Kategori: Träning

Den 14-15 april åker jag till Kinlochewe i Scotland för att springa årets upplaga av Highlander Mountain Marathon. Med i mitt lag är triathleten Anders le Dous. Anders har ingen erfarenhet av bergslopp men massor av erfarenhet av att springa sig trött så det skall nog gå bra. Vi flyger till Glasgow redan på fredagen och bilar upp till Kinlochewe under dagen. På fredag kväll laddar vi med den traditionsenliga race-ölen. Tävlingen är en tvådagarstävling där man bär med sig all utrustning som man behöver under två dygn på fjället. Övernattningen brukar bli spartansk då utrustningen absolut är optimerad för låg vikt och inte för komfort. Beräknad vikt på säcken är strax under 5 kg. Med tanke på årstid får vi nog räkna med att det både kan vara och komma snö…

Vi ställer naturligtvis upp i längsta och tyngsta A-klassen som innebär 35-40km dag 1 och ca 30km dag 2. Ett par tusen höjdmeter blir det nog också innan vi når målet på söndagen. Detta skall bli helskoj.

Uppladdningen har gått prima fram tills nu och jag följer mitt träningsprogram så exakt jag bara kan, utan att göra avkall på löpupplevelser. Hade en fantastiskt fin tur i Skrylleterrängen för ett par dagar sedan och sedan en ännu finare runda på Sandsjöbackaleden dagen efter. Kroppen känns lätt och stark.

I söndags hakade jag på tre triathlonfanatiker runt Hyssnaleden. Det var en mycket trevlig tur och visst är det trevlig med sällskap. Jag har tillräckligt med tid i löparskorna helt själv och med ljudbok eller bra musik som enda kompis. Under vår tur runt hyssnaleden tuggade vi en del höjdmeter (850) också och jag tror inte att jag hade kunnat hålla det tempot vi höll utan draghjälp från de andra. Nästa helg skall jag springa W-R-T sandsjöbacka trail maraton. Egentigen var långpasset i söndags lite i överkant (37km) med tanke på tävlingen men som upplevelsemaximering var det toppen.

Har nu fått en liten sändning drymaxsockar från USA. Verkar inte finnas någon möjlighet att köpa dem i Europa just nu. Det blev lite för många par i all iver och jag säljer därför några till självkostandespris:

Har nu testat dessa skor ett par pass och är mycket nöjd. Jag har inte fått Salomons skor att funka så bra fram tills nu men Fellcross verkar vara en höjdare för mina fötter. Skorna är lätta, mjuka och låga. Greppet på våta berghällar är dessvärre inte så imponerande som mina Icebug med ståldubb men det hade jag inte heller förväntat. Jag har idag sprungit 90 minuter på en blandning av asfalt och stökig terräng och fötterna känns oberörda av detta. Lovar gott.

Lunchpass idag i Ängårdsbergen. Klaffsigt och lerigt i skogen. En gammal välknådad delicatoboll som energi gjorde susen efter en timme. Regnet hotade under hela passet men jag han ända hem innan det brakade loss igen. Såg en massa skolungdomar i skogen. De har friluftsdag idag och det var någon sorts poängpromenad. Rökandes, skrikandes och med snygga kläder. Nåväl – de tyckte säkert att den där gubben med leriga skor och ryggsäck som flåsade fram i skogen bredvid det preparerade spåret var helt pucko.

Idag blev det ett besök på skatås. Jag hade först tänkt att ta ett varv på milen hyfsat snabbt (5 min/km) och sedan ett lugnare (5:30-6min/km) men en början till skavsår gjorde att jag valde bastu istället. Det blev i alla fall under 50 min på milen och jag kände mig relativt oberörd efteråt. Återhämtningen går fantastiskt och jag känner för att springa igen nästan direkt efter duschen. Jag gillar verkligen skogen så här års. Kall frisk luft och mycket färger. Kroppen känns väldigt bra efter UTMB och benen är löpvilliga. Mina skor börjar bli lite utslitna så jag spanar på nya. Vi får väl se vad det kan bli.

Jag klarade det! Efter ca 43 timmar längs banan kom jag i mål i årets UTMB och det känns fantastiskt! Vilken resa. Starten blev framflyttad till kl 23:30 på fredagen och det var kallt och regnigt. Över första passet på 2000m var det stark vind och mycket regn. Många löpare hade problem att hålla värmen, så också jag. Efter regnet klarnade det upp och blev kallt. Det blev en lång natt med fantastisk stjärnhimmel som tecknade konturerna av de magnifika berg som om omgav banan. I gryningen sprang vi på hög höjd i nysnö och många löpare hade problem med kylan. Efter ca 12 timmar kom jag till Courmayeur där jag bytte kläder, å t och sov i 20 minuter innan jag tacklade andra halvan av banan. Jag var redan innan förberedd på att det är här som tävlingen egentligen börjar. Löpningen till Courmayeur är bara en ”transportsträcka” fram till själva racet. Nu börjar timmarna ticka på och takten gå ned. Sömnbristen börjar göra sig påmind och andra natten närmar sig som ett skrämmande monster. När pannlamporna slogs på för andra gången och vi åter började bestigningen av en 2500m topp låg löpare utmattade längs stigen i försök att vila/sova. Jag var glad att jag gjort ett power-nap redan och jag kunde hålla tröttheten stången. Fort gick det inte men vår lilla grupp tog ständigt placeringar. Vi hade förlorat en massa placeringar under vilan men nu tog vi igen detta. Andra natten blev en fruktansvärd utmaning för psyket. Hallucinationer , vätskebrist, energibrist, kyla, enorm värk i fötterna av alla utförslöp. Vi var en liten grupp på 3-5 personer som höll ihop stora delar av loppet men när vi hade 9 timmar kvar till mål löstes vi upp och vi körde alla solo in i mål. Det är en ganska speciell tävling när man lägger in spurten då det är 6,5 timmar kvar. Allt eftersom jag närmade mig mål kunde jag pressa ut lite mer ur kroppen och sista milen gick i bra tempo. Målgången var magisk. Löpning genom Chamonix gator med publik som ropar ”Johan – Ale ale ale…”, hög musik och stort jubel. Jerry och Jörgen sprang med sista biten in mot mål och det var ett härligt mottagande. Alla som går i mål är vinnare i denna tävling och det känslan får man utan tvekan. Det var så stort att passera mållinjen att jag inte kunde hålla tårarna borta. Jag satt på kyrktrappan och spanade ut över havet av människor som haltade fram över målområdet. Toppen på Mt Blanc lyste skarpt i kulissen och kroppen darrade av utmattning.

Racet var mycket tuffare än vad jag hade förväntat mig. I jämförelse med det jag gjort tidigare var det samma sorts fysiska utmaning men den mentala utmaningen är i en helt annan klass. Av 2300 startande kom endast 1130 i mål. Min placering blev 767 och det är jag nöjd med. Det är inga veklingar direkt som startar i ett sådant här race. Alla tror att de kommer att fullföra, alla är förberedda, har rätt utrustning, väl genomtänkt uppladdning, har kvalificerat sig genom att springa flera andra hårda tävlingar mm.

Bra race report på engelska: iRunFar

Flög från Göteborg med 06:55- flyget, via Bryssel till Geneve och därifrån med tåg till Chamionix. Blev helt överväldigad över bergens branthet, storlek och skönhet. Checkade in på hotellet där jag, Erik och Jerry skall bo under veckan. Utsikten från hotelfönstret var bedårande första morgonen.

Jag tänkte ”Ahhh toppen på Mt Blanc” men det var det inte riktigt. Det man ser bakom hotellet i förgrunden är en ”förtopp” till Mt Blanc. Men vackert så man dånar likaväl. Efter inmundigande av frukost i fransk stil packade jag min ryggsäck med all obligatorisk utrustning och tog linbanan upp till Le Brévent. Därifrån sprang jag längs Balkong süd” till nästa liftstation och tillbaka. Enligt skyltningen för vandrare skulle det ta 4 tim tur och retur. Jag lufsade på i makligt tempo och som förväntat tog det ca 1:50. Jag blev förvånansvärt sliten. Andningen hänger liksom inte med riktigt. Hoppas att det hinner lugna sig till på fredag när staren går.

Stigen var i alla fall underbart fin och jag var bara tvungen att göra ett antal fotostopp. Jag fick även en glimt av den sista delen av UTMB-sträckningen.

Om man kommer ända hit så kan man säga att man klarade det. 10 km till mål och här kommer man att vara REDIT SCHLETEN.

Stan kryllar av turister och löpare. Jag träffade Camilla i slutet av min löprunda. Hon har supporter-team med sig från Sverige – härligt. Nu skall det sovas. Imorgon kommer grabbarna. Kanske blir det lite mer baninspektion?