ultrajohan kutar

Trans Grand Canaria närmar sig med stormsteg och bara 4 veckor återstår till avresa. Den fysiska formen kommer jag förmodligen att hinna få till samma status som inför Sätila i höstas. Det skall jag vara riktigt nöjd med i så fall.

Idag har jag suttit och tittat på reptider och passertider för täten, plats 100 respektive 200. Jag gillar att ha ambitiösa mål och plats 200 eller bättre är ambitiöst men inom räckhåll om allt går min väg. Så vad är det för vits med att ha som mål att komma på plats 200? Det är lättare att förstå varför man skulle vilja vinna loppet eller komma på pallen men plats 200??? En sak är i alla fall klar, det är inte för att imponera på någon. Placering 200 eller 400 spelar verkligen ingen roll för någon annan än mig själv. För att för mig spelar det roll ändå. Jag vill att min placering skall reflektera min förmåga att ta mig runt banan så fort som möjligt. Jag struntar egentligen i vad de andra håller på med. Vissa löpare är bara med för att det är kul att springa ett lopp och kanske ändå kommer i mål många timmar innan mig. Det rör mig inte i ryggen. Men om jag skulle komma i mål och kunnat göra det betydligt snabbare eller brutit utan att det var nödvändigt då kommer jag att se det som ett misslyckande. Jag tävlar för att prova hur nära mitt mål jag kan komma. Mitt mål är att komma i mål så fort som möjligt. Mitt placeringsmål är valt med omsorg för att vara ett stöd i detta. Kommer jag i mål på placering 199 men egentligen kunde sprungit snabbare så kommer jag ändå att vara missnöjd. Detsamma gäller alla andra placeringar. Om jag inte vinner loppet såklart, vilket förutsätter att ca 200 av de snabbaste löparna bryter benet.

Loppet är om 4 veckor men det finns med mig hela tiden även nu. Jag tränar, sover, äter och fokuserar inför loppet vilket gör att jag mår mycket bättre varje dag än vad jag hade gjort utan detta framför mig.

Det finns ett tillägg till mitt mål att komma i mål så snabbt som möjligt. Jag vill också komma i mål glad. Det är även så jag vill träna. Jag försöker att aldrig träna mer eller hårdare än att jag kan njuta av min trötthet och le av tacksamhet.

…men som de flesta upptäckt en helt annan sak att träna med kontinuitet utan att ”livet kommer i emellan”. Innan du ens har sagt ordet kontinuitet har en timme framför datorn eller tv:n passerat.

Idag var listan över grejer som vore ”fint om jag fick gjort” lång och utmanande. Inga surdegar utan tvärt om mest riktigt kul grejer, men allt involverade datorn på något sätt. Mitt i en av uppgifterna slänger jag igen locket på datorn, går ut i hallen och tar på mig pulsbandet. Nu finns det ingen återvändo. Löparsäck, vatten och så iväg. Solen skiner och jag känner direkt vilken bra idé detta var. Maklig takt över stock och sten, snirklande singletracks och grusvägar. Gårdagens regn märks i skogen. Alla bäckar porlar och vatten letar sig snabbt in i mina skor.

Knappt 2 timmar senare är jag tillbaka vid datorn men som en bättre version av mig själv tycker jag. Jag hade inte tid att springa men…

Från the Agile manifesto:

while there is value in the items on the right,
we value the items on the left more

Just före starten kl 03 hinner jag reflektera över vilket speciellt sällskap jag befinner mig i.  120 kilometer är långt och banan har även drygt 3000 höjdmeter, en kombination som sakta men säkert suger musten ur vilken löpare som helst. Det är 43 hårda killar och tjejer som tassar iväg längs reflexerna i novembernatten. Bara att ställa sig på startlinjen och ge utmaningen en chans är starkt.

Robert räknar ned och starten går. ”Allez, allez, allez”… Vi skall avverka 3 olika banor och passera tävlingscentrum varje gång vi byter bana. Först ett långt 82km var runt sjön Lygnern, sedan ett kortare på 21km för att avsluta med en ”kort” bana på 17 km.

Ut från start springer jag tillsammans med Jerry, Tomas och några till jag känner. Efter ca 5 km känner jag att jag redan måste ut i skogen och uträtta naturbehov. Jag kliver ut 30 m, släcker min pannlampa och ser tåget av löpare passera på stigen. Efter uträttat ärende och åter på stigen är jag helt ensam och ser inga lampor varken framåt eller bakåt. Det känns ensamt och kallt. Jag försöker fortsätta i ”mitt tempo” och efter en stund kommer jag ikapp Jerry som springer sist i en liten klunga. Vi snackar en stund och sedan fortsätter jag framåt. Det känns trist att lämna Jerry men jag har en bra känsla i kroppen och vill ha ett lite högre tempo. Träffar på Tomas som jag slår följe med i ca 2 timmar. Som så ofta på ultralopp är takten tillräckligt låg för att kunna hålla en bra konversation igång. Efter ett tag tappar jag Tomas och slår istället följe med en kille och en tjej som håller ett tempo som jag tycker är på gränsen till för högt. Jag är starkare uppför men svagare på platten. Vi upplever en smått fantastisk gryning på höjerna kring Helsjöns Folkhögskola. Träden och maken är kritvita av frost och sjöarna ligger spegelblanka. Vi känner oss alla extremt tacksamma över att vi har möjligheten att uppleva detta.

Jag har sällskap av Jonas som killen heter, under många timmar. När vi kommer till Fjärås Bräcka möter min sambo och mina döttrar mig vilket värmer oerhört. De säger att vi nu ligger 5:a och 6:a och att Mikael Svalstrand bara ligger 5 minuter före oss. Vi fyller på vatten och fortsätter. Efter bara 3 minuter träffar vi på Mikael som tidigare har ramlat och slagit sig i ansiktet. Han ser missmodig ut och jag hoppas nu att han hakar på oss. Han säger att han gick ut för hårt och att hans energi är slut.

Jag och Jonas påbörjar nu löpningen på Lygnerns nordsida utan Mikael. Jag blir långsamt allt tröttare men Jonas springer på utan pardon och jag tänker att kan han så kan jag. Det fungerar. Lusten att sluta springa och istället börja gå känner jag väl igen men nu ger vi inte vika utan fortsätter. Det blir gång i de brantaste partierna men lugn löpning för övrigt. Sista biten från Ramhulta och in mot varvningen är superteknisk och tar ett gott bett av den kvarvarande orken. Väl inne på Lygnevi famlar jag i min dropbag efter förberedd smörgås och fler gelshots. Jonas hittar inte sin dropbag och säger att han drar vidare direkt.

Jag ordnar mina grejer och drar kanske 5 minuter efter Jonas. Efter bara en kilometer behöver jag göra ett nytt besök i skogen. Fipplar sedan i oändlighet med grejerna innan jag verkligen är på väg. Springer fel och blir lite missmodig. Jag har nu 35 km kvar. När jag har ca 30 km kvar frågar jag på en vätskestation hur långt före Jonas är och de svara ”ca 20 minuter”. Det känns hopplöst men jag vägrar släppa konceptet och fortsätter springa. Jag har ingen aning om hur nära personen bakom mig är men försöker använda den osäkerheten som morot till att hela tiden göra det bästa jag kan. När jag närmar mig Sätila blir jag förvirrad av markeringarna och tittar länge på kartan. Följer snittslingen och stannar igen för att studera kartan. Till slut kommer jag till varvningen och denna gång tar jag bara ett wienerbröd och joggar vidare.

Nu är det ”bara” 15,3 km kvar. Efter ytterligare kartmeck och osäkerhet inne i Sätila samhälle påbörjar jag klättringen upp på åsen. Äntligen lite gång. Det känns hopplöst långt uppe på åsen som leder bort mot vändpunkt och sista stationen innan mål. Till slut påbörjar jag löpningen ned för åsen och till stationen. Benen och kroppen känns plötsligt ok igen och jag har bra fart ned för branten. Nu förstår jag att jag inte har långt kvar till Ramhulta vätskestation och därifrån har jag ju koll på resten av banan in till mål då jag avverkat dessa 5 km en gång tidigare idag.

I kontrollen möts jag av en märklig syn. Full med löpare och det är ingen feststämning precis. Kalla och trötta löpare med tom blick står apatiska och tittar på varandra. Det huttras och sörplas varmt kaffe. Jag gör kort affär med stationen. En mugg cola och en kanelgiffel och så iväg. Benen bär och det känns att jag har samma eller högre fart än när jag passerade denna sträcka för 5 timmar sedan. Jag vet nu att jag är 5:a i tävlingen och förställer mig att personerna bakom mig närmar sig snabbt. Ökar lite till och tittar bakåt – inga pannlampor. Börjar känna att det kanske kommer att hålla ändå. Inne på Lygnevi får jag ett härligt mottagande av familjen som springer med mig varvet runt fotbollsplanen och in i mål. Medalj och soppa. Stapplar till bilen och åker hem till dusch och middag.

Jag är supernöjd med en 5:e plats. Bara 25 av de 43 startande kom i mål så banan var verkligen tuff. Jag hade 15 timmar som mycket ambitiös målbild och jag missade den med bara 18 minuter.

Det visar sig efteråt att jag i samband med första varvningen förlorade ca 20 minuter på Jonas och att det avståndet höll sig konstant fram till mål. Jag hade också nästan 1 timme till löparen bakom mig.

Man blir självklart trött av att springa långt men man blir också trött av att springa länge och de verkliga hjältarna kom in efter midnatt och hade då varit ute i nästan 22 timmar. Att ta sig i mål på en sån här tävling är inte gratis för någon.

Funkade bra:

• Klädsel. Jag sprang med vindjackan utanpå säcken i 3 km och sedan resten av loppet i bara tröjan. Aningens kallt men då funkar min kropp bra.
• Väst/ryggsäck. Sprang med en helt nyinköpt (aldrig provad) Salomonväst (Salomon S-Lab Advanced Skin3 12). Otroligt skön.
• Lagom takt från början. Kunde hålla samma tempo hela loppet.
• Mentalt fokus. Lyckades hålla negativa tankar borta största delen av loppet.
• Sällskap. Oerhört viktigt. Fick bra draghjälp av Jonas.

Funkade mindre bra:

• Jag åt mer än jag brukar men borde ätit ännu mer.
• Jag drack för mycket kaffe innan loppet och tvingades stanna och kissa säkert 10 gånger innan kroppen kom i vätske och tempratursynk(kallt klädd).
• Min valda kombination av vantar var sköna att springa i men väldigt svåra att få på igen när jag tagit av dem, dvs några 100 gånger.
• Jag borde studerat kartan lite bättre innan.

Ett stort tack till Anne-Mari och Robert som arrangerade denna tävling, mina medlöpare för stöd och draghjälp och min fina familj som gör att jag kan träna och tävla.

Minst en gång om året försöker jag springa Hyssnaleden i mörker. Det är 37 km gott å blandat med allt från singletrack med massa hala rötter och branta backar till ändlösa grusvägsavsnitt. Slingan lämpar sig väl för att träna växlingen mellan teknisk skog och lättlöpt väg. Det är lätt att fastna i traktortempot och plötsligt kör man på ettan trots att man är ute på en plan och slät väg. Ofta springer jag själv men igår hade jag lyckats lura med mig Jerry. Det var ett bra tag sedan vi sågs och sprang ihop så jag var extra glad att vi lyckats sammanstråla för detta träningspass.

Eftersom sträckan är ganska lång och ”vild”  känns det högtidligt och lite spännande innan vi kommer iväg. Dubbelkolla utrustningen. Extrabatteri till pannlampan, ullbuff, handskar, energi, vatten. Det finns ingen riktigt bra möjlighet att korta av Hyssnaleden så när man väl bestämt sig för att köra då blir det hela sträckan. 37 km trail – inga problem.

Vi slår vi på pannlamporna och tassar iväg i den lilla bubblan av ljus. Jag noterar att klockan är 18:15 och det är kolsvart och duggregn. Efter ca 5 km kommer vi till en utkikspunkt och vi släcker lamporna och beundrar stjärnhimlen. Mäktigt. Konversationen engagerar och vår ljusbubbla flyter fram genom skogen. Jerry har det tyngre än mig men jag är inte oberörd. Jag jobbar igen med att separera trötthet i kroppen från min avsikt, känsla och glädje över att kunna vara just där jag är. Vi pratar om vikten av att tillräckligt ofta göra sånt man brinner för och att värdefulla upplevelser sällan är utan ansträngning.

Så passerar vi plötsligt bron över Hyssnabäcken och har bara 2,5 km kvar till Hyssna kvarn där bilarna står. Vi ökar takten en smula och reflekterar över att denna runda är knappt 1/3 av Sätila Trail vi båda skall springa om 11 dagar.  120 km är ohyggligt långt.

Vi når bilarna efter knappt 4,5 tim – glada, nöjda och lite trötta. Det är nu bara 3 grader ute och jag byter snabbt till en torr tröja inför hemfärden. Hinner bli riktigt kall innan stolsvärmen i bilen räddar mig från djupfrysning. Undrar igen hur det skulle kännas att ha 80 km kvar…

Fun for the wicked.

 

Solen skiner och stigen är fylld med löv. Marken är blöt efter nattens regn men luften är mild och känns lätt att andas. Efter att ha lyckats hålla igång löpträningen hyfsat sedan jag kom hem från min dekadens i Wales flyter nu träningen på bra. Jag springer det mesta själv men också en del med Emelie och då blir takten lägre och kroppen får välbehövlig variation och mer energi till kommande träningspass. Takten på löpningen med Emelie har dock ökat ganska mycket under det senaste året och så där helt olikt mina pass är de inte, men oftast lite kortare.

På dagens pass provade jag att kombinera mina hemmagjorda ”bars” av fikon, solrosfrön mm med Hammer Gel. Det fungerade utmärkt och jag kände mig väldigt pigg i huvudet och kroppen när jag kom hem. Min analys av vad som gick fel i Verbier i juli är att det handlade om energiintag. Jag hamnade då i en nedåtgående spiral av att inte äta tillräckligt vilket i kombination med trötthet leder till mindre aptit…. Jag har nu en bra energiplan för tävlingen Sätila Trail om 2 veckor och det skall bli intressant att se om det funkar.

På min runda idag blev jag lite sliten i höftböjaren men det känner jag igen sedan tidigare. Min slinga i skogen är delvis ganska teknisk och på många ställen måste man huka sig under grenar och hoppa över stockar. Det har dessutom blivit snorhalt på bergshällarna nu när det regnat och det tar en del på stabilitetsmuskulaturen att slira runt på dem. Allt detta suger kraft ur kroppen och efter den tekniska biten på 12 km har jag ca 8 km lite mer lättlöpt stig och väg hem. Det är då tempot går upp och det börjar kännas ordentligt. Medan den fysiska kroppen troget jobbar på har jag nu chans att öva psyket en stund.

Jag visualiserar mig som en stark, snabb och avslappnad löpare.

Idag jobbade jag med att separera hur det känns och vad jag gör. Naturligt för mig och de flesta andra är att det jag känner(trötthet) reflekteras så tydligt i det jag gör vilket medför att min teknik ”blir” på ett sätt som jag inte direkt väljer.

Detta kan jag sätta mig över om jag tänker på det och genom övning kan detta gradvis bli mitt nya beteende. Det är så klart mer ergonomiskt och ekonomiskt att springa snyggt och med god form än att hasa fram Quasimodo-style. Varför ”väljer” vi ofta ändå att göra det när vi blir trötta? Då mer än någonsin behöver vi all ekonomi och ergonomi vi kan få. Att kraften eller ”energin” sinar mot slutet av en lång runda kan jag lätt förstå men varför löpformen ”tar slut” är inte lika enkelt att förklara.

Så oavsett om man pratar om fysisk eller mental form så handlar det om att ta hand om det som dyker upp och göra aktiva val som leder mig dit jag vill. Dessa val går många gånger i motsatt riktning mot det som ”bara blir” om jag inte agerar alls.

Tanken på att kombinera träning och ”nytta” är bra. Jag har för långt till jobbet (50km) för att pendlingslöpning hemifrån skall kunna bli en praktisk del av en arbetsdag… Ett alternativ som jag funderat på är att när jag samåker med Emelie kan hon släppa av mig vid Shell i Sandsjöbacka och så springer jag till jobbet därifrån. Det blir då ca 20km vilket är lite mer överkomligt. Igår testade vi det. Jag hade verkligen lust att springa och valde att ta en extra sväng upp på drumlinen för att möta soluppgången där. Det var grymt vackert med färgfest och frostknaster under fötterna. Nu ännu gladare – ytterligare inspirerad av allt det fina och med en bra känsla i kroppen valde jag att istället följa Roberts 82km bana en bit, dvs en liten omväg söderut innan jag påbörjade stigen norrut mot jobbet. Det visar sig att det är nästan 9km extra och det är allt annat är platt. Västkuststiftelsen har dock förbättrat och kompletterat spångar längs Sandsjöbackaleden på många ställen och de mest tekniska partierna är nu betydligt enklare att passera.

Redan strax efter Spårhagavägen började jag känna mig lite svagare. Hmm… oroväckande. Hur skall det gå med Sätila Trail 120km om det känns tungt redan efter 20km? Jag tog lite choklad som var den enda energi jag hade med mig. Lite bättre men bara en kort stund. Försökte att komma framåt i hyfsad fart utan att bli alltför ansträngd. Inser att jag sällan är ute mer än 2 timmar och att det verkligen behövs. Navigerar mig fram till Ica Åkeredshallen där jag avslutar löpningen, köper lite energi och vatten och går resten av biten till jobbet. Arbetsdagen aningen stympad efter 3:20 löpning och jag kommer fram lagom till lunch.

Reflektioner efter denna runda: Jag behöver få ordning på vätske och näringsintag på mina längre pass. De flesta av mina träningspass är 2 timmar och då behöver jag ingen energi och knappt någon vätska. Skall jag springa längre behöver jag dock agera annorlunda redan från början. Detta är inga nyheter för mig men jag har helt enkelt ”glömt” hur det fungerar.

Hoppas kunna springa Hyssnaleden nästa vecka. Den är alltid en utmaning och blir et bra tillfälle att sköta energi och vätska exemplariskt.

Mitt vanligaste träningspass är 20km så man kan inte säga att jag är ”växlad” för att springa snabbt. Så det var med lite onda aningar jag ställde mig på startlinjen på Risveden Terräng. Jag har sprungit loppet förut men då var banan flackare, lite kortare och mindre teknisk. I startfållan fick man gissa hur fort man skulle springa och jag tyckte att många såg väldigt taggade och snabba ut redan där. Jag tvekade men ställde mig i ledet bakom gruppen ”Gôrsnabb”, dvs 1:35-1:45.

Starten gick och det blev den vanliga tjurrusningen. 4:20 tempo de första tre kilometrarna innan man kommer in i skogen och det börjar gå uppåt. Jag försökte hänga på så gott det gick men jag har inte sprungit så här snabbt på länge och jag kände att min teknik var tveksam. Det var styltig löpning och jag kände mig ganska ansträngd. Mitt hopp stod till att jag skulle känna mig mer bekväm när vi kom in i skogen. Med skogen kom även uppförsbackar och jag hade en plan om att inte gå över 165 i puls. Detta gjorde att jag fick gå en del och blev passerad av många. En kille i färgstark tröja springer om mig och jag får anstränga mig för att inte haka på. Svårt att göra sitt eget race i ett sånt läge.

Efter ca halva loppet började jag känna mig mer bekväm och jag knappade in på löpare framför mig. Tempot var fortfarande högt för mig men benen bar och jag passerade små grupper av löpare i skogen. Jag hade vattenflaska med mig och stannade bara kort och sköljde munnen med sportdryck två gånger i stationerna. Detta verkar fungera utmärkt för mig – uppiggande och energigivande men utan magproblem då väldigt lite socker når magen.

Med några kilometer kvar siktar jag killen i den färgstarka tröjan. Jag närmar mig långsamt och ligger bakom honom en kilometer innan jag passerar. Ganska länge hör jag hans steg men när vi kommer ut på en grässtig blir det tyst. Med 500m kvar till mål tittar jag bak men han syns inte till.

I mål och nöjd med tiden 1:34:55 (alltså gôrsnabb med 5 sekunders marginal!) och 92:e plats av de 571 som kom i mål. Klart imponerad och inspirerad av de löpare som springer så mycket snabbare än mig. Jag måste träna lite mer snabbhet!

Emelie sprang också och kom i mål på fina 77:e plats av de 150 kvinnor som kom i mål.

Dagen innan tävling. Intervallträning? Nää. Antivaller då? Ja! Vad är då Antivaller? Enkelt. Istället för att ansträngningen är målet, så som vid intervallträning så är kvickhet i benen, flow, form och fart det jag är ute efter. Anledningen till att köra av-på som vid intervaller är här ett sätt att inte bli för ansträngd och urlakad inför kommande tävling men samtidigt bibehålla formen. Idag körde jag ett kort antivallpass och pendlade mellan MAF(132) och FAT_MAX(162). I morgon blir det 19km blodslit på Risveden terräng. Yaiii !!