Aran by UTMB -finisher!

100-miles traillöpning i bergsmiljö är en verklig utmaning. Med ett antal lyckade och ett par misslyckade försök bakom mig viste jag ganska väl vad jag gav mig in på. Träningen innan loppet bar spår av en krånglande vad, en envis förkylning och familjeliv med 2 småbarn. Jag åkte ned till Pyrenéerna med Jerry och Erik. Det var vi tre som för 10 år sedan sprang UTMB. Det var då jag fick längtan till dessa lopp. En av attraktionerna med just Aran-loppet var att om man kom i mål på VDA, den längsta distansen, så hägrade en gräddfil förbi lottningen i nästa års UTMB i Chamonix. Målgång gav alltså en golden ticket.

Väl på plats i Viehlla kunde jag tydligt känna den extra pressen på att lyckas med loppet. Bergen såg ganska snälla ut från byn men det fanns en smygande känsla av att det var något som skulle göra detta till en extra svår utmaning. Många av de 1142 startande hade säkert UTMB-biljetten som hägrande mål. Det är 2500 startande på UTMB och här fanns potentiellt halva startfältet. Det skulle ju inte fungera. Det måste finnas en hake.

Efter uppladdning, rundsmörjning och utrustningscheck gick vi till starten och till hög musik och publikens hurra var iväg på äventyret. Jag startade med Jerry i absolut sista startgrupp, baserat på seedning. Stora målet var nu att återvända till Viehlla inom 48 timmar som var tidsgränsen. I teorin är detta en generös tidsfrist.

Vi får snart vara med om en helt fantastisk solnedgång med utsikt över Pic Aneto som är Pyrenéernas högsta topp. 1994 vandrade jag från Atlanten till Medelhavet och passerade då i närheten av toppen. Så det var ett kul återseende.

Första natten flöt på. Mycket gräs, brant upp och ned. Stigen var så liten att vi ofta tappade den och snubblade fram bland tuvorna tills vi råkade stöta på stigen igen. Upp och ned, upp och ned. Som det brukar vara. Jerry började känna sig låg och hade ont i ryggen efter att ha halkat. Jag peppade så gott det gick.

På morgonen kom vi till en lite större station som vi hade bestämt markerade slutet på första tredjedelen. Jag märkte på mig själv och på Jerry att vi var lite tröttare och fumligare än vad jag hade hoppats. Allt tar lite för lång tid. Går och hämtar en kopp med buljong till. Svårt att vika ihop koppen.

Vi sliter oss ut denna coma och betar av en relativt platt och enkel mil. Jerry har mycket energi och jag lite mindre. Jag vet att det kommer ett berg med massiva höjdmetrar och jag fruktar för hetta och dehydrering. Innan vi lämnade förra stationen tog jag med en tom extra 1,5l flaska. Planen var att fylla den i stationen innan stora backen och ha den som reserv mellan oss, i tillägg till de 1,5 l vi båda hade som standard. Backen började och Holy Macaroni behövde vi det extra vattnet. Supertungt uppför och Jerry blev snabbt svagare och missmodig. Vi körde 100 höjdmeter åt gången, sedan paus. Jag hade koll på höjdmetrarna på klockan. Det går inte fort nu. Många många går förbi oss uppåt.

Jerry säger att han är orolig att hans låga tempo skall äventyra mina möjligheter att komma förbi nästa tidsbarriär. Jag har inte så bra koll. Då vi redan kör på rött finns det i min hjärna ingen möjlighet att vara taktiska utan bara köra så bra vi kan här och nu. Jerry frågar vad klockan är. Jag tittar och svarar 18:00.

OK. Bara om du kör själv och ökar tempo kan du klara nästa reptid säger Jerry. Det känns trist att lämna honom men han lovar att göra ett försök att också hinna. Jag drar iväg och lyckas hålla det högre tempot. Nästa station är ett slagfält med många löpare som ligger i skuggan och flämtar. Det pratas om att det inte går att hinna till nästa checkpoint och att man inte har några utsikter att komma hela vägen i mål.

Jag känner mig faktiskt stärkt av detta. Energi, vätska och iväg. Drar nästa stigning på 600m i ett svep. Andas som ett lokomotiv. Kommer ikapp folk. Kämpar. Frustar. Sista utför är 8 km innan stationen med tidsbarriär och jag känner mig som Roadrunner. Ser ingen annan som springer. Kommer fram till stationen med ca 30 min tillgodo. Fyller vatten och nämner för en medlöpare att jag inte är bekväm med marginalen till reptiden. Han tittar frågande på mig och går mot energistationen. Jag sätter mig ned och tar fram min lapp med tider. Fattar ingenting. Tittar och tittar och fattar ingenting. Klockan, lappen, lappen, klockan. SÅ fattar jag. När jag sa 18:00 till Jerry, det var så klart HÖJDEN och inte tiden. Klockan måste ha varit 15 ungefär, inte 18.

Messar Jerry som har brutit på förra stationen. Jag kör vidare. Nu är jag solo. Detta kan jag. Tuggar på. Justerar klädsel, dricker, äter. In i andra natten. Nu vaknar spökena men jag känner dem och är inte rädd. Ser många märkliga hallucinationer. Vissa så roliga att jag börjar skratta. Försöker alliera mig med löpare med lite högre kapacitet än mig. Verkliga eller påhittade bryr jag mig inte om. Natten rullar på. Vackert och utmanande.

Tänker på Jerry som bröt och hur trist det känns. Jag får nu vara med om en otroligt fin soluppgång. Terrängen är mycket svår och det är långt ifrån löpning. Stora fält med stenblock. Hoppar fram i pannlampans sken. Tid och rum blir en suddig blandning.

Springer ned mot den näst sista stationen. Det har hunnit bli förmiddag och är redan rejält varmt. Lägger mig på en brits för att få en kort reset men kan inte somna. Känner stress över att komma i mål i tid. Jag har en dryg timme till godo.

Nästa backen är BRUTAL. Det är Håkullsmal flashback och redan 30 grader i skuggan. Jag har igen klara problem att följa de andras takt. Trots mina 2,5 liter vatten behöver jag fylla på från en bäck två gånger. Jag doppar kepsen i allt vatten jag ser och om det är tillräckligt mycket för att kunna stoppa huvudet i så gör jag det. Stress. Det går knappt framåt. Efter en evighet kommer jag till backkrönet och nu är det 700 m utför till sista checkpoint. Utför är inte enkelt när man är så här trött. Kämpar på. Benen värker i hettan.

Sista stationen. Spiller ingen tid. Vatten, energi, blöta kepsen och iväg. Sista uppför är 400 höjdmeter. Går förbi en britt som kaskadkräks. Känner att jag är på väg att göra detsamma. Stannar och går ned på knä. Det känns lättare att komma upp därifrån än från sittandes på rumpan. Inte mycket kvar i benen nu. 100m till. 100m till och så äntligen krönet.

Nu är det 1000 höjdmeter ned och målgång. Jag HAR tillräckligt med tid. Det är först nu jag känner att jag kommer att klara det. Stärkt av tanken springer och går jag omväxlande. Benen pulserar. Jag dricker och äter. Ingen stress. Skönt. Kommer in på sista kilometern som jag varit och rekat innan men känner inte igen mig. Tänker att de kanske behövt dra om banan. Men så ser jag Jerry. Nu känns det riktigt bra. Jerry springer med mig i mål och filmar. Passerar mållinjen och ringer i klockan. Plötsligt är det över.

Den speciella tomheten som kommer över mig när jag är färdig med en sån här utmaning. Det är lättnad blandat med någon slags vemod. Just denna kamp har varit så nära mig och nästan hunnit bli en del av mig och plötsligt är den bara borta.

Loppet var betydligt tuffare än jag kunnat ana. Hela andra dygnet fungerade egentligen bra även om farten var låg. Men underlaget inbjöd inte heller till så mycket löpning för mig.

475 tävlande(41%) kom i mål. Min placering blev 354 så några hade jag bakom mig i alla fall.

På natten efter loppet blev jag magsjuk och tillbringade hela den natten på toaletten. Inte direkt vad man önskar sig när man redan varit vaken i 56 timmar. Hemresan nästa dag blev en stafett mellan toaletter men till slut låg jag i min egen säng. Nästa dag blev det besök på akuten med dropp och provtagning. Efter 3 dygn släppte plötsligt mag-monstret. Även mina två medresenärer fick problem med magen vid hemkomst. Jag hade gått ned 8 kg på den korta resan men när vätskebalansen kom i ordning igen var det betydligt mindre.

Nu ser jag fram emot att planera och träna inför ännu ett UTMB.

Ge aldrig upp!

Det blev lite mobilfilmat under veckan och jag klippte ihop lite av det här:

5 veckor till Aran by UTMB

Det varit tyst på bloggen ett tag men nu när de flesta checkmarks lyser grönt inför Aran-loppet 9-11 juli får jag plötsligt energi och inspiration att skriva.

Det är ynka 162 km och 10 700m stigning som skall betas av. Ganska hårda reptider första delen av loppet gör det hela extra spännande. Mitt förra 100 miles lopp gick ju inte speciellt bra. Jag kom i mål men inte med den känsla jag ville.

Inför detta lopp har träningen varit ganska skakig. Nya härliga men tidsslukande småbarn och två företag att hålla flytande har gjort det svårt att hitta energi och tid till relevant träning. Jag har delvis använt mig av Zwift för att ”pump up the volume” och det har funkat förvånansvärt bra. Det blir intressant och se vilken utdelning jag får för den träningen i bergen.

Jag och Jerry har gnuggat Hobo hill en del. Vi försöker då hålla intensiteten nere och volym och tid i rörelse uppe. Cykelpassen blir lätt over the top jobbiga så tanken är att backpassen blir volym, styrka och teknik.

En krånglande hälsena och en viktminskning som blev kvar på idéstadiet ligger obekvämt i den redan överfulla negativa vågskålen. Rutin, strategi och is i magen kommer utan tvekan få jobba hårt för att få vågen att tippa åt vårt håll denna gång.

Men det ligger ett litet guldägg i potten. Blir man en finisher på detta lopp har man möjlighet att vara immun mot UTMB lottningen 2022 alt 2023. Det betyder att så länge man har tillräckligt med points med sig har man en startplats utan inblandning av lottning. Men detta är så klart under förutsättning att man faktiskt kommer i mål på Aran innan repet sveper oss av banan…

På en helt vanlig torsdag

Stel höft, stramande hälsena. Stegen är klumpiga och kroppen känns tung.

Det är som att kroppen vill berätta för mig att detta inte är en bra idé. Jag fortsätter. Det är kallt och blåsigt och jag drar upp dragkedjan på vindjackan och tar på fingervantarna. Efter ett par kilometer viker jag ned från asfalten, mot en grusväg. Jag kryssar mellan vattenpölarna. Pannlampan behövs nu fast klockan knappt är 4.

Grusvägen tar slut och stigen tar vid. Blött och lerigt. Hala stenar och rötter. Värmen har börjar komma i kroppen nu men hälsenan känns fortfarande. Stigen slingrar sig fram vilket ger en illusion av att jag springer lite snabbare än jag gör. Utandningsluften förångas och pannlampans ljusautomatik får små spel. Trampar fel och blir helt lerig och blöt om höger fot. Tekniskt trixigt med sten och lera.

Jag hör havet och ser ljus från industrierna i fjärran. Halvvägs nu. Betar av sektion efter sektion. Jag kan rundan väl. Mer asfalt. Försöker få flyt. Det går inte jättefort men känns ok. Min rutt svänger höger-vänster-höger-vänster. Ut på en liten stig igen. Farten ökar.

Känner efter och det strama i hälsenan är borta. Ökar farten lite till. Korrigerar tekniken. Höften känns mycket bättre nu. Trycker på när jag åter kommer ut på asfalten. Det är ingen rekordrunda men känslan är grym. Flyter på i bra fart utan för mycket ansträngning. Slår av lite på takten innan jag kommer hem. Stänger av klockan. Helt ok tid trots allt. Efter dusch och torra kläder är kroppen som ny. Det var en bra idé. Som vanligt.

Jag känner mig lycklig och levande.

Trivselvikten

Det är verkligen väldigt lätt för mig att gå upp i vikt. Om jag inte ser till att sköta kost och träningsmängd så trippar vikten sakta men säkert förbi 90kg utan minsta tecken på att stanna där.

Det går inte så snabbt. Vikten skenar inte och det är just detta som är lömskt. Det är ett hekto nu och då, det går upp och det går ned. Men det går absolut mer upp än ned. Om jag inte jobbar hårt åt andra hållet.

Nu är jag långt från ensam i detta. Det ser jag tydligt på stan och i butiken. Det är inte alla som identifierat det som händer som ett problem men de flesta med en övervikt, stor eller liten, skulle nog ge ganska mycket för att på något enkelt sätt bli av med den. Då menar jag pengar. Egentligen kostar det ingenting att gå ned i vikt. Det är inget som skall köpas in – tvärt om, det är en massa som INTE skall köpas in.

För mig är det först och främst inte en fråga om prestation när jag löptränar/tävlar. Inte heller att ”se bra ut” eller att vara hälsosam.

Jag gillar där emot inte känslan av att jag inte bestämmer något som är så banalt som hur mycket och vad jag stoppar i mig. Alla är olika men det ”extra” jag har på kroppen är för mig ett tydligt tecken på att jag inte sköter min kost. För det är inte en kunskapslucka. Jag är för tusan fysiolog och kost/vikt är inget mysterium för mig.

Men det är intressant att det är så svårt både för mig och för så många andra. Jag undrar ofta om andra tänker på samma sätt som mig inför denna utmaning.

På en ultra-tävling omger jag mig med personer som i genomsnitt är tunnare än den övriga befolkningen. Visst ser någon ut att vara tunnare än vad jag skulle önska mig själv att vara men jag ser andra som har min storlek eller är större. Det är en tillåtande miljö med väldigt lite ”hets” att se ut på något speciellt sätt. Jag kommer inte sällan i mål före betydligt tunnare personer och ibland även efter tyngre löpare. Så det handlar inte så mycket om prestation.

Visst. Skulle jag väga 10kg mindre så skulle jag förmodligen springa snabbare och även minska risken för skador. Det tror jag. Det är en effekt jag tar emot med öppna armar.

En snabb googling leder mig till Viktväktarna och när jag tittar på ”Hälsosam vikt” för min längd 182cm så anger de ett spann på 66-83kg. Om jag skulle ligga mitt i det spannet, 74,5kg så skulle många jag känner knappt känna igen mig.

För idag väger jag ca 90 kg. Om det räknas som övervikt eller inte spelar mindre roll för mig. Det är mer än jag vill väga och det är ”övervikt” för mig. Jag vet av erfarenhet att jag trivs bra med en vikt runt 82 kg. Där var jag för två år sedan så det skall inte vara omöjligt att nå dit igen. Det är säkert också en mer hälsosam vikt för mig men framför allt vill jag visa att jag bestämmer över min vikt.

Så detta är min nya, ganska Corona-säkra utmaning. Fram med pannbenet nu Johan. Kör bara kör.

Man har alltid sitt eget största problem

Hur mycket man än fångar dagen, problemlöser eller tar tag i surdegar så slipper man inte sitt största problem. Det är ett rörligt mål och så fort det är eliminerat glider det näst största elegant upp på förstaplatsen.

Jag tror dessutom att utrymmet detta ”den största stötestenen” tar är tämligen konstant. Så om ditt näst största bekymmer är betydligt mindre än ditt största så växer det snabbt om du skulle göra dig av med det största. Det är bra att lösa de stora problemen men det tar inte bort bördan av ”det största problemet”.

Detta fungerar så klart åt andra hållet också och det är något som vi nu alla märker av.

Insikten om Coronaviruset ersätter det mesta som för bara någon vecka sedan var fokus för vår problemlösning. För mig är det nästan svårt att komma ihåg vad jag var mest bekymrad över innan Corona-pandemin var ett faktum. Kanske var det ett trivialt tapetval eller en hälsena som stramade lite.

Ovisshet är ett märkligt koncept. I höstas var ovissheten inte lika stor som nu trots att vi inte visste något om Corona då. Då kunde man vara tämligen säker på att världen i stort sett ser likadan ut om ett år. Nu är det naturligt att tvivla på detta. Ovissheten är paralyserande. Tänk om vi kände till utmaningens storlek redan nu, hur annorlunda hade det inte varit?

Men man kan så klart fortfarande kuta mitt i denna ovisshet.

Även om tävlingar kommer att ställas in i en omfattning vi ännu inte känner till så tränar jag på oförtrutet. Det finns fortfarande hopp om att BUM 88km skall kunna genomföras 25 maj. Min förhoppning är att stå på den startlinjen. Jag vill då vara väl förberedd. Förra gången jag sprang sträckan var jag inte tillräckligt tränad för att ha en bra resa.

Jag har just haft en lugnare vecka och nu går jag på med lite mer belastning igen. Igår sprang jag min ”skogs-runda” som är 20km. Det är en god blandning av alla underlag och kuperingar. Devis är det rejält tekniskt och det var mycket nya vindfällen över stigen. Känslan var god och det var första gången på flera år som jag lyckades klocka in på under 2 timmar vilket jag är supernöjd med. Det var inte min mening att trycka på så mycket men när känslan infann sig passade jag på. Det var riktigt tungt att hålla takten de sista kilometrarna men det är just den kampen jag älskar. Kampen om att kontrollera och behålla greppet om det övre skiktet av min kapacitet.

Så idag har det blivit ett par lugna promenader med Hannes i barnvagnen och podcast i lurarna. För varje steg kände jag sviterna av gårdagens overreach men det är en känsla och tanke som ger mig glädje. Det är en enkel, hemmasnickrad glädje som jag tror är bra i tider som denna. Det ger mig ett perspektiv som gör att mitt största bekymmer faktiskt blir lite mindre.

Delad lera är dubbel lera

Nu flyter träningen på ganska bra och det gör en värld av skillnad för mig. Jag mår enormt mycket bättre av kontinuerlig träning än av sporadisk. Det är något som helt klart förändrats, kanske är det åldern eller så är det efter att jag varit sjuk.

Jag har åter startat upp Trainingpeaks(TP) och planerar och registrerar träningen där. Mina pass flyger nästan magiskt från klockan till telefonen eller nätverket direkt in i Garmin Connect, Strava och TP.

Jag tycker att TP har ett sätt att visualisera träningsbelastning och form på som är väldigt motiverande för mig. Det hjälper mig träna tillräckligt hårt, mycket och ofta. Hjälp finns även för att inte träna för hårt men det problemet har inte jag.

Nästa inplanerade tävling är UTMB by Aran i norra Spanien i början av juli. Just nu kan man inte resa någonstans pga Corona-lockdown så vi får väl se hur det går med tävlingen. Det hade varit tråkigt om det inte blev av men det är samtidigt inte hela världen. Jag tävlar för träningens skull och inte tvärt om.

Igår blev det ett socialt pass med vapendragaren Jerry. 21km lerfest i sandsjöbackaterrängen. Underbart väder och enormt mycket folk ute i spåret. Vi stötte säkert på över 100 personer under turen och det är nog mer än jag sett totalt under alla år där. Kanske är det corona som lockar folk ut i naturen?

Det var omöjligt för mig att inte lägga märke till hur obekväma och olyckliga majoriteten av människorna ser ut. Det ser ut som de är på en straffkommendering. Jag hejar glatt och vinkar och får bara ett askgrått stoneface tillbaka. Tänker på björnen Baloo – ”kom igen katten det svänger ju!”

I vilket fall hade vi ett gött pass. Sista 5km resignerade vi inför leran och bara körde på och vi hade båda lera upp till knäna när vi kom tillbaka till bilarna. Nu sitter jag här och smånjuter av träningsvärken och längtar till nästa pass.

När pannbenet blir en krycka

Jag får ofta höra att jag har ett ”tjockt pannben” och jag vet att det är menat som en komplimang av mitt ganska hårda psyke. Det är också den mentala kampen när det börjar bli riktigt svårt som håller mig kvar i ultralöpningen.

Jag har länge noterat att jag kan hålla takten med betydligt mer vältränade löpare på långa lopp. Att de som kommer i mål just före och efter mig har minst dubbla träningsmängden, väger 20 kg mindre och är 10-15 år yngre än mig har verkligen roat mig. Med allt mindre träningsmängd, ökande vikt och ålder har jag ändå lyckats delta och komma i mål på många långa lopp.

Att bita sig fast i ett ultralopp och komma i mål trots avsaknad av fysiska förutsättningar har nästan kommit att bli mitt kännetecken. Det är faktiskt inget jag är speciellt stolt över. Det är kanske häpnadsväckande och spektakulärt från ett åskådarperspektiv men från platsen jag står ser det inte lika kul ut. Jag önskar mig en helt annan kamp.

På Sandsjöbacka Trail 100 miles kom jag näst sist av de som kom i mål. Man kan alltid säga att jag ”vann” över de 50% som gjorde DNF och över alla som inte ens ville eller vågade ställa sig på startlinjen. Faktum kvarstår att jag endast var ett par timmar från repet och jag känner mig nästan besviken över att min insats gjorde mig till en ”finisher” med medalj, gratulationer på sociala medier och ITRA-poäng.

För jag körde de sista 6-7 milen på fälgen och det gjorde ont på riktigt.

Ganska tidigt i loppet stukade jag höger vrist. Efter ytterligare någon mil fick jag både skavsår på kroppen och stora blåsor under fötterna. Med 70 km kvar halkade jag på en rot och gled ut i ”nästan spagat” vilket irriterade min ledkapsel i vänster knä. Ledvätska samlades i knävecket och trycket gjorde rejält ont. Nu var min ”löpning” inte så vacker längre. Jag kunde varken springa eller gå utan att halta. Haltningen leder i sin tur till snedbelastning och smärtor på fler ställen.

I stationen vid Sisjön var jag tom på energi och disorienterad. Jag behövde ladda klockan för att kunna hitta de sista 15 kilometrarna och jag trodde i förvirringen att min ladd-klump var urladdad. Köpte en ny av en bekant som råkade vara där (Tack Niclas!) och skyndade iväg rejält nedkyld. Ramlade hårt på den lilla bron över bäcken, slog mig och höll på att ramla i. Försökte samla mig, tittade på klockans kartbild men förstod inte vart jag skulle. Inte ens när en annan löpare passerade mig förstod jag att det kanske var en ledtråd om vart jag skulle….

Det låter kanske som att det är på sin plats att gratulera mig till att jag ändå till slut kom i mål. Jag kämpade ju på så hårt. Mycket slit nära gränsen för det möjliga. Det där som jag är så bra på. Men jag vill verkligen något helt annat.

Det handlar faktiskt inte om en bättre placering eller en snabbare tid. Det handlar om att jag på ett bättre sätt vill matcha min mentala styrka med en starkare kropp som tål den hårda, effektiva slavdrivare som min hjärna är. Min nuvarande fysik gör inte det. Det som jag är bäst på kommer helt enkelt inte till sin rätt när kroppen inte håller ihop tillräckligt bra.

Mina ben har fått rejält med stryk och jag kan fortfarande, 4 dagar efter tävlingen inte gå normalt. Inte bra alls. Jag tar det som en skarp varning.

Nästa stora tävling är Aran by UTMB, 162km och 10 600 höjdmeter. Ja jag är redan anmäld. Starten går redan 3 juli och innan dess är det mycket som behöver komma på plats för att jag skall ha möjlighet till den rätta känslan vid målgång.

Jag kan lätt skriva ihop en lista på minst 50 åtgärder som skulle leda mig i rätt riktning och just nu försöker jag prioritera och organisera dessa och komma fram till en hållbar plan.

Avanti

100 Miles Varberg – Göteborg

Eftersom man får göra vad man vill på sin födelsedag väljer jag att springa/gå/hasa från Varbergs fästning, via Hallandsleden, Sandsjöbacka och änggårdsbergen till målet vid Röda Sten. Det tar så klart lite mer tid än bara min födelsedag och jag räknar med att vara i mål söndag kväll ganska sent.

Fram”farten” går att följa här.

Ca 30% av banan är för mig okänd och jag ser fram mot äventyret. Jag vet att det kommer att bli supertufft men om det inte hade varit tufft hade jag inte heller varit intresserad av att deltaga.

Using Garmin Fenix 5 plus for race navigation

If you plan to use your Garmin 5 plus (or later?) watch for a long ultra adventure where you need to use the navigation this video tutorial might be of help.

I have installed new maps from Talkytoaster

Some more helpful tips in this video

Now go outside and suffer in beautiful places.

Koka soppa på en spik

Jag känner att jag har blivit mer känslig för perioder utan träning. Det behövs inte många dagar innan humöret störtdyker. Att i det läget dra sig upp i stövelskaften är sannerligen inte enkelt.

Då jag envisas med att inte träna ”hårt” utan försöker få till belastning genom kontinuitet och volym istället kommer jag sällan till läget när kroppen är så där riktigt slutkörd och jag får flera dagars skön återhämtningsresa. Detta kan jag verkligen sakna men å andra sidan har jag inte varit skadad på väldigt länge och träningen ger ändå bra utdelning med tanke på den tid jag lägger.

Jag förstår helt och fullt att jag kunde få en tydligt bättre utdelning om jag tillåtit mig köra i alla fall ett riktigt hårt pass i veckan men jag tror också att risken för att jag skall skada mig ökar. Det är ett pris jag inte är beredd att betala.

En viss periodisering blir det av sig själv. Jag tror inte att det är så knivigt exakt hur man lägger upp det. Att belasta kroppen med träningspass som är lite snabbare, lite längre, lite mindre utvilad, lite med tom tank, det känns bra och jag tror det ger effekt. När dessa pass kommer och i vilken ordning tror jag har mindre betydelse. Massa killgissning här ihop med att jag lyssnar på andra som kombinerar gissningar med lite mer kvalificerad research.

Nyligen lyssnade jag på ett riktigt bra podcastavsnitt som jag varmt rekommenderar för den som är intresserad av träning inför låga löpäventyr: https://www.scienceofultra.com/podcasts/106

Dagens runda var åter samma gamal hemma-trail. Blåsigt, blött, lerigt, halt, isigt och underbart skönt. Med ett väder som detta träffade jag naturligtvis inte på en enda människa och något säger mig att det är därför jag gillar just det vädret. Asocialantropoligi.