Salomon S-Lab Ultra(2018) vs Salomon S-Lab Sense Ultra(pre 2018)

Följande är mina reflektioner kring dessa två par skor. Namnet indikerar att de skulle röra sig om snarlika skor och att Ultra:n är 2018 års modell av Sense Ultra. I själva verket är detta två väldigt olika skor.

Jag är inne på mitt tredje par Sense Ultra och detta är utan konkurrens de bästa skor jag sprungit i. Efter att ha sprungit hela UTMB i augusti utan att ens ta av skorna kunde jag konstatera att jag efter loppet endast fått en enda liten blåsa på den ena foten. Jag la inte märke till detta eller något annat med skorna under hela loppet. Så vill jag att skor skall vara. De skall bara fungera.

I min dropbag i Courmayeur hade jag ett par Ultra(2018) som jag hittat ”billigt” i en sportbutik i Chamonix dagarna innan loppet. Planen var att byta till dessa om mins Sense Ultra var obekväma. Så blev alltså inte fallet.

Jag har sedan dess tränat omväxlande i de båda paren och kan konstatera att de är väldigt olika men att de nyare Ultra också är riktigt bra. De glider in på en säker andraplats efter Sense Ultra. Varför Salomon valt att sluta tillverka Sense Ultra är ett mysterium. Detta var en mycket lyckad modell som var både omtyckt av berslöpare och även en försäljningsframgång mot en bredare publik. Det hade absolut funnits plats för båda modellerna.

Det som den nyare Ultran har som Sense Ultra saknade är den inbyggda möjligheten att anpassa sig till svällande fötter. Detta skall vara den stora fördelen med Ultra-skon. Jag har ännu inte sprungit tillräckligt långt i dem för att känna detta men å andra sidan tyckte jag att det fungerade bra redan i Sense Ultra. Kanske man behöver vara mer känslig än mig för att behöva detta.

Jag tycker att min bild ovan ganska väl illustrerar skillnaden mellan de båda skorna. Ultran är lite högre och lite hårdare men på ett skönt sätt. Sense Ultra är som en mockasin med en platt och låg profil. Båda skorna verkar tåla hård användning bra och överdelen av skon håller lika länge som sulan. Materialet på överdelen i Ultraskon ser ut att kunna hålla ännu bättre än Sense Ultra men det får tiden utvisa.

Den nyare skon har en betydligt smartare ficka för skosnörena vilket verkligen får den gamla modellen att kännas föråldrad.

Alla skor i S-Lab serien rejält dyra och jag hade gärna sprungit i billigare skor om det inte var så att mina fötter var så kräsna och att S-Lab skorna konsekvent levererar den kvalité och komfort som jag vill ha.

Sense Ultra är numera nästan omöjlig att få tag på. Jag hoppas att Salomon kommer med en efterföljare med samma sorts känsla. Fram tills dess skall jag vårda mina kära Sense Ultra så väl att de varar länge länge…

Mina bästa tips om hur man klarar UTMB

Efter ett år med stora svårigheter att träna som jag gjort tidigare lyckades jag sista helgen i augusti ändå klara Ultra Trail du Mont Blanc, UTMB. Inte bara kom jag runt banan och blev ”finisher” än en gång, jag lyckades dessutom göra det på en tid som jag inte i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig.

Istället för en lång och mestadels ointressant race report kommer här istället mina bästa tips utifrån de erfarenheter jag har från mina 5 starter och 4 målgångar i loppet.

Det är mer text än vanligt och jag har kryddat texten med brottstycken och upplevelser från årets upplaga av UTMB men även från tidigare år och speciellt från min DNF 2015. Om du inte är genuint intresserad av ultralöpning så kommer du inte att få ut så mycket av de kommande drygt 3000 orden. Bara så att du vet.

Alla människor fungerar olika och har olika fysiska och psykologiska förutsättningar. Det jag skriver om här är inte ett försök att beskriva hur man generellt sett bör göra utan mer en reflektion över vad som har visat sig fungera för mig. Jag tror att teknikerna jag skriver om här fungerar bra i alla fall upp till att man närmar sig de översta 20% i resultatlistan. Bättre än så har jag ingen större erfarenhet av att prestera.

Att lyckas på ett ultralopp handlar till stor del om att vara konsekvent, både i förberedelser och utförande. Om du joggar mot slutet av ett långt lopp så formligen flyger du om dina medtävlande. Om du satsar för hårt i början kommer du att gå på knäna på slutet och surt få se andra som flyger om dig. Oavsett är det en intressant tanke att just i det ögonblick någon passerar dig eller du passerar dem har ni båda presterat identiskt hittills.

Om du går ut för lugnt kommer du få andra problem så som att du springer med för långsamma löpare och många av dessa kommer att bryta vilket inte hjälper din process. Att sikta på en ”negativ split” dvs att andra halvan av loppet skall gå snabbare än första halvan tror jag inte mycket på. Jag tror stenhårt på att försöka ha en jämn belastning på kroppen under loppet. Svårare men mer produktivt. Tempot kommer att gå ned men ambitionen och ansträngningen bör inte följa efter. När målet är mentalt i sikte och det kanske bara är ca 2 timmar kvar, så är det bara att klämma ur det sista ur kaviartuben.

Nåväl här kommer mina tips fördelade på rubriker utan genomtänkt rangordning eller struktur.

Träning

Jag har i många år tränat mest ”på känn” och verkligen gillat att träna hårt. Efter ett vanligt träningspass har jag vanligtvis varit helt slut i kroppen men väldigt glad i sinnet. Det är detta som jag alltid har associerat med uttrycket att ”träna hårt”. Dagen efter en sån träning har jag varit tydligt påverkad. Jag har egentligen känt mig trött och sliten efter varje träningspass.

Efter att ha fått hjälp av ett antal duktiga coacher som alla på sitt sätt hjälp mig lägga ett pussel framträdde en ny bild över hur jag vill bedriva min grundträning. Det handlar för mig om att begränsa pulsen under majoriteten av träningsvolymen.

Jag valde att gå efter Maffetones recept, dvs 180 minus aktuell ålder vilket resulterar i 131 slag i minuten som maxpuls och ett spann på 10 slag nedåt. 121-131 i mitt fall alltså. Det finns många varianter av denna idé och det går att mäta sig fram till en rent fysiologiskt mer korrekt nivå om man så önskar.

Målet har varit att träna 95% i detta spann och på så sätt ”förtjäna” ett pass med mer intensitet. Om jag slarvat med den lågintensiva volymträningen så har det inte heller blivit någon intensitet. Detta har fungerat fantastiskt bra. Om jag saknat de många hårda passen med blodsmak? Javisst, men jag har mått mycket bättre och kunnat träna betydligt mer volym.

Mer volym betyder också mer belastning och på detta sätt får man tillbaka den goda känslan av att man faktiskt tränar ”hårt”. Jag har inte heller haft några motivationsproblem eller perioder helt utan träning. Denna approach har gett mig mer konsekvent träning med mindre jo-jo effekt. Jag kan inte annat än starkt rekommendera detta till de allra flesta om man inte är podium aspirant för det kräver säkert något annat som jag inte kan något om.

Även om detta resonemang kan låta som ett avsteg från titeln på inlägget så är det en central del av att bygga en stark aerobisk bas vilket är en förutsättning för att klara långa fysiska utmaningar på ett bra sätt.

Specifika förberedelser två månader innan loppet och fram till start.
  • Så mycket träning som möjligt i de kläder och med den packning jag planerar använda på loppet.
  • Träning tidigt på morgonen, på obekväma tider, efter jobbet och andra sysslor så att jag redan varit trött när jag påbörjat träningen.
  • Löpning med pannlampa. Kräver att man gör det i skogen och mitt i natten då det är ljust mitt på sommaren…
  • Specifik styrketräning
  • Lära sig känna igen de olika pulsområdena utan att behöva pulsklocka. Jag har övat genom att alltid gissa innan jag tittar på pulsklockan. För mig har en ledtråd varit: om jag kan räkna 1-10 högt på ett andetag så är jag fortfarande i den aeroba zonen vilket varit mitt pulsmål. Mitt mål med denna övning var att bli så bra på detta att jag inte skall behöva pulsklocka på tävlingen.

Temperaturreglering

Det har visat sig att min kropp klarar ansträngning väldigt bra om jag klarar att hålla kroppen sval. Under årets lopp sprang jag i shorts och t-shirt när de omkring mig sprang i skalplagg på över och underkroppen.

Ha stenkoll på terrängen och hur långt det är kvar tills du kommer att passera nästa topp/pass. Om du tycker att det böjar bli kallt och det inte är så långt kvar kan det vara en idé att hålla ut, hålla upp tempot och snabbt passera den högsta punkten och påbörja löpningen utför på andra sidan. Det blir snabbt mildare när höjden avtar. Att stanna och börja ta av sig ryggsäcken för att förstärka klädseln gör dig också kall och risken är att det tar lång tid att få tillbaka den värmen du förlorade.

Jag har använt en buff som jag kan ha runt handleden när jag vill kyla av huvudet. Det finna även lösa ärmar i ull som fungerar utmärkt och dessa kan man också justera för att på så sätt hålla sig i en bra temperaturzon. Jag har trivts bra med att ha en windbreaker som passar utanpå ryggsäcken. I år hade jag inte det och saknade möjligheten flera gånger.

Vätska och energi

Eftersom jag numera har en del problem med magen så genomförde jag tävlingen i år med ett extremt litet intag av energi. Jag gissar att jag åt 2 kåsor med nudelsoppa, 2 påsar Hammer Perpetum och 8 gels under de 38 timmar jag var ute på banan. Jag försökte få i mig en halv gel varannan timme ungefär. Tidigare ultralopp innan jag blev sjuk och fick magproblemen åt jag bara så mycket jag orkade hela tiden. Det verkar som att jag är ganska okänslig för olika mycket energiintag under ett lopp.

Jag föredrar vanliga flaskor framför vätskepåse eller soft-flasks. Då har man bra koll på hur mycket man har kvar och kan dricka snabbare. Det är också lättare att  blanda pulver i drycken om flaskan har stor öppning. Efter att ha ändrat mitt sätt att träna och numera klarar av att springa med lägre puls svettas jag också mindre så mitt behov av vätska är inte lika stort som innan. Att klä dig svalt hjälper förmodligen också till med detta. Min grundregel är att jag dricker när jag blir törstig och inte efter något speciellt schema.

För att säkerställa saltbalansen äter jag salttabletter. Jag har varit med om att jag överdoserat saltet och det blir inte så bra. Då blir man omättligt törstig och det är ganska obekvämt. På årets lopp åt jag 10-15 tabletter under hela loppet.

Energistationerna på UTMB är ganska välfyllda med energi. Det finns allt från soppa, buljong, godis, choklad, bullar, kakor mm

Jag ser stationerna som stora fällor som bara vill förföra mig till att sätta mig ned och ta det lugnt. Jag står aldrig still i mer än 10 sekunder på ett ställe i stationen och jag är noga med att inte göra det bekvämt för mig. På väg in i stationen repeterar jag vad det är jag skall göra där inne: 2 kåsor cola, fylla vatten, 2 kakor, en chokladbit och en ostbit. 3-5 minuter, längre vill jag inte stanna.

Undantagen är Courmayeur där jag stannar ca 20 minuter för att fylla på grejer från min dropbag och äta lite mer. Min uppfattning är att man inte blir piggare av att vila i en station. Jag har provat att vila/sova 30-40 minuter men jag har alltid varit ett vrak efteråt. Kroppen har på något sätt redan påbörjat sin återhämtning och så fortsätter jag springa. Det känns helfel för mig.

Jag har alltid haft för mycket energi med mig och alltid kommit i mål med mer energi i säcken än när jag startade. Dålig planering som ger onödigt tung säck.

Mental förberedelse

Att ha provat på liknande belastning tidigare tror jag är värdefullt eller kanske till och med nödvändigt för att komma i mål på en utmaning som UTMB. Hur tränar man då på detta? Först och främst behöver man ta reda på vad problemet är. Vad är det som blir jobbigt när det blir jobbigt efter 20-30 timmar?

Jag har försökt vara väldigt lyhörd och lyssna inåt när jag genomfört loppen som leder fram till UTMB-poängen. Även om många av dessa lopp verkligen är light-versioner i jämförelse med UTMB så hinner man ändå bli ordentligt trött och sliten. Min taktik har varit att låta bli att vara taktiskt feg (för att säkerställa att komma i mål och få ITRA-poängen) utan istället trycka på så att man kommer lite ”i kläm” relativt tidigt i loppet. Då får jag lång tid på mig att bli bekant med både mina kroppsliga reaktioner och mina hjärnspöken och hitta ett förhållningssätt som fungerar för mig så att jag kommer vidare.

Ett annat sätt är att springa många varv på en varvbana där man passerar bilen, gymmet eller hemmet många gånger för att öva på att inte ”kliva av” när det börjar bli tungt. Självklart tar denna övning en del tid. Ursvik Ultra är ett bra exempel på en tävling som ger denna smått bisarra utmaning.

Det är inte många som genomför långa lopp så som UTMB utan att någon gång under loppet brottas med tanken om att bryta. För mig är Champex Lac stället där denna tanke är som starkast och det var också där jag bröt 2015. Man har där sprungit 123km och har 48km kvar. Alla fungerar olika men man kan vara nästan säker på att man kommer till minst en riktig ”low point” i ett lopp som detta. Fundera på hur du bäst kan rusta dig för att ta dig ur den gropen och upp på banan igen.

På årets upplaga hade jag igen en rejäl dipp vid Champex och låg på rygg på marken inne på stationen med slutna ögon i 10 minuter. Jag kände mig sliten och trött, mörkret började falla och loppet var på väg in på andra natten utan sömn. När jag låg där kände jag mig ganska värdelös. Tankarna på att bryta kom än en gång.

Jag var väl förberedd på detta och hade gått igenom situationen många gånger innan loppet. Smärtan jag kände dagen efter att ha brutit just i Champex 2015 ville jag inte uppleva igen. Just smärtan av att bryta, inte för att jag är skadad eller för att jag inte klarar reptiden, utan för att jag bara vill slippa smärtan just nu. Just för att jag övat och ältat just den tanken så mycket innan kunde jag med skrikande ben ställa mig upp, med skakande händer ta en kopp te och stappla ut från stationen på börja gå. I efterhand kan jag konstatera att jag vid det tillfället hade mer än 8 timmar till repet och låg på 532:a plats i loppet(av 2500 startande).

Trots att jag var mentalt förberedd på den dippen var det inte helt enkelt att vinna över den momentana önskan att avsluta loppet där och då och få åka buss tillbaka till Chamonix och en skön säng.

Sing like no one is listening

Mitt andra tips under denna rubrik är att verkligen springa sitt eget race. Detta låter som att jag slår in en öppen dörr men är inte så enkelt som det kan låta. Det är en stor utmaning att inte låta sig påverkas av hur fort andra springer, vad jag tror att andra tänker om det att jag går i den här backen mm.

Att inte låta sig påverkas av sin omgivning under loppet tycker jag är supersvårt men viktigt. Vi är så vana vid att ta in det som andra gör och justera vårt eget beteende utifrån detta. Allt för att inte sticka ut för mycket och riskera att bli betraktad som en kuf.  På en ultratävling är det absolut en fördel att agera som en kuf. Äta och dricka så mycket eller lite man vill just då, eller enligt sin plan. Snyta sig, spotta, harkla sig, byta kläder ofta, sjunga, tjoa, klaga, gråta, svära.

Man får inga fördelar av att passa in och tro mig, det är ingen som orkar bry sig om vad du gör. På sin höjd är det någon som tror att du nu har tappat förståndet eller så tänker de kanske att om han/hon byter till jacka nu igen så kanske jag också skall göra det. I vilket fall som helst så har andras tankar om dig inget med dig att göra. Om du känner att du kanske verkar lite galen så är det snarare ett gott tecken.

Hantera förväntningar och mål

Andras förväntningar är ett svårt tema där jag har flera upplevelser av att det kan spela in på ett negativt sätt. Vid ett flertal tillfällen har jag upplevt att förväntningar om hur jag skall agera i förhållande till mina medtävlande har skapat onödig osäkerhet och belastning för mig.

Det har handlat om att någon då tyckt att det finns en överenskommelse om att vi skall hålla ihop under loppet eller sammarbeta på något sätt. Något som jag inte förstått och således inte följt. Detta med besvikna medtävlande som följd. Det är viktigt att klargöra sina avsikter och förväntningar om man startar och springer ihop med andra.

Det kan vara en fantastisk upplevelse att gå igenom hårda prövningar tillsammans med vänner men det kan av samma anledning också gå ganska fel. Gör denna avstämning innan och på ett otvetydigt sätt. Andras förväntningar kan också handla om att känna press på sig att prestera en viss tid/placering eller fullfölja för att någon annan tror att du skall göra det. Tänk på att andras förväntningar inte kan göra dig besviken.

Hur är det då med egna förväntningar? Jag skall göra det enkelt för mig här och föreslå att du byter ut ordet förväntningar mot gissningar. För det är ju det som det handlar om. Du baserar din gissning på något du sett tidigare. En gissning är mindre dramatisk än en förväntning.

Det är en lite mer stoisk syn som jag tycker fungerar bra i detta sammanhang. Jag är dessutom lite tveksam till om egna förväntningar verkligen finns. Vi är alla i ett sammanhang tillsammans med andra människor och det som jag kallar ”mina förväntningar” hänger också ihop med min relation till andra människor och vilka förväntningar jag önskar att de skall ha. Snurrigt javisst men byt till mina gissningar så blir det eventuellt lite enklare att tänka på det.

Skor

Puhh, lite mindre filosofiskt ett tag nu. Jag är absolut en Salomon fanboy när det gäller skor för traillöpning. På årets UTMB sprang jag i Salomon S-Lab Ultra Sense av den gamla, svart röda, modellen. Detta är med avstånd den skönaste sko jag provat för icke teknisk traillöpning så som UTMB. Innan loppet köpte jag också ett par av de nya S-Lab Ultra Sense. Dessa gillar jag inte riktigt lika mycket men de sitter ändå på en stabil andraplats i min arsenal med MÅNGA Salomonskor.

Viktigt är att hitta skor som foten trivs i under lång tid. Tipset här är att ha på skorna konstant hela dagen och sedan springa ett långpass på kvällen för att reda ut om så är fallet. Jag försöker ha väl använda skor på tävling med minst 1/3 av slitstyrkan förbrukad vid start. Ett annat bra tips är att hitta någon med samma skostorlek som du kan avyttra skor till som inte passar dig. Det är nämligen svårt att avgöra i butiken eller ännu svårare på nätet. Jag har extremt kräsna fötter och har totalt avyttrat minst 30 par nästan nya skor då jag efter 2 löppass känt att de inte passar mig.

När det gäller strumpor har jag fastnat för DryMax men springer ibland också i ullstrumpor med tår från Injinji. När jag kom i mål på årets UTMB hade jag en enda liten blåsa som jag inte hade känt något av under loppet. Innan start smörjer jag fötterna med vaselin. Jag tog aldrig av mig skorna under loppet i år.

UTMB-starten

Jag har stått på olika ställen i starten, både långt fram och längre bak.  I starten är det jättesvårt att springa i det tempo man tänkt sig. Långt fram i fältet är tempot löjligt högt på den första sträckan fram till Les Houches. För oss dödliga tror jag att det är ett misstag att haka på detta tåg.

Jag tror att det är bättre att man i stället så som på träningen begränsar sin ansträngning till den aeroba zonen även under den första delen av loppet. Det är svårt under de första timmarna av tävlingen men efter 5-6 timmar är det inte längre ett problem. Jag har tränat 95% av all träning med pulsklocka men sprang loppet i år utan och det ångrar jag inte.

Under loppet bedömde min ansträngning med ”räkna högt till 10”-tricket fram tills det gått ca 8 timmar. Efter det handlar det snarare om att hålla uppe pulsen och inte tvärt om.

Kommunikation och pepp

Jag gillar att hålla reda på hur det går för mig under loppet. Det motiverar mig och driver mig framåt. På UTMB har man numera en app som visar aktuell position varje gång man passerar en checkpoint. I teorin skulle det även vara kul att läsa mina vänners pepp i telefonen under loppet men i verkligheten är jag för ansträngd och upptagen med tävlingen för att vilja läsa dessa.

På årets tävling provade jag däremot att ha 4 förberedda lappar som Emelie hade skrivit ett meddelande på vid 4 av stationerna där jag misstänkte att jag skulle behöva som mest uppmuntran. Bland annat var det en lapp vid Champex. Detta fungerade riktigt bra och var kul att se fram emot.

För övrigt tror jag att det är bra att kunna peppa sig själv. Man har trots allt en förfärlig mängd med tid med sig själv. När det går tungt försöker jag leda tanken tillbaka till varför jag gör detta och vad det är som jag vill: uppleva, prestera, övervinna och bemästra.

När det gick som tyngst gick jag 20 steg sedan sa jag ett rappt ”JAPP” och sprang sedan 50 steg. Rinse and repeat i några timmar. Om någon tyckte jag betedde mig konstigt? Ingen aning. Om jag hade orkat bry mig om det hade jag inte behövt göra sådär utan kunde sprungit hela tiden.

Rädslan

Rädsla, vördnad, ödmjukhet. Att står i startfållan på UTMB med 10 minuter till start och se sig omkring är mäktigt. Man ser alla ansiktsuttryck. Det är en enorm mängd uppoffring som var och en av de som står på startlinjen nu har med sig till just denna plats. Man ser vissa som jublar andra som har tårar i ögonen. Nästa sekund är det ombytta roller.

Det är enormt känslosamt och alla som är där har gjort sin alldeles unika resa för att kunna stå här just nu och de skall nu strax iväg på ytterligare en unik resa. Efter 100-tals timmar av träning och förberedelser så sammanstrålar nu alla tävlande vid ett enda tillfälle för att fira loppet. När starten går skingras alla för vinden i sitt äventyr runt berget.

Jag vågar påstå att alla som står där känner en viss rädsla inför uppgiften. Om du också gör det när du står där så är du alltså i gott sällskap. Rädslan av att inte kunna överblicka uppgiften du står inför, den oundvikliga smärtan, sömnbristen och den långa tiden utan vila. Men det är värt det jag lovar.

Men resan dit är det som ändå gör loppet värt att springa över huvud taget. Om du inte gillar de oräkneliga timmarna ensam i spåret, i snöslask, med stela fotleder från gårdagens pass och med pannlampans sken monotont gungande i natten, då är det inte värt det, det lovar jag också.

”JAPP”

UTMB pre race anxiety

Nu har jag hängt i Chamonix sedan i måndags kväll, supit i mig stämningen, köpt den sista prylen och packat min löparryggsäck med den obligatoriska utrustningen. Allt eftersom veckan har gått med start och målgång för de övriga trailloppen har jag blivit allt mer orolig för hur det skall gå för mig. Skall min erfarenhet av tidigare lopp räcka för att kompensera för min ganska begränsade träningsmängd och inte minst för det faktum att min kropp inte är det den varit tidigare? Hur kommer magen att fungera? Magen har så klart krånglat mer än på länge just denna veckan. Jag hoppas naturligtvis på att få möjlighet att kämpa och mäta min uthållighet, taktik och envishet i denna fantastiska utmaning. Om magen krånglar kommer detta ta mycket tid och jag kommer att få svårt att klara av barriärtiderna det så kallade ”repet”. Det kommer i så fall att bli en kamp mot repet. En kamp som kan slå till tidigt och bli kort. Det önskar jag mig verkligen inte.

Under dagen idag kom några av mina vänner i mål på TDS. Stämningen i målfållan är magisk. Jag vet hur enormt djupt alla som kommer i mål behövt gräva för att komma hela vägen och kan inte låta bli att bli berörd. Målgången under den sista timmen är en märklig syn. Allt från löpare som springer in med lätta steg till rena zombie apokalypsen med släpande ben och hängande ansikten. Jag tycker mig höra Michael Jackssons “Thriller” i bakgrunden.

Det är många som tvingats sätta sig över sin smärta och enorma trötthet och ge mer än de någonsin gett förut – och detta under väldigt många timmar. Det sätter sina spår. Sanningen är också den att de flesta löpare går igenom flera stadier under ett långt lopp. Plötsligt kan en stark löpare förvandlas till zombie på nästan ingen tid alls för att ett par timmar senare vara tillbaka i god löpform.

Jerry kom glädjande nog i mål med en timmes marginal till reptiden. Trött och sliten men med full kontroll på situationen och vid god vigör. Jerry har tidigare varit otursförföljd på UTMB-loppen och aldrig tidigare fullföljt så detta var en riktig seger. Han visade idag också att det går att komma i mål på ett krävande långlopp (121km, 7300hm) i princip helt utan löpträning då han varit skadad. Dock har han kört crosstrainer, styrka och backträning.

Mitt nästa blogginlägg kommer att handla om vad jag upplevt under loppet. Jag har stor respekt för det som väntar och jag hoppas på en nästan två dygn lång kamp som jag kan gå segrande ur.

Perspektivet är även det klart för mig. UTMB är inte viktigt på samma sätt som många andra saker är viktiga för mig utan mer en slags högtid tillägnad äventyrslusten som jag ofta känner även i vardagen.

Jag är så klart extremt privilegierad som har möjlighet att vara med om detta. Jag har en fysik som tillåter mig att försöka, en familj som stöttar min krävande och udda hobby och goda vänner som delar mina vanföreställningar om vad som är roligt.

Det går att följa mig här: https://utmb.livetrail.net

Skriv in mitt startnummer 1104 i sökfältet.

I morgon kl 18:00 kör vi. In i äventyret.

Hårdträning för huvudet.

Med 11 dagar kvar till starten på UTMB är det nu en fråga om att ladda hjärnan snarare än kroppen. Jag kan knappast träna mig till någon mer fysisk uthållighet eller styrka på de få dagar som är kvar så nu är det istället dags för fokus på mindset. När det kommer till den psykiska delen av ett långt ultralopp är det lite mer komplicerat än att bara ha ett ”tjockt pannben”. Utmaningen är att hitta en hållbar motivation till att göra något som är väldigt obekvämt under så lång tid. Jag räknar med att vara ute i 40-45 timmar och det är först efter ungefär 10 timmar som det börjar bli riktigt jobbigt. Då är det 35 timmar kvar. I höstas genomförde jag Sätila Trail 80 km och då var jag ute i nästan 14 timmar. Även i detta lopp börjar det bli jobbigt efter ca 10 timmar. Det är jobbigt för kroppen men också för huvudet och om inte huvudet orkar mer så slutar resten av kroppen leverera. Då det är svårt att komma till den platsen i sig själv under vanlig träning är erfarenhet av långa lopp en stor fördel.

Igår tränade jag på Hobo hill tillsammans med Jerry och Erik. Vi var faktiskt totalt 6 personer i backen samtidigt och det har jag aldrig varit med om förut. Det är tydligt att det är fler än jag som tränar in i det sista. Vi var två som skall starta i UTMB, två som skall springa TDS, en CCC och en UTMR. Riktigt kul med fler löpare i backen!

Under passet snackade jag som vanligt en massa med Jerry. Vi startade ju i UTMB 2015 och gjorde då båda ett mycket dråpligt DNF. Igår pratade vi mycket om de hjärnspöken som fick oss att kasta in handduken på det loppet. Känslan av att man inte duger, att det inte är någon idé att fortsätta, att man är pinsamt långsam mm. Efter många timmars kämpande gör varje steg ont och att sluta ger en omedelbar lättnad från detta. Känslan efteråt av att man faktiskt klev av för att det var mer bekvämt är så mycket värre än smärtan att fortsätta. Utmaningen är att välja rätt smärta, den som varar längre men som ger så mycket belöning efteråt. Det handlar om att inte falla för frestelsen att göra ett val som ger en snabb lättnad från obehaget.

För att lyckas tror jag att det är viktigt att ha tänkt igenom noga varför man tar sig an en utmaning som denna. För vem gör jag detta? Insikten om att ingen annan bryr sig i närheten så mycket om detta som jag gör tror jag är både viktig och hjälpsam. Om jag kommer i mål på UTMB så kommer jag att få både ryggdunk från mina vänner IRL och massa hurra-rop på Facebook. Även om detta känns kul och motiverande att tänka på nu innan loppet är det en klen tröst när jag mitt i natten och efter 30 timmars löpning känner mig svag, kall, hungrig och värdelös. Då behöver jag något annat. Då behöver jag kunna påminna mig själv om min verkliga anledning till att jag gör detta.

Det är detta som upptar mig mest just nu. Jag fortsätter backträning, snabba långpromenader, styrketräning mm för att kunna vara i kontakt med den fysiska känslan och i mitt huvud bli helt klar över varför jag så gärna vill övervinna detta monster en gång till och bli UTMB finisher 2018.

Men monstret är inte Mt Blanc, höga bergspass, krampande muskler eller sömnbrist – dessa klarar jag med hjälp av mitt pannben.

Monstret är mina egna tankar och känslor.

Det kommer att bli en hård kamp och jag är redo.

Nedtrappning inför UTMB

Nu är det två veckor kvar till UTMB. Känslan är bra och jag har lyckats med min utmaning att hålla kontinuitet på träningen. Vi hade två veckors semester på Gotland och jag blev överväldigad över hur fantastisk miljö det var för traillöpning där. Kuperat, tekniskt och under tiden vi var där – jättevarmt.

Att balansera träningsmängden är verkligen inte lätt. När jag är inne i ett gott flow känner jag att det går fint att springa två gånger per dag och kilometrarna bara flyger fram. Då blir jag lite blind och ser inte att jag ökar min träningsmängd för snabbt. Hoppar jag över mer än en dag hamnar jag i diket på andra sidan och tappar sugen helt. Detta är för mig typiskt i perioden innan tävling.

Jag har roat mig med att göra en tabell för loppet med reptider och tidigare tider som jag sprungit. 2013 gjorde jag en riktigt bra insats och kom i mål på precis under 37 timmar. 2015 bröt jag av oförklarlig anledning i Champex-Lac. Efter att då ha gjort en långsam första halva av loppet och som minst haft 63 min till repet ökade jag farten och fick ganska snabbt mer än 2,5 tim till repet. I mitt huvud kände jag mig dock helt värdelös och det kändes menlöst att fortsätta.

Jag kommer att ha tabellen nedan med mig under loppet för att påminna mig själv om loppets och inte minst min egen karaktär.

 Reptid20132015
Chamonix start 18:0018:0018:00
Le Delevret19:5719:54
Saint Gervais22:0020:4820:51
Les Contamines00:0022:3522:45
La Balme02:0000:0400:40
Ref. Croix Bonhomme01:3302:19
Les Chapieux05:1502:1803:11
Col de la Seigne04:2906:11
Lac Combal10:0005:0908:09
Arête du Mont-Favre06:1509:30
Col Chécrouit06:5810:20
Courmayeur - Dolonne13:1507:3912:13
Refuge Bertone9:2114:11
Refuge Bonatti10:4015:47
Arnuva18:1511:3717:02
Grand Col Ferret13:1318:46
La Fouly22:3014:4620:23
Champex-Lac02:3017:5223:44
Bovine20:33
Trient08:0022:06
Catogne0:06
Vallorcine11:1501:24
La Tête aux vents4:32
La Flégère14:4505:24
Chamonix16:3006:59

2013 och 2015 hade olika starttid men båda är här justerade till ordinarie starttid som är 18:00

7 veckor till race

Veckorna tickar verkligen på och nu återstår det bara ynka 7 veckor tills jag står på startlinjen till UTMB. Det blir min femte start i detta monsterlopp och jag vet på många sätt vad som väntar.

Jag reser ned till UTMB-veckan tillsammans med Jerry och Erik. Det var vi tre som jagade poäng och till slut fick våra startplatser till UTMB 2011. Nu åker vi alltså ned tillsammans igen. Jerry skall springa TDS, 121 km och 7300 höjdmeter. Kortare än UTMB men ingen lek direkt. Erik och jag tar oss an originaldistansen 170km och +10 000 höjdmeter. Både jag och Erik har både fullföljt och brutit detta lopp så ingen av oss tar uppgiften med en klackspark.

Starten går på fredagen kl 18. Tillsammans med 2300 andra löpare skall jag trängas framför startlinjen, lyssna på speakerns entusiastiska vrål blandat med Vangelis -Conquest of paradise. Stämningen är nästan overklig. Efter en klassisk countdown och mer skrik från speakern går starten, spänningen släpper och verkligheten dyker upp som från ingenstans. Nu väntar en nästan två dygn lång taktisk balansakt mellan fysiskt välmående, fart, smärta, energiintag och en stark längtan efter målgång.

När starten väl har gått finns det inte mycket man kan ”göra”. De förberedelser man har gjort är antingen tillräckliga för att göra det man nu önskar – eller inte. Om de mentala eller fysiska förberedelserna är otillräckliga kommer man utan tvekan och efter ett okänt antal timmar anlända Chamonix med buss och inte på triumferande, värkande fötter. Ett enormt smärtsamt nederlag som jag helst inte vill uppleva igen.

Innan loppet får jag några dagar med acklimatisering på höjd och häng i byn. UTMB är egentligen 9 olika tävlingar där den längsta distansen, PTL startar redan på måndagen. PLT-löparna skall ta sig 300 km och 25 000 höjdmeter på maxtiden 152 timmar. Jag skall tänka på dem när jag går in på dygn två och det börjar kännas tungt på riktigt.

Förberedelserna för mitt UTMB-äventyr går riktigt bra. Jag har lyckats jobba upp veckodistansen långsamt och bestämt. Det har blivit några backpass i den ökända Hobo-backen och vikten är på väg mot tänkt startvikt på ett övertygande sätt. Nu behöver jag skärpa fokus, få in ett starkt, långt nyckelpass i veckan och fortsätta hålla veckodistans, kost, sömn och vikt på spåret. Historiskt sett har jag vid denna tid ofta en dipp i motivation och kontinuitet så just nu fullt fokus på att inte hamna där.

Kämpar på

Snart bara två månader kvar till UTMB och träningen rullar på. Det känns bra även om det går smärtsamt långsamt med förbättring av formen. Jag försöker påminna mig själv om att det viktigaste är att jag är tillbaka i ett positivt flow och bra känsla i löpningen. Kroppen känns faktiskt lättare och träningspassen är fler, hårdare och jag återhämtar mig snabbare. Det var inte många veckor sedan jag inte kunde komma upp i puls högre än ca 150 och nu kommer jag en bit över 170 så något händer helt klart med fysiken.

Igår körde Erik, Jerry och jag ett pass på Hobo hill. Det var vårt första gemensamma pass på mer än ett år. Vi körde ett tiotal vändor i backen och det var intressant att se hur oberörd Erik var, Jerry något mer ansträngd och jag helt urvriden. Jag var verkligen nära att kräkas efter sista intervallen. Detta var ett bra exempel på ”Fun type two”, dvs inte så kul just då men känns fantastiskt efteråt. Det var också en härlig start på midsommarafton!

För att komma i form för att kunna ta mig runt UTMB-banan behöver jag nu vrida precis alla reglage åt rätt håll. Allt från sömn, vikt, kost, styrketräning till lite mer riktad träning med backar, långpass och så klart, kungen av träningseffekt: kontinuitet. Min vikt hade verkligen skenat iväg under våren men jag har tagit tag i detta och siffrorna är nu på väg åt rätt håll. Onödiga kilo är inget jag önskar släpa på när jag skall 10 000m upp och 10 000m ned på UTMB.

Så känslan är mestadels positiv. Mina träningskamrater IRL och på distans via sociala medier ger mig stöd på olika sätt. Min familj hejar på och stöttar trots ”knasig mathållning” och träningspass på udda tider.

Jag försöker hålla mig till ett enkelt träningsupplägg med 90-95% av träningstiden i ”snacktempo”(även om jag sällan har någon att snacka med…) och resterande 5-10% så hårt som jag bara kan. Håller jag fast vid träningen som den är nu så tror jag faktiskt att jag kommer att ha chans att bli finisher på UTMB i augusti.

Kontrollen blinkar blå…

…och då är allt…som det ska!

Idag fick jag beskedet från 1-årskontrollen efter min cancerbehandling och jag har INGET ÅTERFALL. En riktigt tung sten föll i och med detta från mitt bröst. Ungefär 70% av återfallen upptäcks efter första året. Efter 5 år utan återfall räknar men med att ha ungefär samma risk som en person utan cancer. Nu har jag alltså ett år till nästa kontroll.

Jag märker fortfarande en förbättring från vecka till vecka och även om jag är långt från den urstarka fysik jag hade innan jag blev sjuk så går det långsamt åt rätt håll. Biverkningarna efter operation, strålbehandling och cytostatika biter sig kvar även om jag kämpar emot. Mina fötter domnar, jag är tröttare än innan och har fortfarande problem med magen. Mitt motdrag har varit att träna ändå och utmana kroppen mer och mer allt eftersom jag blir bättre. Jag föreställer mig att kroppen läker snabbare om jag belastar den med det jag vill att den skall klara av. Bro science så klart men det verkar funka för mitt huvud.

Jag konstaterade just igår innan jag viste att provsvaret inte kommer att påverka hur jag agerar framöver. Jag lever absolut mitt liv till 100% och det oavsett hur lång tid det är kvar till game over.  Detta har blivit mer tydligt efter min period med sjukdom.

Så nu tänkte jag låta tankarna på sjukdom få vila ett tag och istället fokusera helt på livet, kärleken, familjen och så klart träningen.

UTMB är fortfarande med i sommarens planer och nu är boende, flyg och startplats klart. Återstår då ”bara” att komma i form för att kunna genomföra de 171 kilometrarna med drygt 10 000m upp och inte minst 10 000m ned. Jag har genomfört loppet några gånger innan och förstår att jag behöver vara i riktigt god fysisk och mental form för att ha en chans att komma i mål. Det är jag inte nu. Men jag har 3 månader på mig och har ”redan” påbörjat en volymökning i träningen. Det har till en början blivit många kortare pass för att försiktigt få upp volymen utan att belasta kroppen för mycket. Om någon vecka kommer jag att trappa upp distanserna och kombinera med ”back to back” för att bygga tålighet mot trötthet i benen.

Så…nu kör vi!