Kategori: Tävling

Jag hade bestämt mig för att inte starta i BUM 100 miles men ändrade mig i sista stund. Lite grupptryck på det där goda viset blandat med nyfikenhet. 100 miles längs Vildmarksleden och Sjuhäradsleden. Jag har respekt för distansen men misstog mig allt ändå. Starten var i Nordtorp, vid SOK Knallens klubbstuga med riktning mot Skatås. Efter några timmar när det böjar gå riktigt tungt och man tänker på att man fortfarande är på väg åt fel håll, bort från målet, är det lätt att få bryt-tankar.

Jag fick börja kriga ganska tidigt och det berodde så klart på den totala avsaknaden av långpass över 3 timmar. Efter den inledande natten kom regnet och stigen blev allt lerigare. Jag fick blåsor under båda fötterna men bet ihop. Blåsorna sprack och det gjorde ännu ondare. Det var lite misär men jag hade bestämt mig för att komma i mål denna gång. Farten minskade och den   sista etappen mellan Hindås och Borås gick pinsamt långsamt. Den sträckan var indelad i 3 delsträckor om ca 15 km med vätska och energistationer på 2 ställen. Det kändes evighetslångt mellan dessa. Jag hade bra draghjälp av en Dansk löpare som hade ungefär lika lite krut kvar i sitt förråd. Vi tuggade kilometrar i tystnad. Turades om att dra.

På vätska och energistationerna på loppet fick man fantastisk service och stöd. Glada miner och uppmuntran värmer sliten löpare. Aldrig har chokladdoppade skumbjörnar smakat så gott.

Loppets sista kilometrar och jag hade givit upp löpningen och retirerat till gång. Dansken hade lite kvar och joggade in i mål innan mig. Placering känns inte viktigt i ett sådant läge. Längtan att få avsluta loppet är enorm. Efter 26 timmars slit och smärta känns det skönt att sluta helt enkelt. Jag blev väldigt glad över att gå i mål. Det hade varit en tuff kamp och gråten var nära. Härliga funktionärer som pysslade om mig i målfållan och sedan in i Stadsparksbadet för ombyte. Det tog en timme för mig att duscha. Jag mådde verkligen inte bra. Efter att ha fått på vanliga kläder smakade middag och en öl fantastiskt. Jerry kom i mål just när jag ätit färdigt. Han var också ganska tagen. Vi satt och snackade och åt lite mer. Jag nickade till mitt i konversationen och vi bestämde oss för att styra hemåt. Som tur var hade vi skjuts ordnad.

Mina fötter tog mycket stryk. Stora blåsor under främre trampdynan på båda fötterna gjorde att jag hade väldigt ont när jag sprang. Efter hemkomst to Emelie hand om mig och mina fötter och jag har aldrig varit så handikappad efter ett lopp. Det är inte mycket nytta man kan göra hemma när man inte kan stödja på fötterna. Jag besökte läkare som tittade förskräckt under mina fötter. Det blev penicillin och vila. Smärtan i fötterna gjorde också att jag inte kände något från loppet i resten av kroppen. Den totala belastningen gick helt enkelt ned på grund av smärtan i fötterna. Så vad har jag lärt mig denna gång? Att jag gillar att tävla och springa långt men att jag måste se till att ha mer relevant träning i kroppen för att det roliga skall bli som jag tänkt mig. Ingen rocket science direkt.

YES! Jag och Jerry lyckades knipa var sin startplats i årets UTMB. Efter nederlaget på TDG förra året har jag längtat till en revansch i alperna och nu ser det ut att bli av. Det blir min fjärde start och jag ser verkligen fram mot både uppladdningen och själva loppet. Det är en kraftmätning som heter duga men också en glädjefylld resa fylld av träning och förberedelser innan själva starten går. Loppet är 168km långt och innehåller knappt 10 000m höjdskillnad. Nu har jag träningsmotivation för det kommande halvåret 🙂

Redan efter ett par timmar kände vi att något var fel. Det gick tungt och långsamt. Vi kompenserade med att vara effektiva vid vätske och energikontrollerna men faktum att våra kroppar inte mådde bra blev snabbt ett faktum. Att kliva av denna tävling fanns inte på vår karta och att göra det efter bara ett drygt dygn än mindre. TDG är ett långt och tufft race som vi var väl förberedda på. Både jag och Jerry har gott om erfarenhet från längre lopp och erfarenhet av att jobba ihop. Vi hade snackat ihop oss ordentligt innan start och visste vad vi gav oss in på. Vi har utan tvekan det som krävs för att genomföra detta monster men inte med en rejäl förkylning i kroppen.

Efter en ok start gick vår fart ned och ansträngningen upp. Vår ansträngningsnivå gick konstant upp och vår fart ned. Uppför fick vi ideligen stanna och släppa förbi löpare som lätt hade dubbla farten jämfört med oss. Vi tog tomtesteg och låg med håret i mjölksyrataket.

I efterhand verkar det så självklart att något var fel med kroppen och att kliva av var det enda möjliga. Det var dock ett tufft beslut efter 27 timmars slit, tro mig. Hade vi valt att fortsätta så hade vi kanske kommit en station till eller två på ytterligare ett dygn och då förmodligen varit i riktigt dåligt skick och väldigt nära reptiden. Då skulle minst 2/3 av loppet återstå. Enkel mattematik.

En sak är redan säker. Det blir revansch.

Ja i dag vid lunchtid kom beskedet att både jag och Jerry får var sin plats i TDG i september. Det känns skönt med beskedet som för min del inte var speciallt överraskande men för Jerry såg det betydligt mer osäkert ut. Nu har i alla fall båda startplats och det skall bli en glädje att förbereda sig inför detta. Jag hoppas på många långa pass tillsammans med Jerry och gärna med andra. Det blir nog träning som vanligt men med riktigt långa pass insprängda. I maj har jag två ultralopp redan och jag hoppas kunna hålla volymen uppe fram tills dess. TDG är fasansfullt, underbart och nästan komiskt långt. Love it!

Ja allt tyder på att det blir TDG, Tor Des Geants för mig i september. Det blir ett monster att tampas med och nya utmaningar i träningsupplägg, sömnstrategi och målbild. Idag kl 12 öppnade anmälan och det är huvudsakligen ”först till kvarn” till de 660 startplatserna. En viss kvotering sker för att få in deltagare från så många länder som möjligt. TDG’s hemsida var tungt belastad kl 12 och det tog en stund att registrera sig. Till slut var jag igenom processen och kunde konstatera att jag fick plats 70 på listan. Skulle tro att det betyder att min plats är säkrad även om kvotering skulle knuffa ned mig en aning.

Jaha vad händer nu då? Först och främst skall det bli spännande att se om även Jerry kommer med. Han hade lite mer strul än mig och fick listplats 970. Jag tror att även han har en god chans att komma med. Sedan blir det lite omfokusering i träningen till mer styrka/stabilitet och långa långsamma träningspass.

Den mentala förberedelsen som krävs skall inte heller förringas. Detta är något helt annat än tex UTMB och det skall bli jättespännande. Hur laddar man sitt psyke för en reptid på 150 timmar?

Den smått ofattbara bansträckningen går att beskåda i KML format här.

Med en hel del mindre träning i benen än vad jag önskat stod jag på startlinjen för ultradistansen 68km på Sandsjöbacka Trail Maraton. Med klockan ställd på 04:00 och en ängel till syster som körde mig till starten var det bäddat för en bra heldag spanande efter nästa snittsel. Riktigt skön stämning bland löpare och funktionärer på Hotel Gottskär som tävlingen hade valt som startpunkt. På slaget 05:30 var vi iväg. Det bekanta ljudet av ståldubb mot asfalt och grus tunnades snabbt ut till att snart bara vara mina och 3 löpares knatter. Banan var utmärkt med reflexband och det var lätt att följa den. Jag försökte hålla ned pulsen runt 150 och takten till 6min/km. Efter ett par timmar gick inte detta längre och jag flyttade gränsen till 160. Vi tuggade på och vid depån i Vallda efter 29km tog jag bara en extra chokladboll från min dropp-bag, en bananbit och lite cola från depåbordet och stack sedan vidare. Misstag. Jag sprang själv någon km efter Vallda innan en löpare från vår grupp kom ikapp mig och snart anslöt även en tredje löpare. Denna trio följdes nu åt ända fram till 55km. Riktigt skönt med sällskap och jag kände mig verkligen ”dragen” framåt av dessa 2 herrar.

Sara startade i 43km klassen och deras start var 2 timmar efter vår. Jag hade räknat ut att jag borde vara ikapp henne ungefär vid Långås vilket var felräknat, optimistisk beräkning av min löpning och en undervärdering av Saras löpning. Det tog ett antal km till innan vår lilla grupp passerade henne. Kul att ses i spåret. Min morot att försöka få en bättre tid på 68km än vad hon skulle få på 43 var därmed tillintetgjorda.

De två andra löparna i min trio var snäppet löpstarkare än mig men eftersom jag kunde vägen till 100% så tjänade de på att stanna med mig fram till Oxsjön där navigeringen blir lättare. Vid Sisjöns depå var jag kall och låg på energi. Försökte peppa mig med musik från min iPod och kunde väl springa det mesta av biten fram till Änggårdbergen. Sedan gick det riktigt tungt. Ravinen tog aldrig slut och uppe på höjden när man egentligen är nästan framme var blyskorna ett faktum. En sista ansträngning upp för Safjällsbranten och med de första känningarna av kramp i mål på Krokslättsvallen. Gulaschsoppa. Dusch. Massage. Trevliga möten med medtävlande och vänner. Gratulerade Sara som gjorde ett kanonlopp. Hennes första lopp över 21km. Starkt.

Lärdommar? Energimässigt sämre uppladdning än någonsin. Hade med för lite energi längs vägen. Tappade massa på detta. Saknade långa långpass i träningen. 2-3 pass på upp mot 4 timmar hade gjort susen tor jag. Disponerade mig hyfsat och tjänade massa på att hitta bra ryggar (se bilden). Vid ett par tillfällen var jag nära att börja gråta av utmattning. Man kan säga att jag körde på fälgen sista 15km.

Nu är jag mer träningssugen än innan loppet. Bra känsla.

 

Stats: 69,7 km, 1179 hm, 7 tim 47 min

Här kommer en reflektion över mina upplevelser under årets upplaga av Ultra Trail Mont Blanc.
Jag var på plats redan söndag kväll då jag ville få lite slutträning på höjd innan loppet. Det blev två bra pass men jag är osäker på om det hjälpte mig. Fick jag göra om tävlingen skulle jag nog åka ned betydligt närmare start, kanske tom anlända dagen innan. Fick också en extra dag efteråt vilket inte heller behövs. Jag tror att jag är klar med det där att ” sitta i grottan och meditera” innan tävling.

Vi var tre svenskar som bestämt att vi skulle hänga ihop så länge dom det kändes bekvämt. 2011 var vi också tre som hängde ihop en del under tävlingen även om detta inte var direkt uttalat vid start. Då uppkom en viss besvikelse när vi plötsligt inte höll ihop längre. Detta är en svår balansgång tycker jag. Trevligt med sällskap men viktigt att snacka om under vilka premisser man är en grupp och om man skall hålla ihop i alla väder eller bara så länge som det känns bekvämt.

Hur som helst gick den första milen fint och jag kände mig så klart pigg och ivrig. Sedan gick jag på för hårt och fick grymma problem. Huvudvärk, kallsvettningar och illamående. Jag höll god min ett tag men meddelade sedan de andra att jag inte pallade tempot och att något var fel med kroppen. De andra sa då att de kunde lugna ner tempot men det tyckte inte jag lät lockande. Vi traskade på i samma tempo som de andra löparna och det orkade inte jag. Blev omsprungen kontinuerligt. Nu träffade vi ytterligare en svensk som sprungit loppet 8 gånger. Alla utom jag skulle byta till varmare kläder då det blivit kyligare. Jag var varm som en kamin och misstänkte feber. Då de andra stannade för att förstärka klädseln fortsatte jag framåt för att vinna lite tid. I nästa vatten och matkontroll mådde jag pyton och kräktes med världens frossa. Jag tvingade i mig lite nudelsoppa och torkad frukt. När jag ätit klart och fyllt på vatten hade jag fortfarande inte sett de andra. De borde absolut ha passerat kontrollen då de var betydligt snabbare än mig och i bra skick. Jag bestämde mig för att fortsätta en kontroll till för att eventuellt bryta där.

Nu började det kännas bättre. Jag var fortfarande svag men mådde inte lika dåligt. Nu kändes det kul att ha de andra framför sig och jaga på lite. Stationerna passerades och till slut var jag framme i Courmayor och när jag inte kunde hitta dem där förstod jag att jag var före dem. Nu borde jag kanske ha meddelat de andra denna upptäckt men var upptagen med att fortsätta må bra och tänkte också att de andra kanske hade det tungt nu och att det kunde upplevas som kaxigt att säga att jag var före. Det blev ett kort stopp med lite mat och vatten. Bytte tröjan och batteriet till pannlampan men tog aldrig av skorna. Hela pausen varade mindre än 15 min och sedan var det bara att fortsätta tugga bana.

Vid Bonatti stod en av mina ultrahjältar Lizzy Hawker och hejade på oss. Det blev en liten extra boost. Jag fortsatte banan ut men samma bestämdhet, korta och effektiva pauser men med ett förfärligt lågt tempo, speciellt uppför. Under sista halvan av racet hade jag som målbild att få en placering under 500 vilket lyckades till slut. Det var frustrerande att bli passerad igen och igen och inte kunna svara. Var nere på placering 398 som lägst och det hade varit gött att kunna fortsätta den sviten men det gick bara inte. En annan drömbild jag haft sedan innan starten på mitt första UTMB är att komma till sista vätskekontrollen innan Chamonix och titta ned mot stan från de sista 1000 höjdmetrarna som skall avverkas och då skall det fortfarande vara mörkt. Det var det också och jag passerade mållinjen precis innan klockan slog halv 6 på morgonen. Frukostbuffén smakade prima jag lovar. När jag ätit och duschat och ordnat lite med mina grejer så somnade jag efter att ha varit vaken i 39 timmar. Det tog säkert en sekund.

Inga skavsår på fötterna. Helt nya Salomon S-LAB 6 som var fantastiska. Gigantiskt skavsår på ryggen efter nummerlappsbälte och säck. Sprang i shorts och ull T-shirt hela loppet. På de högsta passagerna drog jag på ett par lösa ullärmar.

Slutlig placering blev 487 med tiden 36:58:59 och jag är nöjd med detta.

Sitter på tåget söderut. Väskan är packad och det jag glömt är glömt. Hittade mina älskade ullärmar från icebreaker till slut och min nya lätta jacka och salttabletter från litepac kom också fram i tid. I min iver att hitta mina stavar beskyllde jag Jerry för att inte ha lämnat tillbaka dem efter Swiss Iron Trail. Det visade sig dock att det var förra året som han lånade dem och jag hade dem på UTMB i fjol efter att jag fått dem tillbaka. De stod innanför ytterdörren hemma, bland paraplyerna.

Kort och försenad Race Report från BUM 50 miles mellan Skatås och Borås.

Loppet gick enligt plan och jag är nöjd med min insats, träningsmängden beaktad. Förra året blev det pannkaka av detta race med tidernas kramporige efter stoppet i Hindås. I år skulle jag ta det lite lugnare. Jag sprang Med Jerry från STR och vi var 30 minuter långsammare till Hindås denna gång. Jerry som hade problem med en fot valde att kliva av här. Jag fortsatte och hade Jerrys måltid 10:08 som målbild för loppet. Då jag hade 30 minuter att plocka hem i andra halvan av loppet försökte jag hålla ångan uppe så gott det gick. Det blev lite ont om vätska periodvis och jag blir väldigt stressad av det.

Sista backen ned mot målet avverkades i gott tempo men med trötta ben och hungrig mage.

Väl i mål kände jag mig väldigt slut precis som man skall. Tiden blev 9:49 och det kändes ok. Förra året hade den tiden räckt till en fjärdeplats men nu bara till en 25:e. Gissar att konkurrensen hårdnar på ultrascenen.