UTMB – motivationsbrist och DNF

Så var det dags för start. Till tonerna av Vangelis började vi vår färd runt Mont Blanc. Ett av målen med årets UTMB var att få Jerry i mål som finisher då han behövt bryta på sitt förra försök och sedan kämpat till sig kvalificeringspoäng för ett nytt försök. Jag känner ju till banan ganska väl och kände dessutom att jag var stark nog att säkert klara av banan. I första backen är tempot uppskruvat som vanligt. Jag höll ett öga på pulsen och begränsade intensiteten till 160 slag. Utför sedan gick det som en dans för mig. Jerry där emot fick slita ont och väl nere i Saint-Gervais såg jag att han tagit en del stryk av utförslöpningen.

Vi tankade vatten och energi. Jag var hungrig och åt ganska mycket så det blev lite gång till att börja med för att maten skulle stanna. Vid nästa vätska hade Jerry det fortfarande tungt och vi bestämde oss för att hålla ned tempot ytterligare för att han skulle komma på banan igen. Vi tuggade på och betade av kilometer efter kilometer men i ganska lågt tempo. I Les Chapieux var Jerry låg och härifrån var det mest gång upp mot Col de la Seigne. Vid detta laget låg vi långt bak i fältet och vi förstod att det skulle bli en kamp mot repet. Jag kände mig fräsch och när vi kom fram till Courmayeur som är knappt halvvägs syntes det på Jerry att det skulle bli svårt att komma i mål. Reptiden var knappa timmen bort när vi lämnade stationen och vi påbörjade den tunga och enormt varma stigningen upp till Bertone. Det var framför allt värmen som tog oss hårt. Det gick långsamt och kostade energi. Efter ett kort stopp för vatten och kaffe i Bertone påbörjade vi traversen mot Bonatti som kanske är den vackraste delen av banan. Det var över 30 grader varmt och vindstilla. Jag blev allt mer rastlös och sa till Jerry att jag skulle springa på bort till Bonatti och vänta på honom där. När jag kom fram dit och druckit lite vatten får jag ett SMS från honom om att han bestämt sig för att bryta. Jag bestämmer mig för att fortsätta. När jag kommer till Arnuva har jag 50 minuter till repet.

Jag påbörjar den långa och tunga uppförsbacken till Col de Ferret. Det går långsamt och jag tappar säkert 200 placeringar på en knapp timme. Efter högsta punkten bär det utför i nästan 2 mil. Jag kommer snabbt ikapp de placeringar jag tappat och det känns bra. Efter ett snabbt stopp till i La Fouly tar jag mig till Champex Lac där min marginal till repet ökat till nästan 3 timmar.

Jag får nu en enorm motivationsbrist. Om Jerry varit kvar i tävlingen hade det varit värt att kämpa för att få honom i mål som finisher. Nu hade jag minst 15 timmar kvar att kämpa och skulle i så fall komma i mål på en tid som var 8 timmar långsammare än jag fick 2013. Det kändes helt enkelt inte värt det. Visst hade det varit fint att få gå i mål än en gång och att fullfölja något svårt är alltid härligt. Å andra sidan sparade jag nu kroppen från extra belastning och jag och Emelie skulle stanna 4 dagar till för semester och kroppen mår toppen redan nu, något den inte gjort om jag fullföljt.

Det är första gången som jag är med om att motivationen och motivet till att fullfölja tävlingen plötsligt försvinner. Hade jag haft chans att göra en bättre tid än 2013 så hade jag gett järnet för att försöka göra det. Nu kändes allt lite platt. Jag tvivlade inte på att jag kunde ta mig i mål och jag har kommit i mål på UTMB 3 gånger tidigare.

Hela tävlingen har nog blivit en smula blekare efter att The North Face inte längre är huvudsponsor. Inget slår min målgång 2011 och jag kommer förmodligen aldrig att vara med om något liknande på en målgång, det vet jag.

Så kommer jag att springa UTMB nästa år igen? Förmodligen inte. Nu fick jag inga poäng för denna tävling så mina giltiga UTMB-poäng räcker inte på långa vägar för att söka om en startplats för 2016. Det finns många fler lopp att springa men det var troligen inte mitt sista UTMB. Det vore ju fint att kunna resa till Chamonix igen för att putsa tiden från 2013….

Jag har ett par gåtor att lösa när det gäller träning och kost först. Det blir en resa i sig.

2 reaktioner på ”UTMB – motivationsbrist och DNF”

  1. Intressant detta när man plötsligt tappar all motivation. Det.är ingen vanlig down-period utan som du skriver att syftet bara försvinner. Jag har upplevt samma sak själv under långa hundspannslöp och då har det berott på att hundarna varit ur balans. En gång blev de magsjuka och en gång fick jag plötsligt hund efter hund halt. Syftet med att pressa bara upphörde. Pressandet som normalt är en njutning i sig.
    // Matti

    1. Kul reflektion Matti. Intressant hur våra vägar möttes för ett antal år för att där efter gått mer eller mindre parallellt med yrke och hobby som är ganska lika. /J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *