Nu känner jag mig ganska stark. Tvåtimmars löprundor i stökig terräng med hyfsad fart – känslan av att flyga fram genom terrängen utan krav på vägval eller tid. Det är den känslan som driver mig. Underlaget och kuperingens ständiga överraskningar, vädrets nycker och kroppens kamp mot utmattning. Mot slutet av passet känslan när man släpper på lite extra, tömmer ur det sista och ändå kommer fram starkare än när man startade. Det är känslan av att ha ett kreditkort där ju mer du handlar desto mer finns det kvar på kontot. Ju mer man förbrukar desto mer finns det kvar.
Igår fick jag en bra repa längs Hallandsleden. Regn och dimma i luften när jag lämnade Lillsjöstugan. Hala och lediga stigar avlöstes med grusvägar och traktorstig i kraftledningsgator. Hela kroppen får jobba. Gott om tid för eftertanke och reflektion. Ensamhet på sitt bästa. Vid vändpunkten efter en timme hittade jag lite lingon som blev min enda energi under turen.