Salomon S-Lab Sense Ultra – 1000 miles

Ja nu har jag sprungit drygt 1000 miles i mina S-Lab Sense Ultra som jag köpte i Chamonix i somras. Det har helt enkelt blivit mina go-to skor när jag skall ut och springa. Efter att ha ägt många Salomonskor måste jag poängtera att dessa verkar hålla väldigt bra. Traditionellt har Salomonskor alltid haft en tendens att gå sönder ungefär där stortån slutar, där skon böjer sig som mest.

På mina S-Lab SU har jag visserligen ett hål just där på den ena skon men jag tror att detta kommer av en gren eller något annat som skon fastnat i under löpning då den andra skon inte visar minsta slitage.

Även värt att notera att det nät av gummiliknande plast som finns på ovansidan skon hindrat hålet jag har att sprida sig.

Skosnören av Salomontyp har fungerat ypperligt. Jag har reservsnören men har inte behövt byta ännu. Jag räknar med att kunna springa ungefär lika långt till i dessa skor.

Visst är de lite dyra men får jag ihop närmare 350 mil i dem skall jag inte klaga. Komforten är också fantastisk och skon ”dör” inte när den slits utan fortsätter att kännas ”ny och fräsch” på foten.

Sulans grepp är betydligt bättre än man skulle kunna gissa när man ser den. Självklart funkar den inte lika bra som tex Speed/Speed2 i lera men med tanke på mönsterdjup är de grymma även här. Jag sprang andra halvan av Sandsjöbacka Trail med dessa skor och lättnaden av att bli av med mina dubbskor och få glida in i dessa sköningar var fantastisk. Trots att vi hade en del is även på sista halvan var greppet inte något stort problem.

Jag torkar mina skor med en elektrisk skotork typ ”block” som stoppas in i skon, inte varmluft. Ibland tvättar/borstar jag av skorna innan och ibland efter torkningen.

Söndagstrail

Idag lyckades jag och Jerry få till en trevlig runda i mina hemtrakter.

Det blev rundan som jag kallar ”plusmeny” och den är 27km. Delvis mycket blött i skogen men vädret och sällskapet var prima. Jerry var lite skadeskjuten på slutet men han krigade sig igenom de sista kilometrarna med bravur. Kan man tävla utan att ha tränat, vilket Jerry alltid kan, så kan man springa långpass utan att ha tränat – tänkte jag. Helt oberörd var så klart inte jag heller.

Det känns absolut som att det finns en grundplåt som skulle kunna bli till en tävlingsform så småningom. Mot BUM 90km alltså.

Ser du filmen direkt på YouTube utnyttjar du filmformatet 24:9 bättre. Enjoy.

The coming of age

Vissa dagar går det lite trögt. Jag känner mig sliten utan att egentligen ha gjort så mycket. Det definitivt är en känsla som kommit efter att jag var sjuk. Så kände jag aldrig innan. Jag kände mig mer som en maskin som bara kunde köra på. Nu har jag perioder där det på riktigt är svårt att komma iväg och träna. Kroppen känns tung och trött. Jag har helt klart ett ökat sömnbehov.

Tidigare har jag klarat mig med extremt lite sömn men nu behöver jag nog 8 timmar för att inte hamna i en dålig spiral nedåt. Kanske var jag lite omänsklig innan och nu lite mer normal? Men jag har hört att man ”inte blir yngre med åren” eller hur det nu var. Nu har jag nyligen passerat 50 och på samma sätt som jag för ett kort tag kände mig enormt gammal när jag blev 30 så kanske jag går i den fällan igen.

Jag känner att min kropp egentligen är väldigt stark men jag behöver sköta kost och vila bättre för att fortsätta kunna göra det jag vill med den.

SÅ nu blir det en skärpning av rutinerna. Jag har en tendens att slösurfa på kvällen och det stjäl så klart sovtimmar. Inget internet efter klockan…skall vi säga 20? Jag har trivts prima med periodisk fasta 18 timmar men har av någon anledning glidit ur den vanan. Så på med den igen. Start – nu.

Stort och smått

Igår var det något smått som var stort.

Jag blev pappa igen. Efter 17 timmars hård kamp på förlossningen i Varberg kom han till världen. Härlig känsla och numera fullbordad respekt för vad för slags utmaning barnafödande kan vara. Emelie var urstark med bara lustgas och oss påhejare som stöd. Om det var en tillgång att ha en ärrad ultralöpare som medspelare i förlossningssalen? Jo det tror jag faktiskt.

Väl hemma efter två dygn på sjukhuset förslog Emelie direkt att jag skulle ta en löptur. Detta är en överenskommen strategi oss emellan och helt i linje med ”tag först på dig din egen syrgasmask, hjälp sedan andra”. Att det blir en nettovinst väldigt snabbt är väl ingen överraskning?

Plusmeny

Planen idag var att springa det för mig etablerade långpasset på 20km. Samtidigt lockade tanken på att springa lite längre.

Kanske dags att sträcka ut lite till? Jag lät känslan styra och när jag kom till vägskälet där beslutet behöver göras kändes kroppen stark och jag valde plusmeny. Det blir nya sköna höjdmetrar över snorhala klippor.

De senaste dagarna plusgrader har förvandlat stigar till bäckar och hela upplevelsen är infernaliskt blöt. Strax innan rastplatsen vid Torpasjön forcerar jag inhägnaden genom att krypa genom ett hål i grinden.

Just innan jag viker av ned mot den minimala gångtunneln under motorvägen passerar jag 6 danska kombibilar med takboxar. De står snyggt parkerade efter varandra och alla passagerare står och trängs under ett litet tak på rastplatsen. Alla har enormt mycket kläder på sig och flera av dem röker. Jag har god fart och bara en tunn tröja på mig. Funderar kort på om de är lika oförstående när de ser mig som när jag ser dem.

Det är först nu jag noterar att det regnar. Jag springer genom tunneln och ut på andra sidan. Rätt in i nästa porlande bäck.

På slutet av rundan blir det ganska jobbigt. Jag stålsätter mig och försöker hålla god löpteknik ända in i mål. Efteråt känner jag mig överväldigad av upplevelsen. De bäst investerade 3 timmarna på länge.