12 dagar till tävling

Nu är det mindre än 2 veckor kvar till Trail Verbier St-Bernard. Träningen går hyfsat bra och jag känner mig motiverad att pressa på lite extra nu nästa vecka som blir den sista med hård träning. I torsdags sprang jag Hyssnaleden i grymt fint och varmt väder. Vätskan tröt för mig på slutet och det var inte lätt att hålla tempo. Hyssnaleden är kuperad och på sina ställen ganska teknisk. På slutet är det lättsprunget men jag brukar vara lite för trött för att kunna utnyttja det… På Måndag blir det långpass igen. Hindås-Skatås 42 km. Mer vätska i säcken blir det denna gång.

Formen kommer krypande

Den ständiga kampen mellan löpträning och det övriga livet. Jag känner mig innerst inne djupt lycklig över att jag har så många saker i mitt liv som är viktigare än löpträningen men ibland önskar jag att jag kunde diciplinera mig en smula bättre och träna mer strukturerat och målinriktat. Men det blir lite som det blir. Jag tränar mest på känn och om jag har ett par timmar ”över” så händer det att jag sticker ut en sväng i skogen. Resultatet blir så klart där efter. Om knappt 4 veckor är det start för X-Alpine i Verbier. Det blir 111km och 8375 sugande höjdmeter. Med tanke på att vårt kära backträningscenter ”Hobo-hill” i Lackarebäck erbjuder runt 80 höjdmeter så måste det till en ansenlig mängd vändor i den backen för att möjliggöra att ens komma i mål.

Jag skruvar upp träningsintensiteten nu och släpper ned den veckan innan tävlingen. Det skall bli jätteskoj att åka ned och kriga på berget. Vi är ett gäng som skall dela rum innan och efter själva racet och kanske kan vi springa åtminstone delar av loppet ihop.

Min form är inte fantastisk men ok. Det har blivit en del lågintensiv träning och en hel del mellanmjölk. Jag vill väldigt gärna komma i mål.

Dagens pass i skogen kändes prima. Jag flög fram på min favoritsträckning som är teknisk och kuperad. Midjehögt gräs täcker stigen på sina ställen och fartkänslan är grym. Väl ute ur skogen har jag någon km kvar hem och trycker på för att få ned snitt-tempot till under 6 min och klarar det precis. Ramlar in i hallen, dyblöt av svett och med darrande ben. Min sambo frågar mig om jag vill följa med på kvällspromenad. Självklart vill jag det. No rest for the wicked.

Åda Wild Boar race report

Förra helgens tävling i de sörmländska skogarna gick inte riktigt som jag hade hoppats. Med lite realistisk eftertanke har dock min träning inte varit varken konsekvent eller tillräckligt intensiv för att i detta läge kunna prestera.

Åda Wild Boar är en tävling med 3 klasser: 11 km, 22 km(2 varv på 11 km banan) och 52 km som avslutar med ett varv på 11 km banan.

Vi blev bussade ut till starten och skulle springa tillbaka till TC för att sedan avsluta med den skräckinjagande ”bolistbanan” för att få ihop våra 52km. Starten var stämningsfull. Det blåste en kall hård vind från havet och ur högtalarna strömmade hårdrock. Eldar var tända och när alla samlats kring startlinjen: Med en hagelsalva från markägaren var loppet igång. Jag tyckte att tempot var högt från början och försökte hitta lämpligt sällskap att hänga med. Efter en halvmil hade jag parkerat mig tillsammans med två tjejer som verkade hålla lagom tempo för mig. Jag var aningen för ansträngd men det fick gå. Vi sprang och pratade och kilometrarna rullade på. Fantastiskt vad gott sällskap förgyller upplevelsen.

Området är fantastiskt vackert och banan som följer sörmlandsleden är varierad. Riktigt trollska skogspartier löser av bitar med grusväg. Har man krafter att växla tempo här tjänar man massa tid. Det hade inte jag och jag svor en del över detta faktum.

Till och från tappade jag nu kontakten med tjejerna och när det var 2 km till TC där vi skulle gå ut på bolistbanan, förlorade jag dem ur sikte för gott. Vid just detta parti springer man längs en åker och jag trodde aldrig denna åker skulle ta slut. Tempot var lågt med inslag av gång. Mina krafter var slut. Plötsligt vek markeringarna av upp mot landsvägen och man korsar då över själva åkermarken. Lera satte sig fast under skorna som blev som platådojor. Just vad jag behövde….

I TC fanns det godis, saltgurka, banan mm och jag tog lite av detta men skyndade sedan ut på de sista 11 km som jag hade hört skulle vara riktigt jobbiga. Det ryktet stämde bra. Banan är 11 km och ca 5 km av detta är riktigt tekniskt. Krångligt och stenigt, brant och halt. Funkar säkert fint när man är fräsch. Med mer än 40km i benen var jag inte det. Jag kände tydligt att min hållning och form kollapsade och farten minskade ytterligare. Denna bana är inget för veklingar!

Jag försökte klämma ur mina sista krafter men det var helt enkelt inget kvar. Till slut hörde jag ljudet av speakern och kunder springa i mål. Min sambo Emelie hade sprungit 11km och tog emot i målfållan. Härligt. I mål träffade jag också de två tjejerna som jag sprungit med under många km och vi delade gratulationer över att äntligen vara i mål. De kom i mål 6 min innan mig. Starkt sprunget!

Hela loppet sprang jag i shorts och ull t-shirt. Detta var på gränsen till för kallt men gick precis. Mina kära Salomon Fellcross gjorde sin sista insats. Stora hål i båda skor och dubbarna nästan utslitna. De behövde inte ens sköljas av utan det var rätt i soptunnan.

Kraften var inte den bästa i denna tävling. Jag brukar känna mig starkare. Jag är dock glad över att ha ställt upp och jag hade roligt under loppet för jag gillar tävlingar. Tävlingen inspirerade mig till mer träning och mer tävling. Stort tack till arrangörer och funktionärer.

Dagarna efter tävlingen återhämtade jag mig väldigt bra och är redan igång med träning för fullt igen.

IMG_2796

 

Åda Wild Boar 50km+ närmar sig…

Om knappt två veckor är det tävling. Jag och Emelie skall springa Åda wild boar race i Sörmland. Jag skall springa 50+ och Emelie nöjer sig med 11km. Det skall bli fint att åter stå på startlinjen och äntligen få ett litet avstamp och som  förberedelse inför sommarens stora lopp i Verbier 8-10 juli.

Träningen har varit lite som en berg och dalbana. Inte konsekvent och metodisk direkt utan lite mer på känn och som livet för övrigt tillåter. Det är nog på sin plats att infoga en smula mer disciplin nu fram till Verbier. Jag vill ju inte återuppleva förra årets super-psyk-bonk på UTMB…

Jag tuffar på med MAF blandat med tempo och tempo+ ibland. Känns som att det funkar.

Känslan av att vara stark

En bit in i gårdagens runda kommer känslan. Trots regn, blåst och en ynka plussgrad är kroppen är nu uppvärmd, fotlederna har slutat gnissla och kläderna och skorna har anpassat sig efter fuktigheten i omgivningen. Jag är med andra ord svettig från insidan och dyblöt från utsidan men inte kall. Jag slår på pannlampan, viker av från gångbanan och tar den välbekanta stigen som leder upp i skogen.

Känslan är att jag är stark och lätt och den känslan gör mig innerligt glad. Skogen är kolsvart och ljuset av min pannlampa äts effektivt upp av mörket. Regndroppar fastnar på mina glasögon och sikten försämras ytterligare. Som tur är känner jag till stigen väl och jag springer på utan att behöva bekymra mig om att hitta.

Jag jobbar med att hålla ett bra tempo utan att pulsen skenar iväg. Jag lyckas inte med detta hela tiden för ibland är det bara för kul att trycka på för att jag skall kunna hålla mig. Lågpulsträningen är en utmaning och jag tar den med blandat allvar. Igår frångick jag mitt pulsmål ordentligt ett par gånger. Det sker inte medvetet utan plötsligt kommer jag på mig själv och konstaterar att pulsen är 10-15 slag över mitt tänkta tak. Då kallar jag bara den delen av rundan för fartlek istället så känns det bättre. Ingen hänger mig för denna efterkonstruktion.

Vädret är fantastiskt. Det blåser och regnar och det mesta av snön är redan borta. Marken är frusen på de flesta ställen och gissa om det är blött! På många ställen är det fortfarande svallis och dubbarna får jobba. Stigen jag följer är inte speciellt tydlig och i mörker och regn är den verkligen inte lätt att följa. Jag springer plötsligt in i en lågt hängande gren och min pannlampa flyger iväg en bit bort från stigen. Den går inte sönder men jag tänker ändå på att det där med extra pannlampa i ryggsäcken är nog inte så dumt även på mina träningsrundor. På detta ställe är jag ca 30 min från närmaste belysning och det hade varit stört omöjligt att hitta tillbaka utan fungerande pannlampa. Lite äventyr på en helt vanlig tisdagkväll.

Sista biten hem går lite trögt i motvinden. Vinden har friskat i ytterligare och piskar mot kinden. Jag har svårt att avgöra om det är regn eller hagel som träffar mig. Väl hemma efter nästan 2,5 tim går kläderna rätt i tvättmaskinen och jag direkt in i en varm dusch. Jag känner mig så tacksam och levande.

Tankar om hyponatremi vid träning och tävling

När jag i vuxen ålder började träna och tävla i uthållighetsidrott fick jag snabbt stora problem med vätske/salt balansen. Jag mådde rejält dåligt efter varje gång jag svettats mycket och jag tolkade det som vätskebrist. Symptomen påminde om en seriös bakfylla och uppkom efter varje hårdare träningspass. Dricka mer vatten innan, under och efter passet blev mitt naturliga motdrag mot det som jag tolkade som dehydrering och det fungerade verkligen dåligt. Nu i efterhand kan jag konstatera att det snarare var Hyponatremi (EAH – exercise associated hyponatremia). Hyponatremi är en elektrolytrubbning och kan uppstå efter överdosering av vatten, sk övervätskning. Lite mer intressant info om detta hittar du i denna artikel från webbsidan irunfar.com. Även i denna artikel. För den som vill gräva djupare i detta rekommenderar jag Tim Noakes djupgående bok Waterlogged.

I mitt fall tog det flera år innan jag slutade skjuta mig själv i foten genom att dricka för mycket och ytterligare tid innan jag någorlunda förstod vad som händer.

Ett tag använde jag Resorb/Fizz/Zero salt-brustabletter för rehydrering under och efter ansträngning. Detta mildrade symptomen och jag mådde mindre illa.  Att tillsätta mycket salt gör att saltbalansen blir bättre men hjälper inte i sig mot vätskeöverskottet. Jag tål inte heller sötningsmedel som de flesta av dessa tabletter innehåller och detta gör att jag blir väldigt gasig i magen.

Under Icebug 24 2011 fick jag i mig för mycket salt i kroppen(med brustabletter) vilket inte heller är helt enkelt att reda ut under en tävling. Det leder till enorm törst och accelererat drickande av den salta drycken.

Numera använder jag min ”egna sportdryck” med detta enkla recept: Vatten(ca 500ml), 1msk MCT-olja, lite salt, lite honung.
Sockret(honungen) är inte till för att ge mig energi utan för att underlätta för vattnet att tas upp. Saltet är mest till för att göra drycken godare och mer isoton/lättdrucken. MCT-oljan är energi och dämpar även farten med vilken andra kolhydrater tas upp. Skall jag vara igång mer än 2 timmar så äter jag också något redan efter 45 minuter och där finns det ibland lite snabbare kolhydrater…

Prova! Gott så det förslår och billigt så klart.

Lottningen gav ingen UTMB biljett 2016 :(

Nej det blev nit på lottningen och inget UTMB för mig i år. Jättetrist och jag avundas dem som får springa. Jag har andra lopp planerade men behöver nu ha med i beräkningen att samla UTMB poäng för nästa års lottning. Jag ger mig så klart inte.

Helgens Sandsjöbacka Trail 50 miles ser ut att bli en DNS för min del. Jag är fortfarande lite förkyld och känner att min form inte är var den borde för ett sådant äventyr. Jag har inte beslutat mig till 100% ännu men så ser det ut idag.

Nu skall jag ut och springa av mig frustrationen av att ha missat UTMB platsen…

14 dagar till Sandsjöbacka trail.

15-17 januari är det race weekend och alla 7 klasser i Sandsjöbacka Trail -serien avgörs under tre dagar. Min plan är att springa 82km(50 miles) på söndagen.

Efter ett planerat träningsuppehåll på 10 dagar över jul och nyår är jag nu igång igen med bara 14 dagar kvar till själva tävlingen. Efter uppehållet är jag naturligtvis väldigt träningssugen och känner mig pigg och glad i kroppen. Timingen är så klart allt annat än bra. Det hade varit bättre om tävlingen hade gått idag men nu får jag spela de kort jag fått på bästa sätt. Det är kanske ändå det som är min styrka, att kunna anpassa mig efter omständigheter och varken bli pressad av yttre omständigheter eller stressad av andras prestationer.

50 miles är långt. Väldigt långt. När underlaget är utmanande, årstiden gör att start och mål sker i mörker(för de flesta) och temperaturen gör att vätskan man har med sig fryser i flaskorna – då känns det riktigt långt. Tröttheten sätter in och farten går ned. Det känns som om avståndet till målet snarare ökar än minskar. Jag gillar att bli riktigt trött och det är ett måste för att ha roligt under ett lopp som detta.

Och visst gör det ont att fortsätta framåt fast jag är trött i hela kroppen. Utmattningen kommer till ett läge som jag aldrig kommer till under träning. Erfarenheter från tidigare långlopp gör dock att jag vet att jag kan pressa mig förbi denna ”vägg” av trötthet och smärta. Jag försöker att inte identifiera mig för mycket med tröttheten och jag vet att den både kommer och går under loppet.Jag brukar försöka se mig själv lite utifrån när det börjar gå tungt och kan då coacha mig själv förbi trötthetsperioder.

Idag fick jag en fin tur från parkeringen vid Kyrkby-Dala upp längs Sandsjöbackaleden runt båda Shell-mackarna och tillbaka till parkeringen. Inget fartrekord direkt och jag fick en rejäl energi-dipp på tillbakavägen. Spåret var fullt med frusna fot och MTB-spår vilket gjorde det tufft för fotlederna. Jag borde haft någon energi med mig men jag tog mig ändå ur dippen på ett bra sätt. Det han nästan bli helt mörkt mot slutet så ingen idé att slå av på farten. Hoppas kunna göra en 3 timmarsrunda med samma tryck nu i veckan.

Screen Shot 2016-01-03 at 20.22.52

Podcast running

Många timmar på vägar, längs stigar och i skogen. Ibland vill jag bara höra omgivningarna och min egen andhämtning men oftast gillar jag att lyssna på något i mina lurar. De första åren när jag sprang var det mest musik men numera är det podcasts som gäller för mig. Det känns naturligt att programmen då handlar om träning, kost och hälsa. Jag gläds över att lära mig mer om dessa ämnen och roas också av programvärdarnas humor, värme och nörderi.

Efter att ha lyssnat på många avsnitt av samma pod-värdar erkänner jag gärna att ett visst beroende växt fram. Att följa en serie på TV känns allt för passivt för mig men att följa en podcast går att kombinera med aktivitet. Just kombinationen av att vara utomhus, träna och samtidigt lyssna på något intressant har verkligen slagit an hos mig. Ibland märker jag dock att löpningen och min ansträngning blir för intensivt och tar över uppmärksamheten och det som spelats i lurarna når då inte fram. Då stänger jag av eller så märker jag inte ens att podden spelar. Då får jag senare bara lyssna om just det avsnittet.

Alla podcasts är på ett eller annat sätt reklamfinansierade men reklamen är ofta väl samlad i början av inspelningen och det är ganska lätt att ”spola förbi” denna.

Mina podcast favoriter:

Endurance Planet Screen Shot 2015-12-26 at 11.11.38
Tawnee Prazak pratar om träning, mat och hälsa. Hon intervjuar en eller flera personer i varje avsnitt och jag har lärt mig mycket av dessa program. Det är lättsamt och opretto. Jag gillar samtalen mellan Tawnee och Lucho. Ungefär ett avsnitt på en timme i veckan.


 

Talk UltraScreen Shot 2015-12-26 at 11.11.48
Brittiska Ian Corless intervjuar olika personer om deras löpning. Mer fokus på tävling, FKT och elit än tips för motionären.


 

 

Nourish Balance Thrive Screen Shot 2015-12-26 at 11.22.08 .png
Christopher Kelly pratar om mat, näring och träning. Oerhört fin engelska och fullpackat med information och idéer. Vänligt och ödmjukt men knappast lättsmält.


 

The Model health show / Shawn StevensonScreen Shot 2015-12-26 at 11.24.39
Mjukt och mysigt. Mer kärlek och tanke än pulszoner och träningsupplägg. Bra motvikt till vissa av de andra podcasterna.


 

Ben Greenfield Fitness Screen Shot 2015-12-26 at 11.24.13
Ben är en outtröttlig kille som inte kan sluta prata. Påläst och reflekterad som få andra. Fokus på hälsa, kosttillskott, paleo, biohacking.


 

 

Salomon Fellcross – löparsko för obanat

Jag är inne på mitt tredje par Salomon Fellcross. Jag hade två par av den förra modellen och nu håller jag på att slita på mina Fellcross 2. Känslan i modellerna är snarlik. Innevarande modell heter Fellcross 3. Denna har jag inte provat men verkar vara väldigt lik 2:an. Passformen på skon är tight och det finns inget lull lull. Detta är en ”minimalistisk” sko för den som gillar att springa i skogen, på fjället eller på trixigt stigar. Det är som om gummidubbarna var limmade direkt på dina fötter.

Jag har använt skon på många av mina träningsrundor genom åren och även på tävling. Nu senast på Kullmannen Ultra där jag chansade på att mina fötter i kombination med skon skulle hålla för den långa distansen(drygt 60km). Det var inga problem alls.

Det är svårt för mig att hitta nackdelar med denna sko. Jag kan tänka mig att den inte passar alla och jag hade från början ingen större förhoppning om att den skulle passa mig heller. Jag är ganska stor/tung och tänkte att jag kanske inte passar i ”sånna där frökenskor” men det var fel. Riktigt fel. Detta är nu mina absoluta favoritskor.

Aldrig har jag så roligt som när jag kan springa i dessa. Löpkänslan är fantastisk. Inga skavsår. Lätta och smidig sko med bra grepp i mjuka underlag. Liiiitet minus för grepp på blött berg men vad greppar bra då om man inte har ståldubb?…  Quick leach funkar kanon. Torkar snabbt – både under löpning där vatten från ett blött parti snabbt tryckts ut men även hemma i väntan på nästa äventyr. Hållbarheten har jag heller inget att invända mot. Jag är helt enkelt jättenöje med skon.

När det är riktigt vinter(jag bor i Halland…) så springer jag med IceBugs skor och jag har en dröm om att montera IceBugs fantastiska sula på en av mina gamla Fellcross-överdelar…

Skon finns billigare, tex på Outdoorexperten.se