Vissa dagar är det onekligen tungt att komma utanför dörren. I går kväll fanns en ambition om att springa idag på morgonen. Det är lätt att planera in en morgonrunda – på kvällen. Intressant hur en del av mig glatt skriver ut checkar som en anna del av mig plötsligt inte alls är intresserad av att lösa in.
Så i morse kändes det inte självklart att dra på sig skorna för en runda innan frukost. Istället blev det en stunds meditation. Det kändes bra. Efter det tänkte jag att om jag inte skall springa kan jag i alla fall göra mitt nya styrkeprogram som jag gillar skarpt. Det tar 15 minuter. Efter det var jag småsvettig och plötsligt var löpkläderna och skorna på ändå och jag var påväg ut genom dörren. Kanske tar jag bara en promenad. Men promenad är väl inte träning? Eller är det? Jag pillar med min Garmin och inser att jag inte ens kan välja promenad så det blir löpning. Okey då…
Efter ett par högst tveksamma kilometrar där benen känns som ovilliga dykskobeklädda telefonstolpar kommer jag till Näsbokroks naturreservat. Frisk havsvind slår emot mig och lusten kommer krypande tillbaka. Jag kryssar mellan ljung och kossor – ökar oavsiktligt takten en smula. Med svettpärlor droppandes från ögonbrynen väljer jag kustvägen tillbaka mot Gårda Brygga.
Nu känner jag glädje och tacksamhet. Kroppen känns stark och i sitt rätta element. Upp och ned längs klipporna nära vattnet. Stora vågor slår mot klipporna och jag får lite saltvatten i ansiktet. Det är svårt att förstå att detta är samma dag som för en timme sedan och att det är samma ben som nyss varit så trötta och stela.
Det blir inget imponerande pass i loggboken men en bra påminnelse om att det lönar sig att mota bort demonerna, de som vill få mig att avstå det jag älskar.