Löpning är liksom all träning och livet för övrigt helt utan egentlig mening. Ingenting har mening. Mening är något man gör. Om vi byter ut ordet mening mot avsikt så blir det lättare att förstå vad jag menar. Men vad betyder det då att skapa avsikt? Kanske är det så enkelt som att om jag skall göra något avsiktligt så måste jag ha en intension, en slags avsikt. Om jag har en avsikt med det jag gör så blir det meningsfullt att göra det tycker jag.
Vad är då min avsikt med att löpträna? Vad är det som gör att detta är en meningsfull aktivitet för mig?
Låt mig blanda in ett ord till. Lust. Har jag vanligtvis lust att träna? Ja – oftast men inte alltid. Oftast när jag inte har lust så blir träningen av ändå. När träningspasset är över är jag oftast rejält trött på ett skönt sätt och jag känner alltid – lust. Nu är det inte riktigt samma sorts lust, innan och efter. Innan är det ”har lust med”-lust och efteråt ”det känns underbart”-lust.
För mig så är en del av avsikten med träningen att känna spänningen mellan dessa två olika versioner av lust. Att starta med en mycket svag lust, känna att det trots allt känns ok när jag väl är ute, öka farten successivt, känna ansträngningen tränga sig på, avsluta med en fartökning för att sedan känna ruset. Ruset av trötthet, glädje och lust. Då känner jag mig närvarande, levande och tacksam. Ögonblicket känns viktigt och värdefullt. Jag får lust att träna nu direkt bara för att jag skriver detta…
Min avsikt med att löpträna är alltså att komma till en speciell plats i mig själv. En plats där jag upplever mycket både fysiskt och psykiskt och där jag känner att jag hör hemma.
Fina tankar om något man kan borra mycket i. Jag gillar att du inte skrivit ”jag tränar för att det är roligt”. Du är inne och tangerar en slags disciplin som kan vara viktig både i sig och för att uppnå den lusten som kan uppstå i efterhand. För egen del så kom känslan ”jag älskar vara en sån som springer” långt före känslan ”jag älskar att springa”…