Koka soppa på en spik

Jag känner att jag har blivit mer känslig för perioder utan träning. Det behövs inte många dagar innan humöret störtdyker. Att i det läget dra sig upp i stövelskaften är sannerligen inte enkelt.

Då jag envisas med att inte träna ”hårt” utan försöker få till belastning genom kontinuitet och volym istället kommer jag sällan till läget när kroppen är så där riktigt slutkörd och jag får flera dagars skön återhämtningsresa. Detta kan jag verkligen sakna men å andra sidan har jag inte varit skadad på väldigt länge och träningen ger ändå bra utdelning med tanke på den tid jag lägger.

Jag förstår helt och fullt att jag kunde få en tydligt bättre utdelning om jag tillåtit mig köra i alla fall ett riktigt hårt pass i veckan men jag tror också att risken för att jag skall skada mig ökar. Det är ett pris jag inte är beredd att betala.

En viss periodisering blir det av sig själv. Jag tror inte att det är så knivigt exakt hur man lägger upp det. Att belasta kroppen med träningspass som är lite snabbare, lite längre, lite mindre utvilad, lite med tom tank, det känns bra och jag tror det ger effekt. När dessa pass kommer och i vilken ordning tror jag har mindre betydelse. Massa killgissning här ihop med att jag lyssnar på andra som kombinerar gissningar med lite mer kvalificerad research.

Nyligen lyssnade jag på ett riktigt bra podcastavsnitt som jag varmt rekommenderar för den som är intresserad av träning inför låga löpäventyr: https://www.scienceofultra.com/podcasts/106

Dagens runda var åter samma gamal hemma-trail. Blåsigt, blött, lerigt, halt, isigt och underbart skönt. Med ett väder som detta träffade jag naturligtvis inte på en enda människa och något säger mig att det är därför jag gillar just det vädret. Asocialantropoligi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.