Kategori: Träning

Tanken på att kombinera träning och ”nytta” är bra. Jag har för långt till jobbet (50km) för att pendlingslöpning hemifrån skall kunna bli en praktisk del av en arbetsdag… Ett alternativ som jag funderat på är att när jag samåker med Emelie kan hon släppa av mig vid Shell i Sandsjöbacka och så springer jag till jobbet därifrån. Det blir då ca 20km vilket är lite mer överkomligt. Igår testade vi det. Jag hade verkligen lust att springa och valde att ta en extra sväng upp på drumlinen för att möta soluppgången där. Det var grymt vackert med färgfest och frostknaster under fötterna. Nu ännu gladare – ytterligare inspirerad av allt det fina och med en bra känsla i kroppen valde jag att istället följa Roberts 82km bana en bit, dvs en liten omväg söderut innan jag påbörjade stigen norrut mot jobbet. Det visar sig att det är nästan 9km extra och det är allt annat är platt. Västkuststiftelsen har dock förbättrat och kompletterat spångar längs Sandsjöbackaleden på många ställen och de mest tekniska partierna är nu betydligt enklare att passera.

Redan strax efter Spårhagavägen började jag känna mig lite svagare. Hmm… oroväckande. Hur skall det gå med Sätila Trail 120km om det känns tungt redan efter 20km? Jag tog lite choklad som var den enda energi jag hade med mig. Lite bättre men bara en kort stund. Försökte att komma framåt i hyfsad fart utan att bli alltför ansträngd. Inser att jag sällan är ute mer än 2 timmar och att det verkligen behövs. Navigerar mig fram till Ica Åkeredshallen där jag avslutar löpningen, köper lite energi och vatten och går resten av biten till jobbet. Arbetsdagen aningen stympad efter 3:20 löpning och jag kommer fram lagom till lunch.

Reflektioner efter denna runda: Jag behöver få ordning på vätske och näringsintag på mina längre pass. De flesta av mina träningspass är 2 timmar och då behöver jag ingen energi och knappt någon vätska. Skall jag springa längre behöver jag dock agera annorlunda redan från början. Detta är inga nyheter för mig men jag har helt enkelt ”glömt” hur det fungerar.

Hoppas kunna springa Hyssnaleden nästa vecka. Den är alltid en utmaning och blir et bra tillfälle att sköta energi och vätska exemplariskt.

Mitt vanligaste träningspass är 20km så man kan inte säga att jag är ”växlad” för att springa snabbt. Så det var med lite onda aningar jag ställde mig på startlinjen på Risveden Terräng. Jag har sprungit loppet förut men då var banan flackare, lite kortare och mindre teknisk. I startfållan fick man gissa hur fort man skulle springa och jag tyckte att många såg väldigt taggade och snabba ut redan där. Jag tvekade men ställde mig i ledet bakom gruppen ”Gôrsnabb”, dvs 1:35-1:45.

Starten gick och det blev den vanliga tjurrusningen. 4:20 tempo de första tre kilometrarna innan man kommer in i skogen och det börjar gå uppåt. Jag försökte hänga på så gott det gick men jag har inte sprungit så här snabbt på länge och jag kände att min teknik var tveksam. Det var styltig löpning och jag kände mig ganska ansträngd. Mitt hopp stod till att jag skulle känna mig mer bekväm när vi kom in i skogen. Med skogen kom även uppförsbackar och jag hade en plan om att inte gå över 165 i puls. Detta gjorde att jag fick gå en del och blev passerad av många. En kille i färgstark tröja springer om mig och jag får anstränga mig för att inte haka på. Svårt att göra sitt eget race i ett sånt läge.

Efter ca halva loppet började jag känna mig mer bekväm och jag knappade in på löpare framför mig. Tempot var fortfarande högt för mig men benen bar och jag passerade små grupper av löpare i skogen. Jag hade vattenflaska med mig och stannade bara kort och sköljde munnen med sportdryck två gånger i stationerna. Detta verkar fungera utmärkt för mig – uppiggande och energigivande men utan magproblem då väldigt lite socker når magen.

Med några kilometer kvar siktar jag killen i den färgstarka tröjan. Jag närmar mig långsamt och ligger bakom honom en kilometer innan jag passerar. Ganska länge hör jag hans steg men när vi kommer ut på en grässtig blir det tyst. Med 500m kvar till mål tittar jag bak men han syns inte till.

I mål och nöjd med tiden 1:34:55 (alltså gôrsnabb med 5 sekunders marginal!) och 92:e plats av de 571 som kom i mål. Klart imponerad och inspirerad av de löpare som springer så mycket snabbare än mig. Jag måste träna lite mer snabbhet!

Emelie sprang också och kom i mål på fina 77:e plats av de 150 kvinnor som kom i mål.

Dagen innan tävling. Intervallträning? Nää. Antivaller då? Ja! Vad är då Antivaller? Enkelt. Istället för att ansträngningen är målet, så som vid intervallträning så är kvickhet i benen, flow, form och fart det jag är ute efter. Anledningen till att köra av-på som vid intervaller är här ett sätt att inte bli för ansträngd och urlakad inför kommande tävling men samtidigt bibehålla formen. Idag körde jag ett kort antivallpass och pendlade mellan MAF(132) och FAT_MAX(162). I morgon blir det 19km blodslit på Risveden terräng. Yaiii !!

Det råder inget tvivel för mig om att jag har ett beroende till löpning. Om jag inte tar mig ut och springer på ett par dagar blir jag grinig och odräglig, för min omgivning och för mig själv. Tyvärr har jag inte någon tydlig drift som gör att jag kommer på vad det är jag behöver utan jag kan gå och sura ett bra tag innan jag kommer på vad det är jag måste göra för vända den sura minen och börja må bra – springa. Idag hade jag ett par timmar innan jag skulle iväg och jobba och när jag väl fått på mig ETT löpspecifikt plagg finns det ingen återvändo. Jag tar aldrig av mig torra träningskläder, den regeln håller jag stenhårt på och det hjälper en del. Lite som att hoppa från en trampolin. Har man hoppat så har man och det går inte att vända. Man kan ångra sig men blöt blir man.

På dagens runda hade jag ett par tekniska stopp där jag letade efter en låtlista, ett telefonsamtal och en kisspaus. Sedan fick det vara slutfipplat. Låtlistan levererade och tempot ökade. Lite fartlek hade jag tänkt mig men jag är bättre på att mala på. Benen känns lätta och löpvilliga och kilometrarna flyger fram. Sista biten hem är attraktionslös och oteknisk och då är det en utmaning att inte hamna i ett zombietempo. Just växlingen mellan skog och väg tycker jag är svår och intressant. Gillar att hata växlingen.

Väl hemma vränger jag av mig de dyblöta kläderna och slänger dem i en hög framför tvättmaskinen. PLAFF. Sådär nu har jag 20 minuter för dusch och lunch. Det hinner jag lätt. Endorfinruset räcker ända fram till kvällen och jag undrar när jag skall kunna dra iväg på nästa pass…

Vissa dagar är det onekligen tungt att komma utanför dörren. I går kväll fanns en ambition om att springa idag på morgonen. Det är lätt att planera in en morgonrunda – på kvällen. Intressant hur en del av mig glatt skriver ut checkar som en anna del av mig plötsligt inte alls är intresserad av att lösa in.

Så i morse kändes det inte självklart att dra på sig skorna för en runda innan frukost. Istället blev det en stunds meditation. Det kändes bra. Efter det tänkte jag att om jag inte skall springa kan jag i alla fall göra mitt nya styrkeprogram som jag gillar skarpt. Det tar 15 minuter. Efter det var jag småsvettig och plötsligt var löpkläderna och skorna på ändå och jag var påväg ut genom dörren. Kanske tar jag bara en promenad. Men promenad är väl inte träning? Eller är det? Jag pillar med min Garmin och inser att jag inte ens kan välja promenad så det blir löpning. Okey då…

Efter ett par högst tveksamma kilometrar  där benen känns som ovilliga dykskobeklädda telefonstolpar kommer jag till Näsbokroks naturreservat. Frisk havsvind slår emot mig och lusten kommer krypande tillbaka. Jag kryssar mellan ljung och kossor – ökar oavsiktligt takten en smula. Med svettpärlor droppandes från ögonbrynen väljer jag kustvägen tillbaka mot Gårda Brygga.

Nu känner jag glädje och tacksamhet. Kroppen känns stark och i sitt rätta element. Upp och ned längs klipporna nära vattnet. Stora vågor slår mot klipporna och jag får lite saltvatten i ansiktet. Det är svårt att förstå att detta är samma dag som för en timme sedan och att det är samma ben som nyss varit så trötta och stela.

Det blir inget imponerande pass i loggboken men en bra påminnelse om att det lönar sig att mota bort demonerna, de som vill få mig att avstå det jag älskar.

Löpning är liksom all träning och livet för övrigt helt utan egentlig mening. Ingenting har mening. Mening är något man gör. Om vi byter ut ordet mening mot avsikt så blir det lättare att förstå vad jag menar. Men vad betyder det då att skapa avsikt? Kanske är det så enkelt som att om jag skall göra något avsiktligt så måste jag ha en intension, en slags avsikt. Om jag har en avsikt med det jag gör så blir det meningsfullt att göra det tycker jag.

Vad är då min avsikt med att löpträna? Vad är det som gör att detta är en meningsfull aktivitet för mig?

Låt mig blanda in ett ord till. Lust. Har jag vanligtvis lust att träna? Ja – oftast men inte alltid. Oftast när jag inte har lust så blir träningen av ändå. När träningspasset är över är jag oftast rejält trött på ett skönt sätt och jag känner alltid – lust. Nu är det inte riktigt samma sorts lust, innan och efter. Innan är det ”har lust med”-lust och efteråt ”det känns underbart”-lust.

För mig så är en del av avsikten med träningen att känna spänningen mellan dessa två olika versioner av lust. Att starta med en mycket svag lust, känna att det trots allt känns ok när jag väl är ute, öka farten successivt, känna ansträngningen tränga sig på, avsluta med en fartökning för att sedan känna ruset. Ruset av trötthet, glädje och lust. Då känner jag mig närvarande, levande och tacksam. Ögonblicket känns viktigt och värdefullt. Jag får lust att träna nu direkt bara för att jag skriver detta…

Min avsikt med att löpträna är alltså att komma till en speciell plats i mig själv. En plats där jag upplever mycket både fysiskt och psykiskt och där jag känner att jag hör hemma.

Jag har länge intresserat mig för motstridiga samband. Ett exempel är sambanden mellan hälsa, välmående, vikt och prestation. Gränserna är suddiga och områdena korsar inte bara in i varandra utan också genom dimensioner som är både fysiska och psykiska.

När det gäller mat har jag genom åren gått igenom många faser och det är en härligt lång och krokig resa. Den medvetna delen av den resan kan man säga började efter ett bokköp på tågstationen i Narvik i slutet av 90 talet. Det var Barry Sears ”The Zone” som kort sagt är en bok om GI som lanserades ett bra tag innan GI ens blev ett begrepp. Jag roades av Barrys träffsäkra och roliga sätt att skriva och provade hans sätt att äta. Ett av mellanmålstipsen var rökt kalkonkött lindat runt en Snickers. Ett perfekt sätt att enkelt hamna i ”The Zone” enligt Barry. Nu i efterhand kan jag skratta åt detta men boken lärde mig att tänka mera fritt och jag fick en väldig experimentlust när det gäller mat. Jag minns en lunchpaus där jag åt 2 chilifrukter och en stor bit lax. Svetten sprutade i flera timmar efteråt. Det spelar tydligen roll vad man äter.

Som många andra har jag tidvis haft ett ganska komplicerat förhållande till mat, vikt och utseende. När jag efter grundskolan åkte till USA som utbytesstudent assimilerade jag mig snabbt till det lokala språket, kulturen och inte minst maten. Jag kom snabbt upp i en vikt en bra bit över 100kg innan jag hjälpligt lyckades bromsa trenden innan hemfärd.

Väl hemma i Sverige blev mitt nya intresse GoCart och där verkligen lönar sig att väga så lite som möjligt. Jag hittade själv på ”1:1 dieten” och vattenfastade varannan dag under långa perioder. Min vikt kom ned till 68kg som lägst och jag minns att min mormor var den enda i min omgivning som reagerade och tyckte att jag skulle sluta med fastandet.  Det var inga problem alls att göra viktresan på nästan 40kg utan att någonsin komma till en vikt som var klädsam eller hälsosam.

Fast forward ganska många år till ganska nära nutid och mitt intresse för hälsa och träning har aldrig varit större. Jag har aldrig kunnat så här mycket om hur kroppen fungerar samtidigt som jag förstår hur mycket det är jag inte förstår. Man kanske förstår energisystemens alla delprocesser i detalj, innehållet i maten ned till molekylnivå och kroppens respons på olika stimuli. Men ingen människa passar in i klassrummets och bokens stela mall. Själv är man inte ens n=1, a ”single case study” utan vi lever dessutom en dag i taget och varje dag presenterar sig i form av en ny oändlig uppsättning omständigheter som vi till största delen inte har någon makt över. Visst hade livet varit oändligt tråkigt om det inte hade varit så här? För mig är detta både en tröst och ett gissel.

Så hur är mitt förhållande till mat nu? Sedan ett par år radikalt förbättrat men fortfarande inte helt okomplicerat. Jag äter på ett sätt nu som gör att jag mår bättre än någonsin tidigare. Det är i princip bara mat som jag/vi från grunden lagar själva hemma. Nästan inget vete och socker. Men jag slinter/slarvar ibland och då äter jag mat och mängd som tidigare och då mår jag riktigt dåligt efteråt. Min tolerans har minskat. Jag tror inte att jag tar skada rent fysiskt och jag tycker inte att det är viktigt att alltid göra rätt men när jag får ont i magen och resten av kroppen känner jag mig besviken på mig själv. Det känns att jag har gjort något som jag visste är dåligt för mig och som dessutom inte ens ger mig någon njutning. Det är som om jag testar en drog som brukade ge mig ett härligt rus men som nu bara ger mig baksmällan.

Annat är det med tex vin. Jag förstår att det knappast är bra för mig men det ger mig en skön känsla och jag mår inte dåligt. Kanske gäller det att välja både sina strider och sina synder?

Återhämtning

Behöver man tänka på återhämtning efter en hård tävling? Självklart kanske man kan tycka. Reparera kroppen som har fått slita hårt. Men händer inte det av sig själv. Vad är det som är så bråttom?

Jag har nog alltid tagit det lugnt och ”skött mig bra” efter en hård ansträng och kallat det för återhämtning – recovery. Efter att ha funderat lite undrar jag om det inte är lite mer korrekt att prata om ”precovery” istället. Jag kan inte ens komma på ett förslag på svenskt ord här. Mina åtgärder är alltså till för att förbereda mig inför nästa ansträngning och inte så mycket för att ”reparera mig” från den förra.  Behovet av åtgärder efter en ansträngning, som kan vara mer mat, mobilitetsträning, extra sömn etc, är mest beroende på hur och när jag tänkt belasta kroppen igen.

Ordklyveri?

Detta kan kanske låta som ordklyveri men jag tror att det blir en stor skillnad i tanken. Jag har ingen ”skuld” som skall betalas tillbaka. Kroppen ordnar det bra själv även om det tar lite tid. Det är bara om jag snabbt skall kunna prestera och belasta igen som jag behöver optimera förutsättningarna för detta. Jag tycker det blir ett mycket positivare sätt att se på saken och att jag kommer snabbare i ett läge som jag behöver då jag har det nya målet i sikte och ser framåt istället för bakåt. För jag vill framåt. Nu behöver jag bara hitta ett nytt lopp att träna för, annars blir det svårt med min precovery tror jag….

---

På Wikipedia står det om Precovery men där betyder det något helt annat

På Wiktionary finns det två förklaringar varav den ena är:

Noun:  (slang) The act of resting before a long night, weekend or season of binge drinking

-alltså ungefär det jag menar men då förmodligen gällande en annan aktivitet även om jag också dricker mycket under mina lopp.

Ja tiden tickar och nu är det bara en vecka kvar till Race day. I måndags sprang jag Vildmarksleden som skall vara 42km. Jag tog bussen till Hindås och började följa skyltarna mot Skatås. Sist jag sprang här var under BUM för ett drygt år sedan. Då avverkade vi sträckan i mörker och regn och det var trevligt att se den i dagsljus nu. Men det bjuds inte direkt på några svindlande vyer. Det är granskog, grusväg, hygge, backe, åker. Rinse and repeat. När jag närmade mig Göterborg och Skatås blev jag välkomnad av Bruce och hans musik som strömmade ut ur Ullevi. Det kändes mäktigt. Jag var ganska trött på slutet och leden är dåligt markerad den sista milen så jag sprang fel och fick ta upp telefonen för att navigera flera gånger. Mitt mål att hålla 6 min/km gick om intet då och jag kom fram till Skatås motionscentral lite tröttare och senare än beräknat. Men 6:13 någonting får duga, det är ju träning. Enligt min klocka fick jag bara ihop drygt 39km så jag kanske sprang fel någon stans.

Igår blev det en enkel Hobo 10:a och det kändes ganska ”lätt” även om backen var svinhal. Efter 4 vådliga rundor skippade jag sista branten ned till järnvägen.

Jag känner en liten klump i halsen. Inget att oroa sig för. Kanske 3 lättare pass kvar innan resan till alperna nu.