Plusmeny

Planen idag var att springa det för mig etablerade långpasset på 20km. Samtidigt lockade tanken på att springa lite längre.

Kanske dags att sträcka ut lite till? Jag lät känslan styra och när jag kom till vägskälet där beslutet behöver göras kändes kroppen stark och jag valde plusmeny. Det blir nya sköna höjdmetrar över snorhala klippor.

De senaste dagarna plusgrader har förvandlat stigar till bäckar och hela upplevelsen är infernaliskt blöt. Strax innan rastplatsen vid Torpasjön forcerar jag inhägnaden genom att krypa genom ett hål i grinden.

Just innan jag viker av ned mot den minimala gångtunneln under motorvägen passerar jag 6 danska kombibilar med takboxar. De står snyggt parkerade efter varandra och alla passagerare står och trängs under ett litet tak på rastplatsen. Alla har enormt mycket kläder på sig och flera av dem röker. Jag har god fart och bara en tunn tröja på mig. Funderar kort på om de är lika oförstående när de ser mig som när jag ser dem.

Det är först nu jag noterar att det regnar. Jag springer genom tunneln och ut på andra sidan. Rätt in i nästa porlande bäck.

På slutet av rundan blir det ganska jobbigt. Jag stålsätter mig och försöker hålla god löpteknik ända in i mål. Efteråt känner jag mig överväldigad av upplevelsen. De bäst investerade 3 timmarna på länge.

Midnattsvånda

Plötsligt har kvällen gått. Men jag hade ju tänkt träna. Ett projekt framför datorn drog som så ofta ut på tiden och nu poserar klockans båda visare stolt rätt upp. Jag reser mig från köksstolen. Fötterna protesterar. Jag hör vinden som sliter i träden och ser det horisontella regnet i skenet av den ensamma gatubelysningen. Linkar bort till termometern. +2. Vet inte vad ska skall göra med informationen. Känner att jag tvekar och plötsligt hör jag rösten inom mig. When in doubt – go running.

50 minuter senare njuter jag av det varma vattnet i duschen, känslan i kroppen efter löpningen och av det goda beslutet. Mötet med kudden blir kort och jag somnar inom en minut. Vaknar lite trött men nöjd nästa morgon. Life is good.

Mot BUM 88km men först…

Efter ett ganska nedslående men rättvist resultat av min och Jerrys insats på Sandsjöbacka Trail 89km känner vi nu båda att vi har lust att ta revansch på distansen på årets upplaga av BUM 88km i slutet av maj. Under Sandsjöbacka Trail var vi tvungna att gå stora delar av distansen och det förtar verkligen en hel del av det roliga. Det är ju trots allt traillöpning som är kul – inte ”trailgång”.
För att lyckas med detta är det helt nödvändigt att komma i betydligt bättre form, komma ned ett antal kilo i vikt och få ett rejält antal längre distanspass under bältet innan starten den 25 maj.

Just vikten har jag och Jerry liknande utmaningar med. Utan ambition om att hålla en lämplig vikt glider vi både lätt upp över 90 kg. För att ha en bra resa under ett ultralopp behöver jag ligga närmare 80 kg. Jag har gjort resan från 90-95 kg ned till ca 82 kg ett antal gånger innan tävling och nu är det alltså dags igen. Det blir som inledning en omgång av periodisk fasta. Jag vägde in mig under veckan och läste med förskräckelse siffrorna 89 på displayen. Bara att kliva upp på vågen och möta detta faktum var lite av en prestation. Jag har inte vägt mig på många månader och anade så klart att jag sakta men säkert närmat mig 90 kg. Jerry är i en liknande situation och vi behöver nu peppa varandra och vända trenden tillsammans.

Idag blev det en skön 20 km runda i 5 minusgrader. Passade på att vlogga lite. Man kommer att kunna följa resan mot BUM 88km, 82kg och låt säga 11 timmar här och vi kommer att göra det i form av YouTube vlogg med länk till filmsnuttarna här på sidan.

Wish us luck !

Point of view

Igår kväll blåste det 17 m/s och regnet vräkte ned. När jag tittade ut i mörkret från köksfönstret smattrade regnet på rutan och jag noterade temperaturen. Två plusgrader. Jag öppnade dörren för att ”känna lite”. Nu fanns det i alla fall gott om argument i vågskålen som är märkt ”inte springa”.

Då kör jag mitt favorittrick för att trotsa oddsen. Jag drar upp min t-shirt och tar snabbt på mig pulsbältet. Sedan länge har jag lovat mig själv att om jag tar på pulsbältet så blir det löpträning. Eftersom det inte är så värst bekvämt att sova med så finns det bara en bra lösning.

Ull-långkalsonger, goretex-byxor, tröja, jacka, pannlampa, lurar i öronen, huvan upp, igång med Garmin och så ut.

Galet kallt regn piskar mot ansiktet och glasögonen immar igen. Efter ett par minuter kan jag inte hålla mig utan skrattar rätt ut i mörkret. Det är inte synd om mig. Redan efter ett par minuter är jag varm och go. Löpningen känns rolig och kroppen stark. Jag springer förbi hus där gigantiska tv-apparater lyser upp väggarna. Kontrasten är effektfull och lite komisk. Jag flyger fram längs den smala stigen. Över rötter och stenar, genom en liten tallskog och ut på en grusväg. Plötsligt känner jag att det är halt. Marken är underkyld och det kalla regnet fryser när det träffar vägen. Jag springer långt ut i vägkanten för att få grepp. Regnet tilltar men nu är jag varm som ett kärnkraftverk.

I min eufori har jag nu låtit pulsen skena iväg och på vägen tillbaka ser jag nu till att åter hamna i zonen. När jag kommer hem har det gått 43 minuter. Ett par minuter längre än vanligt men jag känner mig helnöjd och har ett lätt lyckorus.

Efter en snabb dusch sätter jag mig vid köksbordet och tittar ut genom fönstret igen. Det har gått 60 minuter. Det ser kallt och ogästvänligt ut på utsidan. Men jag vet bättre.