Det är något speciellt med löpning tidiga morgnar. Ibland är det svårt att själv trycka på startknappen och komma iväg när det är kolsvart ute och inte en kotte är vaken. Jag känner mig lite ”för” udda. Då är det lättare om man involverar andra. Det är trevligare att vara udda tillsammans. I morse spelade telefonen sin ettriga väcknings-sång redan kl 04:30 och kl 06:03 tryckte jag på GPS_klockans startknapp vid Freeport. Med dubbknatter och småprat letade vi oss in till Sandsjöbackaområdet längs rutten för 44km banan. Idag hade jag lurat med mig min syster Mia och hennes man Martin. De är ganska lättlurade när det gäller sånt här.
Asfalt blev grusväg och grusväg blev snart stig. Underbar stig. Tre pannlampor gungade fram i omväxlande terräng. Ibland var det ordentligt blött och ibland stenfruset. Kilometrarna tickade på och när gryningen kom hade vi nått till den så omtalade drumlinen vid Sandsjön. Vackert som tusan men för kallt i vinden för att hänförelsen skulle sakta ned oss nämnvärt. En snabb energipåfyllnad, en bild med telefonen och sedan iväg. Tick, tick, kilometer för kilometer.
Tröttheten börjar komma smygande. Lite krampvarning på utsidan ena vaden. Plötsligt når vi Oxsjön och efter ytterligare någon backe och stigkrök Sisjön. Sista kilometern mot bilen går lite trögt men det är ju inte tävling förrän om 12 dagar. Vi fick ihop 32km och var ute i drygt 4 timmar. Väl investerad tid.
För mig är det mycket glädje att springa tillsammans. Tiden och upplevelsen fylls med mening och sammanhang. Det finns alltid tillräckligt med ensamtid för en löpare. Det är väldigt få löppass som jag egentligen helst vill vara själv på.
Att dela det man gillar att göra med människor man gillar att vara med – för mig är det glädje och lycka.
Kärlek, äventyr och gemenskap.
KRAM och TACK – du är bästa tok-brorsan i världen! 😀