ultrajohan kutar

Om knappt två veckor är det tävling. Jag och Emelie skall springa Åda wild boar race i Sörmland. Jag skall springa 50+ och Emelie nöjer sig med 11km. Det skall bli fint att åter stå på startlinjen och äntligen få ett litet avstamp och som  förberedelse inför sommarens stora lopp i Verbier 8-10 juli.

Träningen har varit lite som en berg och dalbana. Inte konsekvent och metodisk direkt utan lite mer på känn och som livet för övrigt tillåter. Det är nog på sin plats att infoga en smula mer disciplin nu fram till Verbier. Jag vill ju inte återuppleva förra årets super-psyk-bonk på UTMB…

Jag tuffar på med MAF blandat med tempo och tempo+ ibland. Känns som att det funkar.

En bit in i gårdagens runda kommer känslan. Trots regn, blåst och en ynka plussgrad är kroppen är nu uppvärmd, fotlederna har slutat gnissla och kläderna och skorna har anpassat sig efter fuktigheten i omgivningen. Jag är med andra ord svettig från insidan och dyblöt från utsidan men inte kall. Jag slår på pannlampan, viker av från gångbanan och tar den välbekanta stigen som leder upp i skogen.

Känslan är att jag är stark och lätt och den känslan gör mig innerligt glad. Skogen är kolsvart och ljuset av min pannlampa äts effektivt upp av mörket. Regndroppar fastnar på mina glasögon och sikten försämras ytterligare. Som tur är känner jag till stigen väl och jag springer på utan att behöva bekymra mig om att hitta.

Jag jobbar med att hålla ett bra tempo utan att pulsen skenar iväg. Jag lyckas inte med detta hela tiden för ibland är det bara för kul att trycka på för att jag skall kunna hålla mig. Lågpulsträningen är en utmaning och jag tar den med blandat allvar. Igår frångick jag mitt pulsmål ordentligt ett par gånger. Det sker inte medvetet utan plötsligt kommer jag på mig själv och konstaterar att pulsen är 10-15 slag över mitt tänkta tak. Då kallar jag bara den delen av rundan för fartlek istället så känns det bättre. Ingen hänger mig för denna efterkonstruktion.

Vädret är fantastiskt. Det blåser och regnar och det mesta av snön är redan borta. Marken är frusen på de flesta ställen och gissa om det är blött! På många ställen är det fortfarande svallis och dubbarna får jobba. Stigen jag följer är inte speciellt tydlig och i mörker och regn är den verkligen inte lätt att följa. Jag springer plötsligt in i en lågt hängande gren och min pannlampa flyger iväg en bit bort från stigen. Den går inte sönder men jag tänker ändå på att det där med extra pannlampa i ryggsäcken är nog inte så dumt även på mina träningsrundor. På detta ställe är jag ca 30 min från närmaste belysning och det hade varit stört omöjligt att hitta tillbaka utan fungerande pannlampa. Lite äventyr på en helt vanlig tisdagkväll.

Sista biten hem går lite trögt i motvinden. Vinden har friskat i ytterligare och piskar mot kinden. Jag har svårt att avgöra om det är regn eller hagel som träffar mig. Väl hemma efter nästan 2,5 tim går kläderna rätt i tvättmaskinen och jag direkt in i en varm dusch. Jag känner mig så tacksam och levande.

15-17 januari är det race weekend och alla 7 klasser i Sandsjöbacka Trail -serien avgörs under tre dagar. Min plan är att springa 82km(50 miles) på söndagen.

Efter ett planerat träningsuppehåll på 10 dagar över jul och nyår är jag nu igång igen med bara 14 dagar kvar till själva tävlingen. Efter uppehållet är jag naturligtvis väldigt träningssugen och känner mig pigg och glad i kroppen. Timingen är så klart allt annat än bra. Det hade varit bättre om tävlingen hade gått idag men nu får jag spela de kort jag fått på bästa sätt. Det är kanske ändå det som är min styrka, att kunna anpassa mig efter omständigheter och varken bli pressad av yttre omständigheter eller stressad av andras prestationer.

50 miles är långt. Väldigt långt. När underlaget är utmanande, årstiden gör att start och mål sker i mörker(för de flesta) och temperaturen gör att vätskan man har med sig fryser i flaskorna – då känns det riktigt långt. Tröttheten sätter in och farten går ned. Det känns som om avståndet till målet snarare ökar än minskar. Jag gillar att bli riktigt trött och det är ett måste för att ha roligt under ett lopp som detta.

Och visst gör det ont att fortsätta framåt fast jag är trött i hela kroppen. Utmattningen kommer till ett läge som jag aldrig kommer till under träning. Erfarenheter från tidigare långlopp gör dock att jag vet att jag kan pressa mig förbi denna ”vägg” av trötthet och smärta. Jag försöker att inte identifiera mig för mycket med tröttheten och jag vet att den både kommer och går under loppet.Jag brukar försöka se mig själv lite utifrån när det börjar gå tungt och kan då coacha mig själv förbi trötthetsperioder.

Idag fick jag en fin tur från parkeringen vid Kyrkby-Dala upp längs Sandsjöbackaleden runt båda Shell-mackarna och tillbaka till parkeringen. Inget fartrekord direkt och jag fick en rejäl energi-dipp på tillbakavägen. Spåret var fullt med frusna fot och MTB-spår vilket gjorde det tufft för fotlederna. Jag borde haft någon energi med mig men jag tog mig ändå ur dippen på ett bra sätt. Det han nästan bli helt mörkt mot slutet så ingen idé att slå av på farten. Hoppas kunna göra en 3 timmarsrunda med samma tryck nu i veckan.

Många timmar på vägar, längs stigar och i skogen. Ibland vill jag bara höra omgivningarna och min egen andhämtning men oftast gillar jag att lyssna på något i mina lurar. De första åren när jag sprang var det mest musik men numera är det podcasts som gäller för mig. Det känns naturligt att programmen då handlar om träning, kost och hälsa. Jag gläds över att lära mig mer om dessa ämnen och roas också av programvärdarnas humor, värme och nörderi.

Efter att ha lyssnat på många avsnitt av samma pod-värdar erkänner jag gärna att ett visst beroende växt fram. Att följa en serie på TV känns allt för passivt för mig men att följa en podcast går att kombinera med aktivitet. Just kombinationen av att vara utomhus, träna och samtidigt lyssna på något intressant har verkligen slagit an hos mig. Ibland märker jag dock att löpningen och min ansträngning blir för intensivt och tar över uppmärksamheten och det som spelats i lurarna når då inte fram. Då stänger jag av eller så märker jag inte ens att podden spelar. Då får jag senare bara lyssna om just det avsnittet.

Alla podcasts är på ett eller annat sätt reklamfinansierade men reklamen är ofta väl samlad i början av inspelningen och det är ganska lätt att ”spola förbi” denna.

Mina podcast favoriter:

Endurance Planet
Tawnee Prazak pratar om träning, mat och hälsa. Hon intervjuar en eller flera personer i varje avsnitt och jag har lärt mig mycket av dessa program. Det är lättsamt och opretto. Jag gillar samtalen mellan Tawnee och Lucho. Ungefär ett avsnitt på en timme i veckan.

---

 

Talk Ultra
Brittiska Ian Corless intervjuar olika personer om deras löpning. Mer fokus på tävling, FKT och elit än tips för motionären.

---

 

 

Nourish Balance Thrive 
Christopher Kelly pratar om mat, näring och träning. Oerhört fin engelska och fullpackat med information och idéer. Vänligt och ödmjukt men knappast lättsmält.

---

 

The Model health show / Shawn Stevenson
Mjukt och mysigt. Mer kärlek och tanke än pulszoner och träningsupplägg. Bra motvikt till vissa av de andra podcasterna.

---

 

Ben Greenfield Fitness
Ben är en outtröttlig kille som inte kan sluta prata. Påläst och reflekterad som få andra. Fokus på hälsa, kosttillskott, paleo, biohacking.

---

 

 

Efter att ha anmält mitt intresse för UTMB 2016 tassade jag runt min lilla skogsslinga ett varv. En känsla av lätthet i kroppen fanns så jag vilat från löpningen både måndag och tisdag. Temperaturen låg på nollstrecket och det var lite svallis på vissa berghällar. Det var inte riktigt dagsljus trots att det var mitt på dagen. Snart är årets kortaste dag här. I vissa skogspartier hade det faktiskt varit bra med pannlampa.

Där berget är bart är det ibland snorhalt även utan is så mitt val att ta IceBug skor var riktigt bra. Jag har absolut inte samma löpkänsla i dem som i de Salomon Fellcross jag sprang 34km med i söndags men det känns skönt att slippa springa och spänna sig.

Under min korta skogstur tänkte jag på hur viktigt detta är för mig och hur glad jag är att kunna och ha löpning som hobby. En del av mig längtar till något av loppen i alperna till sommaren och en annan del av mig tycker att inget går upp mot löpningen hemma i skogen. Jag är tacksam för att jag känner lycka i nuet och samtidigt kan längta.

Mina chanser till en startplats i UTMB är inte jättestora. Jag har bara en lott och även om poängkravet för att få vara med i lottningen har skärpts så är det många med antingen garanterad plats eller med dubbla lotter. Jag skulle gissa att chansen för mig är ca 25%. I januari får jag reda på om jag har en startplåt eller inte och först då kan jag lägga en mer fast träningsplan för säsongen.

Igår hade jag glädjen av att få springa ännu ett långpass i skogen ihop med vänner. Robert och Anne-Marie som arrangerar Sandsjöbacka Trail mm bjöd upp till lerdans i skogarna mellan Lindome och Slottskogen. Vi var ett 30-tal löpare som alla tyckte just detta luciatåg var det bästa.

Mina ben kändes starka och glada och vi var ett litet gäng på 3 personer som bröt oss loss från huvudgruppen och hade sällskap under dagen. Solen sken och det var runt nollan. Perfekt löpväder. Lerigt och halt.

Efter några timmar börjar det kännas i kroppen. Det känns ansträngt i höften och vaderna varnar lite för kramp. Tempot är inte högt men tiden tar på krafterna ändå. Vi är ganska jämnstarka i vår lilla grupp och vi hjälper varandra fram. Det är så mycket lättare att fortsätta ihop. Ibland väntar vi in sista man. Alla känner ungefär samma sak. En tilltagande trötthet, lite hunger, kanske till och med lite smärta. Det gör ont att bli trött men det är en god smärta. Vi tävlar inte, varken mot någon annan eller mot varandra. Vi pressar oss inte till det yttersta men väl förbi komfort och mys.

Sista kilometern är på asfalt och vi springer och småpratar. Det känns bra att vara framme. Vi har delat mycket under dagen, både uttalat men det mesta outtalat. Samhörighet. Jag vet ju inte vad de andra känner men jag antar att det händer något liknande med dem som med mig under en tur som denna. Den gradvisa uttömningen av energin och stegringen av både smärta och glädje. Smärtan försvinner så fort man stannar men glädjen sitter i länge.

Glädje och smärta. Inte bara kan de samexistera. För mig är de är varandras förutsättning.

I helgen var jag i metropolen Eggby på den årliga KUL-träffen. KUL står i detta sammanhang för Kommittén för UltraLöpning och är en del av Riksidrottsförbundet. Jag har varit med på en träff förut och då i Huskvarna. Träffen är ambulerande och det gör att man får chans att se nya områden varje gång. Vi sprang ”Billingen runt” på lördagen och ”Världens vackraste landsväg” på söndagen. Verkligen smällvackert trots en lite dyster årstid.

På lördag morgon pep jag, Sandra och Jonas iväg 10 minuter innan ordinarie starttid kl 08 då det kändes onödigt att stå och frysa och invänta resten. Vi letade oss fram längs leden som sträcker sig runt Billingen. En hel del osäkerhet om vägen, tittandes på kartan osv drog ned tempot vilket jag behövde. Både Sandra och Jonas är starkare löpare än mig men det passar mig utmärkt att vara i ett sådant sällskap.

På söndagens morgonrunda på 25km var tempot lite mer uppskruvat och jag försökte hålla mig framme med de som sprang först även om min förmåga till konversation var begränsad…

Jag växer med uppgiften och nästan alltid när jag väljer ett mer utmanande sällskap så känns det efteråt som ett riktigt bra val. På KUL-träffen får verkligen alla plats och huvudfokus är inte på prestation utan på samvaro och trivsel. Vill man prestera och mäta sig med andra så är detta ett dåligt tillfälle. Rundorna är konstruerade så att man kan välja kort, långt eller längre.

Visst jämförs det lite på kvällen hur långt man sprang under dagen men känslan att alla har gjort vad de ville är det förhärskande. Jag gillar detta skarpt. Man är lika ”rätt” om man springer 60km, 6km, eller inte alls. Alla har sin egen agenda. Någon är i sin livs form, någon håller på att återhämta sig efter en skada, flera springer längre än de någonsin gjort förut och någon känner fortfarande av en löpning genom hela Iran…

Nyheterna om dåden i Paris sätter mina aktiviteter och fokus i perspektiv. Tankarna kommer oundvikligen. Vad håller jag på med? Är min aktivitet ett uttryck för egoism – hedonism? Är jag världsfrånvänd?

Utan en viss introvert ådra tror jag inte att man kan ha löpning som hobby. Jag känner under helgen tydligt att det finns människor omkring mig som har tunga tankar i livet. Men jag tycker att det är fint. Känslorna får både vara där och synas. Att få dela ett par dagar med nya och gamla vänner, få dela glädje och smärta, försöka förstå och se något också bortom löpningen. Även om helgens träff hade löpning som tema är ändå gemenskap, acceptans och engagemang den starkaste behållningen. Både kroppen och sinnet är berört. Tack alla.