Solen skiner och stigen är fylld med löv. Marken är blöt efter nattens regn men luften är mild och känns lätt att andas. Efter att ha lyckats hålla igång löpträningen hyfsat sedan jag kom hem från min dekadens i Wales flyter nu träningen på bra. Jag springer det mesta själv men också en del med Emelie och då blir takten lägre och kroppen får välbehövlig variation och mer energi till kommande träningspass. Takten på löpningen med Emelie har dock ökat ganska mycket under det senaste året och så där helt olikt mina pass är de inte, men oftast lite kortare.
På dagens pass provade jag att kombinera mina hemmagjorda ”bars” av fikon, solrosfrön mm med Hammer Gel. Det fungerade utmärkt och jag kände mig väldigt pigg i huvudet och kroppen när jag kom hem. Min analys av vad som gick fel i Verbier i juli är att det handlade om energiintag. Jag hamnade då i en nedåtgående spiral av att inte äta tillräckligt vilket i kombination med trötthet leder till mindre aptit…. Jag har nu en bra energiplan för tävlingen Sätila Trail om 2 veckor och det skall bli intressant att se om det funkar.
På min runda idag blev jag lite sliten i höftböjaren men det känner jag igen sedan tidigare. Min slinga i skogen är delvis ganska teknisk och på många ställen måste man huka sig under grenar och hoppa över stockar. Det har dessutom blivit snorhalt på bergshällarna nu när det regnat och det tar en del på stabilitetsmuskulaturen att slira runt på dem. Allt detta suger kraft ur kroppen och efter den tekniska biten på 12 km har jag ca 8 km lite mer lättlöpt stig och väg hem. Det är då tempot går upp och det börjar kännas ordentligt. Medan den fysiska kroppen troget jobbar på har jag nu chans att öva psyket en stund.
Jag visualiserar mig som en stark, snabb och avslappnad löpare.
Idag jobbade jag med att separera hur det känns och vad jag gör. Naturligt för mig och de flesta andra är att det jag känner(trötthet) reflekteras så tydligt i det jag gör vilket medför att min teknik ”blir” på ett sätt som jag inte direkt väljer.
Detta kan jag sätta mig över om jag tänker på det och genom övning kan detta gradvis bli mitt nya beteende. Det är så klart mer ergonomiskt och ekonomiskt att springa snyggt och med god form än att hasa fram Quasimodo-style. Varför ”väljer” vi ofta ändå att göra det när vi blir trötta? Då mer än någonsin behöver vi all ekonomi och ergonomi vi kan få. Att kraften eller ”energin” sinar mot slutet av en lång runda kan jag lätt förstå men varför löpformen ”tar slut” är inte lika enkelt att förklara.
Så oavsett om man pratar om fysisk eller mental form så handlar det om att ta hand om det som dyker upp och göra aktiva val som leder mig dit jag vill. Dessa val går många gånger i motsatt riktning mot det som ”bara blir” om jag inte agerar alls.