Kategori: Träning

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland är faktiskt det bästa draget att ställa in det man tänkt sig och göra något annat. Idag valde vi min favoritunda i Sandsjöbackaterrängen istället för den betydligt tuffare och längre Hyssnaleden. Ett bra val. Det blev 18km i lera och vattenpölar, hala klipphällar och underbar mjuk stig. 428 positiva höjdmetrar.

Det tvågradiga regnet öste ner när vi började löpningen men gav senare upp. Jag kände mig upprymd och glad under hela löpningen. Med rätt sällskap hålls konversationen och farten igång och plötsligt var de två timmarna över. Benen var smått punkterade de sista 2km men vad gör det. Glädjen att springa med någon som är i betydligt bättre form än mig själv ger inspiration till mer träning. Tack Ulrika för ett riktigt bra trailpass!

Jag har verkligen en hatkärlek till Icebugs skor. Det finns något med uppbyggnaden som bara rimmar så illa med hur jag springer och hur mina fötter är skapta. Jag tror att jag önskar mig mindre drop men jag vet inte säkert. I ett desperat ögonblick har jag frågat en skomakare om han kan montera sulan från mina Icebugs på en Salomonsko som jag vet att jag gillar men han avrådde starkt från det. Själva sulan är faktiskt ett mirakel av grepp och slitstyrka. Sanningen är att jag har sprungit 7 mil på tävling med de nuvarande skorna (Anima) utan att fötterna ramlade av och 17 mil med ett par Sisu med utdragna dubb(då ramlade nog nästan fötterna av förresten…). I vilket fall har jag inte hittat något som kan konkurrera med Buggsen på isigt före. Salomons egna dubbskor är långt värre än Icebugs. Jag tar mig inte ens en kilometer i dem.

Idag körde jag ett låg-puls-pass där jag höll pulsen under 150 slag. Inte lätt på slutet där det blir väldigt långsamt i uppförsbackarna. Formen känns ”ok”. Den kommer långsamt framkrypande och ser lite nyvaken ut. Jag har inga skavanker på kroppen nu och jag hoppas kunna öka i rätt takt nu för att undvika skador/smärta. Eftersom jag i princip aldrig varit skadad så är jag extremt känslig och uppmärksam mot smärta när jag springer. Hoppas att det är bra.

Nu är det drygt 4 veckor till Sandsjöbacka trail 50 miles från Tjolöholm till Slottskogsvallen i Göteborg. Det blir en lång dag i ett förhoppningsvis vintrigt landskap. Jag har sprungit denna tävling alla gånger den arrangerats och alltid den längsta distansen. I år är den längsta distansen just 50 miles, dvs 82 km och det är längre än någon gång förut. Efter en höst med ganska lite träning har jag nu fått in växeln och tränar på bra. Man kan säga att min upptrappning har börjat.

Känslan i kroppen när man relativt snabbt är på väg mot en bättre form är fantastisk. Jag försöker varva långpass med intervaller och styrketräning. Maten är det som är svårast att kontrollera tycker jag. Jag vet precis vad som är ”bra mat” och min kropp mår superbra av det. Men så plötsligt äter jag helt fel och mår pyton av det. Detta är min stora utmaning, att få kontroll på vad jag äter och hur mycket.

Idag sprang jag min egenkontruerade Sandsjöbacka Challange. Det är en slinga som man kan påbörja från flera ställen(Shell norr eller södergående, Kyrkbyparkeringen). Jag har lagt upp den som ett Segment i Garmin Connect och det är en riktigt tuff tur. Är det torrt i marken så springer jag den på 1:50 och idag blev det 2:01 och riktigt skitiga skor. Jag körde på ganska hårt idag och känner att jag har lätt att slarva med dricka och salt. Inte bra. Jag tävlar nog för sällan.

Efter ett välkommet förslag från Erik bestämde vi för ett par veckor sedan att vi skulle springa Skatås-Borås på två dagar med övernattning i Hindås. Till min stora glädje var förslaget att göra detta på måndag och tisdag vilket passar mitt schema bättre än något annat. Dag ett bjöd vildmarksleden på fin-fin löpning i blöt terräng och såphala spångar(spänger?). Erik lyckades slinta i hög fart och blev hängande runt en björk till alla andras munterhet. Väl framme i Hindås var vi rejält sugna på energi och i väntan på skjuts till vårt boende hängde vi i ICA-butikens entré mumsandes sallad och sjungades julvisor.

Aita, vår logi-värd kom och hämtade oss till sin gård där det bjöds på varm dusch, strålande vegetarisk mat och gott snack.

Dag två bjöd knalleleden på ett ännu bättre väder och många höjdmeter. Till slut nådde vi Borås och tågstationen som var vårt slutmål. Jag kände att jag egentligen inte hade tillräckligt med mil i benen för att genomföra dessa två dagar men det fick passera.

Jag är verkligen tacksam för att jag har så fina vänner att kunna göra sånt här tok med. Det är roligare att vara vrickade tillsammans.

Efter nederlaget på TDG har träningen gått på sparlåga ganska länge. Det blev ett pass i veckan eller två. Jag har varit aktiv med paddling och annat men löpningen har inte fått plats i prioriteringslistan. Andra tunga händelser i livet har tagit en del kraft från träning och tävling men det har också lämnat utrymme för eftertanke. Jag känner mig psykiskt stark och träningssugen. Jag har testat MTB som träning och det är fantastiskt kul – och jobbigt.

Höstmörkret har nu kommit med besked och igår fick jag den nya Petzl Nao pannlampan. Årets version har starkare ljus (575 lumen) och även om den gamla Nao var väldigt bra är denna tydligt bättre. Starkare ljus och bättre ”logik” som läser av ljusbilden. Den gamla var överkänslig mot tex reflexer men det är betydligt bättre på den nya.

Dagens korta pass i Ruddalsterrängen var bra. Hit och dit på elljusspår och hala klipphällar.

Ja nu går det fort. Det kommer inte att hinna bli så värst många träningspass till innan vi åker ner. Det är kanske inte så jättemycket man kan göra åt formen i detta skede ändå men det känns ändå skönt att träna på. Det har inte blivit någon löpning på hela helgen då jag varit i Karlstad och undervisat kajakpaddling. På vägen hem svängde jag förbi Kristinehamn och käkade lunch med ultrakompisen Sandra och fick massa inspiration och ny kraft att träna av detta. Idag körde jag ett backpass i Hobo Hill igen. 13 vändor på 90 minuter blev det. Sista vändan sprang jag upp drygt hälften av och det känner jag av nu efteråt. Det har inte blivit många långpass men det skall nog gå ändå. Hoppas på ett par backpass till nu i veckan och sedan lite lugnare nästa vecka, starten går ju på kl 10 på söndag förmiddag (7 september).

Har kört på lite hårdare med träningen det sista och igår blev det Hobo Hill med Jerry. Mina ben var ganska döda från backpass dagen innan men vi gnuggade på och fick ihop 11 vändor. Benen skrek på slutet och mjölksyran rann nog ut ur öronen på mig. Efteråt kommer känslan som gör det hela värt smärtan. Jag känner mig odödlig och stark. Två veckor kvar nu. Detta blir bra.

Premiär för mig på denna backe. Grymt att ha en local guide i Ladonia-Mange som körde hårt med mig och varierade upp och nedfarter på ett bra sätt. Det blev 10 vändor till toppen och knappa 900hm. Det börjar kännas i benen att det har varit en tuff vecka. Imorgon blir det vilodag.

Det blev inget rent backpass idag. Jag kom loss från jobbet vid 12 och valde slingan som ligger närmast för att vara effektiv. Det är en ganska kort slinga som har en avstickare som delar orgianlbanan i två delar. Avstickaren är egentligen ett ridspår och ganska knölig och brant. Jag har kommit på en kombination där man får hyfsad variation i hur man springer och ändå kan hålla på en dryg timme. Det blir en kombination av backe och platt löpning. Inte för att det är lättare eller bättre utan för att det är det som står till buds. Formen känns prima. Nu är det snart dags för en trekking tror jag. Pannlampa och stavar och minst 6 timmar. Kanske det blir gamla goda Hyssnaleden?

 

Veckans andra hårda backpass i Hobo Hill. Inget för veklingar. Det gick åt 2,5 liter vatten på knapt 2 timmars flåsande. Idag var jag starkare men belastningen är hög och jag kör huvudet i taket på varje repeat. Jag gillar att träna så här. Självklart gör det ont men på ett bra sätt. Det var torrt och dammigt i vårt spår och nu är varken skorna eller de nya shortsen så där pinsamt rena längre. Idag vilodag och sedan blir det nog ett backpass till på söndag.