Idag har jag sprungit Sätila trail 83km. Mitt mål var att komma i mål och bärga de 4 poäng jag behöver för att få min startplats på UTMB 2018 och det målet lyckades jag med!
Yes yes yesssssss. Ni anar kanske hur bra det kändes att passera mållinjen.
Men det var på inget sätt en enkel resa.
Jag startade tillsammans med Jerry som jag sprungit många lopp tillsammans med under åren. Vi är normalt ganska jämnstarka rent fysiskt. Vi har båda haft en period med sjukdom och skador så att träningen inför detta lopp var i stort sett obefintlig. För oss båda var det förra riktiga långpasset denna tävling förra året.
Så redan efter 20km kände vi oss rejält slitna med värkande ben och fötter. Inget gott tecken. Vi rullade på till 30 km och blev allt mer slitna. Det var en smått patetisk duo som hasade sig genom skogen fram likt Quasimodo. Varje steg var en bragd och det var i detta lägen enormt långt kvar till mål.
Ungefär halvvägs i loppet passerar man Äskhults by och där var det rena fältsjukhuset med löpare insvepta i värmande filtar väntandes på skjuts tillbaka till Sätila. Vi gjorde ett kort stopp där och fortsatte mot Fjärås bräcka. Nu kommer vi in i en ny och bättre bubbla och vi springer mellan varannan snökäpp eller ”fram till det sneda trädet” osv. Stämningen som har varit lågt ett tag stärks nu och vi känner att vi har god progression mot Fjärås. Jerrys knä spökar allt mer och han börjar flagga för att han eventuellt bryter i Fjärås.
Vid Fjärås bräcka möter Ulrika upp som har lovat för att agera stöd för mig de sista 25km in i mål. Jerry bestämmer sig för att bryta.
Ulrika och jag fortsätter nu färden mot målet. Vi har nu god marginal till maxtiden och behöver inte bekymra oss så mycket om den. Första 6-7km går väldigt väldigt trögt och jag behöver ta gå-pauser ofta. Vi går betydligt mer än vi springer. Sedan är det som att kroppen sakta vaknar till liv. Allt eftersom vi närmar oss målet så får jag mer kraft och vi springer mer. Ulrikas envisa pepp biter bra och vi passerar många löpare och det känns nu roligt att springa igen. Mellan Fjärås bräcka och mål tar vi hela 9 placeringar.
Till slut går jag i mål på 13:44 och känner mig ett kort ögonblick helt tom, dränerad på all kraft och alla känslor. Sedan känner jag stor glädje. Glädje över att kunna göra detta trots sjukdom, stomi, just avslutad cellgiftsbehandling mm. Jag känner också glädje och tacksamhet över att jag har så fantastiska människor runt mig som jag kan dela detta med.
Att kunna dela upplevelsen är värt enormt mycket och en stor anledning till att ultralöpning är min passion.
Vad händer nu då? Startplatsen till UTMB är bärgad och detta har varit en morot och bra delmål. I det fysiska skick jag är i nu kommer jag inte att starta i UTMB då jag inte skulle ha en chans att fullföra. Målet på tävlingen är att slå min bästa tid. Ett ambitiöst mål måhända men inte omöjligt. Det kommer att krävas en hel del träning…
Det ser jag fram mot.
Tjoho! Grym du e, Johan! Kram
Tack Pia!
Puh, du skriver väldigt bra! Grattis till att du orkade!
Tack Björn för ditt stöd!
Grymt jobbat! Mycket inspirerande. Sprang själv 42-distansen och vet hur tuff terräng det var efter sista vätskestationen.
Tack Valle. Ja det blir inga kilometertider att skryta med på den sträckan.
Respekt! Stor respekt för dig strax efter denna allvarliga sjukdomen.