Hobo Hill blodslit

Idag svängde jag förbi Jerry och övertalade honom att följa med till Hobo Hill. Hobo var lerig, hal och härlig. Redan på första vändan upp kände jag att det var ett tag sedan jag körde backe. Detta skulle bli tufft. Vi lämpade av ryggsäckar och vatten på toppen och begav oss ut på första vändan. Jag hade stavar och det tog en stund att komma in i tekniken.

Vi tuggade på 6 vändor innan jag gjorde ett ryck och ökade takten en smula. Klädseln var nu justerad till kortärmat. Jerry slet hårt och efter 4 vändor var jag ikapp honom. Jag var riktigt tagen av det högre tempot och väldigt sugen på att tagga ner en smula. Förslaget att jag skulle följa Jerrys tempo på de sista vändorna gick inte hem alls. ”Du skall självklart köra fullt tills jag är klar” sa han.

OK – ord och inga visor. Jag tuggade på och efter ytterligare 4 vändor var jag åter ikapp och nu var Jerry inne på sista uppför. Mina krafter var helt slut och när jag gav stavarna till Jerry så gick han, med friska armar, lätt ifrån mig uppför. Känslan när vi var klara var fenomenal. Kan man ha det bättre en lördag i februari?

Sandsjöbacka 50 miles

Kort race report. Jag sprang med Tomas Andersson hela loppet. Vi turades om att vara pigga och trötta. Det hjälper enormt med draghjälp när det går tungt. Jag var tveksamt tränad för 50 miles men det gick hyfast. Lite väl mycket gåpauser på slutet. Hade jag varit i samma form som förra året tror jag att jag kunnat gå 30 min snabbare ungefär. Mycket trevlig bana med många riktigt fina partier. Omväxlande så att man aldrib blev less. Nytt rekord i lerighet på vissa partier längs sandsjöbackaleden.

Starkt att se Mikael Svalstrand kriga sig igenom ultratrippeln. Han såg sliten ut redan vid 35km men gav sig inte och var inte långt efter mig och Tomas i mål.

Nu blir det lite återhämtning och sedan på träningen igen.

SALOMON XT WINGS 5

Jag har verkligen många löpryggsäckar. SALOMON XT WINGS 5 är en av de jag använder absolut mest när jag behöver lite mer packutrymme än min UltraSpire Ribos har. Tyvärr verkar modellan var på utgående men för den som vill går den nog fortfarande att få tag på.

Säcken lämpar sig för dig som föredrar flaskor framför vätskeblåsa, även om det finns plats för blåsa och uttag för slangen. Flaskfickorna sitter så att du bekvämt når dem i farten och de små grå 500ml flaskorna som följer med är riktigt bra. Behöver man mer volym går det bra att ersätta dessa med vanliga 700ml flaskor. Själva packutrymmet är uppdelat i ett övre och ett undre fack och detta är bra. Jag brukar packa det mesta av bulken i övre facket och försöker ha lite mindre i det nedre. Detta gör att de två små ytterfickorna mellan flaskhållarna och säcken rymmer mer, tex en tunn jacka som med lite övning går att både pilla dit och ta fram i farten.

På höger axelband sitter en ficka som mobilen, energi eller vad man vill får plats i. Jag har satt ett extra resårband runt fickan för att innehållet skall hålla sig lite mer på plats under löpningen. Det finns en del extrafickor att köpa och jag har köpt en till midjebältet. Där har jag min telefon om jag har den med. Detta gör att fickan på axelbandet blir ledig till salttabletter och annat som inte är så tungt.

Jag är supernöjd med säcken och det är ju lite typiskt att den verkar gå ur produktion. För mig är flaskor mycket bättre än blåsa. Ett par fördelar: Jag vet hur mycket vätska jag har kvar(dvs även om jag dricker för lite), lättare att fylla på mer vätska, lättare att se om det fryser så att jag kan göra något åt det(stoppa innanför kläderna).

Vid kallt väder har jag oftast en supertunn och stor windbreaker som passar över säcken. Detta gör att jag får ett bra och mindre ”kladdigt” klimat inne i jackan. Dessutom kan jag ta på och av jackan i farten utan att behöva ta av säcken. Är det varmare så har jag sällan så mycket grejer med att denna säck behövs.

UTMB startplats säkrad

YES! Jag och Jerry lyckades knipa var sin startplats i årets UTMB. Efter nederlaget på TDG förra året har jag längtat till en revansch i alperna och nu ser det ut att bli av. Det blir min fjärde start och jag ser verkligen fram mot både uppladdningen och själva loppet. Det är en kraftmätning som heter duga men också en glädjefylld resa fylld av träning och förberedelser innan själva starten går. Loppet är 168km långt och innehåller knappt 10 000m höjdskillnad. Nu har jag träningsmotivation för det kommande halvåret 🙂

Smoke ’em if you got ’em

Med precis en vecka kvar till tävling kan jag konstatera att jag har tillräckligt med träning för att kunna springa och ha kul men inte för att kunna prestera något speciellt. Men att kunna springa och känna att det är kul är värt så mycket. Igår fick jag en lugn tur runt delsjöarna och ikväll en dito i hemmaskogen. Trevligt sällskap med mycket snack gjorde båda turerna trevligare än jobbiga. Man kan blir glad på många sätt.

Jag längtar lite till mer och framför allt hårdare träning men är samtidigt tacksamt nöjd med den mängd och kvalité jag har haft nu. Tillräckligt mycket träning för att jag skall må riktigt bra. Jag tror gränsen går vid 4 löppass i veckan. Mindre än det påverkar mitt humör negativt.

Min plan för tävlingen om en vecka? Drygt 82km på delvis kuperad och teknisk stig. Insprängda bitar av mer lättlöpt karaktär. Möjligen kyla och eller nederbörd. Det blir tufft men kul. Blir vädret dåligt brukar det gynna mig starkt. Jag måste starta betydligt lugnare än för ett år sedan. Dels är jag inte lika bra tränad och så är tävlingen en bit längre. Bara att lägga på ett kol från Sisjön och in mot Slottskogsvallen om man kan. Smoke ’em if you got ’em

Jag har sprungit en del i Hoka Stinson Trail det sista och eventuellt tävlar jag i dessa. Jag har inte riktigt vant mig vid känslan ännu men fötterna gillar dem verkligen. Om det blir isigt blir det så klart IceBug.

Morgonstund har trail i mun

Det är något speciellt med löpning tidiga morgnar. Ibland är det svårt att själv trycka på startknappen och komma iväg när det är kolsvart ute och inte en kotte är vaken. Jag känner mig lite ”för” udda. Då är det lättare om man involverar andra. Det är trevligare att vara udda tillsammans. I morse spelade telefonen sin ettriga väcknings-sång redan kl 04:30 och kl 06:03 tryckte jag på GPS_klockans startknapp vid Freeport. Med dubbknatter och småprat letade vi oss in till Sandsjöbackaområdet längs rutten för 44km banan. Idag hade jag lurat med mig min syster Mia och hennes man Martin. De är ganska lättlurade när det gäller sånt här.

Asfalt blev grusväg och grusväg blev snart stig. Underbar stig. Tre pannlampor gungade fram i omväxlande terräng. Ibland var det ordentligt blött och ibland stenfruset. Kilometrarna tickade på och när gryningen kom hade vi nått till den så omtalade drumlinen vid Sandsjön. Vackert som tusan men för kallt i vinden för att hänförelsen skulle sakta ned oss nämnvärt. En snabb energipåfyllnad, en bild med telefonen och sedan iväg. Tick, tick, kilometer för kilometer.

Tröttheten börjar komma smygande. Lite krampvarning på utsidan ena vaden. Plötsligt når vi Oxsjön och efter ytterligare någon backe och stigkrök Sisjön. Sista kilometern mot bilen går lite trögt men det är ju inte tävling förrän om 12 dagar. Vi fick ihop 32km och var ute i drygt 4 timmar. Väl investerad tid.

För mig är det mycket glädje att springa tillsammans. Tiden och upplevelsen fylls med mening och sammanhang. Det finns alltid tillräckligt med ensamtid för en löpare. Det är väldigt få löppass som jag egentligen helst vill vara själv på.

Att dela det man gillar att göra med människor man gillar att vara med – för mig är det glädje och lycka.

Kärlek, äventyr och gemenskap.

Långt mellan långpassen

Med precis två veckor kvar till Sandsjöbacka Trail kan jag konstatera att jag i princip inte fått till ett enda långpass efter vårt lilla äventyr med löpning Skatås-Borås i höstas. Det är lätt att ha en ambition och en plan men inte alltid lika lätt att genomföra. Nåväl, löpning är roligt och viktigt och när den blir brädad av annat så är det förhoppningsvis roligare eller viktigare och så tycker jag allt att det varit.

Visst har jag varit mer vältränad och löpstark vid de tidigare åren av tävlingen men jag tar det inte så allvarligt just nu. Min form är god med tanke på insatsen. Därmed inte sagt att jag önskar mig tillbaka till en bättre löpform och lägre vikt. För två år sedan hakade jag på Pasi Salonens utmaning att vara utan godis i 100 dagar och nu är jag inne i en godislös period igen. Känns bara bra. Bättre mat och mindre godis är en bra bit på väg.

Jag är säker på att 2015 kommer att vara ett mer positivt år för mig personligen, än det förra var.

Dagens smått förvirrade löppass:

Total distance: 22597 m
Total climbing: 516 m
Total time: 02:33:54
Download file: activity_663626183.gpx

Måndagstrail

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland är faktiskt det bästa draget att ställa in det man tänkt sig och göra något annat. Idag valde vi min favoritunda i Sandsjöbackaterrängen istället för den betydligt tuffare och längre Hyssnaleden. Ett bra val. Det blev 18km i lera och vattenpölar, hala klipphällar och underbar mjuk stig. 428 positiva höjdmetrar.

Det tvågradiga regnet öste ner när vi började löpningen men gav senare upp. Jag kände mig upprymd och glad under hela löpningen. Med rätt sällskap hålls konversationen och farten igång och plötsligt var de två timmarna över. Benen var smått punkterade de sista 2km men vad gör det. Glädjen att springa med någon som är i betydligt bättre form än mig själv ger inspiration till mer träning. Tack Ulrika för ett riktigt bra trailpass!

Första passet på dubb

Jag har verkligen en hatkärlek till Icebugs skor. Det finns något med uppbyggnaden som bara rimmar så illa med hur jag springer och hur mina fötter är skapta. Jag tror att jag önskar mig mindre drop men jag vet inte säkert. I ett desperat ögonblick har jag frågat en skomakare om han kan montera sulan från mina Icebugs på en Salomonsko som jag vet att jag gillar men han avrådde starkt från det. Själva sulan är faktiskt ett mirakel av grepp och slitstyrka. Sanningen är att jag har sprungit 7 mil på tävling med de nuvarande skorna (Anima) utan att fötterna ramlade av och 17 mil med ett par Sisu med utdragna dubb(då ramlade nog nästan fötterna av förresten…). I vilket fall har jag inte hittat något som kan konkurrera med Buggsen på isigt före. Salomons egna dubbskor är långt värre än Icebugs. Jag tar mig inte ens en kilometer i dem.

Idag körde jag ett låg-puls-pass där jag höll pulsen under 150 slag. Inte lätt på slutet där det blir väldigt långsamt i uppförsbackarna. Formen känns ”ok”. Den kommer långsamt framkrypande och ser lite nyvaken ut. Jag har inga skavanker på kroppen nu och jag hoppas kunna öka i rätt takt nu för att undvika skador/smärta. Eftersom jag i princip aldrig varit skadad så är jag extremt känslig och uppmärksam mot smärta när jag springer. Hoppas att det är bra.

Upptrappning

Nu är det drygt 4 veckor till Sandsjöbacka trail 50 miles från Tjolöholm till Slottskogsvallen i Göteborg. Det blir en lång dag i ett förhoppningsvis vintrigt landskap. Jag har sprungit denna tävling alla gånger den arrangerats och alltid den längsta distansen. I år är den längsta distansen just 50 miles, dvs 82 km och det är längre än någon gång förut. Efter en höst med ganska lite träning har jag nu fått in växeln och tränar på bra. Man kan säga att min upptrappning har börjat.

Känslan i kroppen när man relativt snabbt är på väg mot en bättre form är fantastisk. Jag försöker varva långpass med intervaller och styrketräning. Maten är det som är svårast att kontrollera tycker jag. Jag vet precis vad som är ”bra mat” och min kropp mår superbra av det. Men så plötsligt äter jag helt fel och mår pyton av det. Detta är min stora utmaning, att få kontroll på vad jag äter och hur mycket.

Idag sprang jag min egenkontruerade Sandsjöbacka Challange. Det är en slinga som man kan påbörja från flera ställen(Shell norr eller södergående, Kyrkbyparkeringen). Jag har lagt upp den som ett Segment i Garmin Connect och det är en riktigt tuff tur. Är det torrt i marken så springer jag den på 1:50 och idag blev det 2:01 och riktigt skitiga skor. Jag körde på ganska hårt idag och känner att jag har lätt att slarva med dricka och salt. Inte bra. Jag tävlar nog för sällan.