Race report – Risveden terräng 18,6 km

Mitt vanligaste träningspass är 20km så man kan inte säga att jag är ”växlad” för att springa snabbt. Så det var med lite onda aningar jag ställde mig på startlinjen på Risveden Terräng. Jag har sprungit loppet förut men då var banan flackare, lite kortare och mindre teknisk. I startfållan fick man gissa hur fort man skulle springa och jag tyckte att många såg väldigt taggade och snabba ut redan där. Jag tvekade men ställde mig i ledet bakom gruppen ”Gôrsnabb”, dvs 1:35-1:45.

Starten gick och det blev den vanliga tjurrusningen. 4:20 tempo de första tre kilometrarna innan man kommer in i skogen och det börjar gå uppåt. Jag försökte hänga på så gott det gick men jag har inte sprungit så här snabbt på länge och jag kände att min teknik var tveksam. Det var styltig löpning och jag kände mig ganska ansträngd. Mitt hopp stod till att jag skulle känna mig mer bekväm när vi kom in i skogen. Med skogen kom även uppförsbackar och jag hade en plan om att inte gå över 165 i puls. Detta gjorde att jag fick gå en del och blev passerad av många. En kille i färgstark tröja springer om mig och jag får anstränga mig för att inte haka på. Svårt att göra sitt eget race i ett sånt läge.

Efter ca halva loppet började jag känna mig mer bekväm och jag knappade in på löpare framför mig. Tempot var fortfarande högt för mig men benen bar och jag passerade små grupper av löpare i skogen. Jag hade vattenflaska med mig och stannade bara kort och sköljde munnen med sportdryck två gånger i stationerna. Detta verkar fungera utmärkt för mig – uppiggande och energigivande men utan magproblem då väldigt lite socker når magen.

Med några kilometer kvar siktar jag killen i den färgstarka tröjan. Jag närmar mig långsamt och ligger bakom honom en kilometer innan jag passerar. Ganska länge hör jag hans steg men när vi kommer ut på en grässtig blir det tyst. Med 500m kvar till mål tittar jag bak men han syns inte till.

I mål och nöjd med tiden 1:34:55 (alltså gôrsnabb med 5 sekunders marginal!) och 92:e plats av de 571 som kom i mål. Klart imponerad och inspirerad av de löpare som springer så mycket snabbare än mig. Jag måste träna lite mer snabbhet!

Emelie sprang också och kom i mål på fina 77:e plats av de 150 kvinnor som kom i mål.

Antivaller

Dagen innan tävling. Intervallträning? Nää. Antivaller då? Ja! Vad är då Antivaller? Enkelt. Istället för att ansträngningen är målet, så som vid intervallträning så är kvickhet i benen, flow, form och fart det jag är ute efter. Anledningen till att köra av-på som vid intervaller är här ett sätt att inte bli för ansträngd och urlakad inför kommande tävling men samtidigt bibehålla formen. Idag körde jag ett kort antivallpass och pendlade mellan MAF(132) och FAT_MAX(162). I morgon blir det 19km blodslit på Risveden terräng. Yaiii !!

Beroende av löpning

Det råder inget tvivel för mig om att jag har ett beroende till löpning. Om jag inte tar mig ut och springer på ett par dagar blir jag grinig och odräglig, för min omgivning och för mig själv. Tyvärr har jag inte någon tydlig drift som gör att jag kommer på vad det är jag behöver utan jag kan gå och sura ett bra tag innan jag kommer på vad det är jag måste göra för vända den sura minen och börja må bra – springa. Idag hade jag ett par timmar innan jag skulle iväg och jobba och när jag väl fått på mig ETT löpspecifikt plagg finns det ingen återvändo. Jag tar aldrig av mig torra träningskläder, den regeln håller jag stenhårt på och det hjälper en del. Lite som att hoppa från en trampolin. Har man hoppat så har man och det går inte att vända. Man kan ångra sig men blöt blir man.

På dagens runda hade jag ett par tekniska stopp där jag letade efter en låtlista, ett telefonsamtal och en kisspaus. Sedan fick det vara slutfipplat. Låtlistan levererade och tempot ökade. Lite fartlek hade jag tänkt mig men jag är bättre på att mala på. Benen känns lätta och löpvilliga och kilometrarna flyger fram. Sista biten hem är attraktionslös och oteknisk och då är det en utmaning att inte hamna i ett zombietempo. Just växlingen mellan skog och väg tycker jag är svår och intressant. Gillar att hata växlingen.

Väl hemma vränger jag av mig de dyblöta kläderna och slänger dem i en hög framför tvättmaskinen. PLAFF. Sådär nu har jag 20 minuter för dusch och lunch. Det hinner jag lätt. Endorfinruset räcker ända fram till kvällen och jag undrar när jag skall kunna dra iväg på nästa pass…

Morgonrunda i blyskor

Vissa dagar är det onekligen tungt att komma utanför dörren. I går kväll fanns en ambition om att springa idag på morgonen. Det är lätt att planera in en morgonrunda – på kvällen. Intressant hur en del av mig glatt skriver ut checkar som en anna del av mig plötsligt inte alls är intresserad av att lösa in.

Så i morse kändes det inte självklart att dra på sig skorna för en runda innan frukost. Istället blev det en stunds meditation. Det kändes bra. Efter det tänkte jag att om jag inte skall springa kan jag i alla fall göra mitt nya styrkeprogram som jag gillar skarpt. Det tar 15 minuter. Efter det var jag småsvettig och plötsligt var löpkläderna och skorna på ändå och jag var påväg ut genom dörren. Kanske tar jag bara en promenad. Men promenad är väl inte träning? Eller är det? Jag pillar med min Garmin och inser att jag inte ens kan välja promenad så det blir löpning. Okey då…

Efter ett par högst tveksamma kilometrar  där benen känns som ovilliga dykskobeklädda telefonstolpar kommer jag till Näsbokroks naturreservat. Frisk havsvind slår emot mig och lusten kommer krypande tillbaka. Jag kryssar mellan ljung och kossor – ökar oavsiktligt takten en smula. Med svettpärlor droppandes från ögonbrynen väljer jag kustvägen tillbaka mot Gårda Brygga.

Nu känner jag glädje och tacksamhet. Kroppen känns stark och i sitt rätta element. Upp och ned längs klipporna nära vattnet. Stora vågor slår mot klipporna och jag får lite saltvatten i ansiktet. Det är svårt att förstå att detta är samma dag som för en timme sedan och att det är samma ben som nyss varit så trötta och stela.

Det blir inget imponerande pass i loggboken men en bra påminnelse om att det lönar sig att mota bort demonerna, de som vill få mig att avstå det jag älskar.

Är löpträning meningsfullt?

Löpning är liksom all träning och livet för övrigt helt utan egentlig mening. Ingenting har mening. Mening är något man gör. Om vi byter ut ordet mening mot avsikt så blir det lättare att förstå vad jag menar. Men vad betyder det då att skapa avsikt? Kanske är det så enkelt som att om jag skall göra något avsiktligt så måste jag ha en intension, en slags avsikt. Om jag har en avsikt med det jag gör så blir det meningsfullt att göra det tycker jag.

Vad är då min avsikt med att löpträna? Vad är det som gör att detta är en meningsfull aktivitet för mig?

Låt mig blanda in ett ord till. Lust. Har jag vanligtvis lust att träna? Ja – oftast men inte alltid. Oftast när jag inte har lust så blir träningen av ändå. När träningspasset är över är jag oftast rejält trött på ett skönt sätt och jag känner alltid – lust. Nu är det inte riktigt samma sorts lust, innan och efter. Innan är det ”har lust med”-lust och efteråt ”det känns underbart”-lust.

För mig så är en del av avsikten med träningen att känna spänningen mellan dessa två olika versioner av lust. Att starta med en mycket svag lust, känna att det trots allt känns ok när jag väl är ute, öka farten successivt, känna ansträngningen tränga sig på, avsluta med en fartökning för att sedan känna ruset. Ruset av trötthet, glädje och lust. Då känner jag mig närvarande, levande och tacksam. Ögonblicket känns viktigt och värdefullt. Jag får lust att träna nu direkt bara för att jag skriver detta…

Min avsikt med att löpträna är alltså att komma till en speciell plats i mig själv. En plats där jag upplever mycket både fysiskt och psykiskt och där jag känner att jag hör hemma.

Vikt och välmående

Jag har länge intresserat mig för motstridiga samband. Ett exempel är sambanden mellan hälsa, välmående, vikt och prestation. Gränserna är suddiga och områdena korsar inte bara in i varandra utan också genom dimensioner som är både fysiska och psykiska.

När det gäller mat har jag genom åren gått igenom många faser och det är en härligt lång och krokig resa. Den medvetna delen av den resan kan man säga började efter ett bokköp på tågstationen i Narvik i slutet av 90 talet. Det var Barry Sears ”The Zone” som kort sagt är en bok om GI som lanserades ett bra tag innan GI ens blev ett begrepp. Jag roades av Barrys träffsäkra och roliga sätt att skriva och provade hans sätt att äta. Ett av mellanmålstipsen var rökt kalkonkött lindat runt en Snickers. Ett perfekt sätt att enkelt hamna i ”The Zone” enligt Barry. Nu i efterhand kan jag skratta åt detta men boken lärde mig att tänka mera fritt och jag fick en väldig experimentlust när det gäller mat. Jag minns en lunchpaus där jag åt 2 chilifrukter och en stor bit lax. Svetten sprutade i flera timmar efteråt. Det spelar tydligen roll vad man äter.

Som många andra har jag tidvis haft ett ganska komplicerat förhållande till mat, vikt och utseende. När jag efter grundskolan åkte till USA som utbytesstudent assimilerade jag mig snabbt till det lokala språket, kulturen och inte minst maten. Jag kom snabbt upp i en vikt en bra bit över 100kg innan jag hjälpligt lyckades bromsa trenden innan hemfärd.

Väl hemma i Sverige blev mitt nya intresse GoCart och där verkligen lönar sig att väga så lite som möjligt. Jag hittade själv på ”1:1 dieten” och vattenfastade varannan dag under långa perioder. Min vikt kom ned till 68kg som lägst och jag minns att min mormor var den enda i min omgivning som reagerade och tyckte att jag skulle sluta med fastandet.  Det var inga problem alls att göra viktresan på nästan 40kg utan att någonsin komma till en vikt som var klädsam eller hälsosam.

Fast forward ganska många år till ganska nära nutid och mitt intresse för hälsa och träning har aldrig varit större. Jag har aldrig kunnat så här mycket om hur kroppen fungerar samtidigt som jag förstår hur mycket det är jag inte förstår. Man kanske förstår energisystemens alla delprocesser i detalj, innehållet i maten ned till molekylnivå och kroppens respons på olika stimuli. Men ingen människa passar in i klassrummets och bokens stela mall. Själv är man inte ens n=1, a ”single case study” utan vi lever dessutom en dag i taget och varje dag presenterar sig i form av en ny oändlig uppsättning omständigheter som vi till största delen inte har någon makt över. Visst hade livet varit oändligt tråkigt om det inte hade varit så här? För mig är detta både en tröst och ett gissel.

Så hur är mitt förhållande till mat nu? Sedan ett par år radikalt förbättrat men fortfarande inte helt okomplicerat. Jag äter på ett sätt nu som gör att jag mår bättre än någonsin tidigare. Det är i princip bara mat som jag/vi från grunden lagar själva hemma. Nästan inget vete och socker. Men jag slinter/slarvar ibland och då äter jag mat och mängd som tidigare och då mår jag riktigt dåligt efteråt. Min tolerans har minskat. Jag tror inte att jag tar skada rent fysiskt och jag tycker inte att det är viktigt att alltid göra rätt men när jag får ont i magen och resten av kroppen känner jag mig besviken på mig själv. Det känns att jag har gjort något som jag visste är dåligt för mig och som dessutom inte ens ger mig någon njutning. Det är som om jag testar en drog som brukade ge mig ett härligt rus men som nu bara ger mig baksmällan.

Annat är det med tex vin. Jag förstår att det knappast är bra för mig men det ger mig en skön känsla och jag mår inte dåligt. Kanske gäller det att välja både sina strider och sina synder?

Precovery vs recovery

Återhämtning

Behöver man tänka på återhämtning efter en hård tävling? Självklart kanske man kan tycka. Reparera kroppen som har fått slita hårt. Men händer inte det av sig själv. Vad är det som är så bråttom?

Jag har nog alltid tagit det lugnt och ”skött mig bra” efter en hård ansträng och kallat det för återhämtning – recovery. Efter att ha funderat lite undrar jag om det inte är lite mer korrekt att prata om ”precovery” istället. Jag kan inte ens komma på ett förslag på svenskt ord här. Mina åtgärder är alltså till för att förbereda mig inför nästa ansträngning och inte så mycket för att ”reparera mig” från den förra.  Behovet av åtgärder efter en ansträngning, som kan vara mer mat, mobilitetsträning, extra sömn etc, är mest beroende på hur och när jag tänkt belasta kroppen igen.

Ordklyveri?

Detta kan kanske låta som ordklyveri men jag tror att det blir en stor skillnad i tanken. Jag har ingen ”skuld” som skall betalas tillbaka. Kroppen ordnar det bra själv även om det tar lite tid. Det är bara om jag snabbt skall kunna prestera och belasta igen som jag behöver optimera förutsättningarna för detta. Jag tycker det blir ett mycket positivare sätt att se på saken och att jag kommer snabbare i ett läge som jag behöver då jag har det nya målet i sikte och ser framåt istället för bakåt. För jag vill framåt. Nu behöver jag bara hitta ett nytt lopp att träna för, annars blir det svårt med min precovery tror jag….


På Wikipedia står det om Precovery men där betyder det något helt annat

På Wiktionary finns det två förklaringar varav den ena är:

Noun:  (slang) The act of resting before a long night, weekend or season of binge drinking

-alltså ungefär det jag menar men då förmodligen gällande en annan aktivitet även om jag också dricker mycket under mina lopp.

TVS – Ultra Trail Verbier St Bernard / Race report

Jag är just tillbaka efter att ha genomfört ännu ett ultralopp i alperna. Denna Ultra Trail Verbier. Det var en kamp utan dess like att bara ta mig i mål. Under loppet han jag känna mig fantastiskt snabb och stark, dålig och svag, ledsen och illamående, hoppfull och uppgiven. När energin är slut och har varit så i många timmar, då har jag ingen fasad kvar. Jag är avklädd och sann. Jag rör mig framåt så fort jag kan, vilket mot slutet av en lång tävling är mycket långsamt.

Utmattning har flera sidor. Kroppen töms på lättillgänglig energi och allt eftersom energiuttaget fortsätter och intaget minskar minskar också möjligheten till att prestera. Resan mot målet blir ett eget universum som alla tankar och känslor handlar om. I det universumet är tillvaron enkel men inte lätt. Lägre takt betyder mindre smärta just nu men också längre tid till mål och möjligen totalt sett mer smärta. Intensitet och tid är bara två av faktorerna i ekvationen. Om jag lyckas kontrollera mina tankar och känslor genom att påminna mig själv om min intension, själva anledningen till att jag gör detta, så blir resan lättare och utmattningen och smärtan lättare att bära.

Lyckas jag bra med kontrollen så känns det lättare inombords trots extrem fysisk belastning. Detta ger mig valet mellan att växla in denna förbättring i mer välmående eller i mer fart. Min intension med att genomföra ultralopp är inte att hitta bekvämlighet så för mig är det naturligt att lösa in nyvunnen komfort i mer fart vilket gör att jag i princip aldrig har det komfortabelt eller “lätt” när jag tävlar.

Det är också tydligt att man blir mer och mer känslig mot smärta och obehag. Som om man har ett försvar mot obehaget som sakta men säkert bryts ned allt eftersom timmarna går. Det är väldigt svårt att själv känna av om min känsla i stunden är mest verklig fysisk utmattning eller den psykiska “uttröttad av obehag” men det känns som att det går från att vara mest fysiskt i början till det omvända längre fram.

När jag hade två berg kvar att ta mig över började den verkliga utmaningen. Fram till denna punkt hade det varit fysiskt jobbigt och en berg och dalbana med en blandning av trötthet och bra fart. Jag påbörjade stigningen upp på det näst sista berget i mörker och det kändes bra till en början. Jag stannade till och kollade höjdprofilen som var tryckt på nummerlappen och jämförde med höjdmätaren på klockan. Det var en svagt undulerande profil och jag tappade snart kontrollen över hur långt jag kommit. Missmodet började kännas och jag blev snabbt tröttare. Det gick upp, upp, sedan lite ned följt av mer upp och lite ned, allt i pannlampas sken och utan möjlighet att orientera sig i var på berget jag var.

Min pannlampa lyser upp de närmaste 10 metrarna och jag känner mig som ett litet förvirrat damkorn på ett stort berg. Det kändes som en evighet innan jag kom till toppen och jag blev allt tröttare. Till slut tog jag av mig ryggsäcken, släckte pannlampan och la jag mig ned. Jag andades djupt och tittade upp på stjärnhimmeln under 5 minuter tills nästa löpare hade kommit ikapp mig. Jag tog på mig säcken igen och kände att jag hade hunnit bli fruktansvärt kall. Efter knappt 5 minuter blev jag tvungen att stanna igen och sätta mig ned och pusta ut. Så fortsatte det i flera timmar. Jag gissade innan denna ettapp att berget skulle ta 4 timmar att forcera men det tog istället drygt 7 timmar.

Väl nere i energistationen som ligger innan sista berget var jag en spillra. Jag la mig ned på golvet och blundade och mådde väldigt dåligt. Försökte få i mig lite energi och lyckades till slut få ned 2 koppar med buljong vilket jag tror räddade mig. Jag beslutade mig för att försöka sova i 15 minuter för att få till en reset. Det tog nog 4 sekunder att somna.

När jag vaknade kände jag att hade gråten i halsen och väldigt ont i ryggen. Jag lånade en 1,5 liters Cola-flaska och rollade ryggen mot den i 5 minuter. All kraft var borta och jag kunde knappt gå. Jag ville verkligen inte ge upp. Förra sommaren hoppade jag av UTMB vilket är något jag har ångrat bittert sedan dess. Jag har också sagt till många av mina vänner att jag inte har tänkt att ge upp utan fullföra det här loppet. I den andra vågskålen låg nu mitt skick. Jag var ett vrak.

Plötsligt kom beslutet, jag kör sista berget också och blir en finisher. På med utrustningen och börja knata. Det var ganska gott om tid att klara sista berget innan maxtiden och jag hade lite nytt mod. Nu var min fart komiskt låg. Jag blev konstant passerad. Mot slutet av sluttningen blev jag passerad av ett äldre lite överviktigt par med stora ryggsäckar som var ute på tur. Det var 10 små steg i taget men till slut var jag på toppen och kunde vila lite innan löpningen ned till målet. Jag tror aldrig att jag varit så fysiskt och psykiskt pressad under så lång tid. Det tog ett drygt dygn att komma tillbaka rent mentalt. Det kommer att ta lite längre tid med kroppen men jag är inte skadad.

Det var extremt varmt under loppet och drygt 60% av de 500 startande kom aldrig i mål. Ultra Trail Verbier är ett hårt lopp.

Jag har en del frågetecken av lite mer fysisk karaktär efter loppet. Under hela loppet (ca 30 timmar) är jag svag i uppförsbackarna och stark utför. I uppförsbackarna är jag till en början bara mer ansträngd än de övriga deltagarna och från ca 3 timmar och framåt är jag långsammast av alla uppför. Jag tvingas släppa förbi andra löpare kontinuerligt och behöver stanna ofta för att vila.

Utför är det ett helt annat ballgame. Jag passerar löpare hela tiden och blev under hela tävlingen inte omsprungen utför en enda gång. Frågan är så klart: varför är jag så svag uppför? Under mina träningspass är jag jämnstark med mina träningskompisar men det är pass på 1-3 timmar och då tror jag att jag kan kompensera genom att jag har en hög smärttröskel. Vad är det som gör att jag blir så svag längre fram i loppen? Till och med dagen efter tävlingen tål jag knappt någon belastning alls innan pulsen sticker iväg och jag blir andfådd. Någon har pekat mig i riktningen mer HIT (High Intensity Training) för att få upp min VO2 max och kunna ligga på en lägre % av VO2 max under tävling. Förslag mottages tacksamt 😃

En vecka till Race day

Ja tiden tickar och nu är det bara en vecka kvar till Race day. I måndags sprang jag Vildmarksleden som skall vara 42km. Jag tog bussen till Hindås och började följa skyltarna mot Skatås. Sist jag sprang här var under BUM för ett drygt år sedan. Då avverkade vi sträckan i mörker och regn och det var trevligt att se den i dagsljus nu. Men det bjuds inte direkt på några svindlande vyer. Det är granskog, grusväg, hygge, backe, åker. Rinse and repeat. När jag närmade mig Göterborg och Skatås blev jag välkomnad av Bruce och hans musik som strömmade ut ur Ullevi. Det kändes mäktigt. Jag var ganska trött på slutet och leden är dåligt markerad den sista milen så jag sprang fel och fick ta upp telefonen för att navigera flera gånger. Mitt mål att hålla 6 min/km gick om intet då och jag kom fram till Skatås motionscentral lite tröttare och senare än beräknat. Men 6:13 någonting får duga, det är ju träning. Enligt min klocka fick jag bara ihop drygt 39km så jag kanske sprang fel någon stans.

Igår blev det en enkel Hobo 10:a och det kändes ganska ”lätt” även om backen var svinhal. Efter 4 vådliga rundor skippade jag sista branten ned till järnvägen.

Jag känner en liten klump i halsen. Inget att oroa sig för. Kanske 3 lättare pass kvar innan resan till alperna nu.

12 dagar till tävling

Nu är det mindre än 2 veckor kvar till Trail Verbier St-Bernard. Träningen går hyfsat bra och jag känner mig motiverad att pressa på lite extra nu nästa vecka som blir den sista med hård träning. I torsdags sprang jag Hyssnaleden i grymt fint och varmt väder. Vätskan tröt för mig på slutet och det var inte lätt att hålla tempo. Hyssnaleden är kuperad och på sina ställen ganska teknisk. På slutet är det lättsprunget men jag brukar vara lite för trött för att kunna utnyttja det… På Måndag blir det långpass igen. Hindås-Skatås 42 km. Mer vätska i säcken blir det denna gång.