Kategori: Träning

Efter ett ganska nedslående men rättvist resultat av min och Jerrys insats på Sandsjöbacka Trail 89km känner vi nu båda att vi har lust att ta revansch på distansen på årets upplaga av BUM 88km i slutet av maj. Under Sandsjöbacka Trail var vi tvungna att gå stora delar av distansen och det förtar verkligen en hel del av det roliga. Det är ju trots allt traillöpning som är kul – inte ”trailgång”.
För att lyckas med detta är det helt nödvändigt att komma i betydligt bättre form, komma ned ett antal kilo i vikt och få ett rejält antal längre distanspass under bältet innan starten den 25 maj.

Just vikten har jag och Jerry liknande utmaningar med. Utan ambition om att hålla en lämplig vikt glider vi både lätt upp över 90 kg. För att ha en bra resa under ett ultralopp behöver jag ligga närmare 80 kg. Jag har gjort resan från 90-95 kg ned till ca 82 kg ett antal gånger innan tävling och nu är det alltså dags igen. Det blir som inledning en omgång av periodisk fasta. Jag vägde in mig under veckan och läste med förskräckelse siffrorna 89 på displayen. Bara att kliva upp på vågen och möta detta faktum var lite av en prestation. Jag har inte vägt mig på många månader och anade så klart att jag sakta men säkert närmat mig 90 kg. Jerry är i en liknande situation och vi behöver nu peppa varandra och vända trenden tillsammans.

Idag blev det en skön 20 km runda i 5 minusgrader. Passade på att vlogga lite. Man kommer att kunna följa resan mot BUM 88km, 82kg och låt säga 11 timmar här och vi kommer att göra det i form av YouTube vlogg med länk till filmsnuttarna här på sidan.

Wish us luck !

Igår kväll blåste det 17 m/s och regnet vräkte ned. När jag tittade ut i mörkret från köksfönstret smattrade regnet på rutan och jag noterade temperaturen. Två plusgrader. Jag öppnade dörren för att ”känna lite”. Nu fanns det i alla fall gott om argument i vågskålen som är märkt ”inte springa”.

Då kör jag mitt favorittrick för att trotsa oddsen. Jag drar upp min t-shirt och tar snabbt på mig pulsbältet. Sedan länge har jag lovat mig själv att om jag tar på pulsbältet så blir det löpträning. Eftersom det inte är så värst bekvämt att sova med så finns det bara en bra lösning.

Ull-långkalsonger, goretex-byxor, tröja, jacka, pannlampa, lurar i öronen, huvan upp, igång med Garmin och så ut.

Galet kallt regn piskar mot ansiktet och glasögonen immar igen. Efter ett par minuter kan jag inte hålla mig utan skrattar rätt ut i mörkret. Det är inte synd om mig. Redan efter ett par minuter är jag varm och go. Löpningen känns rolig och kroppen stark. Jag springer förbi hus där gigantiska tv-apparater lyser upp väggarna. Kontrasten är effektfull och lite komisk. Jag flyger fram längs den smala stigen. Över rötter och stenar, genom en liten tallskog och ut på en grusväg. Plötsligt känner jag att det är halt. Marken är underkyld och det kalla regnet fryser när det träffar vägen. Jag springer långt ut i vägkanten för att få grepp. Regnet tilltar men nu är jag varm som ett kärnkraftverk.

I min eufori har jag nu låtit pulsen skena iväg och på vägen tillbaka ser jag nu till att åter hamna i zonen. När jag kommer hem har det gått 43 minuter. Ett par minuter längre än vanligt men jag känner mig helnöjd och har ett lätt lyckorus.

Efter en snabb dusch sätter jag mig vid köksbordet och tittar ut genom fönstret igen. Det har gått 60 minuter. Det ser kallt och ogästvänligt ut på utsidan. Men jag vet bättre.

 

Nu har jag hängt i Chamonix sedan i måndags kväll, supit i mig stämningen, köpt den sista prylen och packat min löparryggsäck med den obligatoriska utrustningen. Allt eftersom veckan har gått med start och målgång för de övriga trailloppen har jag blivit allt mer orolig för hur det skall gå för mig. Skall min erfarenhet av tidigare lopp räcka för att kompensera för min ganska begränsade träningsmängd och inte minst för det faktum att min kropp inte är det den varit tidigare? Hur kommer magen att fungera? Magen har så klart krånglat mer än på länge just denna veckan. Jag hoppas naturligtvis på att få möjlighet att kämpa och mäta min uthållighet, taktik och envishet i denna fantastiska utmaning. Om magen krånglar kommer detta ta mycket tid och jag kommer att få svårt att klara av barriärtiderna det så kallade ”repet”. Det kommer i så fall att bli en kamp mot repet. En kamp som kan slå till tidigt och bli kort. Det önskar jag mig verkligen inte.

Under dagen idag kom några av mina vänner i mål på TDS. Stämningen i målfållan är magisk. Jag vet hur enormt djupt alla som kommer i mål behövt gräva för att komma hela vägen och kan inte låta bli att bli berörd. Målgången under den sista timmen är en märklig syn. Allt från löpare som springer in med lätta steg till rena zombie apokalypsen med släpande ben och hängande ansikten. Jag tycker mig höra Michael Jackssons “Thriller” i bakgrunden.

Det är många som tvingats sätta sig över sin smärta och enorma trötthet och ge mer än de någonsin gett förut – och detta under väldigt många timmar. Det sätter sina spår. Sanningen är också den att de flesta löpare går igenom flera stadier under ett långt lopp. Plötsligt kan en stark löpare förvandlas till zombie på nästan ingen tid alls för att ett par timmar senare vara tillbaka i god löpform.

Jerry kom glädjande nog i mål med en timmes marginal till reptiden. Trött och sliten men med full kontroll på situationen och vid god vigör. Jerry har tidigare varit otursförföljd på UTMB-loppen och aldrig tidigare fullföljt så detta var en riktig seger. Han visade idag också att det går att komma i mål på ett krävande långlopp (121km, 7300hm) i princip helt utan löpträning då han varit skadad. Dock har han kört crosstrainer, styrka och backträning.

Mitt nästa blogginlägg kommer att handla om vad jag upplevt under loppet. Jag har stor respekt för det som väntar och jag hoppas på en nästan två dygn lång kamp som jag kan gå segrande ur.

Perspektivet är även det klart för mig. UTMB är inte viktigt på samma sätt som många andra saker är viktiga för mig utan mer en slags högtid tillägnad äventyrslusten som jag ofta känner även i vardagen.

Jag är så klart extremt privilegierad som har möjlighet att vara med om detta. Jag har en fysik som tillåter mig att försöka, en familj som stöttar min krävande och udda hobby och goda vänner som delar mina vanföreställningar om vad som är roligt.

Det går att följa mig här: https://utmb.livetrail.net

Skriv in mitt startnummer 1104 i sökfältet.

I morgon kl 18:00 kör vi. In i äventyret.

Med 11 dagar kvar till starten på UTMB är det nu en fråga om att ladda hjärnan snarare än kroppen. Jag kan knappast träna mig till någon mer fysisk uthållighet eller styrka på de få dagar som är kvar så nu är det istället dags för fokus på mindset. När det kommer till den psykiska delen av ett långt ultralopp är det lite mer komplicerat än att bara ha ett ”tjockt pannben”. Utmaningen är att hitta en hållbar motivation till att göra något som är väldigt obekvämt under så lång tid. Jag räknar med att vara ute i 40-45 timmar och det är först efter ungefär 10 timmar som det börjar bli riktigt jobbigt. Då är det 35 timmar kvar. I höstas genomförde jag Sätila Trail 80 km och då var jag ute i nästan 14 timmar. Även i detta lopp börjar det bli jobbigt efter ca 10 timmar. Det är jobbigt för kroppen men också för huvudet och om inte huvudet orkar mer så slutar resten av kroppen leverera. Då det är svårt att komma till den platsen i sig själv under vanlig träning är erfarenhet av långa lopp en stor fördel.

Igår tränade jag på Hobo hill tillsammans med Jerry och Erik. Vi var faktiskt totalt 6 personer i backen samtidigt och det har jag aldrig varit med om förut. Det är tydligt att det är fler än jag som tränar in i det sista. Vi var två som skall starta i UTMB, två som skall springa TDS, en CCC och en UTMR. Riktigt kul med fler löpare i backen!

Under passet snackade jag som vanligt en massa med Jerry. Vi startade ju i UTMB 2015 och gjorde då båda ett mycket dråpligt DNF. Igår pratade vi mycket om de hjärnspöken som fick oss att kasta in handduken på det loppet. Känslan av att man inte duger, att det inte är någon idé att fortsätta, att man är pinsamt långsam mm. Efter många timmars kämpande gör varje steg ont och att sluta ger en omedelbar lättnad från detta. Känslan efteråt av att man faktiskt klev av för att det var mer bekvämt är så mycket värre än smärtan att fortsätta. Utmaningen är att välja rätt smärta, den som varar längre men som ger så mycket belöning efteråt. Det handlar om att inte falla för frestelsen att göra ett val som ger en snabb lättnad från obehaget.

För att lyckas tror jag att det är viktigt att ha tänkt igenom noga varför man tar sig an en utmaning som denna. För vem gör jag detta? Insikten om att ingen annan bryr sig i närheten så mycket om detta som jag gör tror jag är både viktig och hjälpsam. Om jag kommer i mål på UTMB så kommer jag att få både ryggdunk från mina vänner IRL och massa hurra-rop på Facebook. Även om detta känns kul och motiverande att tänka på nu innan loppet är det en klen tröst när jag mitt i natten och efter 30 timmars löpning känner mig svag, kall, hungrig och värdelös. Då behöver jag något annat. Då behöver jag kunna påminna mig själv om min verkliga anledning till att jag gör detta.

Det är detta som upptar mig mest just nu. Jag fortsätter backträning, snabba långpromenader, styrketräning mm för att kunna vara i kontakt med den fysiska känslan och i mitt huvud bli helt klar över varför jag så gärna vill övervinna detta monster en gång till och bli UTMB finisher 2018.

Men monstret är inte Mt Blanc, höga bergspass, krampande muskler eller sömnbrist – dessa klarar jag med hjälp av mitt pannben.

Monstret är mina egna tankar och känslor.

Det kommer att bli en hård kamp och jag är redo.

Nu är det två veckor kvar till UTMB. Känslan är bra och jag har lyckats med min utmaning att hålla kontinuitet på träningen. Vi hade två veckors semester på Gotland och jag blev överväldigad över hur fantastisk miljö det var för traillöpning där. Kuperat, tekniskt och under tiden vi var där – jättevarmt.

Att balansera träningsmängden är verkligen inte lätt. När jag är inne i ett gott flow känner jag att det går fint att springa två gånger per dag och kilometrarna bara flyger fram. Då blir jag lite blind och ser inte att jag ökar min träningsmängd för snabbt. Hoppar jag över mer än en dag hamnar jag i diket på andra sidan och tappar sugen helt. Detta är för mig typiskt i perioden innan tävling.

Jag har roat mig med att göra en tabell för loppet med reptider och tidigare tider som jag sprungit. 2013 gjorde jag en riktigt bra insats och kom i mål på precis under 37 timmar. 2015 bröt jag av oförklarlig anledning i Champex-Lac. Efter att då ha gjort en långsam första halva av loppet och som minst haft 63 min till repet ökade jag farten och fick ganska snabbt mer än 2,5 tim till repet. I mitt huvud kände jag mig dock helt värdelös och det kändes menlöst att fortsätta.

Jag kommer att ha tabellen nedan med mig under loppet för att påminna mig själv om loppets och inte minst min egen karaktär.

	Reptid	2013	2015
Chamonix start 18:00		18:00	18:00
Le Delevret		19:57	19:54
Saint Gervais	22:00	20:48	20:51
Les Contamines	00:00	22:35	22:45
La Balme	02:00	00:04	00:40
Ref. Croix Bonhomme		01:33	02:19
Les Chapieux	05:15	02:18	03:11
Col de la Seigne		04:29	06:11
Lac Combal	10:00	05:09	08:09
Arête du Mont-Favre		06:15	09:30
Col Chécrouit		06:58	10:20
Courmayeur - Dolonne	13:15	07:39	12:13
Refuge Bertone		9:21	14:11
Refuge Bonatti		10:40	15:47
Arnuva	18:15	11:37	17:02
Grand Col Ferret		13:13	18:46
La Fouly	22:30	14:46	20:23
Champex-Lac	02:30	17:52	23:44
Bovine		20:33
Trient	08:00	22:06
Catogne		0:06
Vallorcine	11:15	01:24
La Tête aux vents		4:32
La Flégère	14:45	05:24
Chamonix	16:30	06:59

2013 och 2015 hade olika starttid men båda är här justerade till ordinarie starttid som är 18:00

Veckorna tickar verkligen på och nu återstår det bara ynka 7 veckor tills jag står på startlinjen till UTMB. Det blir min femte start i detta monsterlopp och jag vet på många sätt vad som väntar.

Jag reser ned till UTMB-veckan tillsammans med Jerry och Erik. Det var vi tre som jagade poäng och till slut fick våra startplatser till UTMB 2011. Nu åker vi alltså ned tillsammans igen. Jerry skall springa TDS, 121 km och 7300 höjdmeter. Kortare än UTMB men ingen lek direkt. Erik och jag tar oss an originaldistansen 170km och +10 000 höjdmeter. Både jag och Erik har både fullföljt och brutit detta lopp så ingen av oss tar uppgiften med en klackspark.

Starten går på fredagen kl 18. Tillsammans med 2300 andra löpare skall jag trängas framför startlinjen, lyssna på speakerns entusiastiska vrål blandat med Vangelis -Conquest of paradise. Stämningen är nästan overklig. Efter en klassisk countdown och mer skrik från speakern går starten, spänningen släpper och verkligheten dyker upp som från ingenstans. Nu väntar en nästan två dygn lång taktisk balansakt mellan fysiskt välmående, fart, smärta, energiintag och en stark längtan efter målgång.

När starten väl har gått finns det inte mycket man kan ”göra”. De förberedelser man har gjort är antingen tillräckliga för att göra det man nu önskar – eller inte. Om de mentala eller fysiska förberedelserna är otillräckliga kommer man utan tvekan och efter ett okänt antal timmar anlända Chamonix med buss och inte på triumferande, värkande fötter. Ett enormt smärtsamt nederlag som jag helst inte vill uppleva igen.

Innan loppet får jag några dagar med acklimatisering på höjd och häng i byn. UTMB är egentligen 9 olika tävlingar där den längsta distansen, PTL startar redan på måndagen. PLT-löparna skall ta sig 300 km och 25 000 höjdmeter på maxtiden 152 timmar. Jag skall tänka på dem när jag går in på dygn två och det börjar kännas tungt på riktigt.

Förberedelserna för mitt UTMB-äventyr går riktigt bra. Jag har lyckats jobba upp veckodistansen långsamt och bestämt. Det har blivit några backpass i den ökända Hobo-backen och vikten är på väg mot tänkt startvikt på ett övertygande sätt. Nu behöver jag skärpa fokus, få in ett starkt, långt nyckelpass i veckan och fortsätta hålla veckodistans, kost, sömn och vikt på spåret. Historiskt sett har jag vid denna tid ofta en dipp i motivation och kontinuitet så just nu fullt fokus på att inte hamna där.