Låt återhämtningen börja. Nu är min stomi och venport borttagen sedan ett par veckor. Agrafferna som har hållit ihop operationssåret togs bort idag. För första gången sedan i maj har jag nu ingen bokad tid hos vården. Det känns positivt. Nästa station på cancerresan blir vid första scanningen som förmodligen sker i juni.
Hur mår jag nu då?
När stomin togs bort åkte jag hem redan dagen efter operationen vilket tydligen var nytt rekord på Varbergs sjukhus. Jag mådde bra och vill hellre vara hemma så då fick jag åka hem. Veckan som följde blev dock rena mardrömmen. Ont i magen och smärtsamma toabesök minst varje kvart dygnet runt. Jag har legat ihoprullad som en ynklig boll, svettats ymnigt och känt mig allmänt döende. Tankar som ”om jag slutar äta behöver jag ju inte gå på toa…” och ”skall det vara så här resten av livet?” har snurrat i min skalle. Jag tänkte också att om det inte blir bättre snart så vill jag ha tillbaka min stomi för det fungerade i alla fall bra.
På fredag morgon när jag skulle på återbesök på sjukhuset och försöka få hjälp med mina besvär kände jag mig plötsligt betydligt bättre. Jag fick i alla fall ett nytt bulkmedel som bättre skall hjälpa till med tarmfunktionen. Varje dag efter detta har jag känt en förbättring. Det är en lättnad som är svår att beskriva. Jag känner tacksamhet för att kroppen verkar läka väl och att jag nu börjar få mer av ”livet” tillbaka. Jag är fortfarande betydligt mer trött än innan canceroperationen och neuropatin är delvis kvar i fötter och händer. Kajakpaddling fungerar till nöds men inte i min yrkesroll med ansvar för andra.
Jag har inte orkat förmå mig själv att träna något på många veckor nu. Saknar glädjen som löpningen, ansträngningen och kampen ger mig.
I går gick jag in och kollade och javisst jag har alla de 15 poängen som behövs för UTMB och jag har min ”pirority ticket”. Detta betyder att det räcker att jag anmäler mig den 14 december så får jag en startplats i loppet.
En helt annan femma är hur jag skall komma i form så att jag kan genomföra loppet på ett bra sätt. Det är nästan 9 månader kvar så jag har en del tid men just nu tränar jag inte alls och skall jag hinna måste jag sätta igång – ”typ nu”.
Noterade under min korta sjukhusvistelse att jag nu också väger 10kg mer än i våras. Min förhoppning är dock att dessa kilon kommer att flyga av illa kvickt så fort jag kommer igång med träningen.
Mina odds är alltså igen ganska dåliga men jag har nu blivit ganska bra på att slå från underläge och det tvingas jag alltså göra även denna gång.
Så vad väntar jag på? Tja igår vaknade jag med en första klassens förkylning och det västa av den får nog ta att blåsa över innan jag sätter igång med någon mer seriös träning. Men efter det. Avanti!
Fantastiskt att få följa din kämpaglöd! Vila ut lite nu under förkylningstiden…