Långsamt allt bättre

Om några veckor är det dags för första årskontrollen efter min cancerbehandling. Det är vid denna kontroll som drygt 70% av alla återfall upptäcks. Visst känns det nervöst. Dock är det naturligtvis inte vid undersökningen som återfallet sker utan detta har i så fall redan inträffat. Om cancern har spridit sig och metastaser hittas på nya platser i kroppen blir behandlingen svårare än förra gången. Ingen större idé att grubbla på detta nu. Jag försöker fokusera på att må så bra som möjligt, belasta och provocera kroppen så mycket jag orkar för att den skall fortsätta återhämta sig efter operationer och cytostatikabehandling. Jag har fortfarande domningar i fötterna och flera av mina tår känner jag inte alls. Fingrarna har blivit bättre och bara när jag gör något ”komplicerat” så som att skruva på en kork på en flaska märker jag att jag är fumligare än innan. Jag har en del allmänt obehag/smärta i hela kroppen och är ofattbart stel efter att ha suttit still en stund. Då känns det som att jag blivit 20 år äldre på ett år.

Träningen däremot går ganska bra. Jag har varit envis och försökt löpträna trots att jag har problem med mage/tarm. Det har blivit många ”besök i buskarna” på mina rundor. Jag känner att jag vill fortsätta utsätta kroppen för den belastning som jag vill att den skall återanpassa sig till. Oavsett hur det har fungerat kan jag konstatera att det fungerar och jag kan nu springa 60-80 minuter utan att behöva avbryta. Detta att jämföra med 3-5 minuter som det var för ett par månader sedan. Konditionen är inte så imponerande men jag njuter av att kunna springa och allt eftersom mina rundor blir fler och längre känner jag att även konditionen återvänder.

Tanken är att jag skall springa UTMB i augusti. Om utvecklingen fortsätter som den gör nu känner jag att jag har en god chans att än en gång bli UTMB finisher.

Jag har under sjukdomstiden gått upp lite drygt 10 kg och detta har jag nu tagit tag i. Tillsammans med Jerry (som verkar ha sympati-ätit med mig) har jag en plan om att komma tillbaka till matchvikt lagom till UTMB. Med invägning/rapport varje måndag och 300.- in i en gemensamma reskassa för varje missad invägning blir viktresan ännu roligare. Så här 6 veckor in i projektet går det enligt plan men jag förstår att det kommer större utmaningar närmare målet. Precis som i vilket långlopp som helst går det nästan oroväckande lätt i början…

Ensam är inte stark

De två senaste veckorna har jag märkt att kroppen orkar med träningen lite bättre. Magen fungerar nu hjälpligt och psykiskt har jag också lite mer ork och driv. Den sista veckan har jag kunnat springa flera gånger och det känns underbart. Visst är konditionen obefintlig och farten låg men glädjen känner jag igen och den betyder allt.

Jag hoppas kunna bibehålla motivation till träning och diet tillräckligt länge för att det skall börja gå lite mer av sig själv. Nu behöver jag fortfarande motivation och pepp utifrån för att det skall bli av. Diet ja. Jag har gått upp drygt 10 kilo på knappt ett år och nu tänker jag mig att dessa kilo skall bort igen, helst innan UTMB. När man springer upp och ned för berg spelar vikten ganska stor roll. Framför allt tror jag att risken att jag skall skada mig minskar om jag väger lite mindre. Jag är ganska kraftigt byggd så även med min nya målvikt är jag långt från trådsmal.

Igår eftermiddag drog jag och Jerry på oss dubbskorna och masade oss runt skjutfältet vid Sisjön. Jag var inte riktigt säker på vägen men vi hittade runt till slut. Det var lite längre än vad jag mindes. När jag laddade upp passet till Garmin Connect visade det sig att vi av misstag sprungit en del av slingan två gånger. Jag skrattade rätt ut när jag såg detta för ingen av oss hade reagerat. Det känns fint att kunna dela mål, glädje och utmaningar med en träningskamrat som Jerry. Jag har även starkt stöd från resten av familjen. Ensam är inte stark.

Mot UTMB

Kort rapport: Allt ok. Tarmsystemet fungerar långsamt bättre men löpträning är fortfarande problematisk. Neuropatin i fötterna är mäkta irriterande men går så klart att leva med. Resan mot årets UTMB går nu via promenader och styrketräning. Lite mer riktig löpträning får ansluta när det blir möjligt.

Trög omstart

Under en utlandsresa nyligen hyrde vi en helt ny och väldigt liten Fiat 500. Då vi till vardags kör en betydligt motorstarkare bil blev kontrasten närmast komisk. Vid ett tillfälle skulle vi i uppförsbacke köra om en långsamgående lastbil,  bara för att kostatera att vi redan hade gasen i botten.

Just nu är jag den där Fiaten. Det är knappt att jag behöver springa för att pulsen skall sticka iväg. Jag blir alltså andfådd av rask promenad. Försök till tempoväxling syns i träningsloggen som en ökning i puls men utan dito i fart. Konditionen ligger för närvarande som en blöt och trasig servett på marken stirrande upp mot mig suckar ”mehhh”.
Detta är föga förvånande och inget att hänga läpp över.

Foten i kläm? Jajjamen!

 

För varje gång som jag tvingar de motvilliga fötterna ned i löparskorna blir jag omgående belönad med glädjen över att jag kan springa och dessutom med en grymt bra träningseffekt. Väl tillbaka hemma känns det så klart fantastiskt. Just att knuffa mig själv över tröskeln är fortfarande väldigt trögt. För mig verkar det hänga ihop med konditionen. När jag är i bra form är det absolut inte svårt att komma ut och träna. Nu gäller det för mig att vara konsekvent och långsamt jobba upp konditionen så att löpningen blir ännu roligare.

Nästa tävling då? Inget planerat än så länge. Det kan hända att jag springer Sandsjöbacka 30km som social run i januari. Jag brukar också ställa upp och hjälpa Robert med att markera/avmarkera de första 6-7km på 82km banan och det kommer jag nog att göra i år igen. Det blir som ett intervallpass med ca 1000 korta intervaller och tar faktiskt ganska lång tid. Med andra ord ett långpass i tid men inte i sträcka. Att göra detta ger mig också glädjen att vara delaktig i ”min sport” på ytterligare ett sätt. Rekommenderas!

Det går upp och det går ned…

Låt återhämtningen börja. Nu är min stomi och venport borttagen sedan ett par veckor. Agrafferna som har hållit ihop operationssåret togs bort idag. För första gången sedan i maj har jag nu ingen bokad tid hos vården. Det känns positivt. Nästa station på cancerresan blir vid första scanningen som förmodligen sker i juni.

Hur mår jag nu då?

När stomin togs bort åkte jag hem redan dagen efter operationen vilket tydligen var nytt rekord på Varbergs sjukhus. Jag mådde bra och vill hellre vara hemma så då fick jag åka hem. Veckan som följde blev dock rena mardrömmen. Ont i magen och smärtsamma toabesök minst varje kvart dygnet runt. Jag har legat ihoprullad som en ynklig boll, svettats ymnigt och känt mig allmänt döende. Tankar som ”om jag slutar äta behöver jag ju inte gå på toa…” och ”skall det vara så här resten av livet?” har snurrat i min skalle. Jag tänkte också att om det inte blir bättre snart så vill jag ha tillbaka min stomi för det fungerade i alla fall bra.

På fredag morgon när jag skulle på återbesök på sjukhuset och försöka få hjälp med mina besvär kände jag mig plötsligt betydligt bättre. Jag fick i alla fall ett nytt bulkmedel som bättre skall hjälpa till med tarmfunktionen. Varje dag efter detta har jag känt en förbättring. Det är en lättnad som är svår att beskriva. Jag känner tacksamhet för att kroppen verkar läka väl och att jag nu börjar få mer av ”livet” tillbaka. Jag är fortfarande betydligt mer trött än innan canceroperationen och neuropatin är delvis kvar i fötter och händer. Kajakpaddling fungerar till nöds men inte i min yrkesroll med ansvar för andra.

Jag har inte orkat förmå mig själv att träna något på många veckor nu. Saknar glädjen som löpningen, ansträngningen och kampen ger mig.

I går gick jag in och kollade och javisst jag har alla de 15 poängen som behövs för UTMB och jag har min ”pirority ticket”. Detta betyder att det räcker att jag anmäler mig den 14 december så får jag en startplats i loppet.

En helt annan femma är hur jag skall komma i form så att jag kan genomföra loppet på ett bra sätt. Det är nästan 9 månader kvar så jag har en del tid men just nu tränar jag inte alls och skall jag hinna måste jag sätta igång – ”typ nu”.

Noterade under min korta sjukhusvistelse att jag nu också väger 10kg mer än i våras. Min förhoppning är dock att dessa kilon kommer att flyga av illa kvickt så fort jag kommer igång med träningen.

Mina odds är alltså igen ganska dåliga men jag har nu blivit ganska bra på att slå från underläge och det tvingas jag alltså göra även denna gång.

Så vad väntar jag på? Tja igår vaknade jag med en första klassens förkylning och det västa av den får nog ta att blåsa över innan jag sätter igång med någon mer seriös träning. Men efter det. Avanti!

Test: Salomon S-Lab Sense Ultra

Jag är väldigt kräsen i mitt skoval och de flesta löparskor passar mig dåligt. Det märke som producerar flest skor som passar mina kräsna fötter är Solomon. Därmed inte sagt att alla skor från Salomon fungerar. Ett exempel är Speedcross som ser fantastiska ut och initialt känns bra men som redan efter ett par kilometer får mina fötter att värka. Jag köper med andra ord en del skor som jag sedan ratar…

Efter att ha läst en mycket positiv review i bloggen Its all about the vertical bestämde jag mig för att detta är skorna jag skall prova härnäst.

Nu har jag sprungit en hel del med dessa skor. Längsta sträcka var Sätila Trail 84 km nu i helgen och jag är mer än nöjd. Efter loppet som innehöll många partier med djup lervälling kunde jag konstatera att jag inte hade en enda blåsa på fötterna. Skorna kändes bekväma under hela loppet. S-lab Sense Ultra är relativt låga och har inte så mycket dämpning. Detta ger en stabilitet och komfort som jag uppskattar. Skon omsluter foten väl utan att vara för smal. Det finns lite rörelsemån för foten men inte så mycket att det resulterar i skav.

Jag skulle gärna ha denna sko även som vardagssko men till det har jag alla andra salomonskor som jag inte gillar att springa i.

Nu har jag inte sprungit mer än 20-25 mil i skorna men de känns fortfarande som nya. Om det blir riktigt lerigt och obanat är mina Salomon Speed bättre. De är också aningens bättre på att dränera ut vatten efter blöta passager. I något enklare terräng(stig och grusväg tex) är S-lab Sense Ultra betydligt bekvämare än Speed.

Jag kan varmt rekommendera denna sko.

Känslosam dag med lyckad bärgning av viktiga ITRA/UTMB poäng.

Idag har jag sprungit Sätila trail 83km. Mitt mål var att komma i mål och bärga de 4 poäng jag behöver för att få min startplats på UTMB 2018 och det målet lyckades jag med!

Yes yes yesssssss. Ni anar kanske hur bra det kändes att passera mållinjen.

Men det var på inget sätt en enkel resa.

Jag startade tillsammans med Jerry som jag sprungit många lopp tillsammans med under åren. Vi är normalt ganska jämnstarka rent fysiskt. Vi har båda haft en period med sjukdom och skador så att träningen inför detta lopp var i stort sett obefintlig. För oss båda var det förra riktiga långpasset denna tävling förra året.

Så redan efter 20km kände vi oss rejält slitna med värkande ben och fötter. Inget gott tecken. Vi rullade på till 30 km och blev allt mer slitna. Det var en smått patetisk duo som hasade sig genom skogen fram likt Quasimodo. Varje steg var en bragd och det var i detta lägen enormt långt kvar till mål.

Ungefär halvvägs i loppet passerar man Äskhults by och där var det rena fältsjukhuset med löpare insvepta i värmande filtar väntandes på skjuts tillbaka till Sätila. Vi gjorde ett kort stopp där och fortsatte mot Fjärås bräcka. Nu kommer vi in i en ny och bättre bubbla och vi springer mellan varannan snökäpp eller ”fram till det sneda trädet” osv. Stämningen som har varit lågt ett tag stärks nu och vi känner att vi har god progression mot Fjärås. Jerrys knä spökar allt mer och han börjar flagga för att han eventuellt bryter i Fjärås.

Vid Fjärås bräcka möter Ulrika upp som har lovat för att agera stöd för mig de sista 25km in i mål. Jerry bestämmer sig för att bryta.

Ulrika och jag fortsätter nu färden mot målet. Vi har nu god marginal till maxtiden och behöver inte bekymra oss så mycket om den. Första 6-7km går väldigt väldigt trögt och jag behöver ta gå-pauser ofta. Vi går betydligt mer än vi springer. Sedan är det som att kroppen sakta vaknar till liv. Allt eftersom vi närmar oss målet så får jag mer kraft och vi springer mer. Ulrikas envisa pepp biter bra och vi passerar många löpare och det känns nu roligt att springa igen. Mellan Fjärås bräcka och mål tar vi hela 9 placeringar.

Till slut går jag i mål på 13:44 och känner mig ett kort ögonblick helt tom, dränerad på all kraft och alla känslor. Sedan känner jag stor glädje. Glädje över att kunna göra detta trots sjukdom, stomi, just avslutad cellgiftsbehandling mm. Jag känner också glädje och tacksamhet över att jag har så fantastiska människor runt mig som jag kan dela detta med.

Att kunna dela upplevelsen är värt enormt mycket och en stor anledning till att ultralöpning är min passion.

Vad händer nu då? Startplatsen till UTMB är bärgad och detta har varit en morot och bra delmål. I det fysiska skick jag är i nu kommer jag inte att starta i UTMB då jag inte skulle ha en chans att fullföra. Målet på tävlingen är att slå min bästa tid. Ett ambitiöst mål måhända men inte omöjligt. Det kommer att krävas en hel del träning…

Det ser jag fram mot.

11 dagar kvar – upp ur gropen nu Johan!

Nu är det reda två veckor sedan jag tog min sista cytostatikatablett. De 4 kurerna är nu över och det känns jätteskönt. Jag har fortfarande en del biverkningar kvar i händer, fötter och tunga. Min stomi är kvar och jag väntar på operationstid för att få bort den. Också den betydligt mindre operationen att ta bort venporten återstår.

Hur mår jag nu då? Jovars, ganska bra. Jag känner mig otålig och trött på samma gång. Nu när jag inte äter den hemska medicinen längre hade jag hoppfullt tänkt att jag plötsligt skulle vara tillbaka i mitt gamla jag men så är det inte. Jag är på botten av en djup grop och det kommer att krävas en hel del pannben för att ta sig upp ur den.

Jag löptränar lite och när jag gör det känns det bra! Det som skall till nu är lite mer motivation till att komma ut och springa lite oftare. Jag känner mig tung och slö i kroppen när jag inte tränar och motivationen sviktar. När jag väl är ute och kutar känns det relativt lätt och jag mår bättre efter ett träningspass än innan. Med det sagt känns det svårt att förklara varför jag har svårt att motivera mig. Jag behöver på något sätt bygga om mitt pannben så att det fungerar även för denna nya utmaning. Men pannbenet är dock hårt och tjockt och låter sig inte böjas i första taget.

Om knappt 2 veckor står det ”Sätila Trail 80 km” i min kalender. Det blir en rejäl utmaning. För ett år sedan sprang jag Sätila trail 120km på 15 timmar och då var jag i god form. Nu skall jag försöka mig på 80km på 18 timmar och med tanke på min nuvarande form kommer detta, om jag lyckas, bli en större prestation än förra året. I mål hägrar även de 4 ITRA/UTMB-poäng som jag behöver för att lösa ut min garanterade startplats i UTMB 2018.

Med på turen runt Lygnern har jag min vapendragare Jerry Bärnsten som själv kämpar med diverse blessyrer. Tillsammans hoppas jag att vi skall kunna hålla repet borta från våra nackar och passera mållinjen innan midnatt den 11 november, efter 18 timmars kamp. Tills dess försöker jag spendera tillräckligt med tid löpandes för att möjliggöra uppdraget. Jag vet av erfarenhet att jag svarar ganska bra på löpträning också i ett sent skede innan ett lopp.

Så kör på nu Johan!

 

Som en påse skridskor

Ja så mår jag just nu. Helkass. Igår fick jag min sista intravenösa behandling med cellgifter och nu skall jag äta tabletter i 14 dagar. Biverkningarna kommer först och främst från den intravenösa behandlingen och effekten är tydlig idag. Händerna och käkarna krampar, fingrarna värker och sticker och jag har magknip.

Just idag känner jag igen känslan från upplevelser jag någon gång haft under långa lopp. Känslan av att jag försöker uppbåda extra krafter, positiva tankar, hitta ljusglimtar men att tröttheten, smärtan och känslan av otillräcklighet har ett övertag. I det ögonblicket förstår jag att känslan jag har kommer att gå över. Also this will pass. Jag förstår det men kan inte känna det – ännu.

Sedan starten av cellgiftsbehandlingen har jag mått sämre för varje omgång. Att det skulle bli så visste jag men jag är ändå överväldigad över hur tungt det är nu.

Fungerar behandlingen då? Det vet man inte. Men om cancerceller mår sämre än mina vanliga/friska celler av behandlingen så känns det som att de borde dö för det känns nästan som att jag håller på att dö själv.

Förhoppningsvis kan jag skriva här om 5 dagar att jag mår bättre och att biverkningarna har släppt. Jag ser fram mot detta och att inte ha ytterligare omgångar framför mig.

Tränar jag något då? Nja. Mycket sparsamt. Det har varit svårt med motivationen. När man vet att det kommer ännu en ”slägga” och trycker ned mig i skoskaften snart känns det svårt att försöka bygga upp något. Jag är glad att jag hade en relativt bra form när jag påbörjade behandlingen. Förhoppningsvis är jag inom några dagar nere på en all time low och kan påbörja resan tillbaka.

Det ser jag fram emot.

Delad rädsla och glädje.

För att fira att jag nu är halvvägs genom cellgiftsbehandlingen åkte jag ner till Grächen i Schweiz för att få andas ultrastämning och alpluft och dela tid och upplevelser med mina vänner Erik och Jerry. Vi skulle egentligen ha startat i tävlingen Ultra Tour Monte Rosa alla tre men då Jerry var skadad blev det till slut bara Erik som startade.

När starten för loppet gick kände jag både ett starkt sug efter att få vara med och kämpa och samtidigt en enorm glädje och tacksamhet över att jag kunde vara där och dela stämningen med alla.

Under de två dygn som Erik tävlade gjorde jag och Jerry två dagsutflykter. Det blev rejäla turer med många höjdmetrar och teknisk terräng. Vi upplevde mycket av det man gör under ett ultralopp men med avsaknaden av tidspress.

Vi fick flera långa tuffa uppförsbackar, exponerade passager med rejält sug i magen och magisk träningsverk dagen efter. Jag var absolut inte på jakt efter någon speciell prestation, träningseffekt eller uppskattning från någon. Det är 100% självvald smärta och rädsla och det ger mig en bra motvikt till mina känslor för min sjukdom och alla elaka mediciner. Att få dela alla dessa känslor och upplevelser är inte bonus utan en ren förutsättning. Det skulle bli meningslöst att göra någon av dessa utmaningar själv.

Reflekterar också under resan över att alla kämpar, precis som jag gör men på sin egen front. Att vilja, våga och kunna dela detta är svårt och belönande. Rädslan är som så ofta vår svåraste motståndare.

Min fysiska kropp har fungerat bra. Jag är på inget sätt i ”bra form” och skulle aldrig klarat av att genomföra loppet. Det känns att kroppen är påverkad av behandlingen och min puls skjuter lätt i höjden och återhämtningen är långsam. Men jag kan träna och jag blir glad när jag gör det.

Nu i veckan påbörjar jag behandlingsomgång nr 3. Jag väntar mig att det blir ännu lite jobbigare än förra omgången vilket jag verkligen inte ser fram emot. Det är en blind kamp mot en okänd fiende. Jag känner mig liten och rädd inför utmaningen men jag har fantastisk support från mina vänner och inte minst från min familj. Jag får enormt gehör för mina speciella behov, min bristande ork och svajiga humör. Delad blir smärtan så mycket lättare att bära.

På onsdag börjar nr 3. Lets do this.