Den ständiga kampen mellan löpträning och det övriga livet. Jag känner mig innerst inne djupt lycklig över att jag har så många saker i mitt liv som är viktigare än löpträningen men ibland önskar jag att jag kunde diciplinera mig en smula bättre och träna mer strukturerat och målinriktat. Men det blir lite som det blir. Jag tränar mest på känn och om jag har ett par timmar ”över” så händer det att jag sticker ut en sväng i skogen. Resultatet blir så klart där efter. Om knappt 4 veckor är det start för X-Alpine i Verbier. Det blir 111km och 8375 sugande höjdmeter. Med tanke på att vårt kära backträningscenter ”Hobo-hill” i Lackarebäck erbjuder runt 80 höjdmeter så måste det till en ansenlig mängd vändor i den backen för att möjliggöra att ens komma i mål.
Jag skruvar upp träningsintensiteten nu och släpper ned den veckan innan tävlingen. Det skall bli jätteskoj att åka ned och kriga på berget. Vi är ett gäng som skall dela rum innan och efter själva racet och kanske kan vi springa åtminstone delar av loppet ihop.
Min form är inte fantastisk men ok. Det har blivit en del lågintensiv träning och en hel del mellanmjölk. Jag vill väldigt gärna komma i mål.
Dagens pass i skogen kändes prima. Jag flög fram på min favoritsträckning som är teknisk och kuperad. Midjehögt gräs täcker stigen på sina ställen och fartkänslan är grym. Väl ute ur skogen har jag någon km kvar hem och trycker på för att få ned snitt-tempot till under 6 min och klarar det precis. Ramlar in i hallen, dyblöt av svett och med darrande ben. Min sambo frågar mig om jag vill följa med på kvällspromenad. Självklart vill jag det. No rest for the wicked.