Kullmannen 2015 – Race report

Med ett förväntansfullt lugn gjorde jag min pre-race morgonrutin. Detaljer som att sätta i kontaktlinsen innan jag smörjer fötterna och att direkt äta lite när man vaknar är saker som gör morgonbestyren korta och effektiva. I startområdet träffade jag Sandra och Erik. Jag känner igen många ansikten men kan inte så många namn. Det känns ändå familjärt och väldigt roligt. Just innan starten går kommer en riddare till häst ridande med Kullamannenfana i handen. Han ropar något jag inte hör men det gör inte så mycket. Stämningen är fenomenal och känslan av vad som komma skall är väldigt närvarande.

Starten går och vi joggar iväg. Ganska mycket publik trots den tidiga timmen. Morgonljuset har just brutit igenom och vi behöver inga pannlampor. Jag ligger långt bak i fältet och börjar direkt prata med andra löpare. Alla är förväntansfulla och uppspelta. Mycket av snacket kretsar kring tredje varvet. Loppet är 3 varv på en 22km bana och alla förstår att sista varvet blir en rysare, ett monster som första varvet inte ger någon som helst ledtråd till.

Vi springer och pratar genom underskön färgsprakande lövskog, tidvis är det djupt med fallna löv på marken. Luften är sval och frisk. Vi passar på att njuta. Det är första varvet och vi är fräscha och har alla möjligheter att ta in skönheten omkring oss. När vi kommer ned till nordstranden har vi en sträcka på ca 600m längs kusten innan vi når Nimis. Denna bit är inte så lång men fylld med stora och små runda och hala stenar. Stenarnas storlek varierar mellan handboll och liten bil. Vi hoppar och balanserar, försöker hålla farten uppe utan att göra av med för mycket energi. En svår ekvation.

Så framme vid Nimis. Detta tokiga och underbara konstverk. Jag har varit vid Nimis många gånger men bara iförd nummerlapp. Branten upp från Nimis är grym. Brant och oteknisk vilket gör att man kan ta i hur mycket som helst. Jag håller koll på min pulsklocka och bestämmer mig för att inte gå över 162 vilket jag lyckas med. Efter ytterligare en bit fin trail är vi åter vid vattnet och skall upp för Håkull. Här är det ännu brantare och terrängen är lös jord och lösa stenar. Långt innan jag kommer fram till branten hör jag skriken ”Sten”, ”Sten”, ”STEEEEN”. Jag skrattar lite för mig själv. Det brukar vara lite stenar som kommer rullande och det är kotum att varna löpare som kommer bakom om dessa.

När jag själv påbörjar klättringen upp mot Håkull känner jag något helt annat. Det känns inte säkert. Stenarna är stora och kommer som skjutna ur en kanon. Riktiga killers. Personal från loppet skriker till oss att vi måste hålla oss åt kanterna på branten. Vi klänger längs bergskanten så gott vi kan. Mer skrik om stenar och det kommer 2 st i en väldig fart mot mig. Jag slänger mig åt sidan och blir träffad av den lilla stenen i höften. Det gör rejält ont. Stenen var nog inte större än en golfboll men den hade hög fart. Den större stenen var stor som en fotboll och träffade ingen. Det känns obehagligt och jag blir ganska rädd. Jag klättrar vidare uppåt och känner att det inte är någon fara med höften. Jag har fått ett märke men inte mer. Längre upp är sluttningen mildare och vi kämpar vidare mot toppen. Adrenalinrushen lägger sig.

Väl på toppen bär det av utför igen och vi kommer snart in på ”Svart bana” och börjar jobba oss vidare ut mot fyren. Stigen är bra och problemfri men det är kuperat och nog tar det av krafterna. Upp och ned, upp och ned. Till slut kommer vi till fyren och vänder tillbaka mot Mölle hamn och tävlingscentrum där vi skall  avsluta det första varvet. Jag har sällskap av en löpare som har verkar ha samma takt som mig. En kille med långt hårsvall. Killen springer framför mig och det ser ut som att han knappt joggar. Samtidigt känns det som att jag själv springer på ganska bra men har ändå lite problem att hålla hans tempo. En av många paradoxer under ett sånt här lopp. Vi springer förbi ett gäng tjejer i yngre tonåren. När vi passerat ropar de ”Heja Indiana Jones och heja James Bond”. Jag gissar att det är jag som är James Bond.

Ett par hundra meter innan målområdet möter jag Sandra och vi hejar. Jag tänker att det vore kul att komma ikapp henne men att hon säkert springer taktiskt och inte direkt har tänkt att sakta ned under de kommande varven.

I målområdet finns det mat, cola, bulle, etc men jag går direkt till min dropbag och byter mina två flaskor. Jag har en med energi och en med saltlösning. Hela grejen tar mindre än en minut och sedan är jag ute på varv 2. Jag får sällskap av en trevlig kille med skägg. Jag såg honom redan i början av första varvet och han trippade fram så fantastiskt elegant på barfotavis. Vi har klarat första varvet på 2:45 ungefär och jag säger till skägget att vi nog skall klara 9 timmar i mål. Han är inte lika säker på det och efter ett par kilometer aviserar han att tempot är för högt och att han släpper mig. Jag tuffar på och kommer efter andra vändan på kullerstenarna längs nordstranden ikapp Indiana Jones igen. Vi följs nu åt ett helt varv till. Utan konversation och i unisont lidande och njutning. Branten vid Håkull har nu lagts om och det känns som en lättnad. Inte bara för att vi slipper 70 höjdmeter utan för att slippa oroa sig för hål i huvudet.

Det går märkbart tyngre varv 2. Min puls är lägre men jag sliter hårdare. Jag är törstigare och äter mer. Klungan med mig, Indiana och ett par löpare till springer på bra och när vi kommer in till sista varvningen möter vi Sandra igen på exakt samma ställe som på första varvet.

Jag gör ett lite längre stopp denna gång och smörjer fötterna med vaselin. Plockar på mig ytterligare en bar och sedan iväg. Varv 3 blir så klart ännu tyngre och jag får en rejäl dipp mitt på varvet. Vaderna krampar och orken tryter. När vår bana går ihop med Svart bana så ser jag på klockan att starten för den svarta klassen just gått. Efter ett tag kommer de första löparna och till min glädje är det min kompis Fredrik som leder. Han trippar förbi som förste man i en ledartrio och jag hänger på ett par hundra meter bara för att det känns skoj. Nu känner jag mig plötligt lite piggare och när nästa löpare kommer förbi så halkar jag på igen. Lite intervaller efter 7 timmars krigande på berget. Jag fortsätter i denna stil och försöker få vinning av att det kommer snabbare löpare bakifrån. Det fungerar utmärkt.

Väl ute vid fyren för sista gången så är jag tom på vätska och energi och fyller på mer där. Det känns som om jag flyger ned för fyrbranten och jag har lagom med krafter kvar för den sista sträckan. När jag närmar mig mål går jag om ett antal ultralöpare och inser att flera av dessa förmodligen är inne på sitt andra varv. När det är 500m kvar till mål tycker jag mig skymta någon som kan vara Sandra men jag har inte krafter kvar till att öka utan kommer i mål 30 sek efter henne. Jag får bältesspänne och går direkt till matstationen för att få soppa. Jag träffar Erik som varit i mål ett bra tag och vi snackar lite om loppet. Jag är verkligen trött men mår bra.

Min sambo Emelie startade på Svart bana och det tog en timme efter att jag kommit i mål innan hon också gör det. Det kändes fantastiskt att få ta emot henne i målfållan. Hon sprang sitt första lopp och det gick verkligen bra. Härligt att kunna dela allt detta med henne.

Det visar sig att jag sprungit 3 näst intill identiska varv tidsmässigt vilket var det jag försökte göra. Jag hade tillräckligt med krafter kvar på sista varvet och tog många placeringar där. Slutresultatet blev placering 39 av de 365 anmälda. 183 löpare kom i mål, osäker på hur många som bröt. Jag är nöjd med detta men framför allt med att jag mådde bra största delen av loppet och kunde ta mig ur den djupa svacka jag ändå fick på ett bra sätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.