Kategori: Träning

Nu är det inte långt kvar till UTMB och träningen går nu in i slutfas. Vanligtvis får jag nu en slags olust som gör att träningen inte riktigt funkar. Jag hoppas kunna hålla trycket, motivationen och disciplinen uppe denna gång. Förra veckan var ganska tuff och denna veckan har jag kört lite lugnare. Lite lugnare brukar i detta skede resultera i ingen träning alls men jag är helnöjd med hur det känns nu. Nästa vecka blir det tuffare igen och jag skall försöka få in en tur ned till Kullberg, intervaller, Hobo och till och med en runda på Hyssnaleden. Det blir sista hela hårda veckan innan race day.

Idag fick jag till 12 vändor i Hobo Hill. Jerry hade precis varit där och kört 20 så jag kände mig vek och klen som bara körde 12. Det var tropisk fuktighet, halt och rejält jobbigt. Någonting i mig ville så klart köra 21 vändor men kroppen var inte superpigg och planen var inte heller att köra skiten ur mig. Lyckades ändå känna mig ”bra” och nu i efterhand känns det toppen.

Igår när jag var klar på jobbet mötte Jerry upp och vi körde till Hyssja kvarn för att ta ett varv på Hyssnaleden. Jag ville förutom att få ett rejält långpass även testa min Hoka-skor i lite mer krävande terräng. Jag brukar springa en lite modifierad sträckning som blir ca 38km och det gjorde vi också igår. Leden är krävande och varierad. Mot slutet är det en del grusväg och när man väl kommer dit har terrängen och backarna redan tagit sin del av benen och det är ofta ett litet krig att hålla farten uppe. Det var bara en dryg vecka sedan vi genomförde Ladonia Mountain Memorial och efter det har vi hunnit med ett backpass i Hobo. Benen har alltså fått jobba en del det sista.

Vi turades om att vara starka och trötta. Mot slutet var vi båda mest trötta. Väl framme vid bilen slängde Jerry sig på marken och sa att han skulle sova där. Sluttiden blev ca 4:10 och med drygt 900hm och mycket teknisk stig får man vara nöjd. Såhär dagen efter känner jag att jag knappast skulle kört hårdare i alla fall. Detta var ett mycket bra pass på väg mot UTMB-form.

Det är en intressant kamp mellan hjärnan och kroppen på en runda som denna och för mig hjälper det enormt att ha någon att dela detta med. Jag kommer igenom både perioder med bra flyt och perioder med misär på ett mycket trevligare sätt än när jag springer själv. När jag efter avslutad löpning satt i bilen hemåt med full stolsvärme, bra musik i högtalarna, längs en slingrande asfaltsväg genom skogen sprang det plötsligt ett stort lodjur över vägen. Det var så fint att se. En stark känsla av lycka, närvaro och tacksamhet kom över mig. Life is good.

Tänk vad det kan göra med rätt sällskap. Man blir inspirerad och sporrad till träning som annars skulle vara monoton och tråkig. Plötsligt blir 19 varv i Hobo hill till en trevlig tillställning. Jerry och jag har ofta ungefär samma ork och även idag var vi lika starka/trötta genom hela passet. På 19:e och sista vändan försökte jag rycka till mig en lucka men Jerry tog snabbt in den och jagade mig upp för sista branten skrikandes ”LÖPNING HELA VÄGEN UPP NU FÖR HELVETE”. Och så blev det. Jag skrek ut smärtan och utmattningen väl på toppen och kunde känna lyckoruset av adrenalin och mjölksyra.

Emelie som bara varit i Hobo en gång tidigare knaprade ihop 14 vändor vilket verkligen är starkt. Hon har verkligen disposition och teknik för detta och jag gissar att hon kommer att gilla att springa Kullamannen i höst.

Med vår start kl 06 kunde vi unisont konstatera att detta var en utmärkt start på dagen.

Idag blev det ett 90 min pass med Naturpasset i Änggårdsbergen. Helt tydligt hur man tappar förmågan till bra orientering när man inte övat på ett tag. Det var länge sedan jag letade efter kontroller i skogen och det märktes idag. Det är mycket som skall funka. Avståndsbedömning, läsa kartan när man springer, vägval, taktik. Jag blev förvånad över hur dålig jag var men det kändes bättre på slutet. Det blev drygt 10 kontroller av de 50 som finns på kartan över Änggårdsbergen. Hoppas kunna plocka alla dem innan Ladonia Mountain Trophy den 11 juli. Kuperat är det i alla fall och med lite insprängda pass i Hobo Hill så tror jag att formen kan bli hyfsad.

Idag startade jag träningen kl 08 vilket var helt underbart. Lagom varmt i skogen och nästan hela dagen kvar när man duschat och ätit. Planen var att göra detta pass igår kväll egentligen men skolavslutning kombinerad med bilköer och dålig planering tillintetgjorde den planen.

Jag ser redan fram mot nästa pass.

Har länge varit intresserad av och förundrad över lågintensiv träning. Det jag tänker på går bland annat under namnet MAF (Maximum Aerobic Function). Efter att ha läst en del om tankarna bakom detta har jag nu genomfört ett antal pass i MAF-pace. Detta betyder kort att man begränsar sig till träning under en puls 180-sin ålder. Är man vältränad och inte haft träningsuppehåll på ett par år kan man lägga på 5 slag. Fösta reaktionen är att det går långsamt. Väldigt, väldigt långsamt. Detta var jag dock varnad för så inget förvånande. Nu tycker jag att det redan efter ett antal pass känns bättre och jag kommer att hålla fast vid detta för att se hur det går framöver. Helt klart är att det ändå blir jobbigt om man håller på länge. Känslan som infinner sig vid ett långlopp kommer faktiskt tidigare under träningspasset med detta upplägg.

När jag tittar på min pulskurva under ett långlopp som tex Sandsjöbacka Trail så ser man att jag har problem att hålla pulsen uppe på slutet. Det är lätt att springa med hög puls ett par tre timmar men sedan får man betala dyrt. Så känns det i alla fall. Hela MAF teorin går ut på att bygga upp en bättre aerob funktion då det är denna man till största del använder. Jag kan nog konstatera att jag springer med väldigt hög puls under mina lopp och att jag har både hög maxpuls och hög smärttröskel. Springer jag ett backpass på 90 min så kommer jag lätt upp i 185 slag per minut som mest på sista repeaten. Med standardformeln 220-ålder så borde min maxpuls ligga på 174 vilket alltså inte stämmer. Det skall bli spännande att se vad denna typ av träning kan ge mig. Det känns som bra träning trots betydligt lägre puls än vad jag är van vid och jag är definitivt piggare efter träningen och dagen efter.

Idag svängde jag förbi Jerry och övertalade honom att följa med till Hobo Hill. Hobo var lerig, hal och härlig. Redan på första vändan upp kände jag att det var ett tag sedan jag körde backe. Detta skulle bli tufft. Vi lämpade av ryggsäckar och vatten på toppen och begav oss ut på första vändan. Jag hade stavar och det tog en stund att komma in i tekniken.

Vi tuggade på 6 vändor innan jag gjorde ett ryck och ökade takten en smula. Klädseln var nu justerad till kortärmat. Jerry slet hårt och efter 4 vändor var jag ikapp honom. Jag var riktigt tagen av det högre tempot och väldigt sugen på att tagga ner en smula. Förslaget att jag skulle följa Jerrys tempo på de sista vändorna gick inte hem alls. ”Du skall självklart köra fullt tills jag är klar” sa han.

OK – ord och inga visor. Jag tuggade på och efter ytterligare 4 vändor var jag åter ikapp och nu var Jerry inne på sista uppför. Mina krafter var helt slut och när jag gav stavarna till Jerry så gick han, med friska armar, lätt ifrån mig uppför. Känslan när vi var klara var fenomenal. Kan man ha det bättre en lördag i februari?

Med precis en vecka kvar till tävling kan jag konstatera att jag har tillräckligt med träning för att kunna springa och ha kul men inte för att kunna prestera något speciellt. Men att kunna springa och känna att det är kul är värt så mycket. Igår fick jag en lugn tur runt delsjöarna och ikväll en dito i hemmaskogen. Trevligt sällskap med mycket snack gjorde båda turerna trevligare än jobbiga. Man kan blir glad på många sätt.

Jag längtar lite till mer och framför allt hårdare träning men är samtidigt tacksamt nöjd med den mängd och kvalité jag har haft nu. Tillräckligt mycket träning för att jag skall må riktigt bra. Jag tror gränsen går vid 4 löppass i veckan. Mindre än det påverkar mitt humör negativt.

Min plan för tävlingen om en vecka? Drygt 82km på delvis kuperad och teknisk stig. Insprängda bitar av mer lättlöpt karaktär. Möjligen kyla och eller nederbörd. Det blir tufft men kul. Blir vädret dåligt brukar det gynna mig starkt. Jag måste starta betydligt lugnare än för ett år sedan. Dels är jag inte lika bra tränad och så är tävlingen en bit längre. Bara att lägga på ett kol från Sisjön och in mot Slottskogsvallen om man kan. Smoke ’em if you got ’em

Jag har sprungit en del i Hoka Stinson Trail det sista och eventuellt tävlar jag i dessa. Jag har inte riktigt vant mig vid känslan ännu men fötterna gillar dem verkligen. Om det blir isigt blir det så klart IceBug.

Det är något speciellt med löpning tidiga morgnar. Ibland är det svårt att själv trycka på startknappen och komma iväg när det är kolsvart ute och inte en kotte är vaken. Jag känner mig lite ”för” udda. Då är det lättare om man involverar andra. Det är trevligare att vara udda tillsammans. I morse spelade telefonen sin ettriga väcknings-sång redan kl 04:30 och kl 06:03 tryckte jag på GPS_klockans startknapp vid Freeport. Med dubbknatter och småprat letade vi oss in till Sandsjöbackaområdet längs rutten för 44km banan. Idag hade jag lurat med mig min syster Mia och hennes man Martin. De är ganska lättlurade när det gäller sånt här.

Asfalt blev grusväg och grusväg blev snart stig. Underbar stig. Tre pannlampor gungade fram i omväxlande terräng. Ibland var det ordentligt blött och ibland stenfruset. Kilometrarna tickade på och när gryningen kom hade vi nått till den så omtalade drumlinen vid Sandsjön. Vackert som tusan men för kallt i vinden för att hänförelsen skulle sakta ned oss nämnvärt. En snabb energipåfyllnad, en bild med telefonen och sedan iväg. Tick, tick, kilometer för kilometer.

Tröttheten börjar komma smygande. Lite krampvarning på utsidan ena vaden. Plötsligt når vi Oxsjön och efter ytterligare någon backe och stigkrök Sisjön. Sista kilometern mot bilen går lite trögt men det är ju inte tävling förrän om 12 dagar. Vi fick ihop 32km och var ute i drygt 4 timmar. Väl investerad tid.

För mig är det mycket glädje att springa tillsammans. Tiden och upplevelsen fylls med mening och sammanhang. Det finns alltid tillräckligt med ensamtid för en löpare. Det är väldigt få löppass som jag egentligen helst vill vara själv på.

Att dela det man gillar att göra med människor man gillar att vara med – för mig är det glädje och lycka.

Kärlek, äventyr och gemenskap.

Med precis två veckor kvar till Sandsjöbacka Trail kan jag konstatera att jag i princip inte fått till ett enda långpass efter vårt lilla äventyr med löpning Skatås-Borås i höstas. Det är lätt att ha en ambition och en plan men inte alltid lika lätt att genomföra. Nåväl, löpning är roligt och viktigt och när den blir brädad av annat så är det förhoppningsvis roligare eller viktigare och så tycker jag allt att det varit.

Visst har jag varit mer vältränad och löpstark vid de tidigare åren av tävlingen men jag tar det inte så allvarligt just nu. Min form är god med tanke på insatsen. Därmed inte sagt att jag önskar mig tillbaka till en bättre löpform och lägre vikt. För två år sedan hakade jag på Pasi Salonens utmaning att vara utan godis i 100 dagar och nu är jag inne i en godislös period igen. Känns bara bra. Bättre mat och mindre godis är en bra bit på väg.

Jag är säker på att 2015 kommer att vara ett mer positivt år för mig personligen, än det förra var.

Dagens smått förvirrade löppass:

Download file: activity_663626183.gpx