Kategori: Tävling

Imorgon är det race day. 47km och massa höjdmeter. Det blir bra. Jag är på inget sätt i toppform men skadefri och förväntansfull. Sprang ”mörka sidan” med frugan igår. Trevlig tillställning. 8km skön trail i pannlampans sken. Idag känns det att kroppen börjar fatta vad som stundar. Jag är lite orolig för att jag skall få kramp i benen som jag fick på BUM förra året. Nu har jag käkat extra salt och magnesium så jag hoppas att jag skall klara mig.

Min uppladdning har varit sparsam. Sista dryga veckan har jag tillbringat på kajaksymposium i Wales. Sitta i kajaken hela dagen är inte optimal löpträning direkt, även om det är fysisk aktivitet.

Så blev det race day. Klockan ringde 05:45 och jag kände glädjen över att det finns ett fint långlopp med start 20km från där jag bor. Frukost och påklädning, bilens termometer visade -17 grader. På plats i Kungsbacka var det många kända ansikten och en spänd förväntan i Nordic Wellness lokaler. Plötsligt var det start och till ljudet av tusentals små ståldubb som träffar gatan ringlade sig löparskaran genom Kungsbacka centrum.

Jag höll noga min plan att inte springa fortare än 5 min/km första 9km som går på asfalt. Förra årets uppskruvade tempo kostade mycket senare i loppet. Väl inne på sandsjöbackaleden hamnade jag i en liten klunga som höll en fart som kändes långsam och nog skulle vara precis lagom. Vid vätskestationen på 17km kändes det väldigt bra och jag tog en halv mugg sportdryck och en kladdkakebit. Stannade på stationen ca 20 sekunder och kom iväg före de andra i min grupp.  Jag lyckades ganska bra med att köra mitt eget race och inte pressa på bara för att jag blev omsprungen. Tävlingen är lång och det är väldigt lätt att överskatta sin kapacitet mitt i loppet.

Vid Sisjöns vätskestation och med 12km kvar började jag känna mig sliten men inte värre än att jag kunde hålla ett hyfsat steg fram till ravinen i Änggårdsbergen. Efter att ha gått upp för den branta backen i slutet av ravinen var mina ben ganska bombade. Jag kunde nu höra speakern i målområdet men visste samtidigt att det var ett ganska långt slakmot och en rejäl stigning upp för Safjället kvar. Sista 2km gick det lite väl långsamt och jag tappade nog 5 minuter.

Väl i mål kände jag mig riktigt nöjd. Man önskar ju alltid att man var bättre tränad men taktiskt var mitt lopp bättre än många andra jag genomfört. Min energiplan fungerade bra. Jag hade med ett par bars och en gel som jag aldrig rörde. Energin i flaskan tillsammans med en bit kladdkaka och en bananbit räckte bra. Jag hörde många som hade problem med frusna vattenslangar.  Min taktik var att dricka en liten mun vatten och blåste sedan tillbaka vattnet i flaskan varje gång klockan pep att det gått 1km. Det fungerade bra.

Målet inför tävlingen var att komma på den övre tredjedelen av resultatlistan och med placering 20 av 86 i mål blev det till och med övre fjärdedelen.

Jämfört med de två tidigare åren: 2012 plac:26 av 74, 2011 plac:12 av 30

Jag slås av hur jag under loppet känner att det går pinsamt långsamt och att jag så starkt önskar att jag kunde springa snabbare och lättare. Under loppet har jag ingen känsla alls för hur jag ligger till. Det känns ofta som att jag måste vara en av de sista löparna som fortfarande är ute och springer. Samtidigt är jag glad och tacksam för upplevelsen som jag får vara med om. Banan igår var bitvis magiskt vacker och jag älskar  att springa trail.

När jag springer mer än 90 minuter behöver jag fylla på energi längs vägen. Jag har experimenterat med en massa olika energikällor, allt från sportdryck till Delicatobollar och dadlar. Det känns som om det mesta fungerar bra som energikälla. En förutsättning för att det hela skall funka är ju dessutom att man skall vara tillräckligt sugen på att få i sig energin för att det skall bli av. Är man riktigt trött så infinner sig inte något direkt sug efter energi förrän efter ca 12 timmar för min del. Då är det lite för sent. Tricket är att ha en plan för energin och hålla sig till den. På Sandsjöbacka Trail Marathon på söndag kommer jag att ha Perpetuem från Hammer blandat ganska starkt i en flaska och också ha ett par bars att tugga på. Det är UltraZebban på Runners Gear i Stockholm som levererar grejerna med önskvärd precision.

Jag kommer att ha förbrukat ca 1/3 av energiflaskan vid vätskestationen 20km och där toppa upp den med vätska. Samma sak gör jag vid stationen i Sisjön. I tillägg har jag en vätskepåse på ryggen. Sedan är det ju en sak att ha en plan och en annan att genomföra den… Med tillräckligt med vätska och energi håller jag ångan uppe ganska bra. Jag ser verkligen fram mot söndagen.

På Race day blev det snabbt officiellt det som många av oss redan kände på oss. Det skulle inte gå att springa orginalbanan. Upp mot 50 cm nysnö i Col du Bonhomme, en passage som dessutom skulle göras på natten gjorde det oförsvarbart. Banan kortades av och lades om så att den bara gick i Frankrike. Besvikelsen var stor och många hade svårt att förstå hur det kunde bli så här. Vissa löpare hade åkt från Australien och USA för att springa detta episka lopp och då blir naturligtvis besvikelsen enorm. Först anstränga sig för att få tillräckligt med poäng för att få vara med i lottningen, sedan vinna lottningen och till sist inte få springa banan ändå. Man kan förstå de som blev less.

Jag tycker ändå att Jez Brag uttryckte det hela bra när han sa att det är detta Traillöpning handlar om: att kunna anpassa sig när förutsättningar och uppgift plötsligt ändrar sig. Han har också lyckats med detta 2010 då tävlingen först avbröts och sedan startades om i förkortad version. En tävling som han då vann.

Nu packades det om lite i våra löparsäckar. Ingen dropbag skulle det bli. Lägre höjd, kortare sträcka och ”bara” 6000hm. Stämningen i startfållan var det inget fel på och i år stod jag lite bättre till, dvs längre fram. Jag kände mig avslappnad och neutralt inställd. Mitt mål var att förbättra min placering från förra året så jag slutade på 747:e plats på ca 43 timmar på banan som då var 170 km. Årtes bana var bara 103 km och när starten gick kunde man känna att alla dessa löpare nu tryckte på lite extra redan från start. Det skulle vissa sig finnas gott om tid för att öka takten i loppet.

Jag sprang själv hela loppet och pratade endast ett par ord med någon. Aldrig förut har jag kört så hårt under så lång tid. Min plan var att gå i uppförsbackarna och springa allt som var nedför eller platt. Det varade fram till det var ca 11km kvar. Då kom ”väggen”. En sissta liten extrabacke på 500hm som arrangören lagt till för att vi skulle få alla våra höjdmetrar. Tack för den. Efter väggen var mina ben utbombade och löpsteget allt annat än snyggt. Löpare som jag passerat kom nu i fatt och om mig. Det gick fruktansvärt långsamt sista milen. Jag önskar verkligen att jag hade haft mer puder kvar då. In i det sista krigade jag om placering 600 men missade den med en minut. Jag är jättenöjd med resultatet. Min kompis Jörgen som också sprangloppet är betydligt löpstarkare än mig och han var bara 7 minuter före mig när vi hade avverkat 73km men jag tappade honom helt de sista 3 milen och i mål hade han 56 minuter. Jag är glad att jag vågade satsa så hårt. Nu höll det inte riktigt men jag är normalt alldeles för feg.

Min utrustning fungerade utmärkt. Jag hade en tunn Ulltröja från Icebreaker som var fantastisk. När det blev minusgrader och blåst förstärkte jag den med en supertunn windbreaker. Det räckte. Jag gjorde för övrigt inga klädbyten förutom mössa av och på som värmereglering. Under större delen av loppet var jag väldigt ansträngd och jag lyckades ta 3-4 bilder med kameran med det blev bara dåligt. Den energin som jag stoppat i västen hittade jag inte under loppet. Först tillbaka på hotellrummet såg jag att den visst fans där. Kanske det hade hjälpt att äta mer, kanske jag kunde disponerat mig aningen mer försiktigt i början men man vet ju inte.

Detta är ett fantastiskt lopp. Stämningen är grym och deltagarna också. Jonas Buud kom 2:a vilket är megakul. Han gjorde en riktigt bragd och kom i mål på 11 timmar men kanske ändå mer imponerande är de som kämpar sig i mål på över 26 timmar. Jag kom i mål 8 timmar efter segraren men ändå med 8 timmars marginal till repet. Riktigt jobbigt blir det när jag inser att jag var 3,5 timmar efter segraren i åldersklassen 60+. Det verkar inte som att man kan skylla på åldern än på ett tag.

Det är roligt att springa trail men nu är min kropp riktigt riktigt trött och det skall bli skönt att komma hem.

Imorgon smäller det. Starten är plaerad till 18:30. Arrangörerna har via SMS, Facebook och Twitter varnat för kalla, blöta och blåsiga förhållanden på hög höjd. Vi kommer att få uppleva mer snö och mer kyla än i fjol. Detta har jag inget emot.

Igår var det incheckning av utrustningen. Man får visa upp sin obligatoriska utrustning och bli godkänd av arrangören. Det kommer att vara minst en kontroll av utrustning längs banan och kontrollen vi gjorde i går är en slags service från arrangörerna så att man skall kunna få ett kvitto på att det man har tänkt ta med sig också kommer att bli godkänt vid en kontroll under loppet. Säcken blir naturligtvis inte förselgad efter kontrollen så det finns fortfarande tid att ombestämma sig när det gäller hur mycket kläder man vill ha med sig. Förra året hade jag på mig alla kläder vid flera tillfällen så det finns inte så mycket marginal i minimumpackningen. Nu flaggas det för minusgrader och stark vind. Då är man inte så tuff i lycra efter en stund.

Jag gick en sväng på Salon UTMB igår. Det är en stor utomhusmässa där företagen visar upp och säljer sina produkter. Kul att se och känna stämningen. Mycket förväntan nu.

Igår kom Jonas Buud hit och idag kommer Erik Jurander. Jörgen Johansson har varit på hyttetur med sin pappa och kommer också ner till stan under dagen. Intressanta perspektiv. Jag har chans att förbättra min tid med flera timmar från förra året. Erik kan göra ett riktigt bra resultat och Jonas har chans att vinna tävlingen och i så fall på nästan halva min tid.

Nu är jag på plats i Chamonix. Anlände måndag förmiddag och tog liften upp till PlanPraz(2000m) och vidare till le Brévent(2525m). Där uppe var det direkt jobbigt att ta trapporna upp de sista 10 höjdmetrarna till själva toppen. Stannade där ca 1 timme och beundrade utsikten och alpkajornas(?) lek på den svaga uppåtvinden. Jag var klädd för löpning och nu tog jag kabinbanan tillbaka till PlanPraz och började småspringa bort längs balcon süd mot la Flégère. Jag kom fel direkt och när jag skulle gena för att komma tillbaka på huvudstigen halkade jag i det lösa gruset och skrapade upp benet mot vassa stenar. Det såg inte så kul ut med ett par hack. Det blödde lite men jag sprang vidare. Väl framme vid Refugé la Flégère tog jag en öl och en äpplekaka. Studerade övriga turister när de trängdes om platserna i kön till kabinbanan ned mot Chamonix igen. När folkströmmen minskat checkade jag in på Refugén och strax dök Jörgen och hans pappa upp som planerat. Tänk att det funkar utan SMS och facebook också.

Vi installerade oss och satt ute i solen, beundrandes Mt Blanc, diskuterandes livet som sådant. Enkel miljö och enkla människor. Snart vanakades det middag och det var ett 20-tal gäster på Refugén som satt till bords. Även maten var enkel men jösses vad gott det smakade. Efter middagen var vi ute en kort sväng och tittade på bergen i månsken. Vackert. Kudden kallade och det var lätt att somna. Märkligt att jag vaknade i Skånska Flyinge i morse och går och lägger mig här nu.

Såret på benet blödde igenom mitt sovlakan och smutsade ned Refugéns lakan/madrass. Jag har behandlat såret med AloVera och hoppas att det inte blir infekterat.

Nu är jag installerad på Hotel Gustavia. Enkelt men centralt. Fönstret öppet och en trubadur spelar högt på utsidan. Snart dags för middag.

Meningen var att jag skulle anmält mig till lotteriet för platser till tionde upplagan av Ultra Trail du Mont Blanc tillsammans med Erik och Jerry på Trailrunner West. Något gick snett i tekniken och gruppkoden som skulle hålla ihop oss under utlottningen kom inte med i min anmälan. Resultatet blev att jag fick en plats och Erik och Jerry blev utan. Snopet. Först var jag osäker på om jag skulle var med eller inte men bestämde mig ganska snart för att köra. Jörgen Johansson som jag träffade på UTMB 2011 och som då sprang CCC skall springa UTMB i år och vi kommer att resa ned ihop. 2011 kom jag runt och var nöjd med detta. I sanningens namn så spelade jag ganska safe och i år har jag satt ett högre mål som lär bli något att bita i. Med ökad kontinuitet, mängd, periodisering av träningen och betydligt lägre vikt har jag satt som mål att i årets UTMB komma i mål bland de 200 bästa. Detta att jämföra med min placering 767 förra året. Jag känner att detta är ett realistiskt om än ambitiöst mål. Många är lärdomarna från förra året och med ett konkret mål är det lätt och roligt att träna. Andreas Falk är med och stöttar med detaljer som jag inte riktigt klarar själv. Jag ser fram mot en härligt aktiv tid fram till 31 augusti och sedan UTMB.