Noll godis mot nästa delmål

Efter bara en dryg vecka tror jag att godistrollet som bor i mig håller på att försvagas. Men trollet har gjort utfall när jag minst anat det. Skickat signaler till min arm att sträcka sig ut mot en chokladkaka, en proteinbar eller ett bakverk. Med ett enormt stöd i min och Jerrys pakt om att varje kväll skicka ett sms med facit om hur vi klarat godis-stoppet har utmaningen ändå inte varit övermäktig.

Jag känner verkligen att jag gör något som är bra – fast jag egentligen bara låter jag bli något som är dåligt. Just i detta ligger själva utmaningen. Om min utmaning hade varit att göra 100 armhävningar varje dag kunde jag helt enkelt kört ett antal set innan frukost och resten efter frukost och sedan vara färdig. När det gäller att låta bli något blir man liksom inte klar innan min period övergår i nästa. Man får aldrig riktigt känna att man klarade det.

Time travel

Det finns en väl etablerad metod att ta stöd i när det gäller utmaningar som mitt godis-stopp. Metoden kallas ”Time Travel” och går ut på att man gör en mental tidsresa framåt eller bakåt i tiden, en eller flera dagar, veckor eller månader. Väl i den nya tiden ger man sig själv råd om hur man skall agera (äta chokladbollen eller inte). Det är så mycket lättare att fatta bra beslut som man kan stå för i längden om man gör det med utgångspunkt i en annan tid än just nu. Det är nästan lika enkelt att vara smart då som när man ger en annan person råd…

Prova själv.

Nästa gång du tvekar
-skall jag ut och springa eller inte?
-skall jag äta snabbmat eller vänta tills jag kommer hem?
-skall jag göra disken nu eller imorgon?

Förflytta dig då med tankens kraft till nästa dag och känn efter. Kanske hittar du ett lite mer sant svar där?

I vilket fall som helst är jag helnöjd med ”noll godis”. Detta inte för att jag känner att jag är så himla duktig som inte äter godis, utan för att jag många gånger varje dag gör svåra beslut som jag är stolt över nästa dag.

SMS:et ”noll godis” till Jerry är grädde på moset. Varför säger man så, det låter ju inte ens gott.

Jag har klämt in ett aldrig så litet delmål innan BUM. Aktivitus 61k den 27 april. Igår kväll körde jag ett super sent löppass i Buaredsskogen. Kom hem kvart i ett på natten. Sliten, lerig, kall och lyckig.

Tumskruvar på.

Elefanten i rummet

Planerna om att springa BUM 88km den 25 maj står fast. Jag har kunnat träna på bra men däremot har jag inte lyckats speciellt bra med viktnedgången. Den delen av projektet har verkligen kört fast.

Trots att jag släpar på 5-10 kg dövikt känns löpningen rolig. Dock ökar risken för skador dramatiskt om man springen omkring med en 10 kg ryggsäck dag in och dag ut. Det fattar till och med jag.

Eftersom vi just fått barn är sömnkontot ganska skralt och min erfarenhet säger att min förmåga att fatta bra ”mat och snacks-beslut” minskar drastiskt med minskad sömn.

Min akilleshäl i detta är pinsamt lätt att identifiera. Jag är enormt svag för choklad och godis. Så nu har jag och Jerry en deal där jag SMS:ar meddelandet ”noll godis” till honom varje kväll om jag lyckats hålla mig från godis den dagen. Protein-bars och annat skit är självklart också godis. Det har funkat i ”flera dagar” nu. Gissar att det behöver gå ungefär en månad innan avgiftningen är avklarad och det börjar gå lite mer av sig själv.

För att sätta ”lite” extra press på mig skall jag försöka ta över en startplats på Aktivitus Trailrace 61 km. Kniven på strupen är receptet som alltid har finkat på mig. Visst är jag klok, kunnig och logisk men tydligen mest när det gäller andras utmaningar.

Så nu skall elefanten ätas. Bit för bit.

Min grotta

Känslan av att man nästan flyger fram i skogen. Som en slags påhittad lek som gör ont i hela kroppen samtidigt som lyckoruset är ett faktum.

Skorna tappar fästet i leran, för en sekund är jag säker på att jag kommer att tryna men får tag i en tunn gren i sista sekunden. Grenen går av och den andra skon tappar också fästet. Jag ser förmodligen ut som Charlie Chaplin men känner mig som en tuff krigare på flykt.

Jag vadar i djupt iskallt vatten tills vaderna krampar. Nu ser man färgen på skorna igen. 20 meter längre fram kommer nästa ofrånkomliga gyttjebad.

När jag andfådd och med hög puls passerar vändkorset ut ur Sandsjöbackareservatet tittar jag upp och möter en välklädd mans blick. Han synar mina bara, leriga ben, mina svettiga kläder och konstiga ryggsäck. Jag hejar. Han är tyst och ser ut som om han sett ett spöke.

Jag är nöjd med min grotta och är ganska säker på att han är nöjd med sin.

Vått och underbart i skogen

Idag fick jag till ett riktigt bra pass med 20 underbara kilometrar rätt in på kontot. Försökte hålla stilen ända in i mål men det blev tungt på slutet. Jag har sprungit denna runda 20minuter snabbare för några år sedan. Det hade varit gott att komma tillbaka till den formen. Men några minuter kan jag nog skylla på filmningen…. ha ha.

Söndagstrail

Idag lyckades jag och Jerry få till en trevlig runda i mina hemtrakter.

Det blev rundan som jag kallar ”plusmeny” och den är 27km. Delvis mycket blött i skogen men vädret och sällskapet var prima. Jerry var lite skadeskjuten på slutet men han krigade sig igenom de sista kilometrarna med bravur. Kan man tävla utan att ha tränat, vilket Jerry alltid kan, så kan man springa långpass utan att ha tränat – tänkte jag. Helt oberörd var så klart inte jag heller.

Det känns absolut som att det finns en grundplåt som skulle kunna bli till en tävlingsform så småningom. Mot BUM 90km alltså.

Ser du filmen direkt på YouTube utnyttjar du filmformatet 24:9 bättre. Enjoy.

The coming of age

Vissa dagar går det lite trögt. Jag känner mig sliten utan att egentligen ha gjort så mycket. Det definitivt är en känsla som kommit efter att jag var sjuk. Så kände jag aldrig innan. Jag kände mig mer som en maskin som bara kunde köra på. Nu har jag perioder där det på riktigt är svårt att komma iväg och träna. Kroppen känns tung och trött. Jag har helt klart ett ökat sömnbehov.

Tidigare har jag klarat mig med extremt lite sömn men nu behöver jag nog 8 timmar för att inte hamna i en dålig spiral nedåt. Kanske var jag lite omänsklig innan och nu lite mer normal? Men jag har hört att man ”inte blir yngre med åren” eller hur det nu var. Nu har jag nyligen passerat 50 och på samma sätt som jag för ett kort tag kände mig enormt gammal när jag blev 30 så kanske jag går i den fällan igen.

Jag känner att min kropp egentligen är väldigt stark men jag behöver sköta kost och vila bättre för att fortsätta kunna göra det jag vill med den.

SÅ nu blir det en skärpning av rutinerna. Jag har en tendens att slösurfa på kvällen och det stjäl så klart sovtimmar. Inget internet efter klockan…skall vi säga 20? Jag har trivts prima med periodisk fasta 18 timmar men har av någon anledning glidit ur den vanan. Så på med den igen. Start – nu.