Bohusleden FKT 370km – 98 h

Nu är det en vecka sedan jag kom hem efter att ha sprungit hela Bohusleden. Återhämtningen för kropp och psyke pågår och jag vill passa på att dela med mig av några av mina upplevelser och tankar.

Lite om mina tankar och känslor under min tur längs Bohusleden.

Bohusleden har en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag redan som liten gick och cyklade på leden till och från mina kompisar. Efter att jag blivit intresserad av traillöpning har jag också sprungit på alla sträckor från Lindome till Grandalen. Fantastisk natur och många sköna stigar. Så vaknade idén om att springa hela Bohusleden från Lindome till Strömstad, en idé som nu alltså blivit verklighet.

Då det inte fanns någon officiell Fastes Known Time på sträckan ville jag gärna göra det så fort jag kunde.

Min löparkompis Jerry blev sugen på att haka på och vi gjorde en hel del research och träning ihop inför turen.

Så var det dags. Stefan som skulle agera support under turen hämtade upp mig och Jerry och körde oss till starten. Klockan 15:00 startade vi vår inReach tracker och gav oss iväg från Bohusledens startpunkt nära Södra Barnsjön i Lindome. 

Kilometrarna rullade på och vi försökte hålla ett lågt tempo med gång i alla backar. Inledningsvis är det för oss välkända kilometrar och navigationen var således enkel. Vi fyller vatten i Skatås och springer in i mörkret av den första natten. I Jonsered har vi vår första servicestation. Vi äter, smörjer fötter, fyller vatten och kör vidare.

Efter Jonsered delar sig leden i två bågar som båda leder till Friluftsfrämjandets gård ”Freden”. Jag har valt att vi skall ta den längre. Ingen skall kunna säga att vi tagit den enkla vägen. Det är mörkt och kuperat. Det börjar regna. Mycket. Efter stora problem att följa markeringar kommer vi till slut fram till Freden. Vi känner oss lite desorienterade och förvånade över från vilket håll vi kom dit. Något är fel med mitt GPS-spår i klockan. Vi hittar leden igen och fortsätter. Det går brant utför. Skönt. Regnet öser ned och små forsar bildas på grusvägen. Plötsligt asfalt och lite gatubelysning. Jag känner inte igen mig men vi fortsätter. Det går utför och lätt. Plötsligt springer vi upp på en bro. Under bron går det järnväg. Jag blir helt kall, tittar på Jerry och frågar om han förstår var vi är. Det gör han inte. Vi är tillbaka i Jonsered.

Vi vänder på klacken och börjar gå upp för backen vi just sprungit ned för. När vi kommer till Freden igen hittar vi rätt väg ut som leder mot Angered. Vi fortsätter framåt med något stukat humör.

I nästa station känner Jerry av en gammal skada i ryggen och på sträckan som följer blir detta mycket värre. Vi går och Jerry har ont. Han bestämmer sig för att kliva av i Kungälv. Jag ser att han har ont och försöker inte övertala honom om att fortsätta. I Jennylund lämnar jag Jerry och springer själv till stationen i Kungälv. Det är nu åter fullt dagsljus, jag har avverkat 70km och har 300km kvar.

Efter att ha passerat min barndoms marker kommer jag in i nya områden som är okända för mig. Sträckan innan Bottenstugan suger musten ur mig. Kuperat, halt och tekniskt. Jag försöker att anpassa farten och ambitionen för att inte bränna mig.

Efter bottenstugan blir leden från och till svår att följa. Hala trasiga lutande spångar, otydliga markeringar och ett GPS-spår med långt mellan fixpunkterna gör framfarten långsam.

På en station lägger jag mig för att vila en stund i sovsäcken men kan inte komma till ro. Jag fortsätter mot stationen norr om Uddevalla där vi planerat att jag skall sova en timme. Leden är här förskräckligt dåligt markerad och delar av sträckan verkar i stort sett oanvänd. Kroppen känns trots allt ok och när jag kommer till Uddevalla norra mår jag bra, äter och dricker och får en knapp timmes sömn. Jag vaknar samtidigt som dagen gryr en andra gång.  Jag behöver alltså inte pannlampan när jag linkar iväg norrut med stela ben.

Jag är nu halvvägs. Tidsmässigt ligger jag nu i fas för att komma i mål på 3 dygn. De följande sträckorna blir tunga. Oändliga sträckor genom övervuxna hyggen där markeringarna skyms av högt sly. När jag forcerar genom slyn blir jag gång på gång dyblöt bara för att konstatera att jag igen valt fel väg.

Mitt nästa delmål är nu att komma till stationen som vi sagt är 2/3 av sträckan, dvs ca 240km. När jag kommer dit är jag ganska tagen men bara ca 1 timmer efter 3-dygnsplanen. Jag försöker sova och får kanske till 20 minuter. Efter en ”enkel” sträcka med 10km grusväg byter jag ryggsäck till en större och ger mig av in i det öde Kynnefjäll. Mörkret faller för tredje gången. Leden blir allt svårare att följa. Högt blött gräs döljer stigen och det är långt mellan ledmarkeringarna. 

Jag får känna mig fram med fötterna var stigen går i gräset och tempot är förskräckligt långsamt. Pannlampans sken söker ivrigt efter nästa ledmarkering. Det börjar bli kallt och jag känner att min energi är låg. Jag börjar också misstänka att mina svårigheter med navigationen också kan ha och göra med min uppenbara sömnbrist. Jag har sovsäck, liggunderlag och tarp med mig i säcken och beslutar mig för att slå läger. Det är dödstyst, jag sätter en timer på 90 minuter och somnar i inom 3 sekunder. 

När jag vaknar av larmet går jag igenom en snabb, kall och smärtsam process med att riva läger och komma iväg. Nu går navigationen bättre men stigen är fortfarande lika kuperad och teknisk. Jag stannar och äter mina två mackor och en burk makrill. Det känns som det tar en evighet att komma fram till Stefans nästa station.

Det ösregnar när jag kommer fram. Samma procedur som vanligt. Mat, byte av sockar, smörja fötterna, fylla vatten och så iväg. Nu kommer jag in i området där det finns en markägarkonflikt. Markägaren vill inte att Bohusleden skall gå över hens mark och har målat över markeringar och lagt ut avverkningsavfall för att göra stigen svår att både hitta och färdas längs. Trots detta försöker jag följa originalbanan. Efter den första loopen ger jag up detta och tar en omväg runt nästa skog. Hittar åter bra ledmarkeringar ett par kilometer men sedan är de övermålade igen… Kämpar i olidligt snårig, blöt och långsam terräng men når tillslut Stefans station vid väg 164. Nu tänker jag, är det värsta över. 

Inget kunde vara mera fel.

Följande stäcka är mycket nära att knäcka mig. Självklart är jag jättetrött och mina fötter börjar förlora styrseln. Delar av sträckningen går genom nyavverkade hyggen där jag behöver kliva över manshöga högar av avverkningsrester för att spana efter nästa eventuella ledmarkering. Passerar en vrålande skördare men operatören noterar mig inte. Det är varmt och en miljon flugor. Det är brant, svårt och igenvuxet.

Jag måste erkänna att redan nu blandar jag säkert ihop minnen från de olika delsträckorna. Det är vackert och spännande men också monotont och enformigt. Varje sträcka är som en ny version av samma berättelse.

Stigen jag springer på blir efter hand aningen bättre och jag träffar ett tyskt par som sitter helt utschasade brevid sina ryggsäckar. De säger att de inte gillar stigen. De kommer från andra hållet och har gått från Strömstad. Jag frågar om stigen är bättre där de kommer ifrån och de säger att det är den.

Jerry har nu anslutit till supportteamet och han och Stefan kommer och möter mig. Jag hankar mig fram till stationen i Vassbotten och 290 km är passerade. Jag tar nu en längre paus och sover en stund. Linkar iväg igen, in i den fjärde natten. Vi har nu ökat antalet stationer och försöker ha ca 10-15 km mellan dem. 

Nu är det bra med 2 personer i supporten då jag börjar bli ganska krävande. Med 42 km kvar tar jag ännu en kort tupplur. Vaknar som ett fullständigt ras men får igång kroppen och upplever en av de bästa sträckorna på min väg mot Krokvik. Efter Krokvik upp på Björnerödpiggen 222 möh och banans högsta och nordligaste punkt.

Upp i utkikstornet och ta en selfie!

Nu är målet nära med bara 30 km till mål men min energi är helt slut. Nu slarvar jag plötsligt med sockbyten och mat. Fötterna har ingen kraft och minsta ojämnhet gör att hela kroppen vobblar och det tar ännu mer energi. Nu är farten väldigt låg men jag kommer till slut fram till målet i Strömstads hamn. 

Istället för den förväntade känslan av glädje känner jag tomhet.

Vi får en fin avslutning på äventyret då Strömstad Spa bjuder oss på övernattning och frukost. Kontrasten mellan tillvaron under de 4 dygnen längs Bohusleden och den på hotellet är enorm. Att få sjuka ned i ett varmt badkar och få bort flera dygns svett och skit, sätta sig med sina vänner ute på rummets balkong och dela på en flaska bubbel och sedan avnjuta en superlyxig buffé blev en härlig avslutning på detta äventyr. Tack Strömstad Spa!

Sluttiden blev 98 timmar. Jag sov totalt knappt 3 timmar under turen.

Till sist några lärdomar:

  • 370 km stig är väldigt långt. När man är halvvägs vet man ännu inte vad man gett sig in på.
  • Att dra slutsater om en hel sträcka utifrån hur en liten delsträcka ser ut är riskabelt.
  • Det är en dålig idé att ha tidsmål när uppgiftens svårighetsgrad är okänd.
  • Bohusleden var en betydligt större utmaning än jag trodde.
  • Det kändes roligt med det teamwork som krävdes för att få denna tur att fungera.
  • Det hade hjälpt mycket med mer specifik styrketräning.
  • Det hade eventuellt lönat sig att sova lite mer och tidigare.

Min förhoppning efter att ha fullfört denna utmaning är att någon relativt snart kommer och slår min tid.

Jag säger inte att det är svårt att slå min tid men insatsen är ganska hög och mycket oförutsett kan ske under 37 mil.

Blir det fler FKT försök för min del?

Kanske inte på Bohusleden men jag gillar formatet så någon mer blir det förmodligen framöver.

Tracking

Japp. Startdagen närmar sig med stormsteg. Planeringen går in i ett slutskede. Vad har vi glömt? Har vi köpt tillräckligt med energi och tillräckligt många sorters energi för att inte bli för less på smaken? Kommer supporten att hitta support-platserna? Frågorna är många.

Vi har för-registrerat vårt försök på fastestknowntime.com där vi just nu står som ”not yet started”.

Direktlänk till vår inReach tracker finns här

Det verkar också vara kutym ute i stora världen att man meddelar att man tänkt göra en FKT inte bara konstatera det i efterhand och då bara om det gick vägen. En bra princip tycker jag. Det blir mer spännande att följa då man vet att vissa inte kommer att klara det. Annat än bara en lista över löpare som lyckades.

Efter mitt och Jerrys långpass måndag kväll har veckan flutit på som en vanlig vecka. Massa att göra både hemma och på jobbet. Man går och lägger sig trött och vaknar trött. Idag fredag, mitt på dagen, kom jag på att om vi hade startat vårt FKT-försök i måndags kväll och bara fortsatt norrut så hade vi just nu haft drygt 8 timmar kvar till 4 dygn. Ohhhh. Det tog ett tag innan den sjönk in.

Just nu är det SJUKT varmt ute och jag hoppas verkligen att det kommer att vara betydligt svalare om 10 dagar.

Bohusleden 220 miles

Ja nu skall jag och Jerry Bärnsten ut och kuta igen. Denna gång längre än någon gång tidigare. Tanken är att springa/gå hela Bohusleden från söder till norr i ett svep. Oss veterligen finns det ingen officiell FKT(Fastes known time) på sträckan och vårt mål är förutom en hel del ”fun type two” och att komma hela vägen till Strömstad, även att göra det på en tid som inte är helt enkel att slå.

36 mil är sträckan och till det kommer ca 4000 höjdmeter. Underlaget är varierat men stora delar är teknisk stig och det kommer inte att bli lätt att hålla tempo när tröttheten sätter in.

Bohusleden från söder till norr.

Det är inte enkelt att gissa hur lång tid det kommer att ta med någonstans mellan 80 och 100 timmar är önskvärt. Initialt hade vi ett mål att klara av sträckan på 3 dygn dvs 72 timmar men detta är högst troligt utom räckhåll för oss.

Det grova planen är att hålla igång i två dygn och sedan sova lite för att sedan ta oss an sista delen. I ett drömscenario på 3 dygn skulle de 360km på 72 timmar ger 5 km/tim och således en kilometertid på 12 minuter. I princip skulle vi alltså kunna promenera snabbt och klara det. Detta kan alltså verka enkelt men den som vet lite om terränglöpning över långa sträckor förstår att detta är på inget sätt enkelt.

Men vi tänker så här: 12 min/km i genomsnitt. Vi delar upp tiden i rörelse och stillastående. Under rörelse har vi 9 min/km. För varje timme som vi håller detta tempo tjänar vi in 20 minuters stillastående som kan användas till äta/dricka/byta kläder/toabesök/vila/sova. Rörelsetiden delas upp i löpning och gång där halva sträckan behöver vara löpning och halva rask gång. Nu låter det som att 3-dygnsplanen skulle kunna funka. 

Men vi vet bättre, för denna plan kommer i ett annat ljus när jag inser att 9 min/km var min takt på BUM 90 km i år. Det betyder att jag efter målgång skulle kunna vila i 4 timmar för att sedan upprepa hela proceduren 3 gånger till. Det hade jag inte klarat. 

Så i praktiken blir det ett långsammare tempo och färre/kortare stop. Tanken är att när vi stannar efter två dygn så har vi ett antal timmar ”i banken” och att vi sover några av dessa för att få en liten “reset” av huvudet.

I FKT-världen finns de olika sätt att genomföra en sträcka och vi har valt att göra det med support. Vår kompis Stefan kommer att köra bil och möta upp oss på ett antal platser längs vägen så att vi kan fylla på med energi och vätska.

Planen är att starta söderifrån där Bohusleden möter Hallandsleden, måndag den 5 augusti kl 21. Vi kommer att ha med oss en inReach tracker så följ oss gärna där. Länk till trackern publiceras både här och på Facebook någon av dagarna innan start.

Hur förbereder vi oss då för detta stolleprov? Eftersom det till en övervägande del inte handlar om löpning utan mer om någon slags forcerad vandring så är det detta träningen varit fokuserad på. 

Vi har filmat lite under förberedelserna och kommer även att filma under själva försöket.

Ikväll skall vi köra en rejäl repa från Sisjön ner till Kyrkby Dala och tillbaka. 42 km och vi skall försöka hålla “rekordtempot” 9 min/km vilket är svårare än man tror. Dels är det svårt att hålla ett så lågt tempo redan i början av passet. Sedan är det fysiskt jobbig på ett sätt som mer riktig löpning inte är. På ultratävlingar är det många i den nedre delen av resultatlistan som går stora delar av loppet men inte tränar något på detta inför själva tävlingen. Natuligtvis är det svårt att förbereda sig på en sån här grej men vi gör så gott vi kan av den tid vi har.  

Vad är då oddsen för att vi skall klara 72 timmar? Jag skulle säga att chanserna är knappt 10 procent. Det är otroligt mycket som skall stämma. Om vi inte blir skadade kommer vi dock att försöka fullgöra utmaningen även om vi närmar oss 100 timmar.

Normala förhållanden

Så har det gått ännu ett år och jag har än en gång blivit genomlyst på längden och tvären med datortomografi och MR. Resultatet visar glädjande nog på ”normala förhållanden” och alltså inget återfall av cancer.

Det ser med andra ord ut som att jag får vara med i några avsnitt till av den här följetången. Jag känner mig glad, stärkt och beslutsam att fylla avsnitten med min ambition, glädje och kärlek.

Oavsett hur det går med cancer och annat så är livet kort. Jag känner att jag blivit bättre på att ta vara på min tid. Ärligare med vad jag vill och mer krävande och generös mot mina vänner. Jag lever där emot inte som om varje dag kunde vara den sista, för det tror jag inte på som strategi.

Jag har känt dödens unkna andedräkt och det har definitivt förändrat mig. Jag ser livet över allt nu. Dagarna har fått mångdubbelt värde, glädje och mening. Jag känner mig förundrad, imponerad och inspirerad många gånger varje dag. Trots detta önskar jag ingen att vara med om något liknande.

Idag sprang jag en långsam tur längs Bohusleden. Solen stekte och svetten sprutade ur kroppen. Det långsamma tempot är medvetet valt som träning inför kommande utmaningar. Intressant hur långsamt tempo är tröttsamt på ett annat sätt än ”riktigt löpning”.

Snart dags att ta bladet från munnen? Japp.

Kontinuitet

Det låter enkelt. Gör det du vet är bra för dig med jämna och lagom korta mellanrum. För mig är dessa hörnstenar: träna minst varannan dag, inte äta sånt som min kropp inte tål/behöver och sova tillräckligt.

Om jag lyckas med dessa så mår jag enormt mycket bättre än om jag misslyckas. Som en meta-örfil svider även vetskapen om detta rejält när jag misslyckas. Man kan säga att jag har ganska god kontinuitet på att misslyckas med att vara konsekvent med mina hörnstenar.

Vi har nu ett nytt barn och med en 3 månader gammal kille i familjen blir man inte sysslolös. Att spendera tid men honom ger så enormt mycket glädje och att fokusera på egen fysisk form hamnar naturligtvis en bit ned på prioriteringslistan. När något så viktigt och roligt som löpningen åker ned på min lista – då är det något riktigt kul i listans topp.

Just nu väntar jag besked från min årskontroll för återfall av cancer och det känns svårt att planera träning/tävling innan det beskedet kommer. Men under den blöt-tunga filten gror ändå tankar på utmaning och äventyr i löparskorna.

BUM 2019 – race report

Årets upplaga av Borås Ultra Maraton 89km blev en kamp så god som någon. Trots att min mage inte riktigt var med mig denna gång blev det till slut målgång efter 11 timmar och 30 minuter.

Loppet blev en klassisk berg och dalbana. ”Nu går det lätt” byttes inom loppet av knappt 10 minuter mot ”hur skall jag komma i mål?” för att sedan svänga tillbaka lika snabbt. Långa och korta sträckningar med gott humör och god fart varvades med dito där apatisk blick och tomtesteg dominerade. Eufori blandas med illamående. Vackra vyer blandas med ”ännu mer mörk granskog”.

I Hindås fanns energi/vätskestation och min dropbag. Jag öppnade min väska, tittade ned och stängde den igen. Som så många gånger förut. Jag hade redan allt jag behövde. Det jag skulle behövt var starkare ben och större lungor och det fanns tyvärr inte i dropbagen den här gången.

Gradvis under loppet visade sig effekten av att styrketräning helt saknas i mina förberedelser. Efter ca 40 km får jag betydligt svårare att ”hålla ihop kroppen” och jag sjunker ihop i varje steg. Steget blir dödare vilket stjäl energi, speciellt i terräng. Jag försöker medvetet ”rätta till” min löpstil men styrkan saknas och det blir allt svårare.

Till min fördel har jag ett ganska högt minimitempo. Flera gånger ligger jag bakom en annan löpare som springer/joggar kontinuerligt och jag kan alternera mellan att springa och gå och ändå hålla takten. Detta gör att jag får lite omväxling och avlastning för mina trötta ben. När jag sedan passerar och fortsätter springa försvinner den andra löparen snart bakom mig.

Eftersom jag tvings ut i skogen på toa-besök många gånger under loppet springer jag förbi samma personer många gånger under loppet. Någon enstaka löpare noterar detta men de flesta är för trötta för att ens reflektera över att jag passerar dem för 8:e gången.

Mot slutet av loppet och med 6 km kvar ökar killen som jag springer med tempot och vi pushar tillsammans hela vägen in i mål. Otroligt smärtsamt och vi turas om att dra. Jag älskar att avsluta starkt och gärna tillsammans med någon. Kudos till Magnus för detta.

I mål blir det medalj, vatten, cola och något ätbart. Lågmälda gratulationer mellan löpare. En stark känsla av att ha klarat av något svårt och respekt för den enorma insats som alla löpare gjort för att kunna ta sig i mål. 90 kilometer är långt hur man än vänder och vrider på det och banan har lång tid på sig att få löparen på fall.

Men för mig skall det visa sig att en utmaning kvarstår. Eftersom jag med all säkerhet vann klassen ”mest skavsår”, något som visar sig först när jag tar av mig kläderna för att duscha. Stora röda märken längs sidorna på kroppen, skav på insidan låren och under armarna. På sina ställen kommer det redan sårvätska så det är inga ytliga skav.

Första minuten i duschen är inte kul. Det gör så ont att jag gnyr högt och jag känner mig svimfärdig men till slut släpper det. Efter en stund i bastun och en dusch till får jag på mig rena kläder, dunjacka och foppatofflor. Jag har numera bra rutin på vilka grejer jag behöver även efter ett lopp. Stora sandaler eller skor utan hälkappa, varm jacka mm hjälper verkligen. Det enda jag missade denna gång var min powerbank för att kunna ladda telefonen som blivit lika urladdad som mig under loppet.

Resultat

Plats 25 av 59 startande så målet att komma på övre halvan blev ändå uppnått. Noterar också att alla som kom före mig i mål också var yngre än mig och att 29 av de som kom efter mig var yngre. Tur att jag bestämmer själv över vad jag skall föra statistik på 😃

Nu då? Inga tävlingar kvar i planeringen. En idé har börjat gro i mitt huvud men innan idén blir en plan skall skavsåren sluta fastna i kläderna.

3 dagar kvar till BUM 88km

Med så lite tid kvar till tävling är det slugt att trappa ned ordentligt och inte köra en stenhård tvåmilare i tropikvärme. Men när jag väl var uppvärmd och genomblöt av svett, blöta hängande grenar och regn så var det så förbannat kul att springa att jag bara körde. Vaderna flaggade för kramp hela de två sista kilometrarna.

Min uppladdning har varit långt från optimal. Min årliga vecka i Wales resulterade i 2 softare pass och ett med lite mer längd och kvalité. Och en hel del ogynnsam mat och dryck såklart. Kort sagt: absolut ingen nettovinst.

Formen är nu som den är och jag kommer kanske att köra ett eller två lunga pass hemmavid innan lördag morgon. Jag stöttar mig en hel del på Aktivitusracet som jag har tämligen färskt i kroppen. Tävling är också träning, inte minst för psyket.

På lördag då, vad är strategin? Jag har funderat på allt möjligt från att hänga på täten och se hur långt jag kommer(gissningsvis till getryggen…) eller att vänta 10 minuter efter starten gått innan jag sticker iväg. Det sistnämnda lockar. 10 minuter är ingenting på 88km och det skulle kunna vara ett sätt att slippa mäta sig med det andra. Skulle det funka? Ingen aning men det är en kul idé.

Målet då? Kan jag repetera det jag lyckades med på Aktivitus, dvs att med hur liten marginal som helst komma på övre halvan av resultatlistan. Svårt men inte orimligt.

Kroppen är svag men huvudet är starkt. En sak är säker, jag kommer att tävla. Jag springer inte för att det är ”mysigt” eller ”trevligt”. Att få gräva djupt, djupt i det innersta av sin skitiga pain cave, att länge länge få nagla sig fast i ett tempo som är infernaliskt obekvämt, att få komma i mål och känna: detta är jag, detta var min fulla potential idag, jag kunde inte sprungit fortare. Känslan av självövervinnelse driver, roar och förundrar mig.

Skatås lördag morgon 08:00 – Feel the force.

Bollen

Ibland när jag springer långt och det börjar gå riktigt tungt så tänker jag på bollen. Bollen är den del av världen som är närmast mig och som jag på något sätt kan påverka. Bollen har sitt centrum i min mage och sträcker sig ut så att hela min kropp är inne i bollen.

Allt som är inne i bollen kan jag vara med och påverka. Stoppar jag mat i munnen fyller jag på energiförådet, dricker jag vatten förhindrar jag dehydrering och upprätthåller jag min löpstil så påverkar detta resultatet av det jag gör.

Backar, lera, kilometrar, timmar, kyla, värme, hala rötter, dåligt markerade leder, snabba och långsamma medlöpare – allt det där är utanför bollen.

Resultatet själv är någonting som händer i bollen, inne i bollen, alltså i mitt huvud.

Min kilometertid, placering eller hur imponerade mina Strava-kompisar är av min träning eller tävling är inte mitt resultat.

Resultatet är känslan jag har under och efter löpningen och en bra känsla får jag när jag har använt min potential i tillräckligt stor grad. Jag vet att de flesta som kommer i mål ungefär samtidigt med mig fysiskt sett är betydligt snabbare löpare än mig. Jag kommer i mål tillsammans med dem enbart i kraft av att jag presterar närmare min fulla potential än vad de flesta är villiga att uthärda. När jag gör det känner jag mig uppfylld och omsluten av upplevelsen. Först då blir min ansträngning värt allt lidande. När jag inte gör det känner jag att jag slösat bort min tid. Jag känner ånger.

Jag tror ändå att jag är bra på att släppa negativa tankar och känslor som dyker upp och som handlar om variabler utanför bollen. Om jag känner mig missmodig för att det är långt kvar till mål så påverkar det mitt humör och förmåga att prestera negativt men inte den verkliga sträckan kvar till målet.

Eftersom variabler utanför bollen så flagrant ignorerar mina tankar och känslor så gör jag klokast i att inte lägga för stor vikt vid dem heller.

Ju mer jag klarar att ha fokus på min löpteknik, mitt intag av energi och vätska, min temperaturreglering, eventuella skav och min navigation desto mindre plats finns det för att tänka på oviktiga detaljer utanför bollen, utom räckhåll för min påverkan.

Inne i bollen bor också mitt ”varför”, min anledning till att springa långt men även mitt beröm och min uppmuntran till andra löpare och till mig själv.

Jag är också fri att möblera om, måla, pynta och spela bra musik inne i min boll. Jag är ansvarig för hur jag har det hos mig själv.

Dessa tankar har så klart idisslats väl genom tiderna och en av källorna jag kommer på är denna:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,
Courage to change the things I can,
And wisdom to know the difference

Reinhold Niebuhr

Aktivitus trail race 61km

Med en 29:e plats av de 59 som kom i mål var jag med minsta möjliga marginal på ”övre halvan” av resultatlistan.

För att vara helt ärlig så känner jag mig både nöjd med min insats och tycker samtidigt att den är lite patetisk. Jag stod alltså i den sista depån i Skatås och försökte vara effektiv, spara tid och bara fokusera på det som skulle göras. Allt för att få i mig tillräckligt med energi för att jag med tunga ben ändå snabbt skulle kunna komma iväg på den sista sträckan mot Jonsered. Detta blev en sträcka som skulle kräva drygt 2 timmar hårt arbete av mig. När jag lämnade Skatås hade Rolf Thallinger från Schweiz just gått i mål i Jonsered, som segrare.

Efter målgång har alla mer eller mindre problem med kroppen. Det är skavsår, ömma hälsenor, onda knän och allmänt slutskörda ben. Löpare kommer in i mål och möter de som kommit i mål för 30 minuter sedan, en timme sedan eller mer. När man väl är i mål känns tanken på att springa en stund till ganska avlägsen.

När man då tänker på de som fortfarande är ute på banan och krigar väcks stark respekt för dessa löpares insats. Man är alltså imponerad uppåt och nedåt i resultatlistan. Svårt att förstå att någon klarar att springa sådär fort som den som vann och lika svårt att fatta att någon orkar springa sådär länge som de som fortfarande är ute.

Det finns en stark gemenskap efter att ha kämpat sig igenom en lång dag i spåret och det finns absolut en känsla av att alla, oavsett tid i mål, har gjort samma fantastiska prestation.

Detta är en av aspekterna som gör att jag älskar ultralöpning.