bort venporten återstår.

Hur mår jag nu då? Jovars, ganska bra. Jag känner mig otålig och trött på samma gång. Nu när jag inte äter den hemska medicinen längre hade jag hoppfullt tänkt att jag plötsligt skulle vara tillbaka i mitt gamla jag men så är det inte. Jag är på botten av en djup grop och det kommer att krävas en hel del pannben för att ta sig upp ur den.

Jag löptränar lite och när jag gör det känns det bra! Det som skall till nu är lite mer motivation till att komma ut och springa lite oftare. Jag känner mig tung och slö i kroppen när jag inte tränar och motivationen sviktar. När jag väl är ute och kutar känns det relativt lätt och jag mår bättre efter ett träningspass än innan. Med det sagt känns det svårt att förklara varför jag har svårt att motivera mig. Jag behöver på något sätt bygga om mitt pannben så att det fungerar även för denna nya utmaning. Men pannbenet är dock hårt och tjockt och låter sig inte böjas i första taget.

Om knappt 2 veckor står det ”Sätila Trail 80 km” i min kalender. Det blir en rejäl utmaning. För ett år sedan sprang jag Sätila trail 120km på 15 timmar och då var jag i god form. Nu skall jag försöka mig på 80km på 18 timmar och med tanke på min nuvarande form kommer detta, om jag lyckas, bli en större prestation än förra året. I mål hägrar även de 4 ITRA/UTMB-poäng som jag behöver för att lösa ut min garanterade startplats i UTMB 2018.

Med på turen runt Lygnern har jag min vapendragare Jerry Bärnsten som själv kämpar med diverse blessyrer. Tillsammans hoppas jag att vi skall kunna hålla repet borta från våra nackar och passera mållinjen innan midnatt den 11 november, efter 18 timmars kamp. Tills dess försöker jag spendera tillräckligt med tid löpandes för att möjliggöra uppdraget. Jag vet av erfarenhet att jag svarar ganska bra på löpträning också i ett sent skede innan ett lopp.

Så kör på nu Johan!

 

Som en påse skridskor

Ja så mår jag just nu. Helkass. Igår fick jag min sista intravenösa behandling med cellgifter och nu skall jag äta tabletter i 14 dagar. Biverkningarna kommer först och främst från den intravenösa behandlingen och effekten är tydlig idag. Händerna och käkarna krampar, fingrarna värker och sticker och jag har magknip.

Just idag känner jag igen känslan från upplevelser jag någon gång haft under långa lopp. Känslan av att jag försöker uppbåda extra krafter, positiva tankar, hitta ljusglimtar men att tröttheten, smärtan och känslan av otillräcklighet har ett övertag. I det ögonblicket förstår jag att känslan jag har kommer att gå över. Also this will pass. Jag förstår det men kan inte känna det – ännu.

Sedan starten av cellgiftsbehandlingen har jag mått sämre för varje omgång. Att det skulle bli så visste jag men jag är ändå överväldigad över hur tungt det är nu.

Fungerar behandlingen då? Det vet man inte. Men om cancerceller mår sämre än mina vanliga/friska celler av behandlingen så känns det som att de borde dö för det känns nästan som att jag håller på att dö själv.

Förhoppningsvis kan jag skriva här om 5 dagar att jag mår bättre och att biverkningarna har släppt. Jag ser fram mot detta och att inte ha ytterligare omgångar framför mig.

Tränar jag något då? Nja. Mycket sparsamt. Det har varit svårt med motivationen. När man vet att det kommer ännu en ”slägga” och trycker ned mig i skoskaften snart känns det svårt att försöka bygga upp något. Jag är glad att jag hade en relativt bra form när jag påbörjade behandlingen. Förhoppningsvis är jag inom några dagar nere på en all time low och kan påbörja resan tillbaka.

Det ser jag fram emot.

Delad rädsla och glädje.

För att fira att jag nu är halvvägs genom cellgiftsbehandlingen åkte jag ner till Grächen i Schweiz för att få andas ultrastämning och alpluft och dela tid och upplevelser med mina vänner Erik och Jerry. Vi skulle egentligen ha startat i tävlingen Ultra Tour Monte Rosa alla tre men då Jerry var skadad blev det till slut bara Erik som startade.

När starten för loppet gick kände jag både ett starkt sug efter att få vara med och kämpa och samtidigt en enorm glädje och tacksamhet över att jag kunde vara där och dela stämningen med alla.

Under de två dygn som Erik tävlade gjorde jag och Jerry två dagsutflykter. Det blev rejäla turer med många höjdmetrar och teknisk terräng. Vi upplevde mycket av det man gör under ett ultralopp men med avsaknaden av tidspress.

Vi fick flera långa tuffa uppförsbackar, exponerade passager med rejält sug i magen och magisk träningsverk dagen efter. Jag var absolut inte på jakt efter någon speciell prestation, träningseffekt eller uppskattning från någon. Det är 100% självvald smärta och rädsla och det ger mig en bra motvikt till mina känslor för min sjukdom och alla elaka mediciner. Att få dela alla dessa känslor och upplevelser är inte bonus utan en ren förutsättning. Det skulle bli meningslöst att göra någon av dessa utmaningar själv.

Reflekterar också under resan över att alla kämpar, precis som jag gör men på sin egen front. Att vilja, våga och kunna dela detta är svårt och belönande. Rädslan är som så ofta vår svåraste motståndare.

Min fysiska kropp har fungerat bra. Jag är på inget sätt i ”bra form” och skulle aldrig klarat av att genomföra loppet. Det känns att kroppen är påverkad av behandlingen och min puls skjuter lätt i höjden och återhämtningen är långsam. Men jag kan träna och jag blir glad när jag gör det.

Nu i veckan påbörjar jag behandlingsomgång nr 3. Jag väntar mig att det blir ännu lite jobbigare än förra omgången vilket jag verkligen inte ser fram emot. Det är en blind kamp mot en okänd fiende. Jag känner mig liten och rädd inför utmaningen men jag har fantastisk support från mina vänner och inte minst från min familj. Jag får enormt gehör för mina speciella behov, min bristande ork och svajiga humör. Delad blir smärtan så mycket lättare att bära.

På onsdag börjar nr 3. Lets do this.

Sånt som händer i huvudet

I onsdags var jag på sjukhuset för att få omgång två med intravenösa cellgifter. Hela veckan innan hade jag passat på att njuta av att inte ta några mediciner och när jag anlände till Varbergs sjukhus var jag mentalt laddad för att den giftiga vätskan nu skulle pumpas in i blodbanan.

Det blev ett snabbt antiklimax när det visade sig att mina blodvärden var så dåliga att de inte vågade behandla mig den dagen. Benmärgen som producerar de via blodkropparna hade blivit rejält hämmad av gifterna och mitt immunförsvar försvagat. Jag känner inte av detta alls. Behandlingen blir alltså skjuten en vecka framåt då man hoppas att blodvärdet har hämtat sig igen. Jag kommer att få benmärgsstimulerande läkemedel under nästa omgång för att detta inte skall hända igen. Snopen fick jag alltså åka hem igen med oförättat ärende.

Jag måste säga att jag generellt mår över förväntan. Det är nästan så att jag blir lite misstänksam. Hade mitt liv varit en Hollywoodfilm skulle det vara ett riktigt dåligt tecken. Utmaningen just nu är att inse motsatsen, att ingenting är något tecken på någonting. Det visar sig vara mycket lättare sagt än tänkt.

Igår skulle jag nämligen ut och springa en sväng. ”Två timmar plus” stod på önskelistan när jag drog iväg. Gott om vätska, energi, musik, solbrillor och keps. Efter bara en knapp kilometer av lugn löpning tittade jag på pulsmätaren och den visade 160 slag per minut. Förvånat slog jag av lite på takten. Efter ytterligare ett par hundra meter visade pulsen 170 slag.

Jag stannade för att dubbelkolla med pulsen på halspulsådern. Räknade till 25 slag på 15 sekunder och då hux flux visade pulsmätaren 100 vilket stämde bra. Snabb återhämtning? Javisst! Började springa igen och pulsen flög upp till 165 på nolltid.

Något är verkligen fel på min kropp nu. Kanske är de det där med de vita blodkropparna, det dåliga blodvärdet, en infektion, något med hjärtmuskeln som har reagerat på cellgifterna. Jag har känt på mig att något som detta skulle hända snart.

Jag började gå hemåt. Pulsen var direkt tillbaka på 80-90. Allt kändes åter normalt. Så fick jag en plötslig idé. Sladden från telefonen till mina hörlurar var lindad runt bröstremmen till  löparsäcken. Kanske den störde pulsmätaren som sitter i ungefär den höjden. Jag snurrade snabbt upp sladden runt telefonen stället, tryckte ned härvan i framfickan på västen och började springa.

Efter en kilometer, när jag var nästan hemma visade pulsen 120 slag. Det måste alltså ha varit någon slags störning från hörlurssladden som slog mot pulsbandet när jag sprang och blev registrerade som ”extraslag”. Jag sprang vidare i flera kilometer utan att pulsmätningen skenade eller att det kändes ansträngt eller konstigt. Jag måste erkänna att jag hann bli ganska rädd.

Det är ingen tvekan för mig om att jag är extra uppmärksam på sådant som kan tyda på att det håller på att gå dåligt för mig. Jag försöker vara så neutral som jag kan men det är en enorm utmaning. Kanske har jag fortfarande cancer eller kanske inte men hypokondriker håller jag nog på att bli i vilket fall.

Idag ville jag få lite revansch på gårdagens spektakel och då blev det favoritrundan. Blött och slirigt längs stigen på ett sätt jag inte varit med om alls i sommar. Det är en känsla jag gillar. Jag stannade till några gånger för att bryta kvistar och bända bort grenar som sticker ut i ”spåret”. Jag kände lugn, lust och glädje. Försökte generellt hålla pulsen under 150 och lyckades hyfsat med det. Ingen gång kände jag mig sjuk, svag eller rädd.

Så nu känns det betydligt bättre än igår.

Detta betyder inte något annat än just det.

Delmål behövs

För att flytta fokus bort från sjukdom och mediciner känner jag att det behövs något att se fram emot som är mer positivt och intressant än ”dagen då jag slutar äta cellgifter” eller ”bli frisk från min cancer”. Självklart är ”att bli frisk” målet över alla andra just nu men det känns svårt och diffust att sträva direkt dit.

Efter att ha misslyckats med att få en plats på UTMB två år i rad har jag nu en garanterad plats 2018. Min förhoppning är att jag skall tillfriskna och att kroppen skall börja fungera så bra att jag klarar att träna tillräckligt för att kunna genomföra UTMB igen. Detta är ett skyhögt mål för vem som helst och jag vill helst inte spekulera i vilka chanser jag har. För att närma mig detta monstermål på ett trovärdigt sätt behövs det ett antal väl valda delmål.

Det ”enda” som krävs för att jag skall få utnyttja platsen är att jag har mina obligatoriska 15 ITRA-poäng. Jag har i dagsläget 11. Som av en händelse går Sätila trail den 11 november. Om jag fullföljer 80km -klassen på den tävlingen så får jag dessa 4 poäng. 11 november är precis 4 veckor efter min planerade sista dag med cellgifter.

Jag har så klart ingen aning om hur jag kommer att känna mig efter 4:e omgången medicinering när jag nu bara är drygt halvvägs genom omgång 1. Om jag skall ha en chans att komma i mål på Sätila behöver jag kunna fortsätta löpträna under hela behandlingen och öka på distanserna under den medicinfria vecka som finns i varje omgång.

Jag har frågat både min egen läkare och Dr Google och det verkar inte finnas några begränsningar för fysisk aktivitet under behandling av cancer. Snarare finns det indikationer på att regelbunden fysisk träning efter canceroperation ger lika stor fördel som cellgifter mot återfall. Jag gör gärna både och.

Anmälan till Sätila 80km är gjord. Om 4 dagar får jag en vecka utan cellgifter och då skall vi se hur kroppen svarar på lite mer träningsvolym. Min kropp är inte som innan. Efter min korta löprunda igår föreslog min Garmin att jag skall vila 62 timmar innan jag tränar igen. Det kommer jag nog knappast att lyda…

Jag är övertygad om att bra mål, aktiva val och positiv inställning är bra medicin oavsett om man är sjuk eller inte.

Löpträning med stomi – ett första intryck

Hur går det?

De värsta sviterna från själva operationen börjar nu klinga av. Jag har så smått börjat vänja mig vid att ha stomi. I måndags gjordes det en datortomografi som skall avgöra om skarven i tarmen är tät och jag väntar nu på svar om detta. Om svaret är ja är det ett steg mot att jag får göra operationen för att bli av med stomin.

I tisdags var jag och opererade in en venport. Det är en liten titanlåda med en silikonboll i och en slang som läggs ned i en ven mot hjärtat. Boxen med bollen i placeras under huden precis under nyckelbenet. Vitsen är att kunna sticka i bollen istället för i armen. Bra när man skall bli stucken och få dropp MÅNGA gånger. Jag börjar redan bli lite trött på att man sticker och skär i mig.

Venport

Cytostatika

Läkarna har nu ändrat planen angående min cytostatikabehandling och det blir istället en kortare men tuffare kur med ett antal omgångar som består av 2 veckor medicinering och 1 vecka vila. Efter 4 omgångar tror de inte att jag orkar mer och då är behandlingen slut. Det låter mer skrämmande än betryggande. Vid närmare eftertanke tar jag gärna tre månader hårt framför 6 månader ganska hårt som det var sagt innan.

Jag påbörjade första omgången igår. Jag har läst en del om biverkningar och att man troligen får neuropati i någon utsträckning och blir väldigt känslig för kyla i händer, fötter och i munnen. Efter att ha fått den första omgången cytostatika intravenöst under 2 timmar kände jag inget speciellt utan åkte jag glad i hågen för att belöna mig själv med en milkshake på Burger King.

No no no.

När milkshaken kom in i munnen kändes det som om jag hade fått en hel näve nålar i munnen. Det stack och värkte infernaliskt. Jag trodde nog bieffekterna skulle komma smygande under några dagar och inte efter 30 minuter….

Nu sitter det en nedräkningskalender på kylskåpet för de 14 dagar jag skall ta tabletterna hemma. Sedan blir det en veckas vila och sedan börjar det om med intravenöst på Varbergs sjukhus. Det hela är faktiskt ganska skrämmande. Jag känner verkligen att jag har gift i kroppen. Den tuffare kuren gör också att läkarna nu väntar med operationen för att ta bort stomin då de vill att jag skall vara så stark som möjligt under behandlingen. De vill inte att en operation skall försvaga mig under behandlingen. De struntar så klart i min komfort. Nu är det 100% funktion som gäller, komforten får stå tillbaka och jag håller så klart med.

Fallhöjd

Många säger att det är bra i min situation att jag är i så god kondition och att jag lever ett så aktivt liv. Så är det säkert rent fysiskt men mentalt känns fallhöjden värre. Det kommer att krävas mer pannben och tillit än någonsin för att upprätthålla en så god form och goda vanor som möjligt.

Löpträning trots allt

Idag var jag och min fru ute på vår klassiska trailrunda som vi båda gillar mycket. Det är härligt att vi kan fortsätta dela löpningen. Det kan absolut hända att jag blir sämre framöver och då inte kan/vill springa men det är ingen anledning till att inte göra det nu.

Visst, min puls är fortfarande löjligt hög i förhållande till vad jag är van vid i samma tempo, det sticker och domnar lite i fingrarna och jag känner mig allmänt tröttare. Men vi ÄR ute och springer och jag känner samma glädje som jag alltid gjort – minst.

Löpträning med stomi

När jag fick reda på att jag skulle få en avlastande stomi under ett antal månader så undrade jag så klart hur detta skulle påverka mina möjligheter till löpträning. Innan cancern upptäcktes behövde jag stanna för att uträtta behov 2-3 gånger under en 2 timmars löprunda så hur det är nu måste nästan ses i ljuset av att jag vant mig vid detta.

Stomi är alltså en påse som sitter tejpad utanpå magen. Tunntarmen har letts ut genom ett hål i magen och mynnar ut i påsen. Jag vet, det låter helt absurt för de flesta. Hur många ser någonsin sin egen tarm? Jag ser min varje dag när jag byter påse och klisterlappen som är limmad mot huden. Man vänjer sig.

Jag tömmer påsen i toaletten (eller i skogen) och det går med lite övning snabbt och enkelt. Det är till och med lite enklare än att göra 2:an, i alla fall i skogen.

Det jag äter kommer alltså ut i påsen efter ganska kort tid och väldigt oregelbundet både i timing och konsistens. När jag skall ut och springa försöker jag så klart starta med tom påse. Om tarmen är väldigt aktiv kan det fyllas på snabbt och jag kan tvingas stanna och tömma ut det men oftast inte.

På en timme fylls påsen kanske till 1/4. Jag har provat ett par olika hjälpmedel som skall hålla stomipåsen på plats när jag motionerar. Den jag trodde minst på först har funkat bäst hittills. Jag får bra hjälp på sjukhuset och de är uppmuntrande till att jag tränar.

När jag väl springer känner jag faktiskt mindre av stomin än på övrig tid. Då jag springer fylls min tillvaro av andra intryck och känslor som jag lärt mig att älska och det finns mindre plats för känslor av oro och olust. Om inte cytostatikan sätter käppar i hjulen för mig vill jag snart öka på mina rundor upp mot de 2-3 timmar som jag är van vid. Då kommer jag förmodligen att behöva stanna och tömma stomin på varje sånt pass. Det känns inte som en stor belastning. Jag går då bara ut ett tiotal meter i skogen, sätter mig ned på knä, tar fram påsen ,öppnar förslutningen på påsen och häller/klämmer ut innehållet. Det går på 10 sekunder. Jag har med samma kitt med toapapper etc som jag alltid har på längre rundor och använder det.

På dagens löprunda kände jag stomin fylldes på lite under tiden men inte så att jag behövde stanna eller justera bältet. Jag känner faktiskt mer av cellgifterna och att jag är nyopererad vid nyckelbenet. Operationen var ju för bara 2 dagar sedan så det är inte helt konstigt.

Det blir spännande och skrämmande att se vad de nästa 5-6 dagarna levererar i form av biverkningar. Tydligen skall det kulminera då. Efter det vet jag lite mer om vad det hela handlar om. Följande 3 omgångar kommer inte att bli lättare utan snarare svårare men efter omgång 1 har jag i alla fall en baseline.

Ultrasjuk

Under Sätila 120km i höstas tvingades jag ut i skogen på toabesök ett antal gånger. Obekvämt och tidsödande men inte olidligt. Kanske missade jag en placering eller två. Några månader senare skulle jag springa Trans Gran Canaria men fick ställa in då jag inte mådde riktigt bra med bland annat blod i avföringen. Vad är det som händer? Jag brukar inte vara sjuk.

Så plötsligt får frågorna svaret jag inte önskar.

Efter att ha sökt hjälp på vårdcentralen i Fjärås gick allt ganska snabbt. Ett par veckor senare konstaterades det att jag har ändtarmscancer och jag får tid för strålbehandling och operation. Strålbehandlingen i Borås pågick under de 5 dagarna som ledde fram till operationen. Jag opererades på Varbergs sjukhus den 14 juni. En omfattande operation där de opererar bort hela ändtarmen med tillhörande lymfsystem. Tjocktarmen skarvas sedan på där ändtarmen tagits bort och tunntarmen läggs ut i en så kallad oliostomi (påse på magen) för att skarven skall få läka i fred. Vaknar och mår så klart pyton efter 6 timmars operation. Ligger inlagd på sjukhus en vecka efter operation. Lymfsystemet som tagits ut undersöks för att se om cancern börjat sprida sig och i mitt fall hittades tyvärr en metastas. Jag kommer nu att bli behandlad med cytostatika under 6 månader.

Det har nu gått 4 veckor sedan jag opererades. Eftersom det var en så omfattande operation har jag haft ganska mycket obehag och smärtor. Med hjälp av Alvedon och morfin har smärtorna hållits på en nivå som gjort att jag ändå kunnat aktivera mig med promenader, korta kajakturer och här om dagen till och med ett par trevande löpsteg.

Det jobbiga är så klart inte smärtan utan ovissheten. Frågan är om den kommande behandlingen med cytostatika kommer att kunna hindra spridning till andra delar av kroppen. Den cancertumör jag hade är borttagen men man vet att cancerceller hunnit sprida sig ut från tumören då metastasen hittades i lymfan. 

Vitsen med cytostatikabehandlingen är att hindra cancerceller i kroppen från att kunna bilda nya tumörer. Förhoppningen är alltså att fler metastaser ännu inte hunnit bildas och att cytostatikan tar kål på de cancerceller som nu är i omlopp.

Så det är nu jag måste ta fram mina lärdomar från ultralöpningen. Förmågan att kämpa och hålla flaggan högt trots stor osäkerhet om uppgiftens storlek och många faktorer man inte själv råder över. Hur långt det är till målet och osäkerheten om jag kommer att orka dit är gnagande tankar.

Det kommer i vilket fall att bli en kamp större och viktigare än någon annan.

Jag har ett enormt fint stöd från mina nära vänner och min familj och jag känner att jag har enormt mycket att kämpa för. Det är först när man är på väg att förlora det man älskar som man verkligen inser vad man har. Förutom att jag så klart inte vill dö vill jag fortsätta dela upplevelser med underbara människorna i mitt liv och utmana mig fysiskt och psykiskt med ultralöpning och kajakpaddling.

Jag har alltså inga problem med målbilden.

Nu är det ett steg i taget.

 

4 veckor till TGC

Trans Grand Canaria närmar sig med stormsteg och bara 4 veckor återstår till avresa. Den fysiska formen kommer jag förmodligen att hinna få till samma status som inför Sätila i höstas. Det skall jag vara riktigt nöjd med i så fall.

Idag har jag suttit och tittat på reptider och passertider för täten, plats 100 respektive 200. Jag gillar att ha ambitiösa mål och plats 200 eller bättre är ambitiöst men inom räckhåll om allt går min väg. Så vad är det för vits med att ha som mål att komma på plats 200? Det är lättare att förstå varför man skulle vilja vinna loppet eller komma på pallen men plats 200??? En sak är i alla fall klar, det är inte för att imponera på någon. Placering 200 eller 400 spelar verkligen ingen roll för någon annan än mig själv. För att för mig spelar det roll ändå. Jag vill att min placering skall reflektera min förmåga att ta mig runt banan så fort som möjligt. Jag struntar egentligen i vad de andra håller på med. Vissa löpare är bara med för att det är kul att springa ett lopp och kanske ändå kommer i mål många timmar innan mig. Det rör mig inte i ryggen. Men om jag skulle komma i mål och kunnat göra det betydligt snabbare eller brutit utan att det var nödvändigt då kommer jag att se det som ett misslyckande. Jag tävlar för att prova hur nära mitt mål jag kan komma. Mitt mål är att komma i mål så fort som möjligt. Mitt placeringsmål är valt med omsorg för att vara ett stöd i detta. Kommer jag i mål på placering 199 men egentligen kunde sprungit snabbare så kommer jag ändå att vara missnöjd. Detsamma gäller alla andra placeringar. Om jag inte vinner loppet såklart, vilket förutsätter att ca 200 av de snabbaste löparna bryter benet.

Loppet är om 4 veckor men det finns med mig hela tiden även nu. Jag tränar, sover, äter och fokuserar inför loppet vilket gör att jag mår mycket bättre varje dag än vad jag hade gjort utan detta framför mig.

Det finns ett tillägg till mitt mål att komma i mål så snabbt som möjligt. Jag vill också komma i mål glad. Det är även så jag vill träna. Jag försöker att aldrig träna mer eller hårdare än att jag kan njuta av min trötthet och le av tacksamhet.

Kontinuitet är lätt att säga.

…men som de flesta upptäckt en helt annan sak att träna med kontinuitet utan att ”livet kommer i emellan”. Innan du ens har sagt ordet kontinuitet har en timme framför datorn eller tv:n passerat.

Idag var listan över grejer som vore ”fint om jag fick gjort” lång och utmanande. Inga surdegar utan tvärt om mest riktigt kul grejer, men allt involverade datorn på något sätt. Mitt i en av uppgifterna slänger jag igen locket på datorn, går ut i hallen och tar på mig pulsbandet. Nu finns det ingen återvändo. Löparsäck, vatten och så iväg. Solen skiner och jag känner direkt vilken bra idé detta var. Maklig takt över stock och sten, snirklande singletracks och grusvägar. Gårdagens regn märks i skogen. Alla bäckar porlar och vatten letar sig snabbt in i mina skor.

Knappt 2 timmar senare är jag tillbaka vid datorn men som en bättre version av mig själv tycker jag. Jag hade inte tid att springa men…

Från the Agile manifesto:

while there is value in the items on the right,
we value the items on the left more