Känslan av löpträning i blöt terräng

Känslan av att vara stark

En bit in i gårdagens runda kommer känslan. Trots regn, blåst och en ynka plussgrad är kroppen är nu uppvärmd, fotlederna har slutat gnissla och kläderna och skorna har anpassat sig efter fuktigheten i omgivningen. Jag är med andra ord svettig från insidan och dyblöt från utsidan men inte kall. Jag slår på pannlampan, viker av från gångbanan och tar den välbekanta stigen som leder upp i skogen.

Känslan är att jag är stark och lätt och den känslan gör mig innerligt glad. Skogen är kolsvart och ljuset av min pannlampa äts effektivt upp av mörket. Regndroppar fastnar på mina glasögon och sikten försämras ytterligare. Som tur är känner jag till stigen väl och jag springer på utan att behöva bekymra mig om att hitta.

Jag jobbar med att hålla ett bra tempo utan att pulsen skenar iväg. Jag lyckas inte med detta hela tiden för ibland är det bara för kul att trycka på för att jag skall kunna hålla mig. Lågpulsträningen är en utmaning och jag tar den med blandat allvar. Igår frångick jag mitt pulsmål ordentligt ett par gånger. Det sker inte medvetet utan plötsligt kommer jag på mig själv och konstaterar att pulsen är 10-15 slag över mitt tänkta tak. Då kallar jag bara den delen av rundan för fartlek istället så känns det bättre. Ingen hänger mig för denna efterkonstruktion.

Vädret är fantastiskt. Det blåser och regnar och det mesta av snön är redan borta. Marken är frusen på de flesta ställen och gissa om det är blött! På många ställen är det fortfarande svallis och dubbarna får jobba. Stigen jag följer är inte speciellt tydlig och i mörker och regn är den verkligen inte lätt att följa. Jag springer plötsligt in i en lågt hängande gren och min pannlampa flyger iväg en bit bort från stigen. Den går inte sönder men jag tänker ändå på att det där med extra pannlampa i ryggsäcken är nog inte så dumt även på mina träningsrundor. På detta ställe är jag ca 30 min från närmaste belysning och det hade varit stört omöjligt att hitta tillbaka utan fungerande pannlampa. Lite äventyr på en helt vanlig tisdagkväll.

Sista biten hem går lite trögt i motvinden. Vinden har friskat i ytterligare och piskar mot kinden. Jag har svårt att avgöra om det är regn eller hagel som träffar mig. Väl hemma efter nästan 2,5 tim går kläderna rätt i tvättmaskinen och jag direkt in i en varm dusch. Jag känner mig så tacksam och levande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *