Idag gick jag till brandstationen för att köra ett kortare styrkepass. En kollega var redan där och tränade men höll på att avsluta sitt pass. Han körde knäböj och hade lastat på 10kg mer på stången än vad jag brukar köra med. Jag började med lite rodd för att värma upp men tog sedan chansen att känna på den färdiglastade stången. Det kändes tungt men ok. Jag körde 10 reps och visst gick det tungt! Min kompis var klar och drog vidare. Jag var lämnad med den tunga stången och mina återstående två set. Efter lite själv-pepp gick det allt. Det var ofattbart tungt och det skall det ju vara.
Efter knäböj skulle jag köra bänkpress. Jag har kört bänkpress ett tag nu och har börjat få in lite rutin. Känner mig trygg med övningen och gillar den. Jag har precis ökat min vikt och känner mig stolt över detta. När jag lyfte av stången kändes den tung. Tankarna for genom huvudet: har jag ätit ordentligt? tog jag ut mig för mycket på knäböj? varför känner jag mig så svag? Första repetitionen avslutades vid bröstet och jag kunde inte få upp stången. INTE. Jag lyckades krångla mig ur stångens fängelse på ett ganska osnyggt sätt. Lastade av stången och funderade på vad som hade hänt. Jag som hade en så god känsla. När jag bar tillbaka vikterna så kände jag mig ynklig. Tills jag upptäckte vilka vikterna var. Jag hade lastat på ytterligare 10 kg mer. Min ”nya” planerade lyftvikt var redan 10kg tyngre än den jag kört på ett tag och nu alltså ytterligare 10 kg tyngre. Inte konstigt att jag inte klarade av det.
Ibland är det svårt att ha en rättvis bild av sin egen förmåga och ibland dömmer man sig själv på orättvisa grunder. Jag fick smaka på båda idag.