Sätila Trail 120km

Just före starten kl 03 hinner jag reflektera över vilket speciellt sällskap jag befinner mig i.  120 kilometer är långt och banan har även drygt 3000 höjdmeter, en kombination som sakta men säkert suger musten ur vilken löpare som helst. Det är 43 hårda killar och tjejer som tassar iväg längs reflexerna i novembernatten. Bara att ställa sig på startlinjen och ge utmaningen en chans är starkt.

Robert räknar ned och starten går. ”Allez, allez, allez”… Vi skall avverka 3 olika banor och passera tävlingscentrum varje gång vi byter bana. Först ett långt 82km var runt sjön Lygnern, sedan ett kortare på 21km för att avsluta med en ”kort” bana på 17 km.

Ut från start springer jag tillsammans med Jerry, Tomas och några till jag känner. Efter ca 5 km känner jag att jag redan måste ut i skogen och uträtta naturbehov. Jag kliver ut 30 m, släcker min pannlampa och ser tåget av löpare passera på stigen. Efter uträttat ärende och åter på stigen är jag helt ensam och ser inga lampor varken framåt eller bakåt. Det känns ensamt och kallt. Jag försöker fortsätta i ”mitt tempo” och efter en stund kommer jag ikapp Jerry som springer sist i en liten klunga. Vi snackar en stund och sedan fortsätter jag framåt. Det känns trist att lämna Jerry men jag har en bra känsla i kroppen och vill ha ett lite högre tempo. Träffar på Tomas som jag slår följe med i ca 2 timmar. Som så ofta på ultralopp är takten tillräckligt låg för att kunna hålla en bra konversation igång. Efter ett tag tappar jag Tomas och slår istället följe med en kille och en tjej som håller ett tempo som jag tycker är på gränsen till för högt. Jag är starkare uppför men svagare på platten. Vi upplever en smått fantastisk gryning på höjerna kring Helsjöns Folkhögskola. Träden och maken är kritvita av frost och sjöarna ligger spegelblanka. Vi känner oss alla extremt tacksamma över att vi har möjligheten att uppleva detta.

Jag har sällskap av Jonas som killen heter, under många timmar. När vi kommer till Fjärås Bräcka möter min sambo och mina döttrar mig vilket värmer oerhört. De säger att vi nu ligger 5:a och 6:a och att Mikael Svalstrand bara ligger 5 minuter före oss. Vi fyller på vatten och fortsätter. Efter bara 3 minuter träffar vi på Mikael som tidigare har ramlat och slagit sig i ansiktet. Han ser missmodig ut och jag hoppas nu att han hakar på oss. Han säger att han gick ut för hårt och att hans energi är slut.

Jag och Jonas påbörjar nu löpningen på Lygnerns nordsida utan Mikael. Jag blir långsamt allt tröttare men Jonas springer på utan pardon och jag tänker att kan han så kan jag. Det fungerar. Lusten att sluta springa och istället börja gå känner jag väl igen men nu ger vi inte vika utan fortsätter. Det blir gång i de brantaste partierna men lugn löpning för övrigt. Sista biten från Ramhulta och in mot varvningen är superteknisk och tar ett gott bett av den kvarvarande orken. Väl inne på Lygnevi famlar jag i min dropbag efter förberedd smörgås och fler gelshots. Jonas hittar inte sin dropbag och säger att han drar vidare direkt.

Jag ordnar mina grejer och drar kanske 5 minuter efter Jonas. Efter bara en kilometer behöver jag göra ett nytt besök i skogen. Fipplar sedan i oändlighet med grejerna innan jag verkligen är på väg. Springer fel och blir lite missmodig. Jag har nu 35 km kvar. När jag har ca 30 km kvar frågar jag på en vätskestation hur långt före Jonas är och de svara ”ca 20 minuter”. Det känns hopplöst men jag vägrar släppa konceptet och fortsätter springa. Jag har ingen aning om hur nära personen bakom mig är men försöker använda den osäkerheten som morot till att hela tiden göra det bästa jag kan. När jag närmar mig Sätila blir jag förvirrad av markeringarna och tittar länge på kartan. Följer snittslingen och stannar igen för att studera kartan. Till slut kommer jag till varvningen och denna gång tar jag bara ett wienerbröd och joggar vidare.

Nu är det ”bara” 15,3 km kvar. Efter ytterligare kartmeck och osäkerhet inne i Sätila samhälle påbörjar jag klättringen upp på åsen. Äntligen lite gång. Det känns hopplöst långt uppe på åsen som leder bort mot vändpunkt och sista stationen innan mål. Till slut påbörjar jag löpningen ned för åsen och till stationen. Benen och kroppen känns plötsligt ok igen och jag har bra fart ned för branten. Nu förstår jag att jag inte har långt kvar till Ramhulta vätskestation och därifrån har jag ju koll på resten av banan in till mål då jag avverkat dessa 5 km en gång tidigare idag.

I kontrollen möts jag av en märklig syn. Full med löpare och det är ingen feststämning precis. Kalla och trötta löpare med tom blick står apatiska och tittar på varandra. Det huttras och sörplas varmt kaffe. Jag gör kort affär med stationen. En mugg cola och en kanelgiffel och så iväg. Benen bär och det känns att jag har samma eller högre fart än när jag passerade denna sträcka för 5 timmar sedan. Jag vet nu att jag är 5:a i tävlingen och förställer mig att personerna bakom mig närmar sig snabbt. Ökar lite till och tittar bakåt – inga pannlampor. Börjar känna att det kanske kommer att hålla ändå. Inne på Lygnevi får jag ett härligt mottagande av familjen som springer med mig varvet runt fotbollsplanen och in i mål. Medalj och soppa. Stapplar till bilen och åker hem till dusch och middag.

Jag är supernöjd med en 5:e plats. Bara 25 av de 43 startande kom i mål så banan var verkligen tuff. Jag hade 15 timmar som mycket ambitiös målbild och jag missade den med bara 18 minuter.

Det visar sig efteråt att jag i samband med första varvningen förlorade ca 20 minuter på Jonas och att det avståndet höll sig konstant fram till mål. Jag hade också nästan 1 timme till löparen bakom mig.

Man blir självklart trött av att springa långt men man blir också trött av att springa länge och de verkliga hjältarna kom in efter midnatt och hade då varit ute i nästan 22 timmar. Att ta sig i mål på en sån här tävling är inte gratis för någon.

Funkade bra:

  • Klädsel. Jag sprang med vindjackan utanpå säcken i 3 km och sedan resten av loppet i bara tröjan. Aningens kallt men då funkar min kropp bra.
  • Väst/ryggsäck. Sprang med en helt nyinköpt (aldrig provad) Salomonväst (Salomon S-Lab Advanced Skin3 12). Otroligt skön.
  • Lagom takt från början. Kunde hålla samma tempo hela loppet.
  • Mentalt fokus. Lyckades hålla negativa tankar borta största delen av loppet.
  • Sällskap. Oerhört viktigt. Fick bra draghjälp av Jonas.

Funkade mindre bra:

  • Jag åt mer än jag brukar men borde ätit ännu mer.
  • Jag drack för mycket kaffe innan loppet och tvingades stanna och kissa säkert 10 gånger innan kroppen kom i vätske och tempratursynk(kallt klädd).
  • Min valda kombination av vantar var sköna att springa i men väldigt svåra att få på igen när jag tagit av dem, dvs några 100 gånger.
  • Jag borde studerat kartan lite bättre innan.

Ett stort tack till Anne-Mari och Robert som arrangerade denna tävling, mina medlöpare för stöd och draghjälp och min fina familj som gör att jag kan träna och tävla.

2 reaktioner på ”Sätila Trail 120km”

  1. Härligt jobbat! Och visst är det skönt när man mentalt klarar av att hantera utmaningen.
    Kul att du hittade Jonas som är en trevlig bekantskap som brukar lova att aldrig mer springa efter varje löppass. ;D

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *