Med 11 dagar kvar till starten på UTMB är det nu en fråga om att ladda hjärnan snarare än kroppen. Jag kan knappast träna mig till någon mer fysisk uthållighet eller styrka på de få dagar som är kvar så nu är det istället dags för fokus på mindset. När det kommer till den psykiska delen av ett långt ultralopp är det lite mer komplicerat än att bara ha ett ”tjockt pannben”. Utmaningen är att hitta en hållbar motivation till att göra något som är väldigt obekvämt under så lång tid. Jag räknar med att vara ute i 40-45 timmar och det är först efter ungefär 10 timmar som det börjar bli riktigt jobbigt. Då är det 35 timmar kvar. I höstas genomförde jag Sätila Trail 80 km och då var jag ute i nästan 14 timmar. Även i detta lopp börjar det bli jobbigt efter ca 10 timmar. Det är jobbigt för kroppen men också för huvudet och om inte huvudet orkar mer så slutar resten av kroppen leverera. Då det är svårt att komma till den platsen i sig själv under vanlig träning är erfarenhet av långa lopp en stor fördel.
Igår tränade jag på Hobo hill tillsammans med Jerry och Erik. Vi var faktiskt totalt 6 personer i backen samtidigt och det har jag aldrig varit med om förut. Det är tydligt att det är fler än jag som tränar in i det sista. Vi var två som skall starta i UTMB, två som skall springa TDS, en CCC och en UTMR. Riktigt kul med fler löpare i backen!
Under passet snackade jag som vanligt en massa med Jerry. Vi startade ju i UTMB 2015 och gjorde då båda ett mycket dråpligt DNF. Igår pratade vi mycket om de hjärnspöken som fick oss att kasta in handduken på det loppet. Känslan av att man inte duger, att det inte är någon idé att fortsätta, att man är pinsamt långsam mm. Efter många timmars kämpande gör varje steg ont och att sluta ger en omedelbar lättnad från detta. Känslan efteråt av att man faktiskt klev av för att det var mer bekvämt är så mycket värre än smärtan att fortsätta. Utmaningen är att välja rätt smärta, den som varar längre men som ger så mycket belöning efteråt. Det handlar om att inte falla för frestelsen att göra ett val som ger en snabb lättnad från obehaget.
För att lyckas tror jag att det är viktigt att ha tänkt igenom noga varför man tar sig an en utmaning som denna. För vem gör jag detta? Insikten om att ingen annan bryr sig i närheten så mycket om detta som jag gör tror jag är både viktig och hjälpsam. Om jag kommer i mål på UTMB så kommer jag att få både ryggdunk från mina vänner IRL och massa hurra-rop på Facebook. Även om detta känns kul och motiverande att tänka på nu innan loppet är det en klen tröst när jag mitt i natten och efter 30 timmars löpning känner mig svag, kall, hungrig och värdelös. Då behöver jag något annat. Då behöver jag kunna påminna mig själv om min verkliga anledning till att jag gör detta.
Det är detta som upptar mig mest just nu. Jag fortsätter backträning, snabba långpromenader, styrketräning mm för att kunna vara i kontakt med den fysiska känslan och i mitt huvud bli helt klar över varför jag så gärna vill övervinna detta monster en gång till och bli UTMB finisher 2018.
Men monstret är inte Mt Blanc, höga bergspass, krampande muskler eller sömnbrist – dessa klarar jag med hjälp av mitt pannben.
Monstret är mina egna tankar och känslor.
Det kommer att bli en hård kamp och jag är redo.
