Koka soppa på en spik

Jag känner att jag har blivit mer känslig för perioder utan träning. Det behövs inte många dagar innan humöret störtdyker. Att i det läget dra sig upp i stövelskaften är sannerligen inte enkelt.

Då jag envisas med att inte träna ”hårt” utan försöker få till belastning genom kontinuitet och volym istället kommer jag sällan till läget när kroppen är så där riktigt slutkörd och jag får flera dagars skön återhämtningsresa. Detta kan jag verkligen sakna men å andra sidan har jag inte varit skadad på väldigt länge och träningen ger ändå bra utdelning med tanke på den tid jag lägger.

Jag förstår helt och fullt att jag kunde få en tydligt bättre utdelning om jag tillåtit mig köra i alla fall ett riktigt hårt pass i veckan men jag tror också att risken för att jag skall skada mig ökar. Det är ett pris jag inte är beredd att betala.

En viss periodisering blir det av sig själv. Jag tror inte att det är så knivigt exakt hur man lägger upp det. Att belasta kroppen med träningspass som är lite snabbare, lite längre, lite mindre utvilad, lite med tom tank, det känns bra och jag tror det ger effekt. När dessa pass kommer och i vilken ordning tror jag har mindre betydelse. Massa killgissning här ihop med att jag lyssnar på andra som kombinerar gissningar med lite mer kvalificerad research.

Nyligen lyssnade jag på ett riktigt bra podcastavsnitt som jag varmt rekommenderar för den som är intresserad av träning inför låga löpäventyr: https://www.scienceofultra.com/podcasts/106

Dagens runda var åter samma gamal hemma-trail. Blåsigt, blött, lerigt, halt, isigt och underbart skönt. Med ett väder som detta träffade jag naturligtvis inte på en enda människa och något säger mig att det är därför jag gillar just det vädret. Asocialantropoligi.

Mot Sandsjöbacka 100 miles

Som relativt nybliven pappa har jag fått en ny förebild när det gäller att träna. Hannes är ny drygt 8 månader och han har helt klart ett elitperspektiv på sin träning. Det är konstant övning till eller förbi komfortzonen, mycket mat och mycket vila. Stress och stillasittande minimeras effektivt.

Min egen träning går faktiskt också ganska bra om än inte med samma elitperspektiv. Jag springer ca 5 pass i veckan och även om de flesta pass är strandrundan hemmavid och bara 7km så ger det mig en bra känsla i kroppen. Strava avslöjade att jag nu sprungit den rundan drygt 180 gånger. Men jag tröttnar inte för det.

Ett eller två längre pass har det också blivit per vecka. Siktet är nu inställt på Sandsjöbacka 100 miles i januari. Det blir samma ”stil” som tävlingen i Nordmarka med minimalt med stationer och service. Att springa 100 miles i januari helt utan chans att sitta ned och göra en rejäl reset blir en utmaning.

Det tog minsann ett tag för mig att återhämta mig efter Nordmarka. Det var ett tufft race. 100 miles från Varbergs fästning till Röda Sten i Göteborg blir alltså en seg kola att få i sig det är jag övertygad om. Mina förberedelser inför denna prövning kommer att bestå mest i att försöka hålla uppe antal km per vecka, alternera mellan kvalité och kvantitet och så klart att hålla sig frisk och oskadad.

Jag har också en plan om att innan tävlingen springa de delar av banan jag ännu inte känner till, kanske i delar om 20-30km.

En sak är i alla fall klart efter det kalla racet i Nordmarka. Den energi jag förlitade mig på där, Cliff energi-kuber blir enormt svåra att få i sig när de blir kalla. Det får alltså bli en ny energikälla.

Idag var planen att köra ”plusrundan” på 29km men jag bestämde mig för att filma lite mer istället och då blev min 20km runda 23km med allt fram och tillbaka. En slags GoPro-intervaller 😃

Här kan du se resultatet av filmandet.

Nordmarka kallar

I övermorgon lördag startar jag i Oslo Trail Challenge 100km. Det blir närmare ett dygn i skogarna norr om Oslo och jag ser fram mot loppet. Förberedelserna har på inget sätt varit optimala men jag är ganska övertygad om att jag kommer att ta mig i mål.

Hur det går kan man följa här.

Jag sprang 90 km på BUM tidigare i år men banan på OTC är betydligt mer kuperad och dessutom saknad all form av support så all energi behöver finnas i säcken vid start. Vatten lär det finnas gott om längs vägen har jag hört så det blir förhoppningsvis inget problem.

Maxtiden är 28 timmar men jag har en förhoppning om att bara behöva 20 timmar för att ta mig i mål. Vi får väl se hur det går med detta.

Banan är dessutom inte markerad och man ansvarar själv för att ta rätt väg. Jag har GPS-spåret i klockan och en papperskarta med mig som backup och överblick.

Loppet startar kl 16 och redan efter ett par timmar blir det pannlampa på och sedan in i en ganska lång natt med blicken flackande mellan stig / terräng och gps-spåret i klockan.

Det var tänkt att Jerry och jag skulle springa loppet ihop men nu krånglar Jerrys nacke och han kommer tyvärr inte till start.

En sista löprunda blev det i eftermiddag och kroppen känns helt ok.

Tankar inför OTC

Det ligger nära till hands att tro att jag skulle hamna i en motivationssvacka efter äventyren längs Bohusleden men så har det inte blivit. Jag känner mig motiverad, nyfiken och ivrig.

Det som kommer härnäst är förhoppningsvis några veckors bra träning följt av Oslo Trail Challenge den 5-6:e oktober. Efter att ha tittat på bansträckningen via google earth ser det ut som att det är skog/stig ca 95% av sträckan och knappt 5% grusväg. Sträckan är 100km så det är lätt att jämföra med BUM och fundera på skillnader som påverkar hur lång tid det tar att komma i mål.

  • 10 km längre
  • 1400 m extra höjdmetrar
  • Inga vätska/energistationer
  • Helt okänd sträcka
  • Start på kvällen

BUM avverkade jag på 11,5 tim och OTC har en maxtid på 28 timmar. Det finns säkert en god anledning till den till synes generösa maxtiden och förstår att jag inte förstår varför. Det jag har hört är att stora delar av sträckan är teknisk/stenig/rötter/knixig och det drar ned tempot rejält och slukar massor av energi.

Enkel matematik skulle lägga till 2 timmar extra för de extra 10 km och 2 timmar extra för de 1400m. Mer energi med i säcken gör den tyngre…låt säga att det saktar ned mig en timme till. Start på kvällen gör att ungefär hälften av sträckan skall avverkas i mörker. Vi lägger till ett par timmar för detta. Okänd sträcka bör inte bli något större problem rent navigationsmässigt men så klart att det kan kännas att man inte har kontakt med slutmålet när man tittar på den minimala kartbilden på klockan.

Oslo trail Challenge 2019, 100km, 3100hm

Vi kommer förmodligen att ha med papperskartor också just för att få en bättre överblick. Detta tror jag kan hjälpa mig med motivationen i mitten av loppet.

Loppet ja. Det är faktiskt mer ett äventyr/expedition än en tävling. Hade jag känt till sträckan kanske jag hade försökt springa snabbt men i detta läge handlar det mest om att bärga de 4 ITRA-poängen och så klart ha en bra dag i skogen.

Vad är konklusionen av mattematiken ovan då? Finns det något tidsmål? Ja – jag tycker att vi skall vara i mål efter 20 timmar.

Jag kommer att springa tillsammans med Jerry vilket glädjer mig mycket. Med rätt sällskap rinner kilometrarna förbi på ett enkelt och kul sätt.

Siktar framåt

Det tog längre tid för mig att att återhämta mig från äventyret längs bohusleden än vad jag hade kunnat gissa men nu är fötterna hela och löpglädjen tillbaka.

Den här veckan är det ultra-fest i Chamonix med UTMB, TDS, CCC och de andra ikoniska bergstoppen. Jag kommer självklart att följa alla de jag känner men på tryggt avstånd, via datorn. 

Min förhoppning är att kunna stå på startlinjen igen 2020. Jag har 5 starter men ”bara” 4 målgångar så att kunna putsa den siffran till 5 vore ju inte så dumt. Sedan tycker jag inte att det skulle vara ett helt orealistiskt mål att få en ny bästatid. 

För att detta skall ha en chans att bli verklighet krävs förutom mängder av träning och tur i lotteriet även tillräckligt med poäng för att få lov att vara med på lotteriet.

Jag vi känner igen detta. Denna jakt på ITRA-poäng. För att kunna vara med i lotteriet för UTMB krävs 10 poäng som man samlat ihop från max 2 lopp. Min förra UTMB-målgång ger mig 6 poäng och sedan har jag 3 st 3-poängare som inte är värda något i detta läge. Jag behöver sonika en 4 poängare till innan december.

Så vad har jag då att välja på? Som jag ser det är det:

  1. Black River Run 100 miles
  2. Älvdalen UKA PAIN 100km
  3. Oslo Trail Challenge 100km

Black River Run känns trots distansen som det ”enklaste” alternativet. Det är bara att borra ned huvudet och hoppas på att inte få något problem med kroppen. Men jag vill inte ha det enkelt. Älvdalen är säkert spännande och vackert men det är fasligt långt att köra och det är jag inte så sugen på. Så valet var inte så svårt -det blev Oslo Trail Challenge.

Loppet är Point to Point, 100km, 4000hm, max 28 timmar, inga ledmarkeringar, inga stationer med vatten och energi, bara en startplats, ett GPS-spår och tre två ett kööööör. Efter Bohusleden känns detta ganska bekant.

Med sig i säcken behöver man alltså ha all energi för upp till 28 timmar + kläder och annan utrustning för att klara växlande väder och temperatur + laddmöjlighet för GPS-klockan och telefonen+ Extra batteri till pannlampan…

Det är alltså minst lika mycket ett fastpacking-expeditions-äventyr som ett trail-lopp.

Jag hoppas att jag får med mig Jerry Bärnsten både på OTC och nästa år på UTMB. Jerry har ju två DNF på UTMB så det är dags att komma i mål nu tycker jag. Han gjorde en stark insats på TDS förra året så nog kan han.

Bohusleden FKT 370km – 98 h

Nu är det en vecka sedan jag kom hem efter att ha sprungit hela Bohusleden. Återhämtningen för kropp och psyke pågår och jag vill passa på att dela med mig av några av mina upplevelser och tankar.

Lite om mina tankar och känslor under min tur längs Bohusleden.

Bohusleden har en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag redan som liten gick och cyklade på leden till och från mina kompisar. Efter att jag blivit intresserad av traillöpning har jag också sprungit på alla sträckor från Lindome till Grandalen. Fantastisk natur och många sköna stigar. Så vaknade idén om att springa hela Bohusleden från Lindome till Strömstad, en idé som nu alltså blivit verklighet.

Då det inte fanns någon officiell Fastes Known Time på sträckan ville jag gärna göra det så fort jag kunde.

Min löparkompis Jerry blev sugen på att haka på och vi gjorde en hel del research och träning ihop inför turen.

Så var det dags. Stefan som skulle agera support under turen hämtade upp mig och Jerry och körde oss till starten. Klockan 15:00 startade vi vår inReach tracker och gav oss iväg från Bohusledens startpunkt nära Södra Barnsjön i Lindome. 

Kilometrarna rullade på och vi försökte hålla ett lågt tempo med gång i alla backar. Inledningsvis är det för oss välkända kilometrar och navigationen var således enkel. Vi fyller vatten i Skatås och springer in i mörkret av den första natten. I Jonsered har vi vår första servicestation. Vi äter, smörjer fötter, fyller vatten och kör vidare.

Efter Jonsered delar sig leden i två bågar som båda leder till Friluftsfrämjandets gård ”Freden”. Jag har valt att vi skall ta den längre. Ingen skall kunna säga att vi tagit den enkla vägen. Det är mörkt och kuperat. Det börjar regna. Mycket. Efter stora problem att följa markeringar kommer vi till slut fram till Freden. Vi känner oss lite desorienterade och förvånade över från vilket håll vi kom dit. Något är fel med mitt GPS-spår i klockan. Vi hittar leden igen och fortsätter. Det går brant utför. Skönt. Regnet öser ned och små forsar bildas på grusvägen. Plötsligt asfalt och lite gatubelysning. Jag känner inte igen mig men vi fortsätter. Det går utför och lätt. Plötsligt springer vi upp på en bro. Under bron går det järnväg. Jag blir helt kall, tittar på Jerry och frågar om han förstår var vi är. Det gör han inte. Vi är tillbaka i Jonsered.

Vi vänder på klacken och börjar gå upp för backen vi just sprungit ned för. När vi kommer till Freden igen hittar vi rätt väg ut som leder mot Angered. Vi fortsätter framåt med något stukat humör.

I nästa station känner Jerry av en gammal skada i ryggen och på sträckan som följer blir detta mycket värre. Vi går och Jerry har ont. Han bestämmer sig för att kliva av i Kungälv. Jag ser att han har ont och försöker inte övertala honom om att fortsätta. I Jennylund lämnar jag Jerry och springer själv till stationen i Kungälv. Det är nu åter fullt dagsljus, jag har avverkat 70km och har 300km kvar.

Efter att ha passerat min barndoms marker kommer jag in i nya områden som är okända för mig. Sträckan innan Bottenstugan suger musten ur mig. Kuperat, halt och tekniskt. Jag försöker att anpassa farten och ambitionen för att inte bränna mig.

Efter bottenstugan blir leden från och till svår att följa. Hala trasiga lutande spångar, otydliga markeringar och ett GPS-spår med långt mellan fixpunkterna gör framfarten långsam.

På en station lägger jag mig för att vila en stund i sovsäcken men kan inte komma till ro. Jag fortsätter mot stationen norr om Uddevalla där vi planerat att jag skall sova en timme. Leden är här förskräckligt dåligt markerad och delar av sträckan verkar i stort sett oanvänd. Kroppen känns trots allt ok och när jag kommer till Uddevalla norra mår jag bra, äter och dricker och får en knapp timmes sömn. Jag vaknar samtidigt som dagen gryr en andra gång.  Jag behöver alltså inte pannlampan när jag linkar iväg norrut med stela ben.

Jag är nu halvvägs. Tidsmässigt ligger jag nu i fas för att komma i mål på 3 dygn. De följande sträckorna blir tunga. Oändliga sträckor genom övervuxna hyggen där markeringarna skyms av högt sly. När jag forcerar genom slyn blir jag gång på gång dyblöt bara för att konstatera att jag igen valt fel väg.

Mitt nästa delmål är nu att komma till stationen som vi sagt är 2/3 av sträckan, dvs ca 240km. När jag kommer dit är jag ganska tagen men bara ca 1 timmer efter 3-dygnsplanen. Jag försöker sova och får kanske till 20 minuter. Efter en ”enkel” sträcka med 10km grusväg byter jag ryggsäck till en större och ger mig av in i det öde Kynnefjäll. Mörkret faller för tredje gången. Leden blir allt svårare att följa. Högt blött gräs döljer stigen och det är långt mellan ledmarkeringarna. 

Jag får känna mig fram med fötterna var stigen går i gräset och tempot är förskräckligt långsamt. Pannlampans sken söker ivrigt efter nästa ledmarkering. Det börjar bli kallt och jag känner att min energi är låg. Jag börjar också misstänka att mina svårigheter med navigationen också kan ha och göra med min uppenbara sömnbrist. Jag har sovsäck, liggunderlag och tarp med mig i säcken och beslutar mig för att slå läger. Det är dödstyst, jag sätter en timer på 90 minuter och somnar i inom 3 sekunder. 

När jag vaknar av larmet går jag igenom en snabb, kall och smärtsam process med att riva läger och komma iväg. Nu går navigationen bättre men stigen är fortfarande lika kuperad och teknisk. Jag stannar och äter mina två mackor och en burk makrill. Det känns som det tar en evighet att komma fram till Stefans nästa station.

Det ösregnar när jag kommer fram. Samma procedur som vanligt. Mat, byte av sockar, smörja fötterna, fylla vatten och så iväg. Nu kommer jag in i området där det finns en markägarkonflikt. Markägaren vill inte att Bohusleden skall gå över hens mark och har målat över markeringar och lagt ut avverkningsavfall för att göra stigen svår att både hitta och färdas längs. Trots detta försöker jag följa originalbanan. Efter den första loopen ger jag up detta och tar en omväg runt nästa skog. Hittar åter bra ledmarkeringar ett par kilometer men sedan är de övermålade igen… Kämpar i olidligt snårig, blöt och långsam terräng men når tillslut Stefans station vid väg 164. Nu tänker jag, är det värsta över. 

Inget kunde vara mera fel.

Följande stäcka är mycket nära att knäcka mig. Självklart är jag jättetrött och mina fötter börjar förlora styrseln. Delar av sträckningen går genom nyavverkade hyggen där jag behöver kliva över manshöga högar av avverkningsrester för att spana efter nästa eventuella ledmarkering. Passerar en vrålande skördare men operatören noterar mig inte. Det är varmt och en miljon flugor. Det är brant, svårt och igenvuxet.

Jag måste erkänna att redan nu blandar jag säkert ihop minnen från de olika delsträckorna. Det är vackert och spännande men också monotont och enformigt. Varje sträcka är som en ny version av samma berättelse.

Stigen jag springer på blir efter hand aningen bättre och jag träffar ett tyskt par som sitter helt utschasade brevid sina ryggsäckar. De säger att de inte gillar stigen. De kommer från andra hållet och har gått från Strömstad. Jag frågar om stigen är bättre där de kommer ifrån och de säger att det är den.

Jerry har nu anslutit till supportteamet och han och Stefan kommer och möter mig. Jag hankar mig fram till stationen i Vassbotten och 290 km är passerade. Jag tar nu en längre paus och sover en stund. Linkar iväg igen, in i den fjärde natten. Vi har nu ökat antalet stationer och försöker ha ca 10-15 km mellan dem. 

Nu är det bra med 2 personer i supporten då jag börjar bli ganska krävande. Med 42 km kvar tar jag ännu en kort tupplur. Vaknar som ett fullständigt ras men får igång kroppen och upplever en av de bästa sträckorna på min väg mot Krokvik. Efter Krokvik upp på Björnerödpiggen 222 möh och banans högsta och nordligaste punkt.

Upp i utkikstornet och ta en selfie!

Nu är målet nära med bara 30 km till mål men min energi är helt slut. Nu slarvar jag plötsligt med sockbyten och mat. Fötterna har ingen kraft och minsta ojämnhet gör att hela kroppen vobblar och det tar ännu mer energi. Nu är farten väldigt låg men jag kommer till slut fram till målet i Strömstads hamn. 

Istället för den förväntade känslan av glädje känner jag tomhet.

Vi får en fin avslutning på äventyret då Strömstad Spa bjuder oss på övernattning och frukost. Kontrasten mellan tillvaron under de 4 dygnen längs Bohusleden och den på hotellet är enorm. Att få sjuka ned i ett varmt badkar och få bort flera dygns svett och skit, sätta sig med sina vänner ute på rummets balkong och dela på en flaska bubbel och sedan avnjuta en superlyxig buffé blev en härlig avslutning på detta äventyr. Tack Strömstad Spa!

Sluttiden blev 98 timmar. Jag sov totalt knappt 3 timmar under turen.

Till sist några lärdomar:

  • 370 km stig är väldigt långt. När man är halvvägs vet man ännu inte vad man gett sig in på.
  • Att dra slutsater om en hel sträcka utifrån hur en liten delsträcka ser ut är riskabelt.
  • Det är en dålig idé att ha tidsmål när uppgiftens svårighetsgrad är okänd.
  • Bohusleden var en betydligt större utmaning än jag trodde.
  • Det kändes roligt med det teamwork som krävdes för att få denna tur att fungera.
  • Det hade hjälpt mycket med mer specifik styrketräning.
  • Det hade eventuellt lönat sig att sova lite mer och tidigare.

Min förhoppning efter att ha fullfört denna utmaning är att någon relativt snart kommer och slår min tid.

Jag säger inte att det är svårt att slå min tid men insatsen är ganska hög och mycket oförutsett kan ske under 37 mil.

Blir det fler FKT försök för min del?

Kanske inte på Bohusleden men jag gillar formatet så någon mer blir det förmodligen framöver.

Tracking

Japp. Startdagen närmar sig med stormsteg. Planeringen går in i ett slutskede. Vad har vi glömt? Har vi köpt tillräckligt med energi och tillräckligt många sorters energi för att inte bli för less på smaken? Kommer supporten att hitta support-platserna? Frågorna är många.

Vi har för-registrerat vårt försök på fastestknowntime.com där vi just nu står som ”not yet started”.

Direktlänk till vår inReach tracker finns här

Det verkar också vara kutym ute i stora världen att man meddelar att man tänkt göra en FKT inte bara konstatera det i efterhand och då bara om det gick vägen. En bra princip tycker jag. Det blir mer spännande att följa då man vet att vissa inte kommer att klara det. Annat än bara en lista över löpare som lyckades.

Efter mitt och Jerrys långpass måndag kväll har veckan flutit på som en vanlig vecka. Massa att göra både hemma och på jobbet. Man går och lägger sig trött och vaknar trött. Idag fredag, mitt på dagen, kom jag på att om vi hade startat vårt FKT-försök i måndags kväll och bara fortsatt norrut så hade vi just nu haft drygt 8 timmar kvar till 4 dygn. Ohhhh. Det tog ett tag innan den sjönk in.

Just nu är det SJUKT varmt ute och jag hoppas verkligen att det kommer att vara betydligt svalare om 10 dagar.

Bohusleden 220 miles

Ja nu skall jag och Jerry Bärnsten ut och kuta igen. Denna gång längre än någon gång tidigare. Tanken är att springa/gå hela Bohusleden från söder till norr i ett svep. Oss veterligen finns det ingen officiell FKT(Fastes known time) på sträckan och vårt mål är förutom en hel del ”fun type two” och att komma hela vägen till Strömstad, även att göra det på en tid som inte är helt enkel att slå.

36 mil är sträckan och till det kommer ca 4000 höjdmeter. Underlaget är varierat men stora delar är teknisk stig och det kommer inte att bli lätt att hålla tempo när tröttheten sätter in.

Bohusleden från söder till norr.

Det är inte enkelt att gissa hur lång tid det kommer att ta med någonstans mellan 80 och 100 timmar är önskvärt. Initialt hade vi ett mål att klara av sträckan på 3 dygn dvs 72 timmar men detta är högst troligt utom räckhåll för oss.

Det grova planen är att hålla igång i två dygn och sedan sova lite för att sedan ta oss an sista delen. I ett drömscenario på 3 dygn skulle de 360km på 72 timmar ger 5 km/tim och således en kilometertid på 12 minuter. I princip skulle vi alltså kunna promenera snabbt och klara det. Detta kan alltså verka enkelt men den som vet lite om terränglöpning över långa sträckor förstår att detta är på inget sätt enkelt.

Men vi tänker så här: 12 min/km i genomsnitt. Vi delar upp tiden i rörelse och stillastående. Under rörelse har vi 9 min/km. För varje timme som vi håller detta tempo tjänar vi in 20 minuters stillastående som kan användas till äta/dricka/byta kläder/toabesök/vila/sova. Rörelsetiden delas upp i löpning och gång där halva sträckan behöver vara löpning och halva rask gång. Nu låter det som att 3-dygnsplanen skulle kunna funka. 

Men vi vet bättre, för denna plan kommer i ett annat ljus när jag inser att 9 min/km var min takt på BUM 90 km i år. Det betyder att jag efter målgång skulle kunna vila i 4 timmar för att sedan upprepa hela proceduren 3 gånger till. Det hade jag inte klarat. 

Så i praktiken blir det ett långsammare tempo och färre/kortare stop. Tanken är att när vi stannar efter två dygn så har vi ett antal timmar ”i banken” och att vi sover några av dessa för att få en liten “reset” av huvudet.

I FKT-världen finns de olika sätt att genomföra en sträcka och vi har valt att göra det med support. Vår kompis Stefan kommer att köra bil och möta upp oss på ett antal platser längs vägen så att vi kan fylla på med energi och vätska.

Planen är att starta söderifrån där Bohusleden möter Hallandsleden, måndag den 5 augusti kl 21. Vi kommer att ha med oss en inReach tracker så följ oss gärna där. Länk till trackern publiceras både här och på Facebook någon av dagarna innan start.

Hur förbereder vi oss då för detta stolleprov? Eftersom det till en övervägande del inte handlar om löpning utan mer om någon slags forcerad vandring så är det detta träningen varit fokuserad på. 

Vi har filmat lite under förberedelserna och kommer även att filma under själva försöket.

Ikväll skall vi köra en rejäl repa från Sisjön ner till Kyrkby Dala och tillbaka. 42 km och vi skall försöka hålla “rekordtempot” 9 min/km vilket är svårare än man tror. Dels är det svårt att hålla ett så lågt tempo redan i början av passet. Sedan är det fysiskt jobbig på ett sätt som mer riktig löpning inte är. På ultratävlingar är det många i den nedre delen av resultatlistan som går stora delar av loppet men inte tränar något på detta inför själva tävlingen. Natuligtvis är det svårt att förbereda sig på en sån här grej men vi gör så gott vi kan av den tid vi har.  

Vad är då oddsen för att vi skall klara 72 timmar? Jag skulle säga att chanserna är knappt 10 procent. Det är otroligt mycket som skall stämma. Om vi inte blir skadade kommer vi dock att försöka fullgöra utmaningen även om vi närmar oss 100 timmar.

Normala förhållanden

Så har det gått ännu ett år och jag har än en gång blivit genomlyst på längden och tvären med datortomografi och MR. Resultatet visar glädjande nog på ”normala förhållanden” och alltså inget återfall av cancer.

Det ser med andra ord ut som att jag får vara med i några avsnitt till av den här följetången. Jag känner mig glad, stärkt och beslutsam att fylla avsnitten med min ambition, glädje och kärlek.

Oavsett hur det går med cancer och annat så är livet kort. Jag känner att jag blivit bättre på att ta vara på min tid. Ärligare med vad jag vill och mer krävande och generös mot mina vänner. Jag lever där emot inte som om varje dag kunde vara den sista, för det tror jag inte på som strategi.

Jag har känt dödens unkna andedräkt och det har definitivt förändrat mig. Jag ser livet över allt nu. Dagarna har fått mångdubbelt värde, glädje och mening. Jag känner mig förundrad, imponerad och inspirerad många gånger varje dag. Trots detta önskar jag ingen att vara med om något liknande.

Idag sprang jag en långsam tur längs Bohusleden. Solen stekte och svetten sprutade ur kroppen. Det långsamma tempot är medvetet valt som träning inför kommande utmaningar. Intressant hur långsamt tempo är tröttsamt på ett annat sätt än ”riktigt löpning”.

Snart dags att ta bladet från munnen? Japp.