Idag svängde jag förbi Jerry och övertalade honom att följa med till Hobo Hill. Hobo var lerig, hal och härlig. Redan på första vändan upp kände jag att det var ett tag sedan jag körde backe. Detta skulle bli tufft. Vi lämpade av ryggsäckar och vatten på toppen och begav oss ut på första vändan. Jag hade stavar och det tog en stund att komma in i tekniken.
Vi tuggade på 6 vändor innan jag gjorde ett ryck och ökade takten en smula. Klädseln var nu justerad till kortärmat. Jerry slet hårt och efter 4 vändor var jag ikapp honom. Jag var riktigt tagen av det högre tempot och väldigt sugen på att tagga ner en smula. Förslaget att jag skulle följa Jerrys tempo på de sista vändorna gick inte hem alls. ”Du skall självklart köra fullt tills jag är klar” sa han.
OK – ord och inga visor. Jag tuggade på och efter ytterligare 4 vändor var jag åter ikapp och nu var Jerry inne på sista uppför. Mina krafter var helt slut och när jag gav stavarna till Jerry så gick han, med friska armar, lätt ifrån mig uppför. Känslan när vi var klara var fenomenal. Kan man ha det bättre en lördag i februari?