Jag var ganska övertygad om att jag skulle vara den av oss som skulle få den lättare resan. Så skulle inte bli fallet. Både jag och Jerry har sprungit denna sträcka flera gånger och vi vet alltså hur långt det är och även hur man hittar. Inte heller dessa två påståenden skulle visa sig stämma. Det kändes otroligt långt, speciellt de sista 15 kilometrarna efter Nordtorp. Banan går in i en slags blandning av filmen The Blair Witch Project och Bermudatriangeln. Skulle jag springa utan klocka så skulle jag nog gissa på 35km i alla fall.
Som vanligt helt fantastiska funktionärer och medtävlande. Inte för att vi träffade på speciellt många medtävlande då vi i princip låg sist hela loppet. Under loppet diskuterade vi varför banorna tycks blir långsammare för varje år som går. Vi hittade ingen förklaring. Både corioliskraften och Putin är misstänkta, förvisso på ganska lösa grunder.
Väl framme på Kypegården blev det soppa, bröd och dusch. Den sistnämnda nästan lika dramatisk som själva loppet då jag dragit på mig ett magiskt skavsår i skrevet och det skulle sätta tydlig prägel på dagens sista vers.
Lite filmat blev det under dagen.