Imorgon kl 18 går starten för årets UTMB. Jag och Jerry har varit i Chamonix sedan i måndags och sugit in stämningen, filat på utrustningen och löptränat lite lätt på höjd. Det är en ren ynnest att kunna vara här och ladda inför detta monster till lopp. Jag har genomfört UTMB 3 gånger innan och detta gör att jag vet vad som krävs. Jag tror att många av de som står på startlinjen imorgon kommer att bli förvånade över vilken järnvilja det krävs för att fullfölja detta lopp. Själv känner jag mig ödmjuk inför uppgiften och även om vi har ett tidsmål som vi hoppas kunna nå så är det på inget sätt givet att vi kommer i mål. Det är så mycket som kan hända längs vägen. En liten blessyr blir snabbt större och tiden börjar ticka på allt snabbare. Plötsligt står man där med repet i nacken och tvingas kliva av. Detta är också tjusningen med långa lopp som UTMB. Det är ”up´s and down´s” och det är en fantastisk övning av tilliten. ”Also this will pass” kommer att gå som ett mantra genom denna utmaning. Om allt går vår väg så tassar vi med lätta steg in över mållinjen på söndag morgon strax före soluppgång.
2 veckor till UTMB
Jo jag gör annat än samlar kottar i Hobo Hill men det har blivit ett par pass där det sista. Senast idag. Jag och Emelie slet oss loss från andra måsten och körde en dryg timme i tryckande hetta. Redan efter första vändan åkte tröjan av och vi matade på varv efter varv i hettan. Emelie tryckte på bra och det var långt mellan varvningarna denna gång. Sista vändan upp var nr 13 och jag gav på det jag hade – inte mycket skulle det visa sig. Inga problem att ta ut sig i den backen precis. Det blev 13 respektive 10 vändor innan vi var klara.
Jag känner att jag tränar så mycket som kroppen orkar utan att ta risker . Naturligtvis hade jag kunnat jobba upp en betydligt bättre grundform och orkat ännu mer träning men med de medel och den tid jag haft så är jag helnöjd. Kroppen känns glad och hel. Sinnet längtar ner till Chamonix och atmosfären där. Det skall inte vara omöjligt att få en bättre placering på tävlingen än förra gången men enkelt blir det då inte. Jag har redan en 50 och en 100 milestävling i år och det är mer än jag haft någon gång innan.
En veckas träning till och sedan vila/småjogga sista dagarna till start.
3 veckor till UTMB
Nu närmar sig race day med stormsteg. Denna veckan hade jag planerat som en ”tuff” vecka och jag har fått in en hel del hård träning. Ett varmt pass på Sandsjöbackaleden på över 2 timmar med en snittpuls på 167 slag var nog kulmen. Igår slog jag till med 20 vändor och 1600 hm i Hobo Hill och idag var jag och Emelie där och körde en dryg timme till. Det känns oförskämt bra. Jag har tillräckligt med träning, bättre kost än någonsin tidigare och vikten har nog minskat en smula det sista. Jag har all anledning att vara nöjd och jag ser fram mot UTMB med glädje. Att jag dessutom kommer att få dela glädjen i loppet med Jerry och förhoppningsvis kunna möta Emelie i målfållan gör inte saken sämre. Träning och tävling. Jag tävlar för att hitta glädje och mening i träningen och jag tränar för att få en bättre upplevelse när jag tävlar. Den goda känslan i kroppen kommer lite mer som en trevlig bieffekt. Jag mår verkligen toppen när jag får träna tillräckligt. Det verkar som att 8 timmar i veckan är ett minimum för att jag skall må riktigt bra. Nu blir det vila från löpning i helgen och så satsar jag på en medelvecka nästa för att efter det långsamt trappa ned mot löpturen runt Mt Blanc…
4 veckor till UTMB
Nu är det inte långt kvar till UTMB och träningen går nu in i slutfas. Vanligtvis får jag nu en slags olust som gör att träningen inte riktigt funkar. Jag hoppas kunna hålla trycket, motivationen och disciplinen uppe denna gång. Förra veckan var ganska tuff och denna veckan har jag kört lite lugnare. Lite lugnare brukar i detta skede resultera i ingen träning alls men jag är helnöjd med hur det känns nu. Nästa vecka blir det tuffare igen och jag skall försöka få in en tur ned till Kullberg, intervaller, Hobo och till och med en runda på Hyssnaleden. Det blir sista hela hårda veckan innan race day.
Idag fick jag till 12 vändor i Hobo Hill. Jerry hade precis varit där och kört 20 så jag kände mig vek och klen som bara körde 12. Det var tropisk fuktighet, halt och rejält jobbigt. Någonting i mig ville så klart köra 21 vändor men kroppen var inte superpigg och planen var inte heller att köra skiten ur mig. Lyckades ändå känna mig ”bra” och nu i efterhand känns det toppen.
Hyssnaleden biter
Igår när jag var klar på jobbet mötte Jerry upp och vi körde till Hyssja kvarn för att ta ett varv på Hyssnaleden. Jag ville förutom att få ett rejält långpass även testa min Hoka-skor i lite mer krävande terräng. Jag brukar springa en lite modifierad sträckning som blir ca 38km och det gjorde vi också igår. Leden är krävande och varierad. Mot slutet är det en del grusväg och när man väl kommer dit har terrängen och backarna redan tagit sin del av benen och det är ofta ett litet krig att hålla farten uppe. Det var bara en dryg vecka sedan vi genomförde Ladonia Mountain Memorial och efter det har vi hunnit med ett backpass i Hobo. Benen har alltså fått jobba en del det sista.
Vi turades om att vara starka och trötta. Mot slutet var vi båda mest trötta. Väl framme vid bilen slängde Jerry sig på marken och sa att han skulle sova där. Sluttiden blev ca 4:10 och med drygt 900hm och mycket teknisk stig får man vara nöjd. Såhär dagen efter känner jag att jag knappast skulle kört hårdare i alla fall. Detta var ett mycket bra pass på väg mot UTMB-form.
Det är en intressant kamp mellan hjärnan och kroppen på en runda som denna och för mig hjälper det enormt att ha någon att dela detta med. Jag kommer igenom både perioder med bra flyt och perioder med misär på ett mycket trevligare sätt än när jag springer själv. När jag efter avslutad löpning satt i bilen hemåt med full stolsvärme, bra musik i högtalarna, längs en slingrande asfaltsväg genom skogen sprang det plötsligt ett stort lodjur över vägen. Det var så fint att se. En stark känsla av lycka, närvaro och tacksamhet kom över mig. Life is good.
Ladonia Memorial 2015
Nu har det gått en vecka sedan jag och Jerry sprang Ladonia Memorial som är ett av Sveriges vackraste och tuffaste endagarslopp. Det är en bergsorientering på Kullaberg. Tävlingens karaktär andas äventyr, ovisshet och en del commando-mission.
Vi hade inga förväntningar på resultat eller tid på detta lopp. Det var en fast punkt inför UTMB i augusti och ett sätt att hålla upp träningen. På sätt och vis också ett rejält långpass och så klart ett kärt återseende av detta enormt fina område. Starten var indelad i 3 startgrupper och vi startade i den sista. Tävlingen inleddes med en prolog med 5 kontroller som kunde tas i valfri ordning. Efter detta var det kartbyte och iväg på nästa sträcka. Efter hisnande färd i Rib-båt, en ganska lång simtur i havet in mot land och ny karta var tonen satt för denna dag. Huvudkartan hade 25 kontroller och banan var 30km på strecket.
På lopp som detta handlar det om att känna efter så att man disponerar de krafter man har rätt, dricker tillräckligt, äter tillräckligt, får i sig lagom mycket salt mm. Ett fel och man tappar timmar. Går man för hårt börjar man så klart även att orientera tokigt och tappar tid på detta.
Vi kom ikapp ett gäng på 6-7 löpare som sedan drog ifrån oss igen. Eftersom vi alla jagar samma kontroller kan man hålla koll på hur långt före eller efter man är. När vi hade tappat 15 minuter på gänget hade vi också snart slut på vätska och beslutade att ta en omväg in i ett bostadsområde för att fråga efter vatten. Vi fick napp i första huset. Kylskåpskallt mineralvatten. Det är trots allt Mölle.
Efter ytterligare en timme och en del bra navigering var vi ikapp gänget igen och väl i mål var vi 10 före dem.
Oerhört kul att springa med någon som jag jobbar bra ihop med. Jag var mestadels lite tröttare än Jerry men hade bra koll på navigationen. Det blev en 14:e plats för oss av de 61 lag som startade. Efter 7:24 på berget var vi ganska tagna.
Nu gäller det att hålla intensiteten uppe. Igår tog vi ett pass i Hobo igen. Med 4 stenhårda vändor som start och 10 totalt blev det ett pass som visar att återhämtningen efter Ladonia är över. Nu kör vi mot UTMB!
Morgonjogg på Hobo hill
Tänk vad det kan göra med rätt sällskap. Man blir inspirerad och sporrad till träning som annars skulle vara monoton och tråkig. Plötsligt blir 19 varv i Hobo hill till en trevlig tillställning. Jerry och jag har ofta ungefär samma ork och även idag var vi lika starka/trötta genom hela passet. På 19:e och sista vändan försökte jag rycka till mig en lucka men Jerry tog snabbt in den och jagade mig upp för sista branten skrikandes ”LÖPNING HELA VÄGEN UPP NU FÖR HELVETE”. Och så blev det. Jag skrek ut smärtan och utmattningen väl på toppen och kunde känna lyckoruset av adrenalin och mjölksyra.
Emelie som bara varit i Hobo en gång tidigare knaprade ihop 14 vändor vilket verkligen är starkt. Hon har verkligen disposition och teknik för detta och jag gissar att hon kommer att gilla att springa Kullamannen i höst.
Med vår start kl 06 kunde vi unisont konstatera att detta var en utmärkt start på dagen.
Jympa för ben och hjärna
Idag blev det ett 90 min pass med Naturpasset i Änggårdsbergen. Helt tydligt hur man tappar förmågan till bra orientering när man inte övat på ett tag. Det var länge sedan jag letade efter kontroller i skogen och det märktes idag. Det är mycket som skall funka. Avståndsbedömning, läsa kartan när man springer, vägval, taktik. Jag blev förvånad över hur dålig jag var men det kändes bättre på slutet. Det blev drygt 10 kontroller av de 50 som finns på kartan över Änggårdsbergen. Hoppas kunna plocka alla dem innan Ladonia Mountain Trophy den 11 juli. Kuperat är det i alla fall och med lite insprängda pass i Hobo Hill så tror jag att formen kan bli hyfsad.
Idag startade jag träningen kl 08 vilket var helt underbart. Lagom varmt i skogen och nästan hela dagen kvar när man duschat och ätit. Planen var att göra detta pass igår kväll egentligen men skolavslutning kombinerad med bilköer och dålig planering tillintetgjorde den planen.
Jag ser redan fram mot nästa pass.
BUM 100 miles
Jag hade bestämt mig för att inte starta i BUM 100 miles men ändrade mig i sista stund. Lite grupptryck på det där goda viset blandat med nyfikenhet. 100 miles längs Vildmarksleden och Sjuhäradsleden. Jag har respekt för distansen men misstog mig allt ändå. Starten var i Nordtorp, vid SOK Knallens klubbstuga med riktning mot Skatås. Efter några timmar när det böjar gå riktigt tungt och man tänker på att man fortfarande är på väg åt fel håll, bort från målet, är det lätt att få bryt-tankar.
Jag fick börja kriga ganska tidigt och det berodde så klart på den totala avsaknaden av långpass över 3 timmar. Efter den inledande natten kom regnet och stigen blev allt lerigare. Jag fick blåsor under båda fötterna men bet ihop. Blåsorna sprack och det gjorde ännu ondare. Det var lite misär men jag hade bestämt mig för att komma i mål denna gång. Farten minskade och den sista etappen mellan Hindås och Borås gick pinsamt långsamt. Den sträckan var indelad i 3 delsträckor om ca 15 km med vätska och energistationer på 2 ställen. Det kändes evighetslångt mellan dessa. Jag hade bra draghjälp av en Dansk löpare som hade ungefär lika lite krut kvar i sitt förråd. Vi tuggade kilometrar i tystnad. Turades om att dra.
På vätska och energistationerna på loppet fick man fantastisk service och stöd. Glada miner och uppmuntran värmer sliten löpare. Aldrig har chokladdoppade skumbjörnar smakat så gott.
Loppets sista kilometrar och jag hade givit upp löpningen och retirerat till gång. Dansken hade lite kvar och joggade in i mål innan mig. Placering känns inte viktigt i ett sådant läge. Längtan att få avsluta loppet är enorm. Efter 26 timmars slit och smärta känns det skönt att sluta helt enkelt. Jag blev väldigt glad över att gå i mål. Det hade varit en tuff kamp och gråten var nära. Härliga funktionärer som pysslade om mig i målfållan och sedan in i Stadsparksbadet för ombyte. Det tog en timme för mig att duscha. Jag mådde verkligen inte bra. Efter att ha fått på vanliga kläder smakade middag och en öl fantastiskt. Jerry kom i mål just när jag ätit färdigt. Han var också ganska tagen. Vi satt och snackade och åt lite mer. Jag nickade till mitt i konversationen och vi bestämde oss för att styra hemåt. Som tur var hade vi skjuts ordnad.
Mina fötter tog mycket stryk. Stora blåsor under främre trampdynan på båda fötterna gjorde att jag hade väldigt ont när jag sprang. Efter hemkomst to Emelie hand om mig och mina fötter och jag har aldrig varit så handikappad efter ett lopp. Det är inte mycket nytta man kan göra hemma när man inte kan stödja på fötterna. Jag besökte läkare som tittade förskräckt under mina fötter. Det blev penicillin och vila. Smärtan i fötterna gjorde också att jag inte kände något från loppet i resten av kroppen. Den totala belastningen gick helt enkelt ned på grund av smärtan i fötterna. Så vad har jag lärt mig denna gång? Att jag gillar att tävla och springa långt men att jag måste se till att ha mer relevant träning i kroppen för att det roliga skall bli som jag tänkt mig. Ingen rocket science direkt.
MAF – Lågpulsträning
Har länge varit intresserad av och förundrad över lågintensiv träning. Det jag tänker på går bland annat under namnet MAF (Maximum Aerobic Function). Efter att ha läst en del om tankarna bakom detta har jag nu genomfört ett antal pass i MAF-pace. Detta betyder kort att man begränsar sig till träning under en puls 180-sin ålder. Är man vältränad och inte haft träningsuppehåll på ett par år kan man lägga på 5 slag. Fösta reaktionen är att det går långsamt. Väldigt, väldigt långsamt. Detta var jag dock varnad för så inget förvånande. Nu tycker jag att det redan efter ett antal pass känns bättre och jag kommer att hålla fast vid detta för att se hur det går framöver. Helt klart är att det ändå blir jobbigt om man håller på länge. Känslan som infinner sig vid ett långlopp kommer faktiskt tidigare under träningspasset med detta upplägg.
När jag tittar på min pulskurva under ett långlopp som tex Sandsjöbacka Trail så ser man att jag har problem att hålla pulsen uppe på slutet. Det är lätt att springa med hög puls ett par tre timmar men sedan får man betala dyrt. Så känns det i alla fall. Hela MAF teorin går ut på att bygga upp en bättre aerob funktion då det är denna man till största del använder. Jag kan nog konstatera att jag springer med väldigt hög puls under mina lopp och att jag har både hög maxpuls och hög smärttröskel. Springer jag ett backpass på 90 min så kommer jag lätt upp i 185 slag per minut som mest på sista repeaten. Med standardformeln 220-ålder så borde min maxpuls ligga på 174 vilket alltså inte stämmer. Det skall bli spännande att se vad denna typ av träning kan ge mig. Det känns som bra träning trots betydligt lägre puls än vad jag är van vid och jag är definitivt piggare efter träningen och dagen efter.