Är löpträning meningsfullt?

Löpning är liksom all träning och livet för övrigt helt utan egentlig mening. Ingenting har mening. Mening är något man gör. Om vi byter ut ordet mening mot avsikt så blir det lättare att förstå vad jag menar. Men vad betyder det då att skapa avsikt? Kanske är det så enkelt som att om jag skall göra något avsiktligt så måste jag ha en intension, en slags avsikt. Om jag har en avsikt med det jag gör så blir det meningsfullt att göra det tycker jag.

Vad är då min avsikt med att löpträna? Vad är det som gör att detta är en meningsfull aktivitet för mig?

Låt mig blanda in ett ord till. Lust. Har jag vanligtvis lust att träna? Ja – oftast men inte alltid. Oftast när jag inte har lust så blir träningen av ändå. När träningspasset är över är jag oftast rejält trött på ett skönt sätt och jag känner alltid – lust. Nu är det inte riktigt samma sorts lust, innan och efter. Innan är det ”har lust med”-lust och efteråt ”det känns underbart”-lust.

För mig så är en del av avsikten med träningen att känna spänningen mellan dessa två olika versioner av lust. Att starta med en mycket svag lust, känna att det trots allt känns ok när jag väl är ute, öka farten successivt, känna ansträngningen tränga sig på, avsluta med en fartökning för att sedan känna ruset. Ruset av trötthet, glädje och lust. Då känner jag mig närvarande, levande och tacksam. Ögonblicket känns viktigt och värdefullt. Jag får lust att träna nu direkt bara för att jag skriver detta…

Min avsikt med att löpträna är alltså att komma till en speciell plats i mig själv. En plats där jag upplever mycket både fysiskt och psykiskt och där jag känner att jag hör hemma.

Vikt och välmående

Jag har länge intresserat mig för motstridiga samband. Ett exempel är sambanden mellan hälsa, välmående, vikt och prestation. Gränserna är suddiga och områdena korsar inte bara in i varandra utan också genom dimensioner som är både fysiska och psykiska.

När det gäller mat har jag genom åren gått igenom många faser och det är en härligt lång och krokig resa. Den medvetna delen av den resan kan man säga började efter ett bokköp på tågstationen i Narvik i slutet av 90 talet. Det var Barry Sears ”The Zone” som kort sagt är en bok om GI som lanserades ett bra tag innan GI ens blev ett begrepp. Jag roades av Barrys träffsäkra och roliga sätt att skriva och provade hans sätt att äta. Ett av mellanmålstipsen var rökt kalkonkött lindat runt en Snickers. Ett perfekt sätt att enkelt hamna i ”The Zone” enligt Barry. Nu i efterhand kan jag skratta åt detta men boken lärde mig att tänka mera fritt och jag fick en väldig experimentlust när det gäller mat. Jag minns en lunchpaus där jag åt 2 chilifrukter och en stor bit lax. Svetten sprutade i flera timmar efteråt. Det spelar tydligen roll vad man äter.

Som många andra har jag tidvis haft ett ganska komplicerat förhållande till mat, vikt och utseende. När jag efter grundskolan åkte till USA som utbytesstudent assimilerade jag mig snabbt till det lokala språket, kulturen och inte minst maten. Jag kom snabbt upp i en vikt en bra bit över 100kg innan jag hjälpligt lyckades bromsa trenden innan hemfärd.

Väl hemma i Sverige blev mitt nya intresse GoCart och där verkligen lönar sig att väga så lite som möjligt. Jag hittade själv på ”1:1 dieten” och vattenfastade varannan dag under långa perioder. Min vikt kom ned till 68kg som lägst och jag minns att min mormor var den enda i min omgivning som reagerade och tyckte att jag skulle sluta med fastandet.  Det var inga problem alls att göra viktresan på nästan 40kg utan att någonsin komma till en vikt som var klädsam eller hälsosam.

Fast forward ganska många år till ganska nära nutid och mitt intresse för hälsa och träning har aldrig varit större. Jag har aldrig kunnat så här mycket om hur kroppen fungerar samtidigt som jag förstår hur mycket det är jag inte förstår. Man kanske förstår energisystemens alla delprocesser i detalj, innehållet i maten ned till molekylnivå och kroppens respons på olika stimuli. Men ingen människa passar in i klassrummets och bokens stela mall. Själv är man inte ens n=1, a ”single case study” utan vi lever dessutom en dag i taget och varje dag presenterar sig i form av en ny oändlig uppsättning omständigheter som vi till största delen inte har någon makt över. Visst hade livet varit oändligt tråkigt om det inte hade varit så här? För mig är detta både en tröst och ett gissel.

Så hur är mitt förhållande till mat nu? Sedan ett par år radikalt förbättrat men fortfarande inte helt okomplicerat. Jag äter på ett sätt nu som gör att jag mår bättre än någonsin tidigare. Det är i princip bara mat som jag/vi från grunden lagar själva hemma. Nästan inget vete och socker. Men jag slinter/slarvar ibland och då äter jag mat och mängd som tidigare och då mår jag riktigt dåligt efteråt. Min tolerans har minskat. Jag tror inte att jag tar skada rent fysiskt och jag tycker inte att det är viktigt att alltid göra rätt men när jag får ont i magen och resten av kroppen känner jag mig besviken på mig själv. Det känns att jag har gjort något som jag visste är dåligt för mig och som dessutom inte ens ger mig någon njutning. Det är som om jag testar en drog som brukade ge mig ett härligt rus men som nu bara ger mig baksmällan.

Annat är det med tex vin. Jag förstår att det knappast är bra för mig men det ger mig en skön känsla och jag mår inte dåligt. Kanske gäller det att välja både sina strider och sina synder?

Precovery vs recovery

Återhämtning

Behöver man tänka på återhämtning efter en hård tävling? Självklart kanske man kan tycka. Reparera kroppen som har fått slita hårt. Men händer inte det av sig själv. Vad är det som är så bråttom?

Jag har nog alltid tagit det lugnt och ”skött mig bra” efter en hård ansträng och kallat det för återhämtning – recovery. Efter att ha funderat lite undrar jag om det inte är lite mer korrekt att prata om ”precovery” istället. Jag kan inte ens komma på ett förslag på svenskt ord här. Mina åtgärder är alltså till för att förbereda mig inför nästa ansträngning och inte så mycket för att ”reparera mig” från den förra.  Behovet av åtgärder efter en ansträngning, som kan vara mer mat, mobilitetsträning, extra sömn etc, är mest beroende på hur och när jag tänkt belasta kroppen igen.

Ordklyveri?

Detta kan kanske låta som ordklyveri men jag tror att det blir en stor skillnad i tanken. Jag har ingen ”skuld” som skall betalas tillbaka. Kroppen ordnar det bra själv även om det tar lite tid. Det är bara om jag snabbt skall kunna prestera och belasta igen som jag behöver optimera förutsättningarna för detta. Jag tycker det blir ett mycket positivare sätt att se på saken och att jag kommer snabbare i ett läge som jag behöver då jag har det nya målet i sikte och ser framåt istället för bakåt. För jag vill framåt. Nu behöver jag bara hitta ett nytt lopp att träna för, annars blir det svårt med min precovery tror jag….


På Wikipedia står det om Precovery men där betyder det något helt annat

På Wiktionary finns det två förklaringar varav den ena är:

Noun:  (slang) The act of resting before a long night, weekend or season of binge drinking

-alltså ungefär det jag menar men då förmodligen gällande en annan aktivitet även om jag också dricker mycket under mina lopp.

En vecka till Race day

Ja tiden tickar och nu är det bara en vecka kvar till Race day. I måndags sprang jag Vildmarksleden som skall vara 42km. Jag tog bussen till Hindås och började följa skyltarna mot Skatås. Sist jag sprang här var under BUM för ett drygt år sedan. Då avverkade vi sträckan i mörker och regn och det var trevligt att se den i dagsljus nu. Men det bjuds inte direkt på några svindlande vyer. Det är granskog, grusväg, hygge, backe, åker. Rinse and repeat. När jag närmade mig Göterborg och Skatås blev jag välkomnad av Bruce och hans musik som strömmade ut ur Ullevi. Det kändes mäktigt. Jag var ganska trött på slutet och leden är dåligt markerad den sista milen så jag sprang fel och fick ta upp telefonen för att navigera flera gånger. Mitt mål att hålla 6 min/km gick om intet då och jag kom fram till Skatås motionscentral lite tröttare och senare än beräknat. Men 6:13 någonting får duga, det är ju träning. Enligt min klocka fick jag bara ihop drygt 39km så jag kanske sprang fel någon stans.

Igår blev det en enkel Hobo 10:a och det kändes ganska ”lätt” även om backen var svinhal. Efter 4 vådliga rundor skippade jag sista branten ned till järnvägen.

Jag känner en liten klump i halsen. Inget att oroa sig för. Kanske 3 lättare pass kvar innan resan till alperna nu.

12 dagar till tävling

Nu är det mindre än 2 veckor kvar till Trail Verbier St-Bernard. Träningen går hyfsat bra och jag känner mig motiverad att pressa på lite extra nu nästa vecka som blir den sista med hård träning. I torsdags sprang jag Hyssnaleden i grymt fint och varmt väder. Vätskan tröt för mig på slutet och det var inte lätt att hålla tempo. Hyssnaleden är kuperad och på sina ställen ganska teknisk. På slutet är det lättsprunget men jag brukar vara lite för trött för att kunna utnyttja det… På Måndag blir det långpass igen. Hindås-Skatås 42 km. Mer vätska i säcken blir det denna gång.

Formen kommer krypande

Den ständiga kampen mellan löpträning och det övriga livet. Jag känner mig innerst inne djupt lycklig över att jag har så många saker i mitt liv som är viktigare än löpträningen men ibland önskar jag att jag kunde diciplinera mig en smula bättre och träna mer strukturerat och målinriktat. Men det blir lite som det blir. Jag tränar mest på känn och om jag har ett par timmar ”över” så händer det att jag sticker ut en sväng i skogen. Resultatet blir så klart där efter. Om knappt 4 veckor är det start för X-Alpine i Verbier. Det blir 111km och 8375 sugande höjdmeter. Med tanke på att vårt kära backträningscenter ”Hobo-hill” i Lackarebäck erbjuder runt 80 höjdmeter så måste det till en ansenlig mängd vändor i den backen för att möjliggöra att ens komma i mål.

Jag skruvar upp träningsintensiteten nu och släpper ned den veckan innan tävlingen. Det skall bli jätteskoj att åka ned och kriga på berget. Vi är ett gäng som skall dela rum innan och efter själva racet och kanske kan vi springa åtminstone delar av loppet ihop.

Min form är inte fantastisk men ok. Det har blivit en del lågintensiv träning och en hel del mellanmjölk. Jag vill väldigt gärna komma i mål.

Dagens pass i skogen kändes prima. Jag flög fram på min favoritsträckning som är teknisk och kuperad. Midjehögt gräs täcker stigen på sina ställen och fartkänslan är grym. Väl ute ur skogen har jag någon km kvar hem och trycker på för att få ned snitt-tempot till under 6 min och klarar det precis. Ramlar in i hallen, dyblöt av svett och med darrande ben. Min sambo frågar mig om jag vill följa med på kvällspromenad. Självklart vill jag det. No rest for the wicked.

Åda Wild Boar 50km+ närmar sig…

Om knappt två veckor är det tävling. Jag och Emelie skall springa Åda wild boar race i Sörmland. Jag skall springa 50+ och Emelie nöjer sig med 11km. Det skall bli fint att åter stå på startlinjen och äntligen få ett litet avstamp och som  förberedelse inför sommarens stora lopp i Verbier 8-10 juli.

Träningen har varit lite som en berg och dalbana. Inte konsekvent och metodisk direkt utan lite mer på känn och som livet för övrigt tillåter. Det är nog på sin plats att infoga en smula mer disciplin nu fram till Verbier. Jag vill ju inte återuppleva förra årets super-psyk-bonk på UTMB…

Jag tuffar på med MAF blandat med tempo och tempo+ ibland. Känns som att det funkar.

Känslan av att vara stark

En bit in i gårdagens runda kommer känslan. Trots regn, blåst och en ynka plussgrad är kroppen är nu uppvärmd, fotlederna har slutat gnissla och kläderna och skorna har anpassat sig efter fuktigheten i omgivningen. Jag är med andra ord svettig från insidan och dyblöt från utsidan men inte kall. Jag slår på pannlampan, viker av från gångbanan och tar den välbekanta stigen som leder upp i skogen.

Känslan är att jag är stark och lätt och den känslan gör mig innerligt glad. Skogen är kolsvart och ljuset av min pannlampa äts effektivt upp av mörket. Regndroppar fastnar på mina glasögon och sikten försämras ytterligare. Som tur är känner jag till stigen väl och jag springer på utan att behöva bekymra mig om att hitta.

Jag jobbar med att hålla ett bra tempo utan att pulsen skenar iväg. Jag lyckas inte med detta hela tiden för ibland är det bara för kul att trycka på för att jag skall kunna hålla mig. Lågpulsträningen är en utmaning och jag tar den med blandat allvar. Igår frångick jag mitt pulsmål ordentligt ett par gånger. Det sker inte medvetet utan plötsligt kommer jag på mig själv och konstaterar att pulsen är 10-15 slag över mitt tänkta tak. Då kallar jag bara den delen av rundan för fartlek istället så känns det bättre. Ingen hänger mig för denna efterkonstruktion.

Vädret är fantastiskt. Det blåser och regnar och det mesta av snön är redan borta. Marken är frusen på de flesta ställen och gissa om det är blött! På många ställen är det fortfarande svallis och dubbarna får jobba. Stigen jag följer är inte speciellt tydlig och i mörker och regn är den verkligen inte lätt att följa. Jag springer plötsligt in i en lågt hängande gren och min pannlampa flyger iväg en bit bort från stigen. Den går inte sönder men jag tänker ändå på att det där med extra pannlampa i ryggsäcken är nog inte så dumt även på mina träningsrundor. På detta ställe är jag ca 30 min från närmaste belysning och det hade varit stört omöjligt att hitta tillbaka utan fungerande pannlampa. Lite äventyr på en helt vanlig tisdagkväll.

Sista biten hem går lite trögt i motvinden. Vinden har friskat i ytterligare och piskar mot kinden. Jag har svårt att avgöra om det är regn eller hagel som träffar mig. Väl hemma efter nästan 2,5 tim går kläderna rätt i tvättmaskinen och jag direkt in i en varm dusch. Jag känner mig så tacksam och levande.

Tankar om hyponatremi vid träning och tävling

När jag i vuxen ålder började träna och tävla i uthållighetsidrott fick jag snabbt stora problem med vätske/salt balansen. Jag mådde rejält dåligt efter varje gång jag svettats mycket och jag tolkade det som vätskebrist. Symptomen påminde om en seriös bakfylla och uppkom efter varje hårdare träningspass. Dricka mer vatten innan, under och efter passet blev mitt naturliga motdrag mot det som jag tolkade som dehydrering och det fungerade verkligen dåligt. Nu i efterhand kan jag konstatera att det snarare var Hyponatremi (EAH – exercise associated hyponatremia). Hyponatremi är en elektrolytrubbning och kan uppstå efter överdosering av vatten, sk övervätskning. Lite mer intressant info om detta hittar du i denna artikel från webbsidan irunfar.com. Även i denna artikel. För den som vill gräva djupare i detta rekommenderar jag Tim Noakes djupgående bok Waterlogged.

I mitt fall tog det flera år innan jag slutade skjuta mig själv i foten genom att dricka för mycket och ytterligare tid innan jag någorlunda förstod vad som händer.

Ett tag använde jag Resorb/Fizz/Zero salt-brustabletter för rehydrering under och efter ansträngning. Detta mildrade symptomen och jag mådde mindre illa.  Att tillsätta mycket salt gör att saltbalansen blir bättre men hjälper inte i sig mot vätskeöverskottet. Jag tål inte heller sötningsmedel som de flesta av dessa tabletter innehåller och detta gör att jag blir väldigt gasig i magen.

Under Icebug 24 2011 fick jag i mig för mycket salt i kroppen(med brustabletter) vilket inte heller är helt enkelt att reda ut under en tävling. Det leder till enorm törst och accelererat drickande av den salta drycken.

Numera använder jag min ”egna sportdryck” med detta enkla recept: Vatten(ca 500ml), 1msk MCT-olja, lite salt, lite honung.
Sockret(honungen) är inte till för att ge mig energi utan för att underlätta för vattnet att tas upp. Saltet är mest till för att göra drycken godare och mer isoton/lättdrucken. MCT-oljan är energi och dämpar även farten med vilken andra kolhydrater tas upp. Skall jag vara igång mer än 2 timmar så äter jag också något redan efter 45 minuter och där finns det ibland lite snabbare kolhydrater…

Prova! Gott så det förslår och billigt så klart.

14 dagar till Sandsjöbacka trail.

15-17 januari är det race weekend och alla 7 klasser i Sandsjöbacka Trail -serien avgörs under tre dagar. Min plan är att springa 82km(50 miles) på söndagen.

Efter ett planerat träningsuppehåll på 10 dagar över jul och nyår är jag nu igång igen med bara 14 dagar kvar till själva tävlingen. Efter uppehållet är jag naturligtvis väldigt träningssugen och känner mig pigg och glad i kroppen. Timingen är så klart allt annat än bra. Det hade varit bättre om tävlingen hade gått idag men nu får jag spela de kort jag fått på bästa sätt. Det är kanske ändå det som är min styrka, att kunna anpassa mig efter omständigheter och varken bli pressad av yttre omständigheter eller stressad av andras prestationer.

50 miles är långt. Väldigt långt. När underlaget är utmanande, årstiden gör att start och mål sker i mörker(för de flesta) och temperaturen gör att vätskan man har med sig fryser i flaskorna – då känns det riktigt långt. Tröttheten sätter in och farten går ned. Det känns som om avståndet till målet snarare ökar än minskar. Jag gillar att bli riktigt trött och det är ett måste för att ha roligt under ett lopp som detta.

Och visst gör det ont att fortsätta framåt fast jag är trött i hela kroppen. Utmattningen kommer till ett läge som jag aldrig kommer till under träning. Erfarenheter från tidigare långlopp gör dock att jag vet att jag kan pressa mig förbi denna ”vägg” av trötthet och smärta. Jag försöker att inte identifiera mig för mycket med tröttheten och jag vet att den både kommer och går under loppet.Jag brukar försöka se mig själv lite utifrån när det börjar gå tungt och kan då coacha mig själv förbi trötthetsperioder.

Idag fick jag en fin tur från parkeringen vid Kyrkby-Dala upp längs Sandsjöbackaleden runt båda Shell-mackarna och tillbaka till parkeringen. Inget fartrekord direkt och jag fick en rejäl energi-dipp på tillbakavägen. Spåret var fullt med frusna fot och MTB-spår vilket gjorde det tufft för fotlederna. Jag borde haft någon energi med mig men jag tog mig ändå ur dippen på ett bra sätt. Det han nästan bli helt mörkt mot slutet så ingen idé att slå av på farten. Hoppas kunna göra en 3 timmarsrunda med samma tryck nu i veckan.

Screen Shot 2016-01-03 at 20.22.52