Kategori: Träning

Med ett förväntansfullt lugn gjorde jag min pre-race morgonrutin. Detaljer som att sätta i kontaktlinsen innan jag smörjer fötterna och att direkt äta lite när man vaknar är saker som gör morgonbestyren korta och effektiva. I startområdet träffade jag Sandra och Erik. Jag känner igen många ansikten men kan inte så många namn. Det känns ändå familjärt och väldigt roligt. Just innan starten går kommer en riddare till häst ridande med Kullamannenfana i handen. Han ropar något jag inte hör men det gör inte så mycket. Stämningen är fenomenal och känslan av vad som komma skall är väldigt närvarande.

Starten går och vi joggar iväg. Ganska mycket publik trots den tidiga timmen. Morgonljuset har just brutit igenom och vi behöver inga pannlampor. Jag ligger långt bak i fältet och börjar direkt prata med andra löpare. Alla är förväntansfulla och uppspelta. Mycket av snacket kretsar kring tredje varvet. Loppet är 3 varv på en 22km bana och alla förstår att sista varvet blir en rysare, ett monster som första varvet inte ger någon som helst ledtråd till.

Vi springer och pratar genom underskön färgsprakande lövskog, tidvis är det djupt med fallna löv på marken. Luften är sval och frisk. Vi passar på att njuta. Det är första varvet och vi är fräscha och har alla möjligheter att ta in skönheten omkring oss. När vi kommer ned till nordstranden har vi en sträcka på ca 600m längs kusten innan vi når Nimis. Denna bit är inte så lång men fylld med stora och små runda och hala stenar. Stenarnas storlek varierar mellan handboll och liten bil. Vi hoppar och balanserar, försöker hålla farten uppe utan att göra av med för mycket energi. En svår ekvation.

Så framme vid Nimis. Detta tokiga och underbara konstverk. Jag har varit vid Nimis många gånger men bara iförd nummerlapp. Branten upp från Nimis är grym. Brant och oteknisk vilket gör att man kan ta i hur mycket som helst. Jag håller koll på min pulsklocka och bestämmer mig för att inte gå över 162 vilket jag lyckas med. Efter ytterligare en bit fin trail är vi åter vid vattnet och skall upp för Håkull. Här är det ännu brantare och terrängen är lös jord och lösa stenar. Långt innan jag kommer fram till branten hör jag skriken ”Sten”, ”Sten”, ”STEEEEN”. Jag skrattar lite för mig själv. Det brukar vara lite stenar som kommer rullande och det är kotum att varna löpare som kommer bakom om dessa.

När jag själv påbörjar klättringen upp mot Håkull känner jag något helt annat. Det känns inte säkert. Stenarna är stora och kommer som skjutna ur en kanon. Riktiga killers. Personal från loppet skriker till oss att vi måste hålla oss åt kanterna på branten. Vi klänger längs bergskanten så gott vi kan. Mer skrik om stenar och det kommer 2 st i en väldig fart mot mig. Jag slänger mig åt sidan och blir träffad av den lilla stenen i höften. Det gör rejält ont. Stenen var nog inte större än en golfboll men den hade hög fart. Den större stenen var stor som en fotboll och träffade ingen. Det känns obehagligt och jag blir ganska rädd. Jag klättrar vidare uppåt och känner att det inte är någon fara med höften. Jag har fått ett märke men inte mer. Längre upp är sluttningen mildare och vi kämpar vidare mot toppen. Adrenalinrushen lägger sig.

Väl på toppen bär det av utför igen och vi kommer snart in på ”Svart bana” och börjar jobba oss vidare ut mot fyren. Stigen är bra och problemfri men det är kuperat och nog tar det av krafterna. Upp och ned, upp och ned. Till slut kommer vi till fyren och vänder tillbaka mot Mölle hamn och tävlingscentrum där vi skall  avsluta det första varvet. Jag har sällskap av en löpare som har verkar ha samma takt som mig. En kille med långt hårsvall. Killen springer framför mig och det ser ut som att han knappt joggar. Samtidigt känns det som att jag själv springer på ganska bra men har ändå lite problem att hålla hans tempo. En av många paradoxer under ett sånt här lopp. Vi springer förbi ett gäng tjejer i yngre tonåren. När vi passerat ropar de ”Heja Indiana Jones och heja James Bond”. Jag gissar att det är jag som är James Bond.

Ett par hundra meter innan målområdet möter jag Sandra och vi hejar. Jag tänker att det vore kul att komma ikapp henne men att hon säkert springer taktiskt och inte direkt har tänkt att sakta ned under de kommande varven.

I målområdet finns det mat, cola, bulle, etc men jag går direkt till min dropbag och byter mina två flaskor. Jag har en med energi och en med saltlösning. Hela grejen tar mindre än en minut och sedan är jag ute på varv 2. Jag får sällskap av en trevlig kille med skägg. Jag såg honom redan i början av första varvet och han trippade fram så fantastiskt elegant på barfotavis. Vi har klarat första varvet på 2:45 ungefär och jag säger till skägget att vi nog skall klara 9 timmar i mål. Han är inte lika säker på det och efter ett par kilometer aviserar han att tempot är för högt och att han släpper mig. Jag tuffar på och kommer efter andra vändan på kullerstenarna längs nordstranden ikapp Indiana Jones igen. Vi följs nu åt ett helt varv till. Utan konversation och i unisont lidande och njutning. Branten vid Håkull har nu lagts om och det känns som en lättnad. Inte bara för att vi slipper 70 höjdmeter utan för att slippa oroa sig för hål i huvudet.

Det går märkbart tyngre varv 2. Min puls är lägre men jag sliter hårdare. Jag är törstigare och äter mer. Klungan med mig, Indiana och ett par löpare till springer på bra och när vi kommer in till sista varvningen möter vi Sandra igen på exakt samma ställe som på första varvet.

Jag gör ett lite längre stopp denna gång och smörjer fötterna med vaselin. Plockar på mig ytterligare en bar och sedan iväg. Varv 3 blir så klart ännu tyngre och jag får en rejäl dipp mitt på varvet. Vaderna krampar och orken tryter. När vår bana går ihop med Svart bana så ser jag på klockan att starten för den svarta klassen just gått. Efter ett tag kommer de första löparna och till min glädje är det min kompis Fredrik som leder. Han trippar förbi som förste man i en ledartrio och jag hänger på ett par hundra meter bara för att det känns skoj. Nu känner jag mig plötligt lite piggare och när nästa löpare kommer förbi så halkar jag på igen. Lite intervaller efter 7 timmars krigande på berget. Jag fortsätter i denna stil och försöker få vinning av att det kommer snabbare löpare bakifrån. Det fungerar utmärkt.

Väl ute vid fyren för sista gången så är jag tom på vätska och energi och fyller på mer där. Det känns som om jag flyger ned för fyrbranten och jag har lagom med krafter kvar för den sista sträckan. När jag närmar mig mål går jag om ett antal ultralöpare och inser att flera av dessa förmodligen är inne på sitt andra varv. När det är 500m kvar till mål tycker jag mig skymta någon som kan vara Sandra men jag har inte krafter kvar till att öka utan kommer i mål 30 sek efter henne. Jag får bältesspänne och går direkt till matstationen för att få soppa. Jag träffar Erik som varit i mål ett bra tag och vi snackar lite om loppet. Jag är verkligen trött men mår bra.

Min sambo Emelie startade på Svart bana och det tog en timme efter att jag kommit i mål innan hon också gör det. Det kändes fantastiskt att få ta emot henne i målfållan. Hon sprang sitt första lopp och det gick verkligen bra. Härligt att kunna dela allt detta med henne.

Det visar sig att jag sprungit 3 näst intill identiska varv tidsmässigt vilket var det jag försökte göra. Jag hade tillräckligt med krafter kvar på sista varvet och tog många placeringar där. Slutresultatet blev placering 39 av de 365 anmälda. 183 löpare kom i mål, osäker på hur många som bröt. Jag är nöjd med detta men framför allt med att jag mådde bra största delen av loppet och kunde ta mig ur den djupa svacka jag ändå fick på ett bra sätt.

Just nu är det magiskt vackert ute i skogen. Min uppladdning inför Kullmannen känns ok men jag har inte skött min nedtrappning speciellt bra och är ganska trött i kroppen och benen trots att det bara är en dag kvar till race. Nåväl, det är träningen som är det viktiga för mig. Tävlingen får gå som den gör. Det blir en lång och jobbig dag på Kullaberg den saken är säker.

Jag kommer inte att ha några speciella förväntningar på resultat när jag om 10 dagar står på startlinjen för Kullmannen. Ultrabanan kommer att vara tuff och psykande med sina backar, omväxlande oländigt och lättsprunget och det faktum att det är en 3-varvs bana. Jag kommer förmodligen att vara rejält tagen redan när jag går ut på varv 3. Det blir en utmaning att disponera mig så att jag är i bästa möjliga skick då, utan att vara sist i ledet…

För ett par dagar sedan var jag på ett laktattest hos Aktivitus i Göteborg. Resultatet sa mig inte så jättemycket förutom att jag har ett rejält mycket högre FATmax än jag trodde. Kanske har kostförändringarna och den lågintensiva träningen knuffat den uppåt? Testet går till så att man springer på ett löpband där farten på bandet hela tiden ökas. Man tar ett blodprov var 4:e minut och plottar sedan laktat mot fart och puls. Under testet skall man också ange ansträngning på Borg skalan. Supersvårt tycker jag. I början går det ”trögt” att springa och jag känner mig obekväm. Det känns jobbigt men det är inte den jobbigheten som Borgskalan avser.

Jag kom på mig själv då och även på gårdagens löppass i skogen att jag har svårt att känna enbart fysisk belastning. Det blir så lätt att man räknar in humör, stumma ben, tramp i vattenpöl, myggbett osv i hur ”jobbigt” jag tycker att det är. För att inte tala om allmän dagsform.

Under några veckor nu har jag mätt min HRV (heart rate variability ) på morgonen och jag är imponerad över hur väl den beskriver hur ”redo” jag är för hårdare träning. Jag kan räkna ut själv att om jag tränat hårt ena dagen så är det en god ide att träna lite softare eller vila följande dag. Men det finns andra saker som kan ge mig samma fysiska stress som träning och ibland är det lätta att glömma dessa. Det är fint att få en påminnelse och kanske fundera över vad den belastningen består av.

Dagens utmaning: vilodag….

En bra fråga som inte kan besvaras kort. Vad är det som är så förbaskat kul eller intressant med att springa långt eller kanske till och med jättelångt? Vad är det som driver mig och många andra ultralöpare att springa många mil i veckan som träning inför ett långlopp som varken har prispengar eller publik. Som skryt duger bedriften ännu sämre. För gemene man verkar ultralöpning vara betydligt mer vrickat än coolt.

Till och med för mig som inbiten ultraräv(jo åren går och det får jag nog kalla mig nu) är en annan löpares lopp eller träning ofattbart. Jag kan komma med glada tillrop om att det var bra kutat eller att Robert och Sandra verkar njuta av sina långpass nu. Men egentligen är detta ofattbart för mig. Det är bara siffror i en träninglogg eller på en resultattavla. Endast min träning och mina lopp är helt verkliga för mig och då också bara för mig. Ingen annan kan förstå lyckan jag känner när jag forsar fram i höstskogen, känner lätthet eller trötthet i kroppen, känner hur benen värker efter ett långpass eller att de troget bär mig framåt i timtal genom terrängen.

Bara jag känner min smärta och min lycka. När jag skriver om mina löpträningar eller tävlingar varken tror eller hopppas jag att någon annan skall förstå min känsla. Ännu mindre hoppas jag att någon skall tycka något speciellt om mig som person. Jag känner en längtan och jag följer den. Det kliar i mig och jag kliar tillbaka. Det är varken mer eller mindre.

Ultralöpning är knappast en enkel väg till varken lyckorus eller god fysisk form. Det är en resa med okänt mål och oftast till och med utan mål. På ett lopp finns det visserligen en målportal, kanske publik och kanske en medalj men om det vore det verkliga målet så tror jag att väldigt få personer hade sprungit ultralopp. Det är något svårgreppbart som håller ultralöparen kvar. Kvar i loppet och kvar i sporten.

För min del är det kanske mest längtan efter det starka mötet med mig själv som sker där i utmattningen, självövervinnelsen och till monotona ljudet av mina steg och andhämtningar.

Om 3 veckor är det tävlingsdags igen. Då reser vi ner till Kullaberg och kör Kullamannen Ultra. Jag hoppas att Jerrys axel hinner bli kurrant så att jag har någon att jaga på berget. Det är 60km+ och 3000hm+ som skall avverkas på 3 underbara varv i kullabergsterrängen. Jag gissar att det sista varvet kommer att vara en smula ansträngande, men jag gillar ju att ”gräva djupt” mot slutet av dagen.

Uppladdningen har varit helt annorlunda än inför något annat lopp jag sprungit. Jag har tränat mer volym med lägre intensitet än någon gång tidigare. Igår gjorde jag en fartökning mot slutet av mitt pass och det kändes bra. Jag kommer att köra två pass med lite mer fart nästa vecka och sedan en vecka med 3 fartpass och mindre volym. Sista veckan innan tävlingen är planen att ta det ganska lugnt. Jag kommer att vara riktigt löpsugen när startskottet går kl 07:00 den 31 oktober.

På kostsidan känns läget också under kontroll och efter mitt ”2 Week Test” har jag fasat in kolhydrater igen men i betydligt mindre mängd än innan. Jag känner nu att jag är ganska känslig mot att överlasta mig med kolhydrater och att jag klarar mig bättre med färre. Vikten är också på väg åt rätt håll och jag har 3-4kg till målvikten och jag har verkligen ingen brådska dit.

Nu börjar också den tiden på året när jag tränar en del i pannlampans sken. Jag gillar det och det känns fint att glida fram i ”bubblan” av ljus i ett hav av mörker. Jag ser fram mot långa trailpass i mörker. Det ger en sån häftig äventyrskänsla. Jag jobbar också vidare på min lokala 38km trail som jag hoppas ha koll på inom några veckor. Nya sträckor av den behöver av naturliga skäl rekas i dagsljus och det blir en häftig utmaning att sedan hitta och springa den i mörker…

Jag har funderat en del på vilka faktorer i min tillvaro som är med och påverkar hur jag mår. Om jag slutar träna så märker jag oftast att jag snabbt mår sämre både psykiskt och fysiskt. Om jag istället tränar regelbundet mår jag oftare bra men självklart inte alltid. Förra veckan drog jag ut en visdomstand och en kindtand. Ingen liten upplevelse och stor fysisk smärta fyllde min tillvaro de följande dygnen.

Tränar jag mycket så blir det en belastning/stress på min kropp. Om jag har mycket ont så blir det också en stress. Det känns som att det bara finns ett konto för detta. Jag tror att stress på jobbet, i relationen, ekonomin etc också går på samma konto. Rätt mat ger mindre stress för kroppen än skräpmat. En förnuftig belastning när jag tränar stressar min kropp mindre än kontinuerliga blodsmakspass. Ju mer jag funderar över detta desto mer logiskt verkar det. Skall jag lyckas med träningen så måste så klart resten av livet också funka så bra som möjligt.

Balans. Det måste bygga på en balans mellan alla de delar som bygger upp den tillvaro jag vill ha. Om man bara lägger goda grejer i ett fåtal korgar och struntar i andra kommer skutan snart att få slagsida. Så fram med ett ärligt vattenpass och börja fylla på godis på eftersatta ställen så blir tillvaron snart så stabil och behaglig att mina favoritämnen också kan få mer.

En blandning av tro och nyfikenhet fick mig att testa Dr Maffetones 2 week test. I korthet går det ut på att utelämna snabba kolhydrater i två veckor. Det låter ganska enkelt men det beror nog lite på vem man är och vilka vanor man har. För är det något jag lärt mig under dessa två veckor så är det lite om vanans makt och saker som jag brukar äta utan att tänka så mycket på det. Jag valde bort alla spannmålsprodukter(inkl bröd), frukt och bär, potatis, ris, majs, mjölkprodukter(undantag Turkisk yougurt). Det blev mycket ägg, nötter, frön, grönsaker och fet ost.

Redan efter ett dygn kände jag att kroppen kändes annorlunda. Jag har fortsatt träna som vanligt och det har inte varit några problem alls. Känslan är att energinivån i kroppen är mycket stabilare och jag har känt mig sugen på kolhydratrik kost ett par gånger men knappt hungrig alls. Dr Maffetone skriver tydligt att det är ett test och inte en diet som man skall hålla längre än 2 veckor. Detta kan jag förstå och det känns att något ”fattas” när man äter så här.

Min konklusion efter detta test är att jag definitivt skall ändra min kosthållning åt detta håll. Kroppen känns starkare, gladare och det skulle inte förvåna mig om jag även blir lite lättare.

Kanske inte fullt återhämtad från UTMB-löpningen men en liten löptur i skogen kan väl inte vara så farligt. Robert frågade mig om jag vill med på en rek-tur på Sandsjöbacka höst-banan. Kollade snabbt in banan på nätet och 22km…lite långt för mig nu kanske men med trevligt sällskap blir det ju alltid en del snack och pauser så jag tackade ja. 14:00 utanför Nordic Wellness i Kungsbacka där loppet skall starta. Vi rullar igång benen och tar oss upp i fina skogsområden som jag inte visste fanns inne i Kungsbacka. Efter någon km är vi ute på originalbanan för Sandsjöbacka Trail och vi får några km lättsprungen asfaltslöpning innan vi når stig igen.

Vilket plötsligt och kännbart byte av löpmiljö! På en knapp km har vår färdväg förvandlats från lättsprungen till svårframkomlig. Kilometertiden skjuter i höjden som en raket och det gör min puls också. Vi kryssar fram mellan fallna träd, raviner och sjöar. Otroligt vilt och vackert. Och jobbigt. Vi passerar ett antal punkter där man bara måste stanna upp för att beundra utsikten (och kanske hämta andan…) Får lust att göra ett Ronja-skrik.

Vi fortsätter vår osynliga färdväg som Robert har delvis i sin GPS och delvis i sin hjärna. Båda sviktar tidvis och vi får rum för mer andhämtning och tittande på kartan. På tävlingsdagen kommer banan att vara snitslad och då finns inte denna ursäkt. Plötsligt är vi ute ur urskogen och på en väg jag känner igen. Vi växlar till eco-drive och försöker rulla fram i försvarbart tempo med de krafter vi har kvar men skogen har tagit på oss och det känns inte lika lätt längre. Kungsbacka närmar sig men vi är inte klara med äventyret riktigt än. Robert har en vana att lägga banor som förvånar på slutet och det finns alltid ett extranummer när man tror att man nästan är i mål. En liten sväng i den skogen, upp för den backen och… Min energi är nu definitivt slut och på de sista ångorna joggar jag in runt idrottsstadion och i ”mål”.

Härlig bana som inte går av för hackor. Jag tror att de flesta kan ta sig runt denna bana men det är inte gratis och att försöka göra den snabbt tror jag kan bli hårdare än man kan tro.

22km och 490 höjdmeter. Vi tassade runt på ca 3:15 med lite pauser och stigletande. En eftermiddag så god som någon. Tack Robert.

Är jag återhämtad från äventyret i alperna då? Min Garmin säger ”Recovery check OK” och jag väljer att hålla med.

Jo jag gör annat än samlar kottar i Hobo Hill men det har blivit ett par pass där det sista. Senast idag. Jag och Emelie slet oss loss från andra måsten och körde en dryg timme i tryckande hetta. Redan efter första vändan åkte tröjan av och vi matade på varv efter varv i hettan. Emelie tryckte på bra och det var långt mellan varvningarna denna gång. Sista vändan upp var nr 13 och jag gav på det jag hade – inte mycket skulle det visa sig. Inga problem att ta ut sig i den backen precis. Det blev 13 respektive 10 vändor innan vi var klara.

Jag känner att jag tränar så mycket som kroppen orkar utan att ta risker . Naturligtvis hade jag kunnat jobba upp en betydligt bättre grundform och orkat ännu mer träning men med de medel och den tid jag haft så är jag helnöjd. Kroppen känns glad och hel. Sinnet längtar ner till Chamonix och atmosfären där. Det skall inte vara omöjligt att få en bättre placering på tävlingen än förra gången men enkelt blir det då inte. Jag har redan en 50 och en 100 milestävling i år och det är mer än jag haft någon gång innan.

En veckas träning till och sedan vila/småjogga sista dagarna till start.

Nu närmar sig race day med stormsteg. Denna veckan hade jag planerat som en ”tuff” vecka och jag har fått in en hel del hård träning. Ett varmt pass på Sandsjöbackaleden på över 2 timmar med en snittpuls på 167 slag var nog kulmen. Igår slog jag till med 20 vändor och 1600 hm i Hobo Hill och idag var jag och Emelie där och körde en dryg timme till. Det känns oförskämt bra. Jag har tillräckligt med träning, bättre kost än någonsin tidigare och vikten har nog minskat en smula det sista. Jag har all anledning att vara nöjd och jag ser fram mot UTMB med glädje. Att jag dessutom kommer att få dela glädjen i loppet med Jerry och förhoppningsvis kunna möta Emelie i målfållan gör inte saken sämre. Träning och tävling. Jag tävlar för att hitta glädje och mening i träningen och jag tränar för att få en bättre upplevelse när jag tävlar. Den goda känslan i kroppen kommer lite mer som en trevlig bieffekt. Jag mår verkligen toppen när jag får träna tillräckligt. Det verkar som att 8 timmar i veckan är ett minimum för att jag skall må riktigt bra. Nu blir det vila från löpning i helgen och så satsar jag på en medelvecka nästa för att efter det långsamt trappa ned mot löpturen runt Mt Blanc…