Transportlöpning -dags att rappa på!

Eftersom jag jobbar mycket hemifrån under vintern så har jag inte någon anledning till transportlöpning. Med lite fantasi kan jag där emot få till en ”nödvändig” runda innan barnen skall hämtas. Jag slutar jobba i tid så att jag precis hinner favoritrundan innan barnen skall hämtas. Det är härliga 17 km längs havet och i skogen. Ett par partier är branta och bökiga med lite äventyskänsla. Avslutet är lättsprunget och det är lockande att lägga på fart. Perfekt. Det är inte lätt att hamna under 5 min/km såhär på vintern. I like. Lättlurad? Kanske det men jag gillar idén. Idag blir det premiär för mina nya Snowcross – tjohoo.

Vinter

För mig är det lite svårare att komma iväg på mina löp-pass på vintern men när man väl är ute är det fantastiskt. Jag har nu hittat en kul och varierad runda på 17-18km som blivit min favorit. Sträckningen går både längs havet, längs grusvägen och en kuperad och ”bökig” sektion i skogen. Avslutningen med 3km oteknisk löpning gör att jag vågar öka på slutet för att få den där tomma känslan när man är helt slut. Gillar den känslan. Nästa event blir Sandsjöbacka trail. Hoppas att jag klarar att hålla mig till träningsplanen denna gång. Förra året gick jag ut för hårt och det blev en långsam och smärtfylld avslutning. Hoppas ha mer tryck i benen och bättre tyglar för att hålla mig lugn första halvan. Jag ser fram mot tävlingen.

Höst

Inte för att det känns som att det varit sommar men nu är det i all fall höst. Enormt vackert i skogen nu och då borde löpglädjen vara på topp. Men det är den inte. Jag tror att jag ofrivilligt kommer in i perioder där kroppen återhämtar sig. Innerst inne vet jag att känslan och glädjen inte är långt borta men den är inte just här nu i alla fall. Idag fick jag mig en hyfsad tur på eftermiddagen. Kroppen blir fysiskt glad. Ännu bättre känns det efter pass när man tryckt på ordentligt, sådär så att det är spykänsla sista km.

Jag har helt enkelt suttit för mycket framför datorn och jobbat det sista. Inte bra. I vissa sammanhang är det inte bra med envishet och uthållighet. För mycket ”butt pressure” – då blir man en fet surknul helt enkelt.

Mer blodsmak- mindre träsmak.

Det kör vi på.

Race report UTMB 2012

På Race day blev det snabbt officiellt det som många av oss redan kände på oss. Det skulle inte gå att springa orginalbanan. Upp mot 50 cm nysnö i Col du Bonhomme, en passage som dessutom skulle göras på natten gjorde det oförsvarbart. Banan kortades av och lades om så att den bara gick i Frankrike. Besvikelsen var stor och många hade svårt att förstå hur det kunde bli så här. Vissa löpare hade åkt från Australien och USA för att springa detta episka lopp och då blir naturligtvis besvikelsen enorm. Först anstränga sig för att få tillräckligt med poäng för att få vara med i lottningen, sedan vinna lottningen och till sist inte få springa banan ändå. Man kan förstå de som blev less.

Jag tycker ändå att Jez Brag uttryckte det hela bra när han sa att det är detta Traillöpning handlar om: att kunna anpassa sig när förutsättningar och uppgift plötsligt ändrar sig. Han har också lyckats med detta 2010 då tävlingen först avbröts och sedan startades om i förkortad version. En tävling som han då vann.

Nu packades det om lite i våra löparsäckar. Ingen dropbag skulle det bli. Lägre höjd, kortare sträcka och ”bara” 6000hm. Stämningen i startfållan var det inget fel på och i år stod jag lite bättre till, dvs längre fram. Jag kände mig avslappnad och neutralt inställd. Mitt mål var att förbättra min placering från förra året så jag slutade på 747:e plats på ca 43 timmar på banan som då var 170 km. Årtes bana var bara 103 km och när starten gick kunde man känna att alla dessa löpare nu tryckte på lite extra redan från start. Det skulle vissa sig finnas gott om tid för att öka takten i loppet.

Jag sprang själv hela loppet och pratade endast ett par ord med någon. Aldrig förut har jag kört så hårt under så lång tid. Min plan var att gå i uppförsbackarna och springa allt som var nedför eller platt. Det varade fram till det var ca 11km kvar. Då kom ”väggen”. En sissta liten extrabacke på 500hm som arrangören lagt till för att vi skulle få alla våra höjdmetrar. Tack för den. Efter väggen var mina ben utbombade och löpsteget allt annat än snyggt. Löpare som jag passerat kom nu i fatt och om mig. Det gick fruktansvärt långsamt sista milen. Jag önskar verkligen att jag hade haft mer puder kvar då. In i det sista krigade jag om placering 600 men missade den med en minut. Jag är jättenöjd med resultatet. Min kompis Jörgen som också sprangloppet är betydligt löpstarkare än mig och han var bara 7 minuter före mig när vi hade avverkat 73km men jag tappade honom helt de sista 3 milen och i mål hade han 56 minuter. Jag är glad att jag vågade satsa så hårt. Nu höll det inte riktigt men jag är normalt alldeles för feg.

Min utrustning fungerade utmärkt. Jag hade en tunn Ulltröja från Icebreaker som var fantastisk. När det blev minusgrader och blåst förstärkte jag den med en supertunn windbreaker. Det räckte. Jag gjorde för övrigt inga klädbyten förutom mössa av och på som värmereglering. Under större delen av loppet var jag väldigt ansträngd och jag lyckades ta 3-4 bilder med kameran med det blev bara dåligt. Den energin som jag stoppat i västen hittade jag inte under loppet. Först tillbaka på hotellrummet såg jag att den visst fans där. Kanske det hade hjälpt att äta mer, kanske jag kunde disponerat mig aningen mer försiktigt i början men man vet ju inte.

Detta är ett fantastiskt lopp. Stämningen är grym och deltagarna också. Jonas Buud kom 2:a vilket är megakul. Han gjorde en riktigt bragd och kom i mål på 11 timmar men kanske ändå mer imponerande är de som kämpar sig i mål på över 26 timmar. Jag kom i mål 8 timmar efter segraren men ändå med 8 timmars marginal till repet. Riktigt jobbigt blir det när jag inser att jag var 3,5 timmar efter segraren i åldersklassen 60+. Det verkar inte som att man kan skylla på åldern än på ett tag.

Det är roligt att springa trail men nu är min kropp riktigt riktigt trött och det skall bli skönt att komma hem.

Dagen före starten

Imorgon smäller det. Starten är plaerad till 18:30. Arrangörerna har via SMS, Facebook och Twitter varnat för kalla, blöta och blåsiga förhållanden på hög höjd. Vi kommer att få uppleva mer snö och mer kyla än i fjol. Detta har jag inget emot.

Igår var det incheckning av utrustningen. Man får visa upp sin obligatoriska utrustning och bli godkänd av arrangören. Det kommer att vara minst en kontroll av utrustning längs banan och kontrollen vi gjorde i går är en slags service från arrangörerna så att man skall kunna få ett kvitto på att det man har tänkt ta med sig också kommer att bli godkänt vid en kontroll under loppet. Säcken blir naturligtvis inte förselgad efter kontrollen så det finns fortfarande tid att ombestämma sig när det gäller hur mycket kläder man vill ha med sig. Förra året hade jag på mig alla kläder vid flera tillfällen så det finns inte så mycket marginal i minimumpackningen. Nu flaggas det för minusgrader och stark vind. Då är man inte så tuff i lycra efter en stund.

Jag gick en sväng på Salon UTMB igår. Det är en stor utomhusmässa där företagen visar upp och säljer sina produkter. Kul att se och känna stämningen. Mycket förväntan nu.

Igår kom Jonas Buud hit och idag kommer Erik Jurander. Jörgen Johansson har varit på hyttetur med sin pappa och kommer också ner till stan under dagen. Intressanta perspektiv. Jag har chans att förbättra min tid med flera timmar från förra året. Erik kan göra ett riktigt bra resultat och Jonas har chans att vinna tävlingen och i så fall på nästan halva min tid.

Laddar inför UTMB

Nu är jag på plats i Chamonix. Anlände måndag förmiddag och tog liften upp till PlanPraz(2000m) och vidare till le Brévent(2525m). Där uppe var det direkt jobbigt att ta trapporna upp de sista 10 höjdmetrarna till själva toppen. Stannade där ca 1 timme och beundrade utsikten och alpkajornas(?) lek på den svaga uppåtvinden. Jag var klädd för löpning och nu tog jag kabinbanan tillbaka till PlanPraz och började småspringa bort längs balcon süd mot la Flégère. Jag kom fel direkt och när jag skulle gena för att komma tillbaka på huvudstigen halkade jag i det lösa gruset och skrapade upp benet mot vassa stenar. Det såg inte så kul ut med ett par hack. Det blödde lite men jag sprang vidare. Väl framme vid Refugé la Flégère tog jag en öl och en äpplekaka. Studerade övriga turister när de trängdes om platserna i kön till kabinbanan ned mot Chamonix igen. När folkströmmen minskat checkade jag in på Refugén och strax dök Jörgen och hans pappa upp som planerat. Tänk att det funkar utan SMS och facebook också.

Vi installerade oss och satt ute i solen, beundrandes Mt Blanc, diskuterandes livet som sådant. Enkel miljö och enkla människor. Snart vanakades det middag och det var ett 20-tal gäster på Refugén som satt till bords. Även maten var enkel men jösses vad gott det smakade. Efter middagen var vi ute en kort sväng och tittade på bergen i månsken. Vackert. Kudden kallade och det var lätt att somna. Märkligt att jag vaknade i Skånska Flyinge i morse och går och lägger mig här nu.

Såret på benet blödde igenom mitt sovlakan och smutsade ned Refugéns lakan/madrass. Jag har behandlat såret med AloVera och hoppas att det inte blir infekterat.

Nu är jag installerad på Hotel Gustavia. Enkelt men centralt. Fönstret öppet och en trubadur spelar högt på utsidan. Snart dags för middag.

Stark

Nu känner jag mig ganska stark. Tvåtimmars löprundor i stökig terräng med hyfsad fart – känslan av att flyga fram genom terrängen utan krav på vägval eller tid. Det är den känslan som driver mig. Underlaget och kuperingens ständiga överraskningar, vädrets nycker och kroppens kamp mot utmattning. Mot slutet av passet känslan när man släpper på lite extra, tömmer ur det sista och ändå kommer fram starkare än när man startade. Det är känslan av att ha ett kreditkort där ju mer du handlar desto mer finns det kvar på kontot. Ju mer man förbrukar desto mer finns det kvar.

Igår fick jag en bra repa längs Hallandsleden. Regn och dimma i luften när jag lämnade Lillsjöstugan. Hala och lediga stigar avlöstes med grusvägar och traktorstig i kraftledningsgator. Hela kroppen får jobba. Gott om tid för eftertanke och reflektion. Ensamhet på sitt bästa. Vid vändpunkten efter en timme hittade jag lite lingon som blev min enda energi under turen.

5 veckor kvar

I dag fick jag en runda på min fina bana – ”Sandsjö Challange” med Erik Jurander från Trailrunner West. Vi startade från den södergående rastplatsen och fick en fin tur. Lite lugnare start och aningen snabbare avslutning gjorde dagens runda 30 sekunder snabbare än för två dagar sedan. Kul med sällskap även om det inte var en social tur. Då det är mestadels singletrack och vi försökte hålla en försvarbar takt blev utrymmet för samtal minimalt. Trevligt ändå att dela upplevelsen med en god vän. Annars är det aningen ensamt att vara ultralöpare och man måste nog gilla ensamheten för att kunna ha detta som hobby.  Innan dagens tur hade det regnat en del och stigen var delvis hal och lerig. Jag gillar när det är lite tekniskt. Min löpstyrka håller inte riktigt för bra underlag utan jag gillar varierande fart, upp och ned, hårt och mjukt om vart annat.

Snart dags att ”knyta ihop säcken” inför UTMB. 5 veckor kvar.

After work

Idag efter jobbet fick jag till en 14km(90 min) runda i sandsjöterrängen. Det blev lite mer fart än vanligt och det är en härlig känsla att forcera fram genom skogen. Stigen är teknisk och kuperad. Krävande för konditionen och uppmärksamheten. Sträcka ut och få till ett bra löpsteg? Kanske ett par meter åt gången på ett par ställen längs sträckan. Annars är det idel duckande för låga grenar och hoppande mellan gyttjehål. Jag hade 90 minuter och planen var att trycka på bra och göra det till en riktig utmaning att klara mig tillbaka efter vändning vid 45 min. Jag kom till bilen med 1 minut till godo. Även idag kutade jag i SLab Wings och det känns bra. Jag önskar bara att hälpartiet var lite smalare. Jag har också börjat köra med Salomonryggan igen och försöker få det att funka med vattenflaskorna i sidofickorna. Jag gillar inte att ha flaskorna på framsidan för det väsnas för mycket. Snart dags att tänka på nästa långpass. Kanske det blir Hyssnaleden igen. Skulle kännas bra att kapa av 10 minuter på tiden. Det tror jag att jag kan nästa gång.