Årets upplaga av Borås Ultra Maraton 89km blev en kamp så god som någon. Trots att min mage inte riktigt var med mig denna gång blev det till slut målgång efter 11 timmar och 30 minuter.
Loppet blev en klassisk berg och dalbana. ”Nu går det lätt” byttes inom loppet av knappt 10 minuter mot ”hur skall jag komma i mål?” för att sedan svänga tillbaka lika snabbt. Långa och korta sträckningar med gott humör och god fart varvades med dito där apatisk blick och tomtesteg dominerade. Eufori blandas med illamående. Vackra vyer blandas med ”ännu mer mörk granskog”.
I Hindås fanns energi/vätskestation och min dropbag. Jag öppnade min väska, tittade ned och stängde den igen. Som så många gånger förut. Jag hade redan allt jag behövde. Det jag skulle behövt var starkare ben och större lungor och det fanns tyvärr inte i dropbagen den här gången.
Gradvis under loppet visade sig effekten av att styrketräning helt saknas i mina förberedelser. Efter ca 40 km får jag betydligt svårare att ”hålla ihop kroppen” och jag sjunker ihop i varje steg. Steget blir dödare vilket stjäl energi, speciellt i terräng. Jag försöker medvetet ”rätta till” min löpstil men styrkan saknas och det blir allt svårare.
Till min fördel har jag ett ganska högt minimitempo. Flera gånger ligger jag bakom en annan löpare som springer/joggar kontinuerligt och jag kan alternera mellan att springa och gå och ändå hålla takten. Detta gör att jag får lite omväxling och avlastning för mina trötta ben. När jag sedan passerar och fortsätter springa försvinner den andra löparen snart bakom mig.
Eftersom jag tvings ut i skogen på toa-besök många gånger under loppet springer jag förbi samma personer många gånger under loppet. Någon enstaka löpare noterar detta men de flesta är för trötta för att ens reflektera över att jag passerar dem för 8:e gången.
Mot slutet av loppet och med 6 km kvar ökar killen som jag springer med tempot och vi pushar tillsammans hela vägen in i mål. Otroligt smärtsamt och vi turas om att dra. Jag älskar att avsluta starkt och gärna tillsammans med någon. Kudos till Magnus för detta.
I mål blir det medalj, vatten, cola och något ätbart. Lågmälda gratulationer mellan löpare. En stark känsla av att ha klarat av något svårt och respekt för den enorma insats som alla löpare gjort för att kunna ta sig i mål. 90 kilometer är långt hur man än vänder och vrider på det och banan har lång tid på sig att få löparen på fall.
Men för mig skall det visa sig att en utmaning kvarstår. Eftersom jag med all säkerhet vann klassen ”mest skavsår”, något som visar sig först när jag tar av mig kläderna för att duscha. Stora röda märken längs sidorna på kroppen, skav på insidan låren och under armarna. På sina ställen kommer det redan sårvätska så det är inga ytliga skav.
Första minuten i duschen är inte kul. Det gör så ont att jag gnyr högt och jag känner mig svimfärdig men till slut släpper det. Efter en stund i bastun och en dusch till får jag på mig rena kläder, dunjacka och foppatofflor. Jag har numera bra rutin på vilka grejer jag behöver även efter ett lopp. Stora sandaler eller skor utan hälkappa, varm jacka mm hjälper verkligen. Det enda jag missade denna gång var min powerbank för att kunna ladda telefonen som blivit lika urladdad som mig under loppet.
Plats 25 av 59 startande så målet att komma på övre halvan blev ändå uppnått. Noterar också att alla som kom före mig i mål också var yngre än mig och att 29 av de som kom efter mig var yngre. Tur att jag bestämmer själv över vad jag skall föra statistik på 😃
I mål efter 89 km 
Orkar inte ens stå rakt för at ta emot medaljen av trä 
Glad och trött
Nu då? Inga tävlingar kvar i planeringen. En idé har börjat gro i mitt huvud men innan idén blir en plan skall skavsåren sluta fastna i kläderna.
Alltid lika intressant att läsa om dina vedermödor. Dags att vårda din sargade kropp! Lev väl!
Tack Björn!
Fantastisk prestation Johan! Trots sviter efter op gör du detta! Jag blev väldigt stationär på kuppen och du springer 9 mil…
Tack Hans! Ja lyckligtvis funkar min kropp bättre ju mer jag använder det – trots allt.