Känslan av att man nästan flyger fram i skogen. Som en slags påhittad lek som gör ont i hela kroppen samtidigt som lyckoruset är ett faktum.
Skorna tappar fästet i leran, för en sekund är jag säker på att jag kommer att tryna men får tag i en tunn gren i sista sekunden. Grenen går av och den andra skon tappar också fästet. Jag ser förmodligen ut som Charlie Chaplin men känner mig som en tuff krigare på flykt.
Jag vadar i djupt iskallt vatten tills vaderna krampar. Nu ser man färgen på skorna igen. 20 meter längre fram kommer nästa ofrånkomliga gyttjebad.
När jag andfådd och med hög puls passerar vändkorset ut ur Sandsjöbackareservatet tittar jag upp och möter en välklädd mans blick. Han synar mina bara, leriga ben, mina svettiga kläder och konstiga ryggsäck. Jag hejar. Han är tyst och ser ut som om han sett ett spöke.
Jag är nöjd med min grotta och är ganska säker på att han är nöjd med sin.