Kategori: Träning

Snart bara två månader kvar till UTMB och träningen rullar på. Det känns bra även om det går smärtsamt långsamt med förbättring av formen. Jag försöker påminna mig själv om att det viktigaste är att jag är tillbaka i ett positivt flow och bra känsla i löpningen. Kroppen känns faktiskt lättare och träningspassen är fler, hårdare och jag återhämtar mig snabbare. Det var inte många veckor sedan jag inte kunde komma upp i puls högre än ca 150 och nu kommer jag en bit över 170 så något händer helt klart med fysiken.

Igår körde Erik, Jerry och jag ett pass på Hobo hill. Det var vårt första gemensamma pass på mer än ett år. Vi körde ett tiotal vändor i backen och det var intressant att se hur oberörd Erik var, Jerry något mer ansträngd och jag helt urvriden. Jag var verkligen nära att kräkas efter sista intervallen. Detta var ett bra exempel på ”Fun type two”, dvs inte så kul just då men känns fantastiskt efteråt. Det var också en härlig start på midsommarafton!

För att komma i form för att kunna ta mig runt UTMB-banan behöver jag nu vrida precis alla reglage åt rätt håll. Allt från sömn, vikt, kost, styrketräning till lite mer riktad träning med backar, långpass och så klart, kungen av träningseffekt: kontinuitet. Min vikt hade verkligen skenat iväg under våren men jag har tagit tag i detta och siffrorna är nu på väg åt rätt håll. Onödiga kilo är inget jag önskar släpa på när jag skall 10 000m upp och 10 000m ned på UTMB.

Så känslan är mestadels positiv. Mina träningskamrater IRL och på distans via sociala medier ger mig stöd på olika sätt. Min familj hejar på och stöttar trots ”knasig mathållning” och träningspass på udda tider.

Jag försöker hålla mig till ett enkelt träningsupplägg med 90-95% av träningstiden i ”snacktempo”(även om jag sällan har någon att snacka med…) och resterande 5-10% så hårt som jag bara kan. Håller jag fast vid träningen som den är nu så tror jag faktiskt att jag kommer att ha chans att bli finisher på UTMB i augusti.

…och då är allt…som det ska!

Idag fick jag beskedet från 1-årskontrollen efter min cancerbehandling och jag har INGET ÅTERFALL. En riktigt tung sten föll i och med detta från mitt bröst. Ungefär 70% av återfallen upptäcks efter första året. Efter 5 år utan återfall räknar men med att ha ungefär samma risk som en person utan cancer. Nu har jag alltså ett år till nästa kontroll.

Jag märker fortfarande en förbättring från vecka till vecka och även om jag är långt från den urstarka fysik jag hade innan jag blev sjuk så går det långsamt åt rätt håll. Biverkningarna efter operation, strålbehandling och cytostatika biter sig kvar även om jag kämpar emot. Mina fötter domnar, jag är tröttare än innan och har fortfarande problem med magen. Mitt motdrag har varit att träna ändå och utmana kroppen mer och mer allt eftersom jag blir bättre. Jag föreställer mig att kroppen läker snabbare om jag belastar den med det jag vill att den skall klara av. Bro science så klart men det verkar funka för mitt huvud.

Jag konstaterade just igår innan jag viste att provsvaret inte kommer att påverka hur jag agerar framöver. Jag lever absolut mitt liv till 100% och det oavsett hur lång tid det är kvar till game over.  Detta har blivit mer tydligt efter min period med sjukdom.

Så nu tänkte jag låta tankarna på sjukdom få vila ett tag och istället fokusera helt på livet, kärleken, familjen och så klart träningen.

UTMB är fortfarande med i sommarens planer och nu är boende, flyg och startplats klart. Återstår då ”bara” att komma i form för att kunna genomföra de 171 kilometrarna med drygt 10 000m upp och inte minst 10 000m ned. Jag har genomfört loppet några gånger innan och förstår att jag behöver vara i riktigt god fysisk och mental form för att ha en chans att komma i mål. Det är jag inte nu. Men jag har 3 månader på mig och har ”redan” påbörjat en volymökning i träningen. Det har till en början blivit många kortare pass för att försiktigt få upp volymen utan att belasta kroppen för mycket. Om någon vecka kommer jag att trappa upp distanserna och kombinera med ”back to back” för att bygga tålighet mot trötthet i benen.

Så…nu kör vi!

 

 

 

Om några veckor är det dags för första årskontrollen efter min cancerbehandling. Det är vid denna kontroll som drygt 70% av alla återfall upptäcks. Visst känns det nervöst. Dock är det naturligtvis inte vid undersökningen som återfallet sker utan detta har i så fall redan inträffat. Om cancern har spridit sig och metastaser hittas på nya platser i kroppen blir behandlingen svårare än förra gången. Ingen större idé att grubbla på detta nu. Jag försöker fokusera på att må så bra som möjligt, belasta och provocera kroppen så mycket jag orkar för att den skall fortsätta återhämta sig efter operationer och cytostatikabehandling. Jag har fortfarande domningar i fötterna och flera av mina tår känner jag inte alls. Fingrarna har blivit bättre och bara när jag gör något ”komplicerat” så som att skruva på en kork på en flaska märker jag att jag är fumligare än innan. Jag har en del allmänt obehag/smärta i hela kroppen och är ofattbart stel efter att ha suttit still en stund. Då känns det som att jag blivit 20 år äldre på ett år.

Träningen däremot går ganska bra. Jag har varit envis och försökt löpträna trots att jag har problem med mage/tarm. Det har blivit många ”besök i buskarna” på mina rundor. Jag känner att jag vill fortsätta utsätta kroppen för den belastning som jag vill att den skall återanpassa sig till. Oavsett hur det har fungerat kan jag konstatera att det fungerar och jag kan nu springa 60-80 minuter utan att behöva avbryta. Detta att jämföra med 3-5 minuter som det var för ett par månader sedan. Konditionen är inte så imponerande men jag njuter av att kunna springa och allt eftersom mina rundor blir fler och längre känner jag att även konditionen återvänder.

Tanken är att jag skall springa UTMB i augusti. Om utvecklingen fortsätter som den gör nu känner jag att jag har en god chans att än en gång bli UTMB finisher.

Jag har under sjukdomstiden gått upp lite drygt 10 kg och detta har jag nu tagit tag i. Tillsammans med Jerry (som verkar ha sympati-ätit med mig) har jag en plan om att komma tillbaka till matchvikt lagom till UTMB. Med invägning/rapport varje måndag och 300.- in i en gemensamma reskassa för varje missad invägning blir viktresan ännu roligare. Så här 6 veckor in i projektet går det enligt plan men jag förstår att det kommer större utmaningar närmare målet. Precis som i vilket långlopp som helst går det nästan oroväckande lätt i början…

De två senaste veckorna har jag märkt att kroppen orkar med träningen lite bättre. Magen fungerar nu hjälpligt och psykiskt har jag också lite mer ork och driv. Den sista veckan har jag kunnat springa flera gånger och det känns underbart. Visst är konditionen obefintlig och farten låg men glädjen känner jag igen och den betyder allt.

Jag hoppas kunna bibehålla motivation till träning och diet tillräckligt länge för att det skall börja gå lite mer av sig själv. Nu behöver jag fortfarande motivation och pepp utifrån för att det skall bli av. Diet ja. Jag har gått upp drygt 10 kilo på knappt ett år och nu tänker jag mig att dessa kilo skall bort igen, helst innan UTMB. När man springer upp och ned för berg spelar vikten ganska stor roll. Framför allt tror jag att risken att jag skall skada mig minskar om jag väger lite mindre. Jag är ganska kraftigt byggd så även med min nya målvikt är jag långt från trådsmal.

Igår eftermiddag drog jag och Jerry på oss dubbskorna och masade oss runt skjutfältet vid Sisjön. Jag var inte riktigt säker på vägen men vi hittade runt till slut. Det var lite längre än vad jag mindes. När jag laddade upp passet till Garmin Connect visade det sig att vi av misstag sprungit en del av slingan två gånger. Jag skrattade rätt ut när jag såg detta för ingen av oss hade reagerat. Det känns fint att kunna dela mål, glädje och utmaningar med en träningskamrat som Jerry. Jag har även starkt stöd från resten av familjen. Ensam är inte stark.

Kort rapport: Allt ok. Tarmsystemet fungerar långsamt bättre men löpträning är fortfarande problematisk. Neuropatin i fötterna är mäkta irriterande men går så klart att leva med. Resan mot årets UTMB går nu via promenader och styrketräning. Lite mer riktig löpträning får ansluta när det blir möjligt.

Under en utlandsresa nyligen hyrde vi en helt ny och väldigt liten Fiat 500. Då vi till vardags kör en betydligt motorstarkare bil blev kontrasten närmast komisk. Vid ett tillfälle skulle vi i uppförsbacke köra om en långsamgående lastbil,  bara för att kostatera att vi redan hade gasen i botten.

Just nu är jag den där Fiaten. Det är knappt att jag behöver springa för att pulsen skall sticka iväg. Jag blir alltså andfådd av rask promenad. Försök till tempoväxling syns i träningsloggen som en ökning i puls men utan dito i fart. Konditionen ligger för närvarande som en blöt och trasig servett på marken stirrande upp mot mig suckar ”mehhh”.
Detta är föga förvånande och inget att hänga läpp över.

Foten i kläm? Jajjamen!

 

För varje gång som jag tvingar de motvilliga fötterna ned i löparskorna blir jag omgående belönad med glädjen över att jag kan springa och dessutom med en grymt bra träningseffekt. Väl tillbaka hemma känns det så klart fantastiskt. Just att knuffa mig själv över tröskeln är fortfarande väldigt trögt. För mig verkar det hänga ihop med konditionen. När jag är i bra form är det absolut inte svårt att komma ut och träna. Nu gäller det för mig att vara konsekvent och långsamt jobba upp konditionen så att löpningen blir ännu roligare.

Nästa tävling då? Inget planerat än så länge. Det kan hända att jag springer Sandsjöbacka 30km som social run i januari. Jag brukar också ställa upp och hjälpa Robert med att markera/avmarkera de första 6-7km på 82km banan och det kommer jag nog att göra i år igen. Det blir som ett intervallpass med ca 1000 korta intervaller och tar faktiskt ganska lång tid. Med andra ord ett långpass i tid men inte i sträcka. Att göra detta ger mig också glädjen att vara delaktig i ”min sport” på ytterligare ett sätt. Rekommenderas!

Låt återhämtningen börja. Nu är min stomi och venport borttagen sedan ett par veckor. Agrafferna som har hållit ihop operationssåret togs bort idag. För första gången sedan i maj har jag nu ingen bokad tid hos vården. Det känns positivt. Nästa station på cancerresan blir vid första scanningen som förmodligen sker i juni.

Hur mår jag nu då?

När stomin togs bort åkte jag hem redan dagen efter operationen vilket tydligen var nytt rekord på Varbergs sjukhus. Jag mådde bra och vill hellre vara hemma så då fick jag åka hem. Veckan som följde blev dock rena mardrömmen. Ont i magen och smärtsamma toabesök minst varje kvart dygnet runt. Jag har legat ihoprullad som en ynklig boll, svettats ymnigt och känt mig allmänt döende. Tankar som ”om jag slutar äta behöver jag ju inte gå på toa…” och ”skall det vara så här resten av livet?” har snurrat i min skalle. Jag tänkte också att om det inte blir bättre snart så vill jag ha tillbaka min stomi för det fungerade i alla fall bra.

På fredag morgon när jag skulle på återbesök på sjukhuset och försöka få hjälp med mina besvär kände jag mig plötsligt betydligt bättre. Jag fick i alla fall ett nytt bulkmedel som bättre skall hjälpa till med tarmfunktionen. Varje dag efter detta har jag känt en förbättring. Det är en lättnad som är svår att beskriva. Jag känner tacksamhet för att kroppen verkar läka väl och att jag nu börjar få mer av ”livet” tillbaka. Jag är fortfarande betydligt mer trött än innan canceroperationen och neuropatin är delvis kvar i fötter och händer. Kajakpaddling fungerar till nöds men inte i min yrkesroll med ansvar för andra.

Jag har inte orkat förmå mig själv att träna något på många veckor nu. Saknar glädjen som löpningen, ansträngningen och kampen ger mig.

I går gick jag in och kollade och javisst jag har alla de 15 poängen som behövs för UTMB och jag har min ”pirority ticket”. Detta betyder att det räcker att jag anmäler mig den 14 december så får jag en startplats i loppet.

En helt annan femma är hur jag skall komma i form så att jag kan genomföra loppet på ett bra sätt. Det är nästan 9 månader kvar så jag har en del tid men just nu tränar jag inte alls och skall jag hinna måste jag sätta igång – ”typ nu”.

Noterade under min korta sjukhusvistelse att jag nu också väger 10kg mer än i våras. Min förhoppning är dock att dessa kilon kommer att flyga av illa kvickt så fort jag kommer igång med träningen.

Mina odds är alltså igen ganska dåliga men jag har nu blivit ganska bra på att slå från underläge och det tvingas jag alltså göra även denna gång.

Så vad väntar jag på? Tja igår vaknade jag med en första klassens förkylning och det västa av den får nog ta att blåsa över innan jag sätter igång med någon mer seriös träning. Men efter det. Avanti!

Nu är det reda två veckor sedan jag tog min sista cytostatikatablett. De 4 kurerna är nu över och det känns jätteskönt. Jag har fortfarande en del biverkningar kvar i händer, fötter och tunga. Min stomi är kvar och jag väntar på operationstid för att få bort den. Också den betydligt mindre operationen att ta bort venporten återstår.

Hur mår jag nu då? Jovars, ganska bra. Jag känner mig otålig och trött på samma gång. Nu när jag inte äter den hemska medicinen längre hade jag hoppfullt tänkt att jag plötsligt skulle vara tillbaka i mitt gamla jag men så är det inte. Jag är på botten av en djup grop och det kommer att krävas en hel del pannben för att ta sig upp ur den.

Jag löptränar lite och när jag gör det känns det bra! Det som skall till nu är lite mer motivation till att komma ut och springa lite oftare. Jag känner mig tung och slö i kroppen när jag inte tränar och motivationen sviktar. När jag väl är ute och kutar känns det relativt lätt och jag mår bättre efter ett träningspass än innan. Med det sagt känns det svårt att förklara varför jag har svårt att motivera mig. Jag behöver på något sätt bygga om mitt pannben så att det fungerar även för denna nya utmaning. Men pannbenet är dock hårt och tjockt och låter sig inte böjas i första taget.

Om knappt 2 veckor står det ”Sätila Trail 80 km” i min kalender. Det blir en rejäl utmaning. För ett år sedan sprang jag Sätila trail 120km på 15 timmar och då var jag i god form. Nu skall jag försöka mig på 80km på 18 timmar och med tanke på min nuvarande form kommer detta, om jag lyckas, bli en större prestation än förra året. I mål hägrar även de 4 ITRA/UTMB-poäng som jag behöver för att lösa ut min garanterade startplats i UTMB 2018.

Med på turen runt Lygnern har jag min vapendragare Jerry Bärnsten som själv kämpar med diverse blessyrer. Tillsammans hoppas jag att vi skall kunna hålla repet borta från våra nackar och passera mållinjen innan midnatt den 11 november, efter 18 timmars kamp. Tills dess försöker jag spendera tillräckligt med tid löpandes för att möjliggöra uppdraget. Jag vet av erfarenhet att jag svarar ganska bra på löpträning också i ett sent skede innan ett lopp.

Så kör på nu Johan!

 

Ja så mår jag just nu. Helkass. Igår fick jag min sista intravenösa behandling med cellgifter och nu skall jag äta tabletter i 14 dagar. Biverkningarna kommer först och främst från den intravenösa behandlingen och effekten är tydlig idag. Händerna och käkarna krampar, fingrarna värker och sticker och jag har magknip.

Just idag känner jag igen känslan från upplevelser jag någon gång haft under långa lopp. Känslan av att jag försöker uppbåda extra krafter, positiva tankar, hitta ljusglimtar men att tröttheten, smärtan och känslan av otillräcklighet har ett övertag. I det ögonblicket förstår jag att känslan jag har kommer att gå över. Also this will pass. Jag förstår det men kan inte känna det – ännu.

Sedan starten av cellgiftsbehandlingen har jag mått sämre för varje omgång. Att det skulle bli så visste jag men jag är ändå överväldigad över hur tungt det är nu.

Fungerar behandlingen då? Det vet man inte. Men om cancerceller mår sämre än mina vanliga/friska celler av behandlingen så känns det som att de borde dö för det känns nästan som att jag håller på att dö själv.

Förhoppningsvis kan jag skriva här om 5 dagar att jag mår bättre och att biverkningarna har släppt. Jag ser fram mot detta och att inte ha ytterligare omgångar framför mig.

Tränar jag något då? Nja. Mycket sparsamt. Det har varit svårt med motivationen. När man vet att det kommer ännu en ”slägga” och trycker ned mig i skoskaften snart känns det svårt att försöka bygga upp något. Jag är glad att jag hade en relativt bra form när jag påbörjade behandlingen. Förhoppningsvis är jag inom några dagar nere på en all time low och kan påbörja resan tillbaka.

Det ser jag fram emot.