Plötsligt kommer man på det. Jag har inte sprungit. Det är därför jag mår kass. Tillbaka med tandborsten. på mid löparstassen och pannlampa. Hopp i skorna och iväg. Bara tid för lilla rundan så tempo tempo. Fotlederna protesterar lite mot den plötsliga aktiviteten. Bra tryck långs vägen. Superslirigt över klippor längs havet. Försöker ta igen förlorad tid längs stranden men det går trögt. Smal stig blir supersmal i pannlampans sken. En sista push upp för backen och sedan hemma. 31min 20sek och 4:53 i snitt inte så illa ändå. Och TJENA va mycket bättre jag mår nu.
Post UTMB low
Nu har det gått precis två veckor sedan starten på UTMB och sedan jag kom hem där ifrån har jag bara sprungit två gånger. Har inte känt mig på humör för löpträning alls. Förra lördagen sprang jag med frun på Risveden terräng som peppare/pacer vilket var lagom ansträngning just då och jag blev ganska trött trots ett relativt lågt tempo.
Idag tog jag min favoritrunda på sandsjöbackaleden. Vilken grym upplevelse. Det är 20 september och det borde vara höstrusk men jag sprang och svettades ymnigt i korta tights och bar överkropp. Tempot var bra och känslan lika så. Tiden räckte inte till dusch innan hämtning på förskolan men personalen börjar bli van vid att jag klampar in där lerig och med lätt krampande vader.
När jag springer själv blir det lätt att jag kör på i ett för mig högt tempo som ligger nära det jag klarar. Vad är vitsen med snacktempo när man ändå inte har någon att snacka med. Mjölksyran blir då min ende följeslagare och vi har ett spel jag tycker om. Jag börjar känna min kropp bra nu och jag har lärt mig vad jag kan göra och vad som är övertramp. Mest spännande så klart är det ju att hela tiden ligga på gränsen, att se handsken som skall knocka mig men sedan klara mig undan ändå. Kanske skulle min träning vara mer effektiv om jag tog det lugnare men det är ju detta jag gillar och vill göra. Jag har samma ambition fysiskt när jag tränar och tävlar. Försöker göra mitt bästa. För huvudet där emot är tävling en fest och träningen ett lugnt rum där inget annat än just träningen får plats.
Jag har funderat mycket sedan UTMB på hur muskelutmattning och flås hänger ihop. Det känns som om jag saknar någon pusselbit för att förstå.
Test: Salomon SLAB 6 XT softground
Efter att ett flertal gånger ha sprungit med nya Salomonskor på långa tävlingar bestämde jag mig för att det var ”safe” att göra även på UTMB. Salomons nya SLAB 6 XT softground är inte helröd vilket är glädjande. Skon har ”endoFIT” vilket gör att skon känns mer tight redan innan man drar åt skosnörena. Det hjälper helt klart med ett skohorn och skorna är alltså inte lika bra till vardagsbruk som föregångaren. Det är stor skillnad i den omedelbara känslan jämfört med förra versionen. I grunden är det ändå samma sko och det var därför som jag vågade att springa med den utan att prova den grundligt först. Det hade jag ändå inte tid med.
Resultatet då? Detta är en lysande allroundsko. Jag sprang hela UTMB utan att ta av sig skorna och utan skavsår eller blåsor. Jag använde drymaxsockar och det hjälper också till så klart. Valet av softground varianten är jag också nöjd med. Bra grepp i bökig terräng och bra dämpning. Det blir ju en del spring och gång på hälarna efter ett tag. Mina Fellcross hade nog varit goa de första 12 timmarna men sedan hade det förmodligen blivit stumt.
Mina SLAB 6 visar tyvärr upp ett vanligt Salomonfel som är slitage i ”böjvecket” på framfoten. Inget hål ännu men slitages syns redan efter 100 miles. Detta blir nog vina nya favoritskor för blandat underlag. För skogen regerar fortfarande Fellcross…
EDIT 16JAN2014: Detta har blivit mina klart mest använda skor. Mycket mångsidiga. Sitter fortfarande riktigt skönt. Förslitningarna som visade sig efter UTMB har fortsatt men är ännu inget problem för funktionen. Jag tror nog att ovandelen kommer att hålla fram tills sulan är utsliten. Bravo Salomon. Jag undrar om man kan beställa ett par med Icebugs sula på, det hade kanske varit den optimala vintertrailskon.
UTMB 2013
Här kommer en reflektion över mina upplevelser under årets upplaga av Ultra Trail Mont Blanc.
Jag var på plats redan söndag kväll då jag ville få lite slutträning på höjd innan loppet. Det blev två bra pass men jag är osäker på om det hjälpte mig. Fick jag göra om tävlingen skulle jag nog åka ned betydligt närmare start, kanske tom anlända dagen innan. Fick också en extra dag efteråt vilket inte heller behövs. Jag tror att jag är klar med det där att ” sitta i grottan och meditera” innan tävling.
Vi var tre svenskar som bestämt att vi skulle hänga ihop så länge dom det kändes bekvämt. 2011 var vi också tre som hängde ihop en del under tävlingen även om detta inte var direkt uttalat vid start. Då uppkom en viss besvikelse när vi plötsligt inte höll ihop längre. Detta är en svår balansgång tycker jag. Trevligt med sällskap men viktigt att snacka om under vilka premisser man är en grupp och om man skall hålla ihop i alla väder eller bara så länge som det känns bekvämt.
Hur som helst gick den första milen fint och jag kände mig så klart pigg och ivrig. Sedan gick jag på för hårt och fick grymma problem. Huvudvärk, kallsvettningar och illamående. Jag höll god min ett tag men meddelade sedan de andra att jag inte pallade tempot och att något var fel med kroppen. De andra sa då att de kunde lugna ner tempot men det tyckte inte jag lät lockande. Vi traskade på i samma tempo som de andra löparna och det orkade inte jag. Blev omsprungen kontinuerligt. Nu träffade vi ytterligare en svensk som sprungit loppet 8 gånger. Alla utom jag skulle byta till varmare kläder då det blivit kyligare. Jag var varm som en kamin och misstänkte feber. Då de andra stannade för att förstärka klädseln fortsatte jag framåt för att vinna lite tid. I nästa vatten och matkontroll mådde jag pyton och kräktes med världens frossa. Jag tvingade i mig lite nudelsoppa och torkad frukt. När jag ätit klart och fyllt på vatten hade jag fortfarande inte sett de andra. De borde absolut ha passerat kontrollen då de var betydligt snabbare än mig och i bra skick. Jag bestämde mig för att fortsätta en kontroll till för att eventuellt bryta där.
Nu började det kännas bättre. Jag var fortfarande svag men mådde inte lika dåligt. Nu kändes det kul att ha de andra framför sig och jaga på lite. Stationerna passerades och till slut var jag framme i Courmayor och när jag inte kunde hitta dem där förstod jag att jag var före dem. Nu borde jag kanske ha meddelat de andra denna upptäckt men var upptagen med att fortsätta må bra och tänkte också att de andra kanske hade det tungt nu och att det kunde upplevas som kaxigt att säga att jag var före. Det blev ett kort stopp med lite mat och vatten. Bytte tröjan och batteriet till pannlampan men tog aldrig av skorna. Hela pausen varade mindre än 15 min och sedan var det bara att fortsätta tugga bana.
Vid Bonatti stod en av mina ultrahjältar Lizzy Hawker och hejade på oss. Det blev en liten extra boost. Jag fortsatte banan ut men samma bestämdhet, korta och effektiva pauser men med ett förfärligt lågt tempo, speciellt uppför. Under sista halvan av racet hade jag som målbild att få en placering under 500 vilket lyckades till slut. Det var frustrerande att bli passerad igen och igen och inte kunna svara. Var nere på placering 398 som lägst och det hade varit gött att kunna fortsätta den sviten men det gick bara inte. En annan drömbild jag haft sedan innan starten på mitt första UTMB är att komma till sista vätskekontrollen innan Chamonix och titta ned mot stan från de sista 1000 höjdmetrarna som skall avverkas och då skall det fortfarande vara mörkt. Det var det också och jag passerade mållinjen precis innan klockan slog halv 6 på morgonen. Frukostbuffén smakade prima jag lovar. När jag ätit och duschat och ordnat lite med mina grejer så somnade jag efter att ha varit vaken i 39 timmar. Det tog säkert en sekund.
Inga skavsår på fötterna. Helt nya Salomon S-LAB 6 som var fantastiska. Gigantiskt skavsår på ryggen efter nummerlappsbälte och säck. Sprang i shorts och ull T-shirt hela loppet. På de högsta passagerna drog jag på ett par lösa ullärmar.
Slutlig placering blev 487 med tiden 36:58:59 och jag är nöjd med detta.
Resan påbörjad
Sitter på tåget söderut. Väskan är packad och det jag glömt är glömt. Hittade mina älskade ullärmar från icebreaker till slut och min nya lätta jacka och salttabletter från litepac kom också fram i tid. I min iver att hitta mina stavar beskyllde jag Jerry för att inte ha lämnat tillbaka dem efter Swiss Iron Trail. Det visade sig dock att det var förra året som han lånade dem och jag hade dem på UTMB i fjol efter att jag fått dem tillbaka. De stod innanför ytterdörren hemma, bland paraplyerna.
8 dagar kvar
Flåset känns ok. Hälsenorna protesterar en aning men inget allvarligt. På lördag kväll påbörjar jag resan mot Chamonix.
13 days to go
Idag blev det ett backpass i skogen. Kanske inget renodlat backpass då vi saknar bra backe till detta. Trött blev jag i alla fall men känslan är riktigt bra och återhämtningen går snabbt. Det blev en intressant pulskurva men några extra slag i uppförsbacken för varje varv. Bokskogen var fantastiskt vacker och det drog in lätt dimma på toppen av ”kullen”. Jag var sjöblöt av svett när jag kom tillbaka till bilen. Som tur var hade jag mekskyddet med mig för annars hade det blivit svårt att komma hem utan att svetta ned sätet alldeles.
Efter dagens pass känner jag mig rätt så säker på att jag kommer att tävla i mina älskade Fellcross. Kanske köper jag nya i Chamonix innan start. Jag har inga dåliga erfarenheter av att springa i nya salomonskor. I fjol sprang jag i ett par helt nya S-LAB 4. Fellcrossen känns lättare och med mer känsla. Det blir nog S-LAB skorna i dropbagen som väntar i Italien i fall att jag har ångrat mig när jag kommer dit.
Hyssnaleden by night – genrep inför UTMB
Jag ville gärna få till ett långpass på natten innan UTMB. Dels för att testa mina nya linser i kombination med löpning och pannlampa och dels för att det var ett utmärkt tillfälle att få springa Hyssnaleden i mörker. Dessutom är det ett äventyr att springa på natten, speciellt i ett så ”avlägset” område som runt Hyssnaleden.
Jag kom iväg från parkeringen vid Hyssna kvarn vid 22:40 och då var det naturligtvis kolsvart ute. Runt omkring mig tornade åskovädren upp sig men just där jag var lyste stjärnorna i kapp. Magiskt vackert med vintergata och blixtkuliss. Jag tuggade på och efter ett tag vande jag mig vid panlampan som ju inte har varit använd på ett par månader. Det var en hel del dimma och stundtals var det riktigt svårt att hitta rätt även om jag sprungit denna led 5-6 gånger innan. När dimman är så tjock att man ser kortare än vad vägen är bred då börjar det bli lurigt. Jag såg massor med djur på turen. Flera rävar (eller var det kanske en varg?)
I och med att det var stjärnklart så blev det ganska kyligt efter ett par timmar och jag ångrade bittert att jag inte fått med mig mina älskade ullärmar som hade varit perfekta till just detta klimat. Det var blött i marken och framför allt i sly och buskar som hängde över leden. Jag var rejält blöt helt enkelt. När jag till slut kom ut på grusvägen och hade de sista relativt enkla 8 km kvar så hade jag kraft nog att stå på en smula. Väl framme vid bilen igen var klockan 03:00 och jag gjorde ett snabbt och isande klädbyte och styrde hemåt. Jag hade sprungit i drygt 4 timmar under en gnistrande stjärnhimmel och med konstant blixtrande från de omgivande åskmolnen. Inte en droppe regn. Jag hade druckit ca 1 liter vatten och ätit en energikaka. I minsta laget så klart.
Stats: 37km, 836hm, 4 tim 19min
Som någon slags genrep inför UTMB var detta lyckat. Linser etc funkade fint och jag känner mig i tillräckligt bra form för att starta om 17 dagar.
Känslan inför UTMB kommer
I veckan som gått har jag fått till 88km fördelat på 4 pass. Sprang 22+22 ”back to back” tidigare i veckan på min hemmarunda och med snittider på 6 min/km. Det kändes bra men lite tungt. Igår kväll drog jag ett pass till på 22km. Kände direkt vid start att det gick lättare. Sträckan är varierad med asfalt, grusväg, klippor, sandstrand, skogsbilväg, skogsstig, myr osv. Det är ca 185m stigning totalt på rundan. Igår kämpade jag med klockan och kom hem med snittiden 5:15 vilket kändes gött. Då är jag inte så himmelslångt från formen jag hade i våras i alla fall. Det blir volymvecka igen nästa vecka. Skall tagga ned på tempot en aning och försöka landa på 100km totalt. Perfekt hade varit att lyckas med något i stil med 40+30+30km men vi får se vad övriga livet bjuder också.
21 dagar kvar
Ja nu har jag kommit i gång med slutträningen inför UTMB. Jag skall försöka göra det bästa av den lilla tid som är kvar. Måste erkänna att det känns lite trist att veta att jag var i så mycket bättre form i våras men samtidigt vill jag sätta mig över detta nu och ge mig själv en bra chans på UTMB den 30 Augusti. Erfarenheten är på min sida. Jag har faktiskt sprungit 3 långa lopp i år och UTMB-banan har bara ett stycke som jag inte känner till: den del som blev utbytt 2010
Nu har jag fått upp volymen och sträckan så att jag tämligen bekvämt kör 22km två dagar i rad. Nästa vecka vill jag få till ett varv på Hyssnaleden och gärna en eller två halvmaror hemmavid. Gäller bara att hålla trycket uppe nu.