Så har det gått ännu ett år och jag har än en gång blivit genomlyst på längden och tvären med datortomografi och MR. Resultatet visar glädjande nog på ”normala förhållanden” och alltså inget återfall av cancer.
Det ser med andra ord ut som att jag får vara med i några avsnitt till av den här följetången. Jag känner mig glad, stärkt och beslutsam att fylla avsnitten med min ambition, glädje och kärlek.
Oavsett hur det går med cancer och annat så är livet kort. Jag känner att jag blivit bättre på att ta vara på min tid. Ärligare med vad jag vill och mer krävande och generös mot mina vänner. Jag lever där emot inte som om varje dag kunde vara den sista, för det tror jag inte på som strategi.
Jag har känt dödens unkna andedräkt och det har definitivt förändrat mig. Jag ser livet över allt nu. Dagarna har fått mångdubbelt värde, glädje och mening. Jag känner mig förundrad, imponerad och inspirerad många gånger varje dag. Trots detta önskar jag ingen att vara med om något liknande.
Idag sprang jag en långsam tur längs Bohusleden. Solen stekte och svetten sprutade ur kroppen. Det långsamma tempot är medvetet valt som träning inför kommande utmaningar. Intressant hur långsamt tempo är tröttsamt på ett annat sätt än ”riktigt löpning”.
Snart dags att ta bladet från munnen? Japp.