Fick till ett riktigt bra pass i kväll. Det blev en halvmara i växlande terräng. Mörkt, kallt, blött och lerigt. Tryckte på så gott jag orkade och funderade lite på vad jag skulle kalla passet. Tröskelpass? nja, lite för backigt och tekniskt för att passa helt även om pulsen definitivt var uppe och skrapade i taket långa stunder. Inervall? Nää – för långa sträckor med jämn belastning. Långpass? Nej enligt mina vänner på Swedish trail running så skall ett långpass enligt definition vara minst 3 timmar. Fartlek? Tja det får nog duga. En knappt 2 timmar lång fartlek där lättjan, mjölksyran, flåset, löpglädjen och benmusklerna dansar en lustig dans. Eller kanske bara en skön genomkörare i skogen.
På väg upp för den avslutande backen när jag bara har ca 500m kvar hem funderade jag på nästa helgs tävling Sandsjöbacka Trail 68km. När i loppet är det ”ok” att känna sig såhär i kroppen, tänkte jag. Svaret är definitivt ”på upploppet”. Det blev en riktig genomkörare. Jag fick en saftig kramp i fotvalvet när jag krängde av mig den högra skon.
Jag skall gå ut lugnt lugnt den 26:e…..
Ääääh. Har man bara förmågan att tugga lite på tungan är det OK att va schleten i Mårtaskogsbacken efter 6 km. Till slut är alla ändå trötta och då har man en fördel om man har hunnit vänja sig. Sådetså.