Snart bara två månader kvar till UTMB och träningen rullar på. Det känns bra även om det går smärtsamt långsamt med förbättring av formen. Jag försöker påminna mig själv om att det viktigaste är att jag är tillbaka i ett positivt flow och bra känsla i löpningen. Kroppen känns faktiskt lättare och träningspassen är fler, hårdare och jag återhämtar mig snabbare. Det var inte många veckor sedan jag inte kunde komma upp i puls högre än ca 150 och nu kommer jag en bit över 170 så något händer helt klart med fysiken.
Igår körde Erik, Jerry och jag ett pass på Hobo hill. Det var vårt första gemensamma pass på mer än ett år. Vi körde ett tiotal vändor i backen och det var intressant att se hur oberörd Erik var, Jerry något mer ansträngd och jag helt urvriden. Jag var verkligen nära att kräkas efter sista intervallen. Detta var ett bra exempel på ”Fun type two”, dvs inte så kul just då men känns fantastiskt efteråt. Det var också en härlig start på midsommarafton!
För att komma i form för att kunna ta mig runt UTMB-banan behöver jag nu vrida precis alla reglage åt rätt håll. Allt från sömn, vikt, kost, styrketräning till lite mer riktad träning med backar, långpass och så klart, kungen av träningseffekt: kontinuitet. Min vikt hade verkligen skenat iväg under våren men jag har tagit tag i detta och siffrorna är nu på väg åt rätt håll. Onödiga kilo är inget jag önskar släpa på när jag skall 10 000m upp och 10 000m ned på UTMB.
Så känslan är mestadels positiv. Mina träningskamrater IRL och på distans via sociala medier ger mig stöd på olika sätt. Min familj hejar på och stöttar trots ”knasig mathållning” och träningspass på udda tider.
Jag försöker hålla mig till ett enkelt träningsupplägg med 90-95% av träningstiden i ”snacktempo”(även om jag sällan har någon att snacka med…) och resterande 5-10% så hårt som jag bara kan. Håller jag fast vid träningen som den är nu så tror jag faktiskt att jag kommer att ha chans att bli finisher på UTMB i augusti.