Glädje och smärta

Igår hade jag glädjen av att få springa ännu ett långpass i skogen ihop med vänner. Robert och Anne-Marie som arrangerar Sandsjöbacka Trail mm bjöd upp till lerdans i skogarna mellan Lindome och Slottskogen. Vi var ett 30-tal löpare som alla tyckte just detta luciatåg var det bästa.

Mina ben kändes starka och glada och vi var ett litet gäng på 3 personer som bröt oss loss från huvudgruppen och hade sällskap under dagen. Solen sken och det var runt nollan. Perfekt löpväder. Lerigt och halt.

Efter några timmar börjar det kännas i kroppen. Det känns ansträngt i höften och vaderna varnar lite för kramp. Tempot är inte högt men tiden tar på krafterna ändå. Vi är ganska jämnstarka i vår lilla grupp och vi hjälper varandra fram. Det är så mycket lättare att fortsätta ihop. Ibland väntar vi in sista man. Alla känner ungefär samma sak. En tilltagande trötthet, lite hunger, kanske till och med lite smärta. Det gör ont att bli trött men det är en god smärta. Vi tävlar inte, varken mot någon annan eller mot varandra. Vi pressar oss inte till det yttersta men väl förbi komfort och mys.

Sista kilometern är på asfalt och vi springer och småpratar. Det känns bra att vara framme. Vi har delat mycket under dagen, både uttalat men det mesta outtalat. Samhörighet. Jag vet ju inte vad de andra känner men jag antar att det händer något liknande med dem som med mig under en tur som denna. Den gradvisa uttömningen av energin och stegringen av både smärta och glädje. Smärtan försvinner så fort man stannar men glädjen sitter i länge.

Glädje och smärta. Inte bara kan de samexistera. För mig är de är varandras förutsättning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.